Kungskobran

By Anders Eje

Livets vägar och cykler äro svårtydda i sin logik. Berättarjaget i "Kungskobran" befinner sig i Indien. I en hel veckas tid har han velat se en mungo. För att stilla sin nyfikenhet och se om alla skrönor om den lille ormdödaren stämmer. Nästan en hel vecka går men utan en mungo sikte. Då stöter berättarjaget på en ormtjusare, som har det sällsynta djuret i sin ägo. Äntligen! Hastigt och lustig blir hans önskan uppfylld. Med sitt nyfikna lystmäte mättat går berättarjaget till hotell Majestic för en fin frukost. Vad väntar där? Jo, hotellpersonalen har fått tag på en annan ormtjusare med tillhörande mungo. Hur kan det komma sig? Hur kan man mena att allting är en slump när dylika händelser så ofta sker?"Kungskobran" är en bok om livets nycker och små nöjen på resande fot.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 12, 2023
• ISBN: 9788728526774

Book preview

Anders Eje

Kungskobran

SAGA Egmont

Kungskobran

Omslagsfoto: Shutterstock & Pexels

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526774

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KUNGSKOBRAN

Kungskobran

Har ni ännu kommit underfund med beskaffenheten av länkarna i ert livs kedja? Kanske ni inte ens ägnat en tanke åt möjligheten, att de äro smidda och hopfogade efter något visst system. Möjligen har ni inte nått en ålder, som medger den rätta överblicken över de framfarna åren, där gränserna mellan de olika perioderna stå att upptäcka? …

Det finns människor med tre- fem- och sjuårsperioder, det finns människor vilkas inre eller yttre livsförlopp äro indelade på mycket kortare sikt. Lycka eller olycka, framgång eller motgång, hälsa eller sjukdom — allt låter inpassa sig inom vissa tidsrutor i matematiska serier. Har ni bara upptäckt den indelningsgrund, efter vilken ert liv är ordnat, skall ni finna, att alla händelser, även de obetydligaste, låta inordna sig under ert eget systems paragrafer.

Även de obetydligaste händelser, sade jag. Vad mig själv beträffar, är det just de obetydligaste episoder, de mest försvinnande bagateller, som ange det nyss antydda systemets obevekliga lagar. Till exempel — det kan gå veckor, månader, ja, år utan att jag ser eller ens hör talas om en viss grupp bekanta eller vänner, låt oss säga skolkamrater. Så en morgon stöter jag på någon av dem — det slår aldrig fel, att detta blir inledningen till en hel serie möten inom en mycket kort tidsperiod med gamla kumpaner från skol- och ungdomsdagarna. Eller: jag har under relativt lång tid lämnats ifred av björnar och andra småförargligheter, som äro köttets arvedel — håller hundra mot ett, att de sedan uppvakta allesammans på en gång eller i en lång rad, som efter en tyst överenskommelse.

Ett typiskt exempel i samma riktning är vad jag skulle vilja kalla min orm-dag i Indien. Nära en hel vecka hade jag strövat omkring för att få tag på en indisk mungo, det där lilla djuret av zibetkattornas familj, om vilket jag hört så mycket berättas, och som grymt nog — om man så vill — av en del ormtjusare hålles i ständigt sällskap med dödsfienden, ormen, för att till européernas förnöjelse på asfalttrottoaren lyfta en flik av den jungelns ogenomträngliga ridå, som skyddar naturens mest oförsonliga kamp från turistens banala nyfikenhet.

Tidigt en morgon hittade jag honom. Ormen låg i sin runda korg, mungon och hans herre, hinduynglingen Gallo, voro helt fredligt i färd med att äta frukost. Gatan låg tom. Jag slog mig ned på en stentrappa strax intill.

Detta var alltså mungon, kobrans skräck! Ett torftigt snöre med en hel rad knutar, tätt åtdraget kring halsen, fjättrade honom vid Gallos ena stortå. På mig gjorde mungon mera intryck av en stor fet, luden råtta än av en katt — vid första påseendet skulle ni kanske tagit honom för en övergödd ekorre med de blixtsnabba rörelserna hos den långsträckta kroppen. Men den knivskarpa blicken i ögat är mordisk och de sylvassa huggtänderna likaså.

På bruten engelska bekräftar Gallo några uppgifter, jag fått om djuret. Är det verkligen sant att han alltid segrar i striden mot glasögonormen?

»Nog är det så. Mungon dukar aldrig under i öppen strid — åtminstone har ingen bevittnat det, som kunnat föra händelsen vidare.»

»Det är alltså den otroliga snabbheten i hans rörelser, som gör det möjligt för honom att undvika kobrans dödande hugg?»

»Ibland. Inte alltid. Långtifrån, snarare. Mungon blir ormbiten oftare än någon tror.»

»Nå, på det sättet! Giftet biter inte på mungon, han är immun mot det!»

»Ingalunda. Men mungon känner ett motgift, vars existens är fördolt för människorna. Så fort han träffats av kobrans gifttand, rusar han bort — och man vet, att han gnider det bitna stället mot en ört, en växt, som förintar ormgiftets verkningar. Men man vet inte vad det är för en växt instinkten manar honom att söka opp. Tusentals snabbfotade hinduer ha riskerat sina fotblad på försöket att följa efter djuret och röja dess hemlighet, men det har aldrig lyckats.

För övrigt skulle en sådan upptäckt sakna allt intresse … Den som är rädd att bli kobrabiten har ju ormstenen, ett förträffligt motgift.»

Och därmed sticker Gallo ned handen i fickan.

»En rupi är billigt för en sådan sak. Löjligt billigt. En rupi, master sahib!»

Stenen han räcker mig är gråaktig, porös, med små mörka fläckar. Den kan vara lustig att äga som minne — för resten bör väl Gallo någon ersättning ha för sin möda att vidga mitt vetande.

Den blanka slanten kommer penningbegäret att flamma hos gossen. Han vill prompt ge en seans — striden mellan kobran och mungon flyttad direkt från jungeln till trottoaren framför sexvåningshuset.

»Priset?»

»Ni får köpa kobran, master sahib. Risken är inte stor, den är viss — om fem minuter är ormen lika död som om han aldrig funnits till.»

»Priset?»

»Kobran står mig i trettio rupier. ¹ ) Men jag skall skänka den till master sahib för tjugufem.»

Nej tack! Tjugufem rupier för ett nöje av så pass tvivelaktig beskaffenhet, alldeles för mycket pengar … Och dessutom väntade ju frukosten på Majestic.

I hotellhallen stod portiern med mössan i hand: man visste jag önskade stifta bekantskap med en mungo, nu hade man, för min räkning, hållit kvar en ormtjusare på gården, en ormtjusare med mungo och det hela ..

Naturligtvis! En rupi.

Nästa mungo!

Folk har en egendomlig föreställning om kobror — det finns till och med författare, som göra böcker om dessa reptiler utan att veta mer om dem än vad som står att läsa i Nordisk familjebok (eller dess utländska motsvarigheter) och knappt det. Man nöjer sig med vetskapen, att kobran dyrkats och dyrkas av hinduerna som heliga — deras gift och utseende äro tillräckligt skräckinjagande! — att huvudet är täckt av stora regelbundna plåtar, att de förmå utvidga halsen »skivformigt» och med förkärlek vistas i gamla övergivna termitstackar. Oförklarligt välvilliga läsare av reseskildringar från tropikerna ha också åkt kälke med nervrysningarna längs ryggraden, när ormtjusaren slagit upp locket på sin platta korg och med toner ur den runda vasspipan exekverat sin exotiska Aufforderung zum Tanz — vanligen utan resultat. Ty kobran älskar sömn vida mer än dans och lyssnar till nasaltonerna ur pipan med precis samma tjusning som husassistenten till väckarklockan. Men även den godmodigaste piga kan retas till vrede, när man dunkar henne i skallen med ett klappträd, liksom glasögonormen också har sitt lilla humör, ifall närgångenheten överskrider den anständighetsgräns som är en oskriven lag — även bland indiska kobror. Och så kan då avsikten nås och ormtjusarn bli i tillfälle att sälja för några rupier ormsten till den skräckslagna publiken (som skulle haft precis lika stor nytta av ett motgift mot elephantiasis i Stockholm).

Den stolta ångaren Colaba, kapten Carlton, låg i Victoria dock, och det var sannerligen den rena slumpen att jag kom ombord. En lastbåt i någon indisk docka är som regel inte platsen för galamottagning — och Colaba utgjorde inte något undantag. Smuts, kolstybb och proviantrester bildade en tumstjock beläggning på däck från för till akter, och doften, som steg ur luckor och bord i den solbrinnande middagstimman, var just ingenting att korka på kristallflaskor och skicka ut som parfym — inte ens som reklam för det landet Perversien. Man förstår kanske min önskan att göra besöket hos kapten Carlton så kortvarigt som möjligt — jag kunde ju lika gärna ha sökt upplysningar om lastförhållandena på Ceylon hos någon annan engelsk skeppare, som gjorde regelbundna turer mellan Österns port och Paradisön …

Men så träffade jag helt oförmodat Willy Bessly, en tillfällig, men trevlig bekantskap från någon underlig hotellhall i någon underlig stad. Han skulle följa med Colaba till Ceylon följande morgon och befann sig ombord i den vällovliga avsikten att likvidera överfarten. — Nu hade han, jämte medpassageraren, en ung missionärska, inviterats av kapten Carlton till lunch, vilken välvilja av hänsyn till Bessly kom att omfatta även mig. Man utlovade rostbiff, stekt på engelskt vis, och pale ale, som hämtats upp direkt från kylrummen. Det faller av sig själv att jag stannade — bara utsikten att slippa den indiska kycklingen till ett enda mål var en tillräckligt stark frestelse.

Jag kunde inte på förhand veta, vilken charmant och underhållande värd kapten Carlton var. För det första hans yttre: där fanns inte något enda av de drag, vi vant oss att identifiera med en långfärdsskeppare. Det slätrakade, väl skurna ansiktet skulle inte passat illa ihop med något porträttgalleri i lordernas hus — och den