Spanska ligans chef

By Anders Eje

En ung, sydamerikansk kvinna, dotter till en prominent minister, är på besök i den kungliga huvudstaden. Stockholm visar sig till en början från sin bästa sida: solen smeker och staden ligger stilla. Men snart ska hon få erfara att även Stockholm sitter på överraskningar. Överraskningar hon sent ska glömma.På väg till en naturskön park blir hon stoppad av en storvuxen, stilig man. Han knackar fram, på racklig franska, det enda språket de två kan kommunicera med:"Vill du gifta dig med mig?"Det är bara början på en händelserik vistelse i 1930-talets Stockholm...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728526644

Book preview

Anders Eje

Spanska ligans chef

SAGA Egmont

Spanska ligans chef

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1937, 2022 Anders Eje och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526644

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

EN VIT RÅTTSVANS.

Till

Señorita Carlota Bosforino,

San Stefanario.

Querida mia,

Este Estocolmo! Detta Stockholm! Vilken underlig puchero, min flicka lilla! Minns du en gång i vår enkla, men hederliga sydamerikanska hemstad — vi fick en puchero, som väckte vår nyfikenhet. Fårköttet, grönsakerna, fågelbrösten och svampklyftorna kände vi nog igen. Men där flöt i buljongen en hel del annat också; vi gissade både hit och dit. Slutligen nödgade vi cocineron att bekänna sanningen: föremålet för vår undran var svansen av en vit råtta. Vad jag vill påstå är: i den puchero, som heter Estocolmo, simmar ännu mera mystiska saker. Vänta ett ögonblick — du skall strax ge mig rätt.

Dagen började eljest programenligt — och inte utan stil. Från mitt fönster i Grand hotell (där vi bo tills pappa hunnit skaffa en republiken värdig våning, vilket inom parentes sagt inte tycks vara det lättaste) har jag en särdeles nätt utsikt över ett blått och levande vatten, som oupphörligt skäres av båtar, som ständigt äro så krit vita, att de tyckas eldade med snöstycken och inte med kolstybb, och flitiga, bredbogade färjor, som inte ifråga om någonting annat än storleken skilja sig från dem, som uppehålla förbindelsen på La Plata, mellan Montevideo och Bahia Rosita. Mot fonden stiger en klippsiluett, som kunde erinra dig om Genua, åt Campo Santo till, fast mindre härsklysten och påträngande, men med samma iver hos de små, klättrande husen. Kring ett rött torn i vänstra kulissen, åt vilket solnedgången kan skänka en förunderlig lyster, har hösten redan glödgat en ram av för varje vindkåre flammande löv. Mitt emot, på andra sidan vattnet, reser sig en byggnad, som helt och hållet dominerar min högra kuliss, ty byggnaden är el palacio de su majedad, kungliga slottet. Pappa säger, att huset är ett bland de vackraste han sett i hela världen, och pappa har, som du vet, en ganska säker smak. Don Ramon däremot tycker, att taket är för platt — eller snarare för tomt — han saknar torn och spiror och festivitas, och det är inte utan, att jag måste ge honom rätt, åtminstone till en viss grad. Tro nu bara inte, att min uppfattning i denna fråga utgör något slags predispositivt offer till förmån för den blivande äktenskapliga harmonien mellan Don Ramon och mig; som du vet är det snarare tämligen sällsynt, att vi hysa samma mening om saker och ting. Men jag tycker verkligen, att krönet på ett kungligt slott bör förtona uppåt, resa sig med några lyftande arkitektoniska ackord, och inte erinra om den behandling man låter osten undergå för att kunna skära riktigt jämna skivor både på bredden och höjden.

Alltså — Carlota mia — det var just från detta fönster jag i dag på förmiddagen kunde njuta av inledningskapitlet till papás via triomfalis …

Det är i alla fall något särskilt med en fyrspänd galavagn, folk må ropa aldrig så, att den sköna-linjen på ett rullande åkdon är de franska och amerikanska karosserifabrikanternas hemlighet. När svenska kungens sjuglasvagn med förriddare, lakejer och det hela svängde in på planen framför Grand Hotels revolverdörrar fördunklades till och med minnet av en viss limousine från Lacrosse. Kalla mig gärna gammalmordig men så var det. Kära far, som några minuter tidigare bländat mina ögon med sin gyllene uniformsprakt och sina kraschaners glans, väntade i en salong på nedre botten och nu såg jag solen gnistra i spegelglaset, när vagnsdörren slogs upp och herr introduktören för främmande sändebud vid hans svenska majestäts hov hoppade ned på den över trottoaren utlagda mattan.

Vad jag från mitt fågelperspektiv kunde se av denna lysande person var just ingenting annat eller mera än en trekantig hatt, spetsen på en blankskinnssko och ett par över knäna stramande uniformsbyxor, vilket alltsammans med en fart, som dock icke saknade grandezza, försvann under hotellingångens tak.

Paus! Men en levande och brokig paus!

Hästarna piafferade, förriddarna kråmade sig, solen slog hela fång gnistor ur karossen, silverglänsande måsar seglade på lystna vingar in mot hotellet. En skärgårdsbåt smög sitt vita skrov in till kajen — och båten kom lastad med publik till galåföreställningen där nere. Någon hemlighetsfull regissor måste haft sina osynliga trådar med i spelet; hela scenen kunde inte ha spelats med större precision om den repeterats hundra gånger. Först ser jag papá (eller rättare hans blanka hjässa) glida innanför synfältet. Kan du föreställa dig en hjässa, som presterar en hel rad förbindliga leenden? Detta var vad papás gjorde. Den andra hjässan är mindre blank, men lika förbindlig — och så dölja ett par hastigt påsatta hattar all vidare möjlighet att tyda samtalets karaktär. Men kring båda herrarna står det som en festlig skur av guld och galoner och ordensband.

Publiken tränger närmare; en filmfotograf vevar ursinnigt med ena handen, den andra har full sysselsättning att hålla massan på avstånd. Kusken skyldrar med piskan, en av lakejerna tänder nya flygande lusteldar med spegelglaset i vagnsdörren, förriddarnas hästar stegra sig … Papá och hans introduktör stiga upp i kaleschen. Och så har kortegen satt sig i rörelse upp mot en bro med valvbågar, under vilka ett strömvatten glider ut mot havet i ett stilla majestät, som det lånat från borgen intill.

Ett gott stycke på väg kan jag följa ekipaget — utan att känna det minsta spår av rampfeber för papás räkning. Det är ju inte första gången han far med sina kreditivbrev till någon statschef, som du vet — låt vara att den hemliga mission, som fört honom (och mig) till Stockholm är den viktigaste under hela hans diplomatiska karriär. Men om den saken vågar jag inte ens andas i ett brev. Så mycket bör du i alla fall veta, att om vi lyckas kan papá begära nästan vad han vill av republiken, utan att ens oppositionen skall våga tycka, att han begärt för mycket. Nå! Publiken där:nere skingras utan att offra spektaklet så mycket som den minsta applåd, vilket däremot jag tar mig friheten tycka är otacksamt.

När jag för en stund sedan nämnde, att dagen började programenligt — och inte utan en viss stil — så syftade jag på den del av dagen, som hunnit förflyta till det av mig nu skildrade ögonblick, då jag såg kung Gustavs galavagn försvinna som en av guld gnistrande fåll längs en glidande ström. Vad som därefter följde kan du kalla vad som helst — utom programenligt.

Kära Carlota! Du vet, att papás och min (och don Ramons också, bevars!) ambulatoriska tillvaro skapat hos mig en viss hobby, för vilken jag ibland fått uppbära rätt mycken smälek: lusten att endast med tillhjälp av en karta göra upptäcktspromenader i de nya städer, dit Republikens regering behagar sända oss. Något roligt ska man ha — även med risk att råka ut för en eller annan liten malör på grund av vad papá brukar kalla »obekantskap med det lokala och det nationella». Jag har alltid tagit — och tar fortfarande — ifrågavarande risk med öppna ögon; dock med en stilla, på erfarenheten grundad förhoppning, att det hela skall avlöpa utan större sinnesrörelser. Vad jag genast vill säga dig är, att det varit Stockholm förunnat att svika denna förhoppning.

Nu hör jag dig utropa: men till saken då, för himlens skull! Ut med språket, människa! Du måste ju begripa, att jag håller på att dö av nyfikenhet.

Jag svarar: lugn, min flicka lilla! Bliv inte otålig. Du skall genast få höra, hur det gick till.

Jag tog fram min karta och letade med förstoringsglasets hjälp efter en grön fläck, vars omgivningar kunde se ut att tillfredsställa behovet dels efter en smula frisk luft, dels efter någon isolering med vars bistånd jag hade utsikter att få läsa ut Cortes’ bok i frid och ro. De gröna fläckarna beteckna parker — även på en karta över en så konslifikt funtad stad som este Estocolmo. Jag låter alltså pekfingersnageln följa strandremsan utefter ett vatten, som bär det otroliga namnet Ladugårdslandsviken — tio pesos oro, om du kan uttala det utan att stappla! — och hittar därvid en park vid en sjö, och det namnet lockar mig. Där står Nobelparken, fritt översatt Paseo Nobel Till två tredjedelar omsluten av en gördel breda avenyer och lögande resten i vattnet av en vik lovar denna Paseo Nobel just vad jag för ögonblicket önskar. Följaktligen kastar jag en lätt grå sidenkappa över axlarna, döljer min svarta kalufs under en klarröd hatt (på vilken jag låtit sy fast det där briljantspännet du gav mig), sticker min Cortes under armen och en näve cigarretter i väskan samt ger mig av.

Från kartan har jag min utanläxa klappad och klar — övning ger färdighet! — jag vet på pricken var jag skall vika av till höger eller vänster och var jag skall marschera rakt fram. Alltsammans är för övrigt skäligen enkelt. Jag läser Stallgatan på en skylt, sedan är det bara att fortsätta dit näsan pekar, följa en kaj rakt ned mot en teaterbyggnad, sedan svänga till höger och avverka något som heter Strandvägen ända till denna tar slut plus ett litet, litet stycke till. Enkelt som addition med hela tal, señorita! Dock — jag försäkrar dig — enkelheten till trots, är det en hel liten triumf varenda gång man klarar en sådan där sak — och slipper förödmjukelsen att fråga någon levande själ.

Teatern, en prydlig byggnad, som gnistrar vit i solskenet — du kan inte önska dig ett bättre sjömärke. Och Strandvägen, som på vårt språk skulle heta något liknande Camino del Muelle, gör skäl för sitt namn; den följer en strand, där det går att lägga till med riktiga båtar. Men någon Avenida Polulár tycks den inte vara, åtminstone inte vid den här tiden på dagen — trafikanterna är inte flera än du gott hinner räkna dem. Nå, gärna för mig! Folkträngsel har aldrig varit min svaga sida, som du kanske minns.

Mitt möte med det underliga föremålet sker alltså inte explosivt, det är något helt annat än en motsvarighet till den där bomben, som gör hål i massan. Hade jag haft den avlägsnaste tanke på att lägga märke till ifrågavarande föremål skulle jag kunnat se det komma emot mig på hundra stegs avstånd. Nu är det faktiskt så, att jag inte vet ordet av, förrän jag finner min väg spärrad av en obekant herre. Denne individ lyfter på hatten med ett småleende, som förmodligen skall föreställa intagande, men som jag anser uteslutande fräckt. Samtidigt säger han några ord på svenska, av vilka jag naturligtvis inte begriper en stavelse.

Vad skulle du gjort i en liknande situation? Förmodligen detsamma som jag: samlat allt det förakt du kunde mobilisera ur djupet av din själ i en mördande blick och därpå fortsatt din väg.

Bueno! Det första momentet tror jag att jag klarade — — men inte det andra. När jag tog ett steg åt sidan för att fullfölja min avsikt gjorde mannen detsamma, och ett nytt försök i motsatt riktning rönte enahanda resultat. Vet du, min kära vän, det hela måste ha tagit sig rätt komiskt ut: en ung herre och en ung dam, mitt emot varandra, på en offentlig gata, dansande någon sällsam tur i en koreografisk krigsfantasi från Exotien — damen ursinnig, med vredesblixtrande ögon (kan det förvåna dig?), kavaljeren alltjämt leende, med hatten i hand, artikulerande besvärjelser på det underligaste av språk. Jag bara väntade att få se ett par andra infödingar stiga fram och slå bam-tam på sina trätrummor — för att göra det hela fullkomligt stilenligt. I stället tycktes vår danskonst väcka ett mer passivt intresse hos de förbigående. Man stannade, man bildade små grupper.

Det har sina sidor att finna sig vara föremål för en hastigt växande uppmärksamhet. Den här var av det mindre behagliga slaget. Det gällde att fortast möjligt — och helst inom de närmaste sekunderna bli den kvitt — ty ingenting kan ibland växa så hastigt som folksamlingar. Vår makabra fandango måste få ett slut. Men hur? Sättet?

Vädja till någon av de kringstående? Ack, kära barn, med vilka ord? De enda svenska glosor jag känner är: goddag, urstordetill och tacksomicket, — på vårt språk: buenos dias, comelesta och muchas gracias. Du förstår själv, hur långt jag hade utsikt att komma med dessa vokabulära resurser, och en enda blick på ansiktena omkring mig var nog att övertyga mig om hopplösheten att försöka med något av de tre världsspråken.

Ropa på ordningsmakten? Skrika på hjälp? Söka skydd under någon poliskonstapels kappa?

Osympatisk tanke, inte sant? Slikt bjuder oss sydamerikaner emot, eller hur? För övrigt! Vad skulle jag anklaga mannen för? Var den artigt svängda hatten ett brott? Eller leendet på hans läppar?

Nej. Och nej tusen gånger.

Jag tar mig själv vid örat: hör på, dotter av den sydamerikanska kontinentens mest lysande diplomat! Visa att du är situationen vuxen! Låt vredens blixt slockna i ditt öga! Låna någon av din papás strategiska finter! Överraska angriparen med ett oväntat schackdrag!

Sagt och gjort!

— Monsieur, säger jag, je ne comprends pas un mot de tout cela que vous me faites l’honneur de dire. Talar ni möjligen franska, min herre?

Mannen sätter hastigt på sig hatten. Leendet på hans läppar slocknar inte, men det fladdrar en smula osäkrare i mungiporna.

— Ja, svarar han (med någon svårighet), ja, madame, jag talar franska — men tämligen dåligt och mycket långsamt.

— Vill ni då till att börja med ställa om, att alla dessa människor skingras. De besvära mig.

Är mannens franska klen måste hans resurser när det gäller svenska språket vara minst sagt fenomenala. Med tre, fyra stavelser, skarpa som smällarna från en revolver, får han folket att fly och försvinna snabbare än tanken. Och när han tar på sig den minen ser han verkligen skräckinjagande ut. För resten, Carlota mia, har jag visst glömt tala om för dig, att mannens utseende eljest inte är alltför motbjudande, (fast hans längd skrämmer mig en smula). Stora, klara, humoristiska grå ögon, rakt skuren (litet groft tillyxad) näsa och starka vita tänder utan så mycket som ett knappnålshuvud guld ens. (Jag kan inte låta bli att tänka på don Ramons mun med dess halva kilo blixtrande guld, över vilket han är så stolt.)

Alltså! Jag är lika hastigt som lustigt publiken kvitt; nu gäller det om jag lika behändigt kan bli av med innehavaren av den manliga huvudrollen.

Hur det skall gå till? Varför neka till att jag har min lilla plan?

Jag fortsätter långsamt trottoaren tillbaka mot den vita teaterbyggnaden. Vid min vänstra sida går mannen; jag nästan hör, hur det knastrar i hans hjärna under ansträngningarna att finna de rätta franska orden. Till slut surrar det till — urverket står stilla.

Även jag stannar. Förgäves spanar jag till höger och vänster efter en ledig taxi. Under tiden växlas följande repliker:

Jag:

— Har jag förstått er rätt hejdade ni mig nyss på gatan för att göra mig en fråga.

Han:

— Ja, madame.

Jag:

— Hur lydde den?

Han (långsamt och med felaktig böjning av verbet):

— Vill ni gifta er med mig?

Jag (med en plötslig, på idéassociationens väg skapad erinring om den vita råttsvansen i vår sydamerikanska puchero):

— Men jag känner ju inte ens ert namn.

Han:

— Det är inte med mitt namn ni skall gifta er, det är med mig.

Jag (för att vinna tid, ty ingen ledig bil är ännu inom synhåll):

— Men är det inte bruk också i ert land, att hustrun bär sin mans namn?

Han (överseende):

— Jo, naturligtvis. Men i ett demokratiskt land är namnet en bisak.

Jag (stolt):

— Inte för dottern till en minister.

Han (med onödigt stark betoning):

— Ni kommer att heta fru Dahl.

Just då får jag syn på en bil med den röda flaggan uppfälld, chauffören uppfattar min signal — åkdonet kör ned till trottoarkanten. Ett enda steg — och jag är i säkerhet i bilen, glad att det åtminstone finns ett begrepp, som uttalas lika på alla världens språk:

— Grand hotel!

Mannen gör — till sin egen smala lycka! — inte ens ett försök att hejda mig, men lägger högra handen på ratten med en gest som ryttaren, när han griper hästen vid tygeln. Med den vänstra tar han ånyo av sig hatten:

— Vi har ett ordspråk i vårt land, madame, som säger, att en hövlig fråga förtjänar ett hövligt svar.

Svar! Ett svar! Milde San Christobal! Han vill ha ett svar också, dåren! Känslan av att nu vara i säkerhet ger mina ord en kanske onödig skärpa. Vad jag säger är:

— Och vi, min herre, vi ha i vårt land också en del ordspråk. Ett av dem lyder så här: »Tokstollar ska ha prygel och inte sötsaker». Där har ni mitt svar. Kör, chaufför.

Vet du, min kära Carlota, karlen har inte ens så pass mycket vett att han blir ond. Han visar sina vita, oförgyllda tänder i ett leende, som jag inte tvekar att kalla belåtet. Men kanske har han inte alls förstått vad jag sade. Att kalla hans franska perfekt vore att beskylla solen för svartkonster. Möjligen inbillar han sig, att mina ord kunna tolkas med tillhjälp av ett tredje ordspråk: »Den man älskar den agar man».

Låt oss anropa San Christobal en gång till, min söta vän. Hur var det tokstollen sa? Fru Dahl. Plats för skratt …

När jag tänker på att papá endast med största tvekan ansåg sig kunna godkänna don Ramons släktskapsförbindelser jämngoda med våra, och då har don Ramon tre generaler (av vilka en varit krigsminister), en konseljpresident och en före detta finansminister i sin familj … Och denne Dahl hade händer som skepparen på en valfångare — För resten slår det mig just nu, att gissningen, när allt kommer omkring, inte är så tokig. Hans ögon hade just den där litet fjärrskådande blicken som är vanlig hos sjöfolk och flygare. Och är det inte så, att bristen på umgänge med hyfsat folk på landbacken skapar en framfusighet, som inte känner begreppet god ton ens till namnet?

Men varför spilla tid och krafter på spekulationer över ett objekt, vars enda existensberättigande — från vår synpunkt — är att han väckt till liv minnet om den vita råttsvansen i vår barndoms puchero! Första skedbladet av den soppa, som heter Stockholm, har trots allt inte kommit mig att tappa aptiten på resten. Snarare tvärtom, Carlota mia. Det hasardiösa, det oväntade har sin speciella tjusning, som blir större och större ju fler slätstrukna städer man småningom får vinka farväl till. Jag vill inte precis säga, att jag längtar efter herr Dahl nummer 2 — men må han komma! Mig skall han finna beredd.

Nu