Briljantmagneten

By Anders Eje

Unge George Kesser är bara tio år gammal men redan en filur. Han bor med faster Lovis i en stuga vid en vacker sjö, den svenska idyllen som vi alltid känt den. För George räcker inte det långt. Han vill ha spänning. Hur skaffar sig en tioårig grabb spänning i en sömnig landsort? Jo, han blåser folk som har vägarna förbi. Och det på alla möjliga sätt. Lovis är förtvivlad. Vad ska det bli av unge George? Hon skriver till hans fader, lumphandlaren som befinner sig på annan ort, och påpekar de oroade tendenserna hans son har börjat uppvisa. Hur ska de få slut på Georges mer och mer avancerade lurendrejerier?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2023
• ISBN: 9788728526811

Book preview

Anders Eje

Briljantmagneten

SAGA Egmont

Briljantmagneten

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1918, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526811

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

GEORGE KESSERS ALLRA FÖRSTA…

George Kessers pappa, den gamle lumphandlaren i Posen, var bekymrad. Ja, bekymrad är kanske inte rätta ordet — han var närmast villrådig. De smala, blanka strimmor under ett par djupa skuggande valv, som hos den äldre herr Kesser ersatte ögonglober, skimrade med ett flackande ljus, från mörk opal till dunkel smaragd.

Orsaken?

Um Gottes Willen — något mer bagatellartat har aldrig existerat. En rapport från faster Lovis, några rader på ett tummat, halverat brevark. Innehållet var sannerligen förbluffande — hallå, förbluffande! Där var ordet. Det tog händelsen mitt i ryggen. Satans pojke! En tioårig valp, som bluffar, drar folk vid näsan och nära nog skrämmer slag på snälla Lovis.

Gamla herrn gick fram till fönstret och började snurra rullgardinståten mellan fingrarna. Det var hans sätt att tänka riktigt grundligt — um Gottes Willen än en gång, man måste ju komma till botten med det här.

George Kessers pappa trodde på ärftligheten lika fast som på sitt bankkonto. Men var hade lilla George fått sådana anlag ifrån? Gamla mamma — bah, fantasilös som en eldgaffel! Och senior själv! Ett litet äventyr med en till nia förvandlad sjua i kassakladden för nära fyrtio år sen — resten ett slumpens verk! — kunde inte konstituera något hereditärt ansvar för Georges plötsligt uppenbarade böjelser. Men morbror Karl — hur var det? Han skrev vers i månadsmagasinen, fabricerade småberättelser i veckotidningarna och hade nog förstånd att kalla dem översättningar frånamerikanskan, en omtänksamhet som han själv tillskrev förtjänsten att hans manuskript kommo till sätteriet. Klart som en midsommarmorgon! För lilla Georges ärftliga belastning måste morbror Karl påta sig det moraliska ansvaret.

»George är bestämt en stor filur,» så slutade Lovis’ brev. »Tag vara på honom. Får han obehindrat utveckla sina anlag, så kan han komma att bli till ganska mycket obehag för hederligt folk.»

Kors, tänkte herr Kesser senior (och gjorde en konstrik lycka av det gröna gardinsnöret) kors i alla mina och Lovis’ dar! Vad som helst, men George får inte bli någon filur. Inte är lumphandlaryrket mycket att hurra för, men nog är det bättre än att vara en filur.

Därmed övergav den äldre herr Kesser fönstret för att slå sig ned vid skrivbordet och efter en längre allvarlig motivering hemkalla unge George — till fadershuset och anständigheten.

Vad, frågar min läsare, har det väl stått i faster Lovis’ brev? Hur ha de händelser utvecklat sig, som kunnat föra henne fram till en så hård dom över George Kessers framtid? Varför skulle fadershjärtat alarmeras och bringas ur jämvikt — just på en torsdag till på köpet, när stadsauktionens noteringar på gamla kavajer och rutiga sommarbyxor med svarta revärer krävde all den sinnesnärvaro en femtiofem år gammal hjärna rådde med?

Alla dessa frågor skulle få ett mycket summariskt svar, om jag här tryckte av George Kessers fasters brev — ett dokument, som, det försäkrar jag, är ett av de dyrbaraste numren i min autografsamling. Men dels ställer gummans ordval stora anspråk på läsarens kunskap i staden Brombergs slang och dels är senare delen av brevet nästan söndergnuggat av den äldre herr Kessers nervösa fingrar.

Jag skall be att få berätta historien rätt och slätt sådan den var — klippt ur verkligheten med den stora sax, som är värdefullare för en författare än pennan han skriver med eller maskinen, vars tangenter göra hans fingertoppar ömma.

Unga George kom till faster Lovis tidigt på våren, en dag i början på maj, och han var glad som en liten bofink åt alltsammans. Fastern var hygglig som en förtroendefull bakelsemadam, sjön intill stugan glittrade i vattenbrynet av löjornas blänkande ryggfenor, banvaktens pojke ägde ett salongsgevär, kaliber sju, och mitt inne i vedstapeln vid bryggan fanns ett hål, stort nog att ge illusion åt en modern rövarkula. Det enda som skar sig i den rustika symfonien var fru Letter — och hon såg verkligen ut som fy fan. Jag gitter inte beskriva hennes profil en gång; det räcker med en hänvisning till det allra blåaste Blåkulla. Ögonen hennes slog klatsch i november, stämman var lånt från närmaste kråkbo. Var hon argsint och svår, fick man lust att springa till skogs, men värre blev det, när hon ställde sig mjuk och söt; då föreföll inte ens Amerika George tillräckligt avlägset.

Men faster Lovis tyckte om fru Letter — kanske mest för hennes vana att i den välsignade ungtuppstiden låta några nackvridna kräk hitta vägen till grytorna i fasters kök. Ja, så var det ju litet med smör och ägg och kalvdans också, när det slumpade sig så.

En dag satt George nere vid bryggan och blötte kängorna i vattnet för att utröna vilken fotbeklädnad som var vattentätast — hans eller banvaktspojkens. Efter knappa två sekunder var George naturligtvis genomblöt om fötterna, men svor dyrt och heligt på att han var mera torrskodd än det där herrskapet i gamla testamentet, ni vet.

Just då kom fru Letter, och ehuru hon inte på något vis deltagit i kostnaderna för inköp av kängor, varken till George eller banvaktspojken, blev hon utom sig av förargelse. Detta var det allra värsta hon varit vittne till sedan 1838 — och det året var fru Letter född! Hennes nit krävde emellertid en större publik, och så blev det husförhör och obehag i långa banor.

— Letterskan är en djäkel, sa banvaktspojken dan därpå, när vattenprovet fortsattes.

— Hon är så god som två, intygade George.

Banvaktspojken föll i funderingar med fötterna alltjämt neddoppade i vattnet.

— Vad skulle du ha för att kyssa Letterskan? frågade han oförmedlat och grymt.

George kände plötsligt kyla ända in i ryggmärgen:

— Hellre döden, svarade unga Kesser så fast, att han själv nära nog blev överraskad av det ödesbestämda i tonfallet.

Följande dag hade de båda unga herrarna kommit överens om att stöta ihop redan klockan åtta på morgonen i och för sjömanöver. Saken var nämligen den, att en vid den långa bryggans yttersta kant förtöjd jolle befunnits sakna — om inte ägare, så kontrollant, och denna gynnsamma situation måste naturligtvis utnyttjas. Lustigheten låg visserligen i marvatten och bärkraften kunde inte vara så över sig, men George vägde den tiden knappt tjugufem kilogram, och blev det fråga om en lättare frukost med abborrarna, så borde kläderna ledigt hinna torka på ett par lumpna timmar — ett sådant ärans solsken som det var hela den sommaren.

Sjömanövern var väl förberedd. George manövrerade en lång käpp, för känningen med landbacken. Banvaktspojken stod på bryggan och ordnade med knop och belägg, så att George — om den herrelösa galejan skulle visa benägenhet att leka undervattensbåt — inte behövde riskera en bottendykning. För säkerhets skull hade han befriat sig från skor och strumpor och kavlat upp byxorna på halva låret. Länspumpningen skulle företas med faster Lovis’ bästa emaljerade hink.

— Allt klart för manöver, löjtnant? ropade George, där han stod längst ut på bryggan och spejade runt horisonten, skuggande med handen för ögonen.

— Allt klart, kapten, dånade banvaktspojken genom en pappersstrut, som skulle föreställa megafon.

— Bra, sade George med händerna i sidorna på fältherrevis, bra löjtnant, ganska bra. Men har ni inte också förutsett ett anfall från landbacken?

— Från landbacken?

— Ja, bakifrån, för tusan bövlar. En attack i ryggen för att avskära oss reträtten, löjtnant. Har ni inte tänkt på det?

— Nej, kapten.

— Ni är ett nöt, löjtnant. Gå nu och rekognoscera terrängen. Får ni se Letterskan, lägger ni en kavle i hennes mun, binder henne till händer och fötter och låter mänskan ta sig en snarkare i småskogen trehundra meter bakom den röda ladan. Har ni förstått?

— Ja, kapten.

Banvaktspojken lade benen på ryggen. Som en vessla slank han mellan brädstaplar och uthus; efter en minut var han tillbaka igen och rapporterade:

— Ingenting fientligt i sikte, kapten!

— Bra, nickade George, då börja vi, löjtnant.

Den tre meter långa käppen hade en förträfflig svikt George tog ett ordentligt tag om den, lät kroppen glida ned under bryggan och i nästa ögonblick hade han — med hinkens handtag fastkopplat vid armen — halat sig ut till båten. Med tåspetsarna mot mitten prövade han båtens bärkraft.

Inte illa. Galejan neg som en blyg mamsell i konfirmationsåldern, men hon kom upp igen, icke utan en viss morskhet.

— Hur är det, kapten? röt banvaktspojken, och det var som hans målbrottsröst velat klyva orkanens tjut, denna blekstilla julimorgon.

— Två hinkar vatten mindre och hon går klar för vattsoten, löjtnant, svarade George.

Kapten Kesser skulle just börja operationerna, då han märkte en mycket stark skakning i den käpp, som för ögonblicket utgjorde hans enda fasta punkt i rymden. Vad gick åt löjtnanten? George makade händernas grepp en halvmeter närmare bryggan och såg hastigt upp.

Fru Letter! Dödsfienden. I forcerad språngmarsch kom häxan ned mot bryggan med en eldröd schal flaxande kring axlarna. Det stod som flammor om gumman. Banvaktspojken visste varken ut eller in, fast han ännu höll knät pressat mot käppens kortända.

Sekunden efter var Letterskan nere. Reträtten befanns, som kapten Kessers strategiska intuition förutsett, fullständigt avskuren — bryggan var knappt en meter bred. Och fru Letter tycktes för sin del ha reda på, vilket värde en ögonblicklig och hänsynslös offensiv har — hon öppnade munnen till en mitraljössalva, som ögonblickligen släckte all styrka i banvaktspojkens benmuskler. Käppen började svaja, barkassen fick en törn av Georges fotsulor, tog in några skopor vatten till och neg inte längre som en konfirmand utan som en till ytterlighet knäsvag alkoholist. Rädd för Letterskan var George, men räddare om sitt unga liv.

— Håll i käppen, skrek han, håll i käppen! Håll i käppen!!!

Vid detta utrop löste sig helt oväntat fru Letters ordsvall. Sjömanöverns kapten och löjtnant fingo bevittna den oväntade synen av en med alla offensivresurser utrustad armé som slår till reträtt utan att fullfölja det segerrikt påbörjade anfallet. Eller — mera civilt uttryckt — fru Letter gjorde helomvändning och flaxade, alltjämt kringvärvd av den röda schalens lågor, upp mot gårdsbyggnaden.

— Vad kom åt käringen? frågade George, som i en handvändning äntrat bryggan.

— Fan vet, muttrade banvaktspojken, men du lär nog få reda på’t Jag skubbar.

George fick reda på’t.

Redan på den tiden hade George Kesser en ur instinkten framsprungen känsla av bluffens välsignelse. När han någon timme senare, munter och oskyldig, klampade in i tamburen, förnam han inifrån matsalen ljudet av det sammandragande ovädret. Rätten hade satt sig — förhandlingarna börjat. Fru Letters röst skar som en stormvarning genom luften, faster Lovis stödde henne med korta, men expressiva signaler och Nulgus, generalprofossen på gården, klampade runt matsalsbordet i sina tunga, spikladdade tofflor.

— Rackare, muttrade han, rackare till pojke. En sån liten ärans lymmel. Och var, var kan han ha fått de anlagen ifrån; pappan snäll och hygglig, mamman snäll och hygglig, Lovis…

— Sch, avbröt faster Lovis, det hör inte till saken. Vanartigheten är en bacill, som allting annat, den flyger i luften och tar in hos folk utan hänsyn till föräldrar och fastrar och mostrar. Huvudsaken är att vi få tag på pojken. Var kan han hålla hus, olyckan?

— Här, sade George, slog upp dörren och trädde in i rummet så frimodig och glad som om han nyss lämnat kyrkan, där han hört en riktigt vacker och uppbygglig predikan.

Det blev alldeles tyst i rummet. Nulgus tyckte sig uppfatta ett ögonbrynstecken av fru Letter; han gick till dörren och låste den. George var fast.

— Vad ni ser högtidliga ut, sade han, bockande till höger och vänster, har det hänt något?

Fru Letter reste sig i sin fulla längd. Hon var flammig i ansiktet av förargelse.

— Om det har hänt något! upprepade hon, gäll i tonen som en till bristning pressad sirén, om det har hänt något! Nå, jag måtte då säga, jag måtte sannerligen säga… Hörde du, Lovis — och ni med, Nulgus — detta missfoster till barn frågar om det har hänt något!

— Skammen på torra landet, avgjorde Nulgus med sin djupa basröst.

— Kom hit, George, befallde faster Lovis, kom hit genast. Ställ dig därborta vid bordets kortända och lägg bort det där fåniga leendet. Här är fråga om allvar.

— Kors, sade George, ni riktigt skrämmer mig. Det är väl ingen som är död i familjen?

— Nej, åskade Nulgus, det är ingen som är död, men det är en som aldrig borde varit född.

George gjorde sig så lång han kunde bli, lade armarna i kors över bröstet — precis som på Napoleontavlan ovanför taffelpianot — och frågade:

— Hur kan faster tolerera Nulgus’ oförskämda anspelningar?

Det var på vippen att unga George gjort sig till herre över situationen. Nulgus var litet trög i hjärnkontoret, faster Lovis måste först komma underfund med vad hennes brorson menade, men då blev — till all lycka! — fru Letter färdig. Hon återförde rättsförhandlingarna till den förberedande proceduren, ställde fram syndaren, formulerade anklagelseakten, och så var det som det skulle.

George vart häpen, när han hörde vad han skulle stånda till ansvar för. Hela episoden med sjömanövern reducerades till det fullständiga intet i jämförelse med förbrytelsen att ha anmodat fru Letter att hålla käften. Detta var den kriminella sidan av saken — allt det andra kunde, med guds hjälp och en smula mänskligt överseende, reduceras till yttringar av pojkaktigt oförstånd.

Kesser junior gjorde repris på Napoleonposen.

— Jag har aldrig bett fru Letter hålla käften, sade han. Fru Letter är, uppriktigt sagt, bakom flötet. Allt vad jag sa var »håll i käppen» och det sa jag inte åt fru Letter utan åt banvaktspojken. Jag hemställer om banvaktspojkens inkallande som vittne.

Svarandens utredning mottogs med ohöljt förakt av rätten och dess bisittare, herr Nulgus. Fru Letter hade hört — hennes öron voro visserligen gamla, men de voro goda, det var inte lönt att försöka. Fru Letter tog på sin ed att George sagt »håll käften», och därmed var han också dömd.

Utslaget avkunnades utan någon rättens enskilda överläggning. George Kesser dömdes att be fru Letter om förlåtelse och