Moby Dick eller den vita valen

By Herman Melville

Sjömannen Ishmael får jobb på valfångstfartyget Pequod, lett av den excentriske och enbente kaptenen Ahab.För länge sedan när Ahab var ute till havs mötte han för första gången den vita jättevalen Moby Dick. I en kamp mot valen förlorade Ahab ett ben och har sedan den dagen drömt om hämnd. Driven av galenskap ger han sig nu ut på jakt efter havsodjuret och får med Ishmael och resten av Pequads besättning på äventyret. Ahabs besatthet sätter inte bara hans eget liv på spel utan även alla andras ombord på fartyget. Kaptenen har förklarat krig mot ett av havets mäktigaste odjur och är beredd att offra allt för att få sin hämnd.När "Moby Dick eller den vita valen" publicerades första gången 1851 blev den dåligt mottagen och snabbt bortglömd. Inte förrän många år efter Herman Melvilles död återupptäcktes romanen och betraktas idag som en av de största klassikerna i amerikansk litteraturhistoria.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2022
• ISBN: 9788728534885

Herman Melville

Herman Melville (1819-1891) was an American novelist, poet, and short story writer. Following a period of financial trouble, the Melville family moved from New York City to Albany, where Allan, Herman’s father, entered the fur business. When Allan died in 1832, the family struggled to make ends meet, and Herman and his brothers were forced to leave school in order to work. A small inheritance enabled Herman to enroll in school from 1835 to 1837, during which time he studied Latin and Shakespeare. The Panic of 1837 initiated another period of financial struggle for the Melvilles, who were forced to leave Albany. After publishing several essays in 1838, Melville went to sea on a merchant ship in 1839 before enlisting on a whaling voyage in 1840. In July 1842, Melville and a friend jumped ship at the Marquesas Islands, an experience the author would fictionalize in his first novel, Typee (1845). He returned home in 1844 to embark on a career as a writer, finding success as a novelist with the semi-autobiographical novels Typee and Omoo (1847), befriending and earning the admiration of Nathaniel Hawthorne and Oliver Wendell Holmes, and publishing his masterpiece Moby-Dick in 1851. Despite his early success as a novelist and writer of such short stories as “Bartleby, the Scrivener” and “Benito Cereno,” Melville struggled from the 1850s onward, turning to public lecturing and eventually settling into a career as a customs inspector in New York City. Towards the end of his life, Melville’s reputation as a writer had faded immensely, and most of his work remained out of print until critical reappraisal in the early twentieth century recognized him as one of America’s finest writers.

Book preview

Herman Melville

Moby Dick eller den vita valen

SAGA egmont

Moby Dick eller den vita valen

Översatt av Hugo Hultenberg

Originaltitel: Moby Dick

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1943, 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728534885

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

HÄGRINGAR

K alla mig Ismael! För några år sedan — det kan göra detsamma hur många — då jag hade mycket få slantar i min börs och ingenting särskilt som intresserade mig i land, kom jag åter på tanken att ge mig till sjöss och se litet närmare på havssidan av världen. Det är ett sätt jag har att driva bort min spleen och reglera omsättningen. När jag börjar få ett bistert drag kring munnen, när det vill bli våt och fuktig november i min själ, när jag ertappar mig med att ofrivilligt stanna framför begravningsentreprenörernas fönster och följa efter alla likprocessioner jag möter, och särskilt när min hypokondri får sådan överhand över mig, att jag måste ta hela min karaktärsstyrka till hjälp för att inte fräckt ge mig ut på gatan och med berått mod slå av folk deras hattar — då anser jag det vara hög tid att gå till sjöss så fort jag kan. Det gör jag i stället för att skjuta mig en kula för pannan. Med en stoisk gest kastar sig Cato på sitt svärd. Jag föredrar att lugnt gå ombord på en båt. Det är ingenting förvånande i detta. Nästan alla människor hysa, fast de inte veta det, i större eller mindre grad, vid något tillfälle i livet, ungefär samma känslor för oceanen som jag.

Tag till exempel Manhattans stora östad, omgiven av skeppsvarv liksom de indiska öarna av korallrev. Kommersen kringbrusar den med sina bränningar. Både till höger och vänster leda gatorna ned till vattnet. Det yttersta av den nedre staden är The Battery, där denna ädla vågbrytare sköljes av oceanen och svalkas av brisar som ett par timmar tidigare voro långt ifrån land. Se på folkhoparna som alltid stå där och titta utåt havet.

Gå runt staden en drömmande söndagseftermiddag. Gå från Corlears Hook till Coenties Slip och därifrån genom Whitehall norrut. Vad ser du? Uppställda som tysta skyltvakter kring hela staden, stå tusenden och åter tusenden dödliga försjunkna i oceandrömmerier. Somliga luta sig mot pollarna, andra ha gått långt ut på pirarna, några kasta en nyfiken blick över relingen på fartyg från Kina, några ha klättrat högt upp i riggen som för att skaffa sig en ännu bättre utsikt över havet. Men alla dessa äro landkrabbor, som under veckodagarna äro instängda inom fyra väggar — bundna till diskar, fastspikade vid bänkar, böjda över skrivbord. Hur kommer sig då detta? Finns det inga gröna fält och ängar längre? Vad gör allt folket här?

Men titta, här komma ännu fler människor som styra kosan rakt nedåt vattnet, som om de tänkte ta sig ett dopp. Så underligt! Ingenting mindre nöja de sig med än den yttersta gränsen av landbacken. Att flanera i skuggan under magasinen där borta är inte nog. Nej. De måste komma så nära vattnet de möjligen kunna utan att falla i. Och där stå de — i långa rader — på väldiga sträckor — inlandsbor allesammans, de komma från gator och gränder och avenyer — i norr, öster, söder och väster. Här samlas de alla. Säg mig, är det den magnetiska kraften i kompassnålarna på alla dessa fartyg som drager dem?

Ett annat exempel. Låt oss säga att du är inne i landet, i ett höglänt land med sjöar. Tag så gott som vilken stig du vill, och jag håller tio mot ett att den leder dig ned i en dal och lämnar dig där vid ett stillvatten i en ström. Det är trolldom med det. Tänk dig den mest meditative man försjunken i sina djupaste drömmerier — ställ honom på hans ben, sätt hans fötter i gång, och han skall osvikligt leda dig till vatten, om det finns något vatten i hela den trakten. Om du någonsin skulle försmäkta i den stora amerikanska öknen, så försök detta experiment, i händelse din karavan råkar vara försedd med en metafysisk professor. Ty som alla veta äro meditation och vatten evigt förbundna.

Men här är en konstnär. Han vill måla åt dig det mest drömlika, skuggiga, lugna, trolska och romantiska landskap som finns i hela Sacodalen. Vad är då det förnämsta medel han använder för att nå sitt syfte? Där stå hans träd, vart och ett med en ihålig stam, som om det funnes en eremit och ett krucifix därinne. Och här slumrar hans äng, och där slumrar hans boskap, och upp från stugan därborta ringlar sig en sömnig rök. Djupt inåt fjärran skogar går en slingrande väg, och den når slutligen upp till bergåsarna, som bada i avståndsblått. Men fastän tavlan ligger där i sin förtrollning, och fast denna lind låter sina suckar dala som löv över herdens huvud, skulle dock allt vara förgäves, om inte herdens öga vore fäst på den magiska strömmen framför honom. Gå till prärien i juni, när du långa sträckor vadar knädjupt genom tigerliljor — vilken är den enda tjusning du saknar? Vatten — det finns inte en droppe vatten där! Om Niagara vore endast en katarakt av sand, skulle du då resa tusentals miles för att se det? Varför tvekade den fattige skalden från Tennessee, när han plötsligt fick sina båda händer fulla med silvermynt, om han skulle köpa sig en rock, som han oändligt väl behövde, eller kosta på sig en fotvandring till Rackaway Beach? Varför är nästan varje stark och sund pojke med en stark och sund själ i sin kropp vid någon tidpunkt i sitt liv vild på att gå till sjöss? Varför kände du själv på din första resa som passagerare en sådan mystisk skälvning, när du fick veta att du och ditt fartyg nu hade förlorat land ur sikte? Varför höllo de gamla perserna havet heligt? Varför skänkte grekerna det en särskild gudomlighet, Jupiters egen broder? För visso är allt detta inte utan sin mening. Och ännu djupare är meningen med den där berättelsen om Narcissus, som därför att han inte kunde gripa den blida, lockande bild han såg i källan, kastade sig ned i den och drunknade. Men denna samma bild se vi själva i alla floder och oceaner. Det är bilden av livets ogripbara fantom, och detta är nyckeln till det hela.

När jag nu säger att jag brukar gå till sjöss, så snart jag tycker att det börjar skimra för ögonen och det känns som om jag inte kunde andas fritt, så menar jag inte att jag går till sjöss som passagerare. Ty för att gå som passagerare måste man ha en börs, och en börs är bara som en trasa, om man inte har någonting i den. Dessutom bli passagerare sjösjuka — bli retliga — sova inte om nätterna — ha i allmänhet just inte så roligt. Nej, jag far aldrig som passagerare, och inte heller, fast jag är något av gammal sjöbjörn, går jag någonsin till sjöss som commodore eller kapten eller kock. Dessa befattningars ära och utmärkelse överlämnar jag åt dem som sätta värde på sådant. För min del avskyr jag allt ansett och respektabelt slit, släp och trälande av vad slag det vara må. Jag har fullt göra med att taga vara på mig själv, utan att också ha ansvar för fartyg, barkar, briggar, skonare och vad de allt heta. Och vad beträffar att segla som kock — fast jag erkänner att det är synnerligen hedersamt, eftersom en kock är ett slags befälsperson ombord — så har jag aldrig tyckt om att steka höns, fastän när de väl äro stekta, läckert smörade och förståndigt saltade och pepprade, finns det ingen som talar med mer respekt, för att inte säga vördnad, om en stekt höna än jag. Det är därför att de gamla egyptierna till den grad avgudade stekta ibisfåglar och rostade flodhästar, som man ser dessa djurs mumier i deras väldiga bagarstugor till pyramider.

Nej, när jag går till sjöss, går jag som simpel matros för om masten, rakt ned i skansen och högt upp i masttoppen. Det är sant att man blir kommenderad en smula och måste hoppa från bom till bom som en gräshoppa på en majäng. Och till att börja med är det där inte så värst trevligt. Det går ens värdighet för när, särskilt om man härstammar från en gammal ansedd familj på landbacken, från Van Rensselaerna till exempel eller från Randolpharna eller Haardicanuterna. Och framför allt om man, strax innan man sticker handen i tjärpytsen, har spelat herre som skolmästare och satt skräck i stora, långa pojkar. Övergången från skolmästare till sjögast är skarp, det kan jag försäkra, och det tarvas en stark dekokt av Seneca och stoikerna för att man skall kunna bita ihop tänderna och stå ut med den. Men till och med detta nöts bort så småningom.

Vad gör det väl, om en gammal brumbjörn till sjökapten befaller mig att ta en svabb och svabba däcken? Vad betyder den förnedringen, jag menar, vad väger den på Nya testamentets våg? Tror någon att ärkeängeln Gabriel får en lägre tanke om mig, därför att jag genast och respektfullt lyder den där gamle brumbjörnen i detta särskilda fall? Vem är inte slav? Säg mig det. Alltså, hur de gamla sjökaptenerna än kommendera mig — hur de än hunsa mig hit och dit, har jag tillfredsställelsen att veta att det är all right, att alla andra på ett eller annat sätt få känna på precis detsamma — antingen i fysisk eller metafysisk bemärkelse, så att säga, och att den universella hunsningen går runt och alle man därför böra dunka varandra i ryggen och vara nöjda.

Ett annat skäl varför jag alltid går till sjöss som matros är att jag då får betalt för mitt arbete, medan ingen betalar passagerarna en enda penny, så vitt jag vet. Tvärtom måste passagerarna själva betala. Och det är den stora skillnaden i världen, att betala eller få betalt. Detta att betala är kanske den svåraste straffdomen som de båda första äppeltjuvarna drogo över oss. Men att få betalt — vad kan jämföras med det? Den artiga beredvillighet varmed en människa tar emot pengar är i sanning förunderlig, om man betänker att vi så uppriktigt tro att pengar äro roten och upphovet till alla jordiska olyckor och att en rik man på inga villkor kan komma in i himlen. Å, med vilket glatt hjärta överantvarda vi inte oss själva åt fördömelsen!

Och slutligen går jag alltid till sjöss som matros för den hälsosamma motionens och den friska luftens skull uppe på fördäcket. Ty liksom eljes i världen är motvind mycket vanligare än medvind (d. v. s. om man aldrig kränker de pytagoreiska grundsatserna), så att för det mesta får kaptenen på halvdäck sin luft i andra hand från matroserna på fördäck. Han tror att han andas den först, men visst inte. På ungefär samma sätt leder gemene man sina ledare i många andra ting, allt under det att dessa ledare ingenting ana. Men hur det kom sig att jag, efter att så många gånger ha luktat havsvatten på ett handelsfartyg, plötsligt skulle få i mitt huvud att ge mig ut på en valfångstresa, det kan ödets osynlige poliskonstapel, han som har den ständiga uppsikten över mig och i hemlighet skuggar mig och påverkar mig på ett oförklarligt sätt — det kan han bättre besvara än någon annan. Och utan tvivel ingick denna min valfångstresa i den visa Försynens program som hade gjorts upp för länge sedan. Den kom som ett kort mellanspel och solonummer mellan större prestationer. Jag förmodar att denna del av planen såg ut ungefär så här:

Stor kampanj för presidentvalet i Förenta staterna.

En viss Ismaels valfångstresa.

BLODIGA STRIDER I AFGANISTAN.

Ehuru jag inte kan säga precis varför dessa regissörer, dessa ödesmakter, utsågo mig till denna tarvliga valfångarroll, när andra fingo ståtliga roller i de högre tragedierna och korta och lätta roller i trevliga komedier och muntra roller i farserna — ehuru jag inte precis kan säga varför det blev så, tror jag dock, nu då jag drar mig till minnes alla omständigheterna, att jag kan något litet skymta de impulser och motiv som skickligt stuckos till mig under olika förklädnader och förmådde mig att gripa mig an med den roll som tillämnades mig, medan jag lurades att tro att det var ett val som berodde på min egen opåverkade fria vilja och mitt eget goda omdöme.

Främst bland dessa motiv var den överväldigande föreställningen om den stora valen själv. Ett sådant väldigt och hemlighetsfullt vidunder väckte hela min nyfikenhet. Sedan var det ju också de fjärran, brusande haven, där hans jättekropp gungade som en ö, och sedan valjaktens obeskrivliga, namnlösa faror — detta jämte åtföljande tusentals underbara patagoniska syner och ljud bidrog att locka mig till mitt beslut. Hos andra människor skulle kanske sådant inte ha varit någon frestelse. Jag däremot plågas av en ständig längtan efter det avlägsna och ouppnåeliga. Jag älskar att segla på främmande hav och gå i land på barbariska kuster. Utan att förbise vad som är gott är jag snabb att upptäcka vad som är avskyvärt och kan ändå umgås med det — om jag bara får — eftersom det är bra att stå på god fot med alla inhysingarna på det ställe där man själv logerar.

På grund av allt detta välkomnade jag därför valfångstresan. Den underbara världens stora slussportar slogos upp, och bland de vilda föreställningar, som förde mig till mitt beslut, drog en ändlös procession av valar in i min själs innersta, två och två i bredd, och mitt bland dem alla höjde sig ett vitt jättefantom som ett snöberg i luften.

Kapitel 2

SJÖSÄCKEN

J ag packade ner ett par skjortor i min gamla sjösäck, tog den under armen och gav mig i väg med Kap Horn och Stilla havet som mål. Sedan jag lämnat gamle Manhattos goda stad, kom jag i vederbörlig ordning till New Bedford. Det var en lördagskväll i december. Mycket besviken blev jag, då jag fick höra att den lilla postbåten till Nantucket redan hade gått och att det inte förrän följande måndag fanns någon lägenhet till den platsen.

Eftersom de flesta unga kandidater till valfångstens vedermödor och besvärligheter samlas i detta samma New Bedford för att därifrån börja sin resa, kan jag lika så gott genast säga att vad mig beträffar hade jag alls ingen tanke på det. Ty jag var besluten att endast segla med en båt från Nantucket, emedan något visst rejält och bullersamt glättigt, som oerhört tilltalade mig, hörde samman med denna gamla välkända ö. Och fastän New Bedford på senare tiden mer och mer slagit under sig valfångsten, och fastän det stackars gamla Nantucket i det avseendet nu står mycket tillbaka för New Bedford, var dock denna ö en gång dess stora föregångare, detta Kartagos Tyrus, den plats där den första döda amerikanska valen hade strandat. Varifrån om inte från Nantucket seglade de tidigaste inhemska valfångarna, de röda männen, första gången ut i sina kanoter för att jaga Leviatan? Och varifrån om inte från Nantucket stack den där lilla första äventyrliga slupen ut, delvis lastad med importerad kullersten — så berättas det — för att kasta på valarna i syfte att upptäcka om de voro tillräckligt nära, för att man skulle våga försöket att slunga en harpun mot dem från bogsprötet?

När jag nu hade en natt, en dag och ännu en andra natt framför mig i New Bedford, innan jag kunde komma i väg till min destinationshamn, började jag fundera på var jag skulle äta och sova under denna tid. Det var en mycket avskräckande, ja en mycket mörk och dyster kväll, bitande kall och kulen. Jag kände ingen på platsen. Jag hade oroligt draggat i mina fickor och bara fått upp några få silvermynt. Ja, vart du än tar vägen, Ismael, sade jag till mig själv, där jag stod mitt på en ödslig gata med sjösäcken över axeln och jämförde dunklet i norr med mörkret i söder, — vart du än i din vishet kan besluta dig för att gå och söka nattlogi, min käre Ismael, så får du allt fråga efter priset först och inte vara alltför granntyckt.

Med dröjande steg vandrade jag genom gatorna och kom förbi De korsade harpunernas skylt, men det såg alldeles för dyrt och fint ut där. Litet längre bort, från Svärdfiskens klara, rödskimrande rutor, utströmmade ett så varmt sken, att det tycktes ha smält den packade snön och isen utanför huset. Överallt annars låg isskorpan tio tum tjock som en hård, asfaltliknande gatbeläggning — ganska tråkigt för mig för resten, när jag stötte foten mot de flintvassa kanterna, ty efter lång och sträng tjänst voro mina skosulor i det eländigaste skick. För dyrt och för fint, tänkte jag än en gång, stannade en stund för att se på det varma skenet på gatan och höra glasens klang därinifrån. Gå vidare, du Ismael, sade jag till sist. Hör du inte? Stig undan från dörren, du står ju i vägen här med dina trasiga skor. Jag fortsatte alltså. Och instinktivt slog jag nu in på de gator som förde mig ned mot vattnet, ty där lågo utan tvivel de billigaste, om också inte de trevligaste värdshusen.

Vilka ödsliga gator! Block av mörker, inte hus, på båda sidor, och här och där en talgdank, lik ett ljus som fladdrar i ett gravvalv. Vid denna tid på kvällen, på veckans sista kväll, var denna stadsdel så gott som öde. Men rätt som det var kom jag till en rykande lykta, som hängde utanför en låg, bred byggning, vars dörr stod inbjudande öppen. Stället såg litet vårdslösat ut, som om det varit avsett för allmänhetens bruk. Jag steg på, och det första jag gjorde var att snava över en askhink i förstugan. Aha, tänkte jag, medan de kringflygande partiklarna nästan kvävde mig, är det här kanske aska från den förstörda staden Gomorra? Men nej, jag hade ju sett De korsade harpunerna och Svärdfisken — det här såg ut som om det kunnat heta Fällan. Emellertid plockade jag upp mina ledamöter, och som jag hörde en stark röst inifrån, fortsatte jag och öppnade en andra, inre dörr.

Jag tyckte jag såg framför mig den stora svarta församlingen i Tofet. Hundra svarta ansikten vände sig om i bänkarna för att titta på mig, och bortom dem stod en svart domedagsängel i en predikstol och slog sin knutna hand i en bok. Det var en negerkyrka, och predikotexten handlade om det yttersta mörkret och den gråt och klagan och tandagnisslan som rådde där. Ha, Ismael, mumlade jag för mig själv och backade ut, det var en bedrövlig förplägnad som Fällan bjuder på!

Jag gick vidare och kom slutligen till en dimmig lykta, ej långt från dockorna, och hörde ett sorgesamt gnissel i luften. När jag tittade upp, såg jag över dörren en svängande skylt med en vit bild på, föreställande en hög, rak stråle av diffust skum, och därunder dessa ord: »Värdshuset Valfisken — Peter Coffin.»

Coffin? Valfisk? Ganska ruskigt i detta särskilda sammanhang, tänkte jag. Men Coffin — likkista — lär vara ett vanligt namn i Nantucket, och den här Peter är förmodligen därifrån. Eftersom lyktan lyste så dunkelt och stadsdelen verkade ganska ödslig och det lilla förfallna trähuset självt såg ut som om det förts hit från ruinerna efter något nedbränt kvarter och den svängande skylten gnällde så fattigt och ynkligt, tänkte jag att här var nog rätta stället att bo billigt och få en slurk bästa sortens ärtkaffe.

Det var ett underligt härbärge — ett gammalt gavelhus, vars ena sida var så att säga slagrörd och bedrövligt lutade mot sitt fall. Det låg i ett utskjutande, blåsigt hörn, där den våldsamma stormvinden, nordostorkanen, tjöt värre än den en gång i tiden gjorde kring stackars Paulus’ lilla skepp. Nordostorkanen är i alla fall en mycket behaglig västanvind för den som sitter inomhus med fötterna på spishällen och värmer sig i godan ro, innan han går till sängs. »På tal om den våldsamma stormvind som kallas nordostorkanen», säger en gammal författare, av vars verk jag äger det enda existerande exemplaret, »så är det en ofantlig skillnad, om man blickar ut på den genom ett glasfönster, där all frosten sitter på utsidan, eller om man iakttager den från det fönster utan bågar, där frosten sitter på båda sidor och vars enda glasmästare är den bleka döden.» Sant nog, tänkte jag, när dessa ord kommo för mig — du gamle bokmal, du resonerar klokt! Ja, dessa ögon äro fönster, och denna min kropp är huset. Bra synd att byggmästaren inte stoppade till springorna och sprickorna litet bättre och satte i litet mera drev här och där! Men det är för sent att vidtaga några förbättringar nu. Universum är färdigt, slutstenen är lagd och allt bråte är bortkört för miljoner år sedan. Stackars Lasarus där, som ligger och hackar tänder med huvudet mot en sten och huttrar i sina trasor, han kan ju försöka täppa till sina båda öron med blånor och sticka en tom majskolv i munnen, men han skall ändå inte lyckas hålla ute den våldsamma nordostorkanen. Nordostorkanen, säger den gamle Rike mannen i sin röda vadderade sidenrock (han fick en rödare sedan), den är väl ingenting! En sådan härlig, frostklar kväll! Vad Orion glittrar! Och ett sådant norrsken! Folk kan gärna prata om sina orientaliska sommarklimat med ständig växthusluft! Nej, tacka vill jag då den sommar jag själv skaffar mig med mina egna kol!

Men vad tänker Lasarus? Kan han värma de blåfrusna händerna genom att hålla upp dem mot det flammande norrskenet? Skulle inte Lasarus hellre vilja vara på Sumatra än här? Skulle han inte mycket hellre vilja lägga sig raklång längs ekvatorn, ja, vid gudarna, gå ned till själva helveteselden för att hålla den här frosten från livet?

Att nu Lasarus ligger där på gatan utanför den rike mannens port, det är märkvärdigare än om ett isberg låge förtöjt vid en av Moluckerna. Men den rike mannen själv, han bor också som en tsar i ett isslott, byggt av frusna suckar, och emedan han är ordförande i ett nykterhetssällskap, dricker han bara de faderoch moderlösas bittra tårar.

Men nog nu med sådant här gnäll, vi ska ju ut på valfångst, och det kommer nog mer av samma sort längre fram. Låt oss skrapa snön från våra frusna fötter och gå in och se vad Valfisken är för ett ställe.

Kapitel 3

VÄRDSHUSET VALFISKEN

N är man kom in i detta gavelhus, befann man sig i en stor, låg, oregelbunden hall med en ålderdomlig panelning, som påminde om ett gammalt kasserat fartygs relingar. På ena sidan hängde en mycket stor oljetavla, så grundligt nedrökt och på allt sätt förstörd och därtill så ofördelaktigt belyst, att det endast var genom flitigt studium av den och upprepade förfrågningar hos folket på stället, som man kunde på något vis få klart för sig vad den föreställde. Det var en sådan oändlig mängd skuggor och dagrar, att man först nästan trodde att någon ärelysten ung artist på trollpackornas tid i Nya England hade försökt avbilda det förhäxade kaos. Efter mycket och allvarligt betraktande och många och långa funderingar, och särskilt sedan jag ställt upp det lilla fönstret i hallens bakre del, kom jag äntligen till slutsatsen att en sådan tanke, ehuru fantastisk, kanske inte var helt och hållet obefogad.

Men det som mest förbryllade och förvånade mig var en lång, mjuk, vidunderlig, svart massa, som i tavlans mitt höjde sig över tre blå, otydliga, lodräta streck och låg och flöt i ett obestämbart, fradgande skum. En våt, slabbig, slaskig tavla, tänkte jag, tillräckligt gräslig att göra en nervös människa tokig. Och ändå var det hos den något vagt, halvuppnått, ofattligt, sublimt, som oemotståndligt fängslade mig, tills jag gav mig tusan på att ta reda på vad den märkvärdiga tavlan föreställde. Då och då flög en ljus, men tyvärr bedräglig idé genom mitt huvud: — det är Svarta havet under en midnattsstorm, tänkte jag — det är de fyra elementens onaturliga strid, — det är en förbränd hed, — det är en hyperboreisk vinterscen, — det är islossningen i tidens flod! Men slutligen veko alla dessa fantasier för det vidunderliga något i tavlans mitt. Kunde jag bara komma underfund med det, skulle det övriga snart bli klart. Men vänta, liknar det inte svagt en jättefisk? Till och med den store Leviatan själv?

Jag bildade mig slutligen en teori om konstnärens avsikt, en alldeles egen teori, fastän delvis grundad på samfällda uppfattningar hos många äldre personer som jag talat med om saken. Tavlan föreställde en Kap Hornare i våldsam orkan. Det halvt sjunkna fartyget låg där och spolades över av vågorna med sina tre nakna master ensamt synliga, och en uppretad val, som tydligen tänkte ta ett språng över skrovet, höll på att spetsa sig på de tre masttopparna.

Den motsatta väggen i denna hall var helt behängd med en hednisk samling vidunderliga klubbor och spjut. Några voro tätt besatta med glänsande tänder och liknade elfenbenssågar. Andra voro prydda med tofsar av människohår. Och ett av dessa vapen var format som en skära och hade ett långt, krökt skaft, påminnande om det liesvep en långarmad slåtterkarl lämnar efter sig på ängen. Man ryste, när man såg det, och undrade vilken ohygglig människoätande vilde som hade höstat in sin dödsskörd med ett sådant fasansfullt slåtterverktyg. Bland dessa vapen sågos också gamla rostiga vallansar och harpuner, alla bräckta och tillvridna. Somliga voro sägenomspunna. Med den där långa, nu starkt krökta lansen dödade Nathan Swain för femtio år sedan femton valar mellan en soluppgång och en solnedgång. Och den där harpunen — nu så lik en korkskruv — slungades i farvattnen kring Java och bars bort av en val som flera år senare dödades på höjden av Kap Blanco. Vapnet hade ursprungligen träffat nära stjärten, och liksom en vandrande synål i en människas kropp hade det flyttat sig fulla fyrtio fot och påträffades slutligen inbäddat i puckeln.

När man gått igenom denna mörka hall och vidare genom en låg, välvd gång — tydligen framdragen genom vad som i gamla tider utgjort den stora, centrala spiselmuren med eldstäder på alla sidor — kom man in i skänkrummet. Det var ett ännu mörkare rum med så låga, tjocka bjälkar i taket och så gamla, nötta plankor i golvet, att man nästan kunde tro att man trampade något gammalt fartygs banjerdäck, särskilt en sådan här stormig natt, då denna hörnankrade gamla ark formligen krängde. På ena sidan stod ett långt, lågt, hylliknande bord med spräckta glaslådor fulla av dammiga rariteter, hopsamlade från denna vida världs avlägsnaste hörn. I rummets bortersta vrå fanns en mörk grotta — baren — ett grovt försök att imitera ett valhuvud. Hur detta lyckats lämnar jag därhän, men faktiskt stodo där två väldiga, krökta valkäkben, så stora att en hel diligens kunnat köra in under dem. Inuti syntes vingliga hyllor fulla av gamla karaffer, buteljer och flaskor. Och innanför dessa skräckinjagande käkar sysslade, lik en annan stackars Jona (och med det namnet kallades han också), en liten skrynklig gubbe, som för deras egna dyra pengar till sjömännen sålde delirium och död.

Avskyvärda voro de glas i vilka han hällde upp sitt gift. Ehuru fullständigt cylindriska utanpå, smalnade de förrädiska gröna, glimmande bägarna inuti ned mot en svekfull botten. Parallella meridianer, grovt inristade i glasen, omgåvo dessa ärkeskälmar till bägare. Fyllde man till detta märke, så kostade det bara en penny, fyllde man till nästa, så blev det en penny till, och så vidare tills glaset var fullt — Kap Horn-måttet, som man kunde hälla i sig för en shilling.

När jag trädde in, fann jag några unga sjömän församlade kring ett bord, sysselsatta med att vid en svag ljuslåga beskåda olika prov på sjömanskuriosa. Jag sökte upp värden, sade honom att jag önskade ett rum och fick till svar att hans hus var fullt — inte en enda säng ledig.

»Men stopp lite», tillade han och slog sig för pannan, »ni har kanske ingenting emot att dela bädd med en harpunerare? Ni ska väl ut på valfångst själv, förmodar jag, så det är så gott ni vänjer er vid sådant.»

Jag sade honom att jag avskydde att ligga två i samma säng, och skulle jag gå med på det, så fick det bero på vem harpuneraren var, men hade värden verkligen ingenting annat att bjuda mig på och harpuneraren inte var särskilt motbjudande, så hellre än att ströva omkring längre i en främmande stad en så gråkall natt, fick jag väl nöja mig med hälften av en anständig mans filt.

»Jag tänkte väl det. Gott. Sitt ned då. Kvällsmat? — Vill ni ha kvällsmat? Kvällsmaten är färdig strax.»

Jag slog mig ned på en gammal träbänk med alla sorters inskärningar i, alldeles som en soffa på The Battery. På ena ändan satt en sjöbjörn försjunken i tankar och sirade den ytterligare med sin slidkniv. Han satt framåtböjd och arbetade flitigt på den tomma platsen mellan sina ben. Han försökte få fram ett skepp för fulla segel, men det lyckades honom inte vidare, så vitt jag kunde se.

Till slut blevo en fyra, fem av oss kallade till kvällsvard i det angränsande rummet. Där var kallt som på Island — ingen eld alls — värden sade att han inte hade råd med sådan lyx. Ingen eld, bara två ynkliga talgljus. Vi fingo brått att knäppa våra kavajer och med stelfrusna fingrar föra en kopp skållhett te till våra läppar. Men maten var kraftig och mättande — inte bara kött och potatis, utan också munkar. Kors i all sin dar, munkar till kvällsvard! En ung man i grön kuskrock högg för sig av dessa munkar utan all hejd.

»Min vän», sade värden, »du får maran i natt, så sant som jag står här.»

»Mr Coffin», viskade jag, »det där är väl inte min harpunerare?»

»Nej, nej», sade han och såg diaboliskt road ut, »harpuneraren är en mörkhyad karl. Han äter aldrig munkar, neej då. Han äter bara stek, och han vill ha den mör.»

»Tacka fan för det», sade jag. »Var är den där harpuneraren? Är han här?»

»Han kommer snart», blev svaret.

Jag kunde inte hjälpa det, men jag började känna mig misstänksam mot den där mörkhyade harpuneraren. I varje fall bestämde jag mig för att om vi nu måste sova i samma säng, skulle jag se till att han klädde av sig och lade sig före mig.

När vi slutat äta, gingo vi tillbaka till skänkrummet, och som jag inte visste vad jag skulle ta mig till, beslöt jag helt enkelt att tillbringa återstoden av kvällen som åskådare.

Rätt som det var hördes ett väldigt oväsen utanför. Värden sprang upp och ropade:

»Det är besättningen på Grampus. Jag hörde att hon hade siktats ute till sjöss i morse. Tre års resa och full last! Hurra, pojkar, nu får vi snart de sista nyheterna från Fidjiöarna.»

Ett tramp av sjöstövlar hördes från hallen, dörren slogs upp, och in trängde sig en vild skara sjöbussar. I sina raggiga stortröjor, huvudena insvepta i stora stoppade och trasiga yllehalsdukar och med istappar i skäggen, sågo de ut som en flock björnar från Labrador. De hade just kommit i land från sin båt, och detta var det första hus de satte sin fot i. Inte underligt då att de genast styrde kurs på valkäften — baren — där den lille skrynklige Jona snart delade ut bräddfylla bägare över lag. En av dem klagade över en svår förkylning, och då blandade Jona till en becksvart dekokt av gin och sirap, som han bedyrade var en osviklig kur för alla förkylningar och katarrer i världen, hur länge de än räckt och antingen man fått dem på kusten av Labrador eller på lovartsidan av ett isberg.

Spriten steg dem snart åt huvudet, som den för det mesta gör även med eljest tränade supare, när de nyss kommit i land, och de började hoppa och dansa omkring under skrän och skrål.

Jag lade emellertid märke till att en av dem höll sig litet undan, och fast han tycktes angelägen att inte störa sina kamraters munterhet genom att verka alltför nykter, avhöll han sig dock på det hela från att ställa till lika mycket väsen som de. Denne man intresserade mig genast, och eftersom havets gudar hade bestämt att han snart skulle bli min skeppskamrat (fastän bara en passiv, så långt denna historia räcker), skall jag här försöka beskriva honom litet närmare. Han var fulla sex fot lång, med breda skuldror och ett bröst som en stenkista. Jag har sällan sett någon ha sådana muskler. Hans ansikte var mörkbrunt av sol och vind, och i det lyste hans tänder bländvita. Men i hans ögons mörka djup svävade några hågkomster som tydligen inte beredde honom större glädje. På brytningen hörde man genast att han var sydstatsman, och att döma av hans ståtliga hållning trodde jag att han måste vara en av de resliga bergsborna från Alleghanybergen i Virginia. När hans kamraters dryckeslag nått sin höjdpunkt, smög sig denne man oförmärkt bort, och jag såg inte mer till honom, förrän han blev min kamrat på havet. Ett par minuter senare saknade emellertid de andra honom, och som han av någon anledning tycktes vara mycket omtyckt av dem, började de ropa: »Bulkington! Bulkington! Var är Bulkington!» och rusade ut för att söka efter honom.

Klockan var nu ungefär nio, och skänkrummet föreföll nästan övernaturligt tyst och stilla efter dessa vilda orgier. Jag började därför fundera på att sätta i verket en liten plan som fallit mig in, just innan sjömännen anlänt.

Ingen vill gärna dela säng med en annan. Ja, man vill helst slippa sova ens tillsammans med sin egen bror. Jag vet inte hur det kommer sig, men folk vill i allmänhet vara för sig själva när de sover. Och när det blir frågan om att dela säng med en vilt främmande man, i ett främmande värdshus, i en främmande stad, och den främlingen är harpunerare, inställa sig allt fler invändningar. Det fanns ju heller intet skäl i världen varför jag som sjöman skulle behöva dela säng mer än någon annan, ty sjömän dela inte oftare säng på havet än ogifta kungar på landbacken. Visserligen ligga de allesammans i ett enda rum, men man har sin egen koj, drar över sig sin egen filt och sover i sitt eget skinn.

Ju mer jag funderade på den harpuneraren, dess mer avskydde jag tanken att dela säng med honom. Man kunde med skäl antaga att eftersom han var harpunerare, skulle hans linne eller ylle, vilket det nu var, ingalunda vara av det snyggaste och säkert inte av det finaste slaget. Det började krypa i kroppen på mig. För resten var det nu redan sent, och min anständige harpunerare borde komma hem vid det här laget och lägga sig. Antag att han i stället kom raglande in mitt i natten — hur skulle jag kunna veta från vilket ruskigt ställe han kom?

»Hör nu, krögare», sade jag, »jag har kommit på andra tankar om den där harpuneraren. Jag vill inte sova med honom. Jag ligger hellre på bänken här.»

»Som ni vill. Tyvärr kan jag inte undvara någon bordduk till madrass åt er, och de här bräderna är så förbaskat knöliga», sade han och for med handen över kvistarna och knaggarna. »Men vänta lite, jag har en hyvel därborta i baren, vänta, så ska jag laga så ni får det lite jämnare.»

Med dessa ord tog han en hyvel, och efter att först ha dammat av bänken med sin gamla silkesnäsduk började han med friska tag hyvla till min säng, hela tiden grinande som en markatta. Spånorna flögo till höger och vänster, tills slutligen hyveljärnet törnade mot en infernaliskt hård knagg. Krögaren höll nästan på att vricka handleden, och jag bad honom att för Guds skull sluta — sängen var god nog åt mig, och jag insåg inte hur all hyvling i världen skulle kunna göra en furuplanka till ett ejderdunsbolster. Han samlade därför ihop hyvelspånen med ett nytt grin, kastade in dem i den stora spisen mitt i rummet och gick tillbaka till sina göromål, lämnande mig åt mina dystra funderingar.

Jag tog nu mått på bänken och fann att den var en fot för kort. Det kunde dock hjälpas med en stol. Men den var också en fot för smal, och den andra bänken i rummet var ungefär fyra tum högre än den hyvlade, så att de kunde inte ställas ihop. Jag satte då den första bänken längs med den enda tomma väggen i rummet och lämnade ett litet mellanrum närmast väggen, där jag kunde ha min rygg. Men jag fann snart att det drog så kallt under fönstret, att det aldrig kunde gå an, särskilt som en annan luftström från den skröpliga dörren mötte den som kom från fönstret och båda tillsammans bildade små virvelvindar i omedelbart grannskap av den plats, där jag hade ämnat tillbringa natten.

Må fan ta den där harpuneraren, tänkte jag. Men vänta, tänk om jag kunde överlista honom — låsa hans dörr inifrån, hoppa upp i hans säng och inte vakna vid de hårdaste bultningar? Det tycktes mig en god idé. Men när jag fick fundera en stund till, förkastade jag den. För vem vet om inte sedan på morgonen harpuneraren stod där utanför i gången och drämde mig i skallen, så fort jag stack ut näsan!

Men medan jag satt där och såg mig omkring och inte kunde upptäcka någon möjlighet att få tillbringa en hygglig natt annat än i någon annans säng, började jag tänka att jag kanhända när allt kom omkring hyste alldeles oberättigade fördomar mot den där okände harpuneraren. Jag får väl vänta lite, tänkte jag, han kan nog inte dröja så länge nu. Jag ska ta mig en ordentlig titt på honom, när han kommer, det kan hända att vi kan bli ganska goda sängkamrater trots allt — det är inte så gott att veta.

Men fastän de andra gästerna kommo introppande en eller två eller tre i taget och gingo upp på sina rum, syntes min harpunerare inte till.

»Krögare», sade jag, »hurdan karl är han? Är han alltid så här sen av sig?» Klockan var nu nära tolv.

Krögaren lät åter höra sitt lilla tunna skratt och föreföll mycket road av något som jag inte begrep.

»Nej», svarade han, »han är för det mesta en tidig fågel — tidigt i säng och tidigt uppe — han förstår att morgonstund har guld i mun. Men i kväll skulle han ut och kommersa, ser ni, och jag kan inte begripa vad det är som gör att han inte kommer hem, om det inte skulle vara att han inte lyckats sälja sitt huvud.»

»Sälja sitt huvud? Vad är det för förbannad smörja ni pratar?» sade jag, ty nu började jag bli verkligt arg. »Ni menar väl ändå inte, krögare, att den där harpuneraren har gått omkring hela lördagskvällen, eller rättare sagt söndagsmorgonen, och bjudit ut sitt huvud här i stan?»

»Jo, just det», sade krögaren. »Och jag sa honom att han inte skulle lyckas sälja det här, för det finns redan för mycket av den varan.»

»Vilken vara?» skrek jag.

»Huvun förstås! Tycker ni inte att det finns alldeles för många huvun här i världen?»

»Jag ska säga er en sak, krögare», sade jag mycket lugnt, »det är bäst att ni slutar upp med att slå i mig såna där skepparhistorier, för, ser ni, jag är ingen gröngöling.»

»Kanske inte», svarade han, tog en sticka och började tälja sig en tandpetare, »men jag fruktar att den där harpuneraren skulle klappa er både gul och blå, om han fick höra vad ni pratar om hans huvun.»

»Jag ska knäcka hans skalle, jag», sade jag, ty nu blev jag vild igen över krögarens obegripliga svammel.

»Den är redan knäckt», sade han.

»Knäckt», sade jag, »vad menar ni?»

»Joo, det är säkert det, och det är nog just därför han inte får sälja den.»

»Krögare», sade jag och gick fram till honom, iskall som Häcklefjäll i en snöstorm, »krögare, sluta upp med att tälja på den där pinnen. Ni och jag måste klara av den här saken, och det med detsamma. Jag kommer hit och begär en säng, och ni säger att ni bara kan ge mig en halv, att den andra hälften tillhör en harpunerare. Och om den där harpuneraren, som jag ännu inte har sett, envisas ni att berätta mig de mest mystiska och fjolliga saker för att hos mig framkalla en motvilja mot den man ni tänker ge mig till sängkamrat — en person som man måste komma i det mest intima och förtroliga förhållande till. Jag begär nu att ni talar rent ut och säger mig vem och vad denne harpunerare är och om jag kan med full trygghet ligga vid hans sida på natten. Och först och främst får ni vara så vänlig och ta tillbaka den där historien om att han går omkring och säljer sitt huvud, för skulle det vara sant, är det tillräckligt bevis på att den där harpuneraren är splitter galen, och jag tänker absolut inte ligga i samma säng som en vansinnig. Och ni, min herre, ni krögare, menar jag, gör er skyldig till ett verkligt brott genom att med vett och vilja söka förmå mig därtill.»

»Nå, nå», sade krögaren och drog ett långt andedrag, »det var en fasligt lång predikan för en karls skull som slår sig lös nån gång ibland. Men lugna er, lugna er, den här harpuneraren, som jag har talat om, är just hitkommen från Söderhavet, där han har köpt upp en hel mängd balsamerade huvun på Nya Zeeland — riktiga kuriosa, förstår ni — och nu har han sålt alla utom ett, och det är det han försöker sälja i kväll, för i morgon är det söndag, och det skulle ju inte duga att gå omkring på gatorna och sälja människohuvuden, när folk är på väg till kyrkorna. Han ville göra det i söndags, men jag hindrade honom, just som han tänkte smita ut genom dörren med fyra huvun, uppträdda på ett snöre, ackurat likt ett löksnöre.»

Dessa ord avslöjade det förut ofattliga mysteriet och visade att krögaren när allt kom omkring inte hade haft någon avsikt att driva med mig. Men vad skulle jag i alla fall tro om en harpunerare som var ute en lördagsnatt, långt in på den heliga sabbaten, sysselsatt med en sådan kannibalisk affär som att sälja döda avgudadyrkares huvuden?

»Tro mig, krögare, den där harpuneraren är en farlig karl.»

»Han betalar ordentligt för sig», blev svaret. »Men det håller på att bli förfärligt sent, och det är bäst ni går och knyter er — det är en bra säng. Sal och jag låg i den första natten sen vi blitt hopsplitsade. Det är gott om rum för två att sparka i den sängen, det är en väldigt stor säng, ser ni. Innan vi var färdiga med den, hade Sam och lilla Johnny kommit, och dom fick ligga vid fotändan. Men en natt drömde jag så oroligt och häftigt, och hur det var blev Sam nersparkad på golvet och höll på att bryta armen av sig. Sen sa Sal att nu fick det vara nog. Men kom nu, ska jag strax visa er rummet.» Därmed tände han ett ljus, räckte mig det och erbjöd sig att visa mig vägen. Jag stod emellertid obeslutsam kvar. Då tittade han på en klocka i hörnet och utbrast: »Jag tror sannerligen det är söndag redan — då får ni nog inte se den där harpuneraren i natt. Han har gått till ankars nån annanstans. Kom med nu bara! Kom bara! Vill ni inte komma?»

Jag funderade ännu ett tag, men sedan gingo vi uppför trappan, och jag fördes in i ett litet rum, kallt och rått som en källare och mycket riktigt möblerat med en ofantlig säng, ja, nästan så stor att fyra harpunerare kunnat sova i den sida vid sida.

»Seså», sade krögaren och ställde ljuset på en gammal skröplig sjömanskista, som tjänstgjorde på samma gång som tvättställ och divansbord, »seså, ha det nu så bra, och god natt med er.»

Jag hade stått och tittat på sängen, och när jag vände mig om, var han försvunnen.

Jag vek upp täcket och undersökte bädden. Inte var det den allra finaste jag sett, men den uthärdade ganska bra min granskning. Sedan såg jag mig om i rummet, och utom sängen och divansbordet kunde jag inte upptäcka något annat som hörde dit än en grovt tillyxad hylla, de fyra väggarna och en eldskärm, på vilken man såg en man i färd med att harpunera en val. Bland sådant som inte egentligen hörde till rummet var en hoprullad hängmatta som låg kastad i ett hörn på golvet och likaså en stor sjömanssäck, troligen innehållande harpunerarens kläder, eftersom ingen vanlig koffert syntes till. Det låg också ett paket med utländska fiskkrokar av ben på hyllan över eldstaden, och vid sängens huvudända stod en lång harpun.

Men vad var det som låg på kistan? Jag tog det, höll det alldeles intill ljuset och kände på det och luktade på det och sökte på alla möjliga sätt komma underfund med vad det var. Jag kan inte jämföra det med något annat än en stor dörrmatta, kantad med en frans av små pinglande kläppar, som påminde om de svart-och-vita piggsvinstaggarna kring en indiansk mockasin. Det fanns ett hål eller en uppslitsning i mitten på denna matta, liksom på en sydamerikansk poncho. Men var det väl möjligt att någon förnuftig harpunerare skulle sätta på sig en dörrmatta och i den skruden gå och ståta på gatorna i någon kristen stad? Jag satte den på mig på försök, och den tyngde ned mig som en tung börda, ty den var ovanligt raggig och tjock och litet fuktig, tyckte jag, också, som om den hemlighetsfulle harpuneraren hade haft den på sig någon regnig dag. Iklädd den gick jag fram till en spegelbit som stod uppställd mot väggen, och en sådan syn har jag aldrig förr i mitt liv sett. Jag slet den av mig så hastigt, att jag höll på att vricka nacken ur led.

Sedan slog jag mig ned på sängkanten och började fundera över den huvudsäljande harpuneraren och hans dörrmatta. När jag funderat en stund på sängkanten, steg jag upp och tog av mig min stortröja och blev sedan stående en stund mitt på golvet och funderade vidare. Sedan tog jag av mig min jacka och funderade ännu lite mer i skjortärmarna. Men som jag snart kände mig ganska frusen, halvt avklädd som jag var, och kom ihåg vad krögaren hade sagt om att harpuneraren nog inte skulle komma hem den natten, och som det dessutom var mycket sent, hoppade jag utan vidare ur mina byxor och skor, blåste ut ljuset, kastade mig ner i sängen och anbefallde mig åt de himmelska makternas beskydd.

Om nu den där madrassen var stoppad med majskolvar eller sönderslaget porslin är inte gott att säga, men faktiskt låg jag och kastade mig av och an både länge och väl, innan jag fick en blund i mina ögon. Slutligen sjönk jag in i en lätt slummer och hade nära på seglat i väg till Jon Blunds land, då jag hörde tunga steg ute i gången och såg ett ljussken tränga in i rummet från springan under dörren.

Gud hjälpe mig, tänkte jag, det måste vara harpuneraren, den infernaliske huvudmånglaren. Men jag låg alldeles stilla och beslöt att inte säga ett ord, förrän jag blev tilltalad. Med ett ljus i ena handen och just det där nyzeeländska huvudet i den andra kom främlingen in i rummet, och utan att kasta en enda blick åt sängen, ställde han sitt ljus rätt långt från mig i ett hörn på golvet. Sedan började han knyta upp snörena till den stora sjömanssäck som fanns i rummet och som jag redan talat om. Jag var mycket ivrig att få se hans ansikte, men han höll det bortvänt en lång stund, medan han strävade att öppna säcken. När det var gjort, vände han sig emellertid om, och — himmelska makter, vilken syn! Vilket ansikte! Det var mörkt, purpurfärgat, gulaktigt, här och där med stora, påklistrade, svarta plåsterlappar. Jojo, det var just vad jag tänkt, en skön sängkamrat, den där! Han har varit i slagsmål, blivit förfärligt tilltygad, och nu kommer han förstås direkt från fältskären. Men i samma ögonblick råkade han vända ansiktet så mot ljuset, att jag tydligt såg att de där svarta fyrkanterna på hans kinder inte alls voro plåsterlappar. De voro fläckar av ett eller annat slag. Först visste jag inte vad jag skulle tro, men snart gick det upp ett ljus för mig. Jag mindes en historia om en vit man, en valfångare för resten, som råkat i händerna på kannibaler och blivit tatuerad av dem. Jag drog den slutsatsen att den här harpuneraren under sina resor till avlägsna länder måste ha råkat ut för ett liknande äventyr. Och vad gör det för resten, tänkte jag. Det är bara hans yttre. Det kan finnas anständiga människor i alla möjliga sorters skinn. Men vad skulle jag tro om hans underliga hudfärg, jag menar den del av ansiktet som var synligt runt omkring och emellan de tatuerade fyrkanterna? Givetvis kunde det helt enkelt vara en rejäl tropisk solbränna, men jag har aldrig hört talas om att en het sol garvar en vit man till en blårödgul. Jag hade emellertid själv aldrig seglat på Sydhavet, och kanske hade solen därnere denna sällsamma verkan på skinnet. Medan alla dessa tankar foro igenom mig med blixtens hastighet, tog harpuneraren inte minsta notis om mig. När han efter mycket besvär fått upp sin säck, började han treva i den, och rätt som det var drog han fram ett slags tomahawk och en pung av sälskinn med håret kvar. Han lade dessa föremål på den gamla kistan mitt i rummet, tog sedan det nyzeeländska huvudet — hemskt att skåda — och körde ned det i säcken. Sedan tog han av sig sin hatt — en ny kastorhatt — och då var det nära att jag ropat till av överraskning. Det fanns inget hår på hans huvud — inget att tala om åtminstone — bara en liten skalplock som hängde ner i pannan. Hans kala, blåröda huvud såg nu ackurat ut som en dödskalle som länge legat i jorden. Hade inte främlingen stått mellan mig och dörren, skulle jag ha tagit till schappen, och det kvickt ändå.

Som det nu var tänkte jag ett ögonblick på att hoppa ut genom fönstret, men det var två trappor upp åt gården. Jag är inte feg av mig, men vad jag skulle tro om denna huvudmånglande, purpurblå gynnare, det övergick helt och hållet mitt förstånd. Okunnighet föder fruktan, och som jag kände mig totalt förvirrad och förbryllad inför denna främling, erkänner jag att jag nu var lika rädd för honom som om han varit djävulen själv, som trängt in i mitt rum mitt i natten. Ja, jag var så rädd för honom, att jag just då inte var karl till att tilltala honom och begära ett tillfredsställande svar på vad som syntes mig oförklarligt hos honom.

Han fortsatte emellertid att klä av sig, och till slut blevo hans bröst och armar synliga. Så sant jag lever voro också dessa delar av hans kropp betäckta med samma fyrkanter som ansiktet. Även hela hans rygg uppvisade samma kvadratiska märken. Man kunde tro att han varit med om ett nytt Trettioårigt krig och just kommit hem från det med plåsterlappar över hela kroppen. Till och med hans ben voro fläckiga, så att det såg ut som om en hop mörkgröna grodor kilade uppför ett par unga palmstammar. Det stod nu fullkomligt klart för mig att han måste vara någon avskyvärd vilde, som en valfångare tagit ombord på Söderhavet och sedan landsatt i vårt kristna Amerika. Jag ryste, bara jag tänkte på det. Och så drev han handel med huvuden också — kanske sina egna bröders huvuden. Han kunde få lust efter mitt — herregud! Titta på den där tomahawken!

Men jag fick inte tid till fler rysningar, ty nu företog vilden något som fullständigt fängslade min uppmärksamhet och övertygade mig om att han utan allt tvivel var en hedning. Han gick bort till sin stora kapuschongrock eller slängkappa eller frisrock, som han nyss hängt över en stol, trevade en stund i fickorna och drog slutligen upp en underligt formad figur med en puckel på ryggen och till färgen precis lik ett tre dagar gammalt negerbarn. När jag tänkte på det balsamerade huvudet, trodde jag nästan först att den där svarta lilleputten var en riktig baby, preparerad på något liknande sätt. Men när jag såg att den var allldeles hård och glänste som polerad ebenholts, kom jag till den slutsatsen att det inte kunde vara något annat än en avgud av trä, och det visade sig också riktigt. Ty nu gick vilden bort till den tomma eldstaden, sköt undan skärmen och satte sin lilla puckelryggiga figur som en kägla mellan brasbockarna. Spisens sidor och bakvägg voro alldeles nedsotade, varför jag tyckte att den utgjorde ett mycket lämpligt altare eller kapell för hans afrikanska avgud.

Jag släppte nu inte den lilla till hälften dolda figuren ur sikte, fast jag hela tiden kände mig illa till mods och undrade vad som skulle komma härnäst. Först tog han en handfull spånor ur sin kappficka och lade dem försiktigt framför avguden. Därpå placerade han en bit av en skeppsskorpa ovanpå, stack dit ljuslågan och tände spånorna till en offereld. Efter att flera gånger hastigt ha stuckit in fingrarna i elden och ännu hastigare ha dragit dem tillbaka (varvid han tycktes bränna dem ganska grundligt), lyckades han till slut krafsa ut skorpan. Han blåste av askan och den värsta hettan och räckte sedan artigt fram den åt den lilla negern. Men avgrundsanden tycktes inte alls uppskatta sådan torr mat, ty han inte så mycket som rörde på läpparna. Alla dessa konstiga upptåg åtföljdes av ännu konstigare gutturala ljud från den offrande, som tycktes recitera böner eller sjunga någon entonig hednisk hymn eller vad det kunde vara, varunder det ryckte på det mest onaturliga sätt i hans ansikte. Slutligen släckte han elden, tog upp avguden helt oceremoniöst och stuvade ned den igen i sin kappficka, lika vanvördigt som en jägare stoppar ner en skjuten morkulla i jaktväskan.

Alla dessa underliga procedurer ökade min nervositet, och då jag nu såg honom visa tydliga tecken till att avsluta sina förehavanden och komma upp till mig i sängen, tyckte jag det var hög tid, nu innan ljuset släcktes, att bryta den förtrollning som så länge hållit mig fången.

Men den korta minut det tog mig att fundera ut vad jag skulle säga blev ödesdiger. Han grep sin tomahawk, som låg på bordet, undersökte dess huvud ett ögonblick, höll det sedan över ljuset, och med munnen mot skaftet blåste han därpå ut stora moln av tobaksrök. I nästa sekund var ljuset släckt, och denne vilde kannibal tog med tomahawken mellan tänderna ett språng upp i sängen, där jag låg. Jag skrek till i högan sky, jag kunde omöjligt hjälpa det, och med ett plötsligt brummande av förvåning började han treva efter mig.

Stammande något, jag vet inte vad, rullade jag bort från honom mot väggen och besvor honom sedan, vem eller vad han är var, att hålla sig lugn och låta mig stiga upp och tända ljuset igen. Men hans gutturala svar övertygade mig genast om att han mycket ofullständigt förstod vad jag menade.

»Vad du vara för jävel?» sade han slutligen. »Knyst inte ett ord, för då tamefan du vara dödens.» Och med dessa ord började han svänga den tända tomahawken omkring mig i mörkret.

»För Guds skull, krögare! Peter Coffin!» skrek jag. »Krögare! Nattvakt! Coffin! Änglar! Rädda mig!»

»Säg vem du vara! Annars jag tamefan slå dig ihjäl», röt kannibalen åter, allt under det hans hemska, kringsvängande tomahawk strödde över mig glödande tobaksaska, så jag trodde min skjorta skulle ta eld. Men gudskelov, just då kom krögaren in i rummet med en lykta i handen. Jag rusade upp ur sängen och bort till honom.

»Var inte rädd, ni», sade han och drog ansiktet till ett grin. »Queequeg här kröker inte ett hår på ert huvud.»

»Låt bli att grina så där!» skrek jag. »Varför sa ni mig inte att den här fördömda harpuneraren var en människoätare?»

»Jag trodde ni förstod det. Jag sa ju att han gick omkring i stan och sålde huvun? Men gå och lägg er nu igen och sov bara. Hör på, Queequeg — ni förstår mig, jag förstår er — den här mannen ska sova hos er — förstår ni?»

»Jag förstå bra», muttrade Queequeg, som satt i sängen och blossade på sin pipa. »Lägg dig bara», sade han, pekade på mig med sin tomahawk och vek upp täcket på ena sidan. Han gjorde detta på ett inte bara artigt, utan verkligt vänligt och godhjärtat sätt. Jag stod och tittade på honom en stund. Trots all sin tatuering var han ju på det hela en riktigt ren och hygglig kannibal. Varför ställer jag till ett sånt här väsen? tänkte jag för mig själv — karlen är ju en mänsklig varelse likaväl som jag. Han har lika mycket anledning att vara rädd för mig som jag att vara rädd för honom. Det är bättre att dela säng med en nykter kannibal än med en stupfull kristen.

»Krögare», sade jag, »säg till honom att han lägger bort sin tomahawk eller pipa eller vad det nu är. Säg till honom att han slutar opp med att röka, så ska jag lägga mig hos honom igen. För se inte vill jag ha nån som röker i min säng. Det är farligt. Jag är för resten inte försäkrad.»

När detta framfördes till Queequeg, fogade han sig genast, gjorde återigen artigt tecken åt mig att komma upp i sängen och rullade sig över åt andra sidan, som om han ville säga: Jag ska då inte så mycket som snudda vid dina skankar.

»God natt, krögare», sade jag. »Nu kan ni gå.»

Så lade jag mig och har aldrig sovit bättre i mitt liv.

Kapitel 4

TÄCKET

N är jag vaknade följande morgon ungefär i gryningen, fann jag att Queequeg hade kastat sin arm över mig på det vänligaste och ömmaste sätt. Man kunde nästan ha trott att jag var hans hustru. Täcket var av lappar, små lustiga mångfärgade fyrkanter och trianglar. Och hans arm var helt tatuerad med en ändlös kretensisk labyrint i de mest olikartade nyanser. Jag förmodar det berodde på att han ute till sjöss haft armarna än i sol och än i skugga, än bara och än delvis betäckta. Alltnog, hans arm såg precis ut som om den varit en flik av lapptäcket. Ja, där den vilade på det, som den gjorde då jag först vaknade, kunde jag knappt skilja den från täcket, så flöto deras färger i varandra, och det var endast känslan av tyngd och tryck som sade mig att Queequeg slagit sin arm om mig.

Jag erfor en sällsam förnimmelse. Jag skall söka förklara den. Jag minns mycket väl att något liknande en gång hände mig, när jag var barn; om det var dröm eller verklighet fick jag aldrig riktigt klart för mig. Det förhöll sig så här. Jag hade gjort något rackartyg — jag tror jag hade försökt krypa upp i skorstenen, som jag hade sett en liten sotarmurre göra några dagar förut. Och min styvmor, som jämt och samt gav mig stryk eller skickade mig i säng utan kvällsmat, drog mig i benen ner ur skorstenen och befallde mig att gå upp på mitt rum, fast klockan bara var två på eftermiddagen den 21 juni, den längsta dagen på året på vårt halvklot. Jag kände mig förfärligt upprorisk. Men det fanns