John och Jerry : sköldpaddskungens testamente : berättelse för pojkar

By Anders Eje

Skeppet Jamaica har tagit sig från Västindien till London. Resan har varit mödosam och omständlig men nu har kapten Fulton nya problem. Det finns nämligen fripassagerare ombord.Det finns ingenting i världen som Fulton ogillar mer än fripassagerare. Men när han får syn på denne slyngel, som reser gratis, så ändras tonfallet. Synen av den utmärglade pojkuslingen, så orkeslös att han inte kan stå på benen, får Fulton att visa nåd. Pojken heter John Bring och oturen har följt honom hela livet. John får jobb på båten och där träffar han kompisen Jerry som snabbt blir hans vapendragare. För grabbarna väntar massa äventyr...Böckerna om pojkarna John och Jerry är en äventyrssvit från 1930-talet. Duon reser till exotiska platser för äventyr.Äventyrssvit från 1930-talet om pojkarna John och Jerry. Duon reser till exotiska platser för äventyr.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2023
• ISBN: 9788728526491

Book preview

Anders Eje

John och Jerry

Sköldpaddskungens testamente : berättelse för pojkar

SAGA Kids

John och Jerry : sköldpaddskungens testamente : berättelse för pojkar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526491

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

JOHN OCH JERRY

I.

FRIPASSAGERAREN.

Kapten Herbert Fulton stod högt uppe på den stora bananbåten Jamaicas kommandobrygga och kände sig på det hela taget ganska belåten med sin värld. Det är sant att förargelsen över James’ streck inte riktigt hunnit gå honom ur kroppen, men när allt kom omkring kanske pojken inte kunnat underrätta honom tidigare — en spjuver var han, men även en spjuver kan ju hastigt och oväntat träffas av sjukdom och bli förhindrad att infinna sig ombord och ta i tu med sina sysslor som uppassare. Fråga var nu bara om Robert, den lille rödhårige irländaren, James’ kollega, skulle hinna med allt jobbet ensam. Det var tio passagerare ombord, fyra damer och sex herrar, och de flesta sågo ganska fordrande och bestämda ut. Visserligen hade Robert själv, när han fick veta nyheten angående James, sträckt på sin lilla spinkiga lekamen, kastat det rödhåriga huvudet tillbaka och morskt förklarat att han nog skulle klara biffen på egen hand. Men kapten Fulton visste av erfarenhet att irländare ibland inte äro främmande för en viss självöverskattning, och att det skulle kunna hända att Robert tog sig vatten över huvudet.

Hur som helst! Där kapten Fulton nu stod där uppe på bryggan med handen ännu vilande på maskintelegrafens handtag började förtreten över James småningom dunsta bort. Han kände sig lättare om hjärtat än han gjort på mången god dag. Färden från London längs Themsen och genom Engelska kanalen hade nästan varit som en mardröm. Redan innan Jamaica hunnit ur den västindiska dockan hade det trasslat till sig just framför själva portarna hade manskapet på en usel läktare manövrerat så illa att Jamaicas vita bog fått en ordentlig törn, som efterlämnat en stor, svart fläck på det skinande skrovet och när man kommit ut på floden hade novemberdimman fallit så tät, att man faktiskt inte kunnat se handen för ögonen.

Det är försmädligt och enerverande att nödgas krypa fram tum för tum, när man kan göra sexton knop och litet till. Och vara tvungen att hålla på så timme efter timme.

Men bara för några minuter sedan hade bladet plötsligt vänt sig. Knappt hade han hunnit sätta av den sista kanallotsen och sett hans komiska mössa försvinna nedför fallrepet förrän luften lättat och himlen klarnat. En frisk vind blåste in i gattet från Oceanen, Jamaica började mjukt niga i den växande sjön och det salta skummet fräsa under den höga stäven. Kapten Fultons sjömanshjärta började svälla av stolthet över den präktiga båten och fastän detta var hans tjuguandra resa till Västindien var hans längtan lika stark ut till de varma breddgraderna och det soliga Jamaica.

Han tände en pipa och började fundera under det han, med trots sjögången stadiga steg, mätte upp bryggan från babord till styrbord. Att råka ur humör för en pojke, en knuff av en gammal läktare och en smula dimma över floden — var det inte bra tokigt när man hade så mycket annat att glädja sig åt, så många frödjefulla förhoppningar inom räckhåll. När man skulle gifta sig med en söt liten flicka, som man älskade av fullaste hjärta, tre dagar efter det man kastat ankar i Kingstons vackra hamn på Jamaica om sexton dygn? Och vid tanken på denna svindlande glada händelse kunde kapten Fulton, som dock höll obevekligt skarpt på disciplinen, inte låta bli att bestå sin rorsman, gamle Davie, ett leende och en vänlig nick. Davie blev så häpen att han höll på att tappa hjulet; vad i herrans namn skulle han ta sig till? Inte kunde han väl låtsa som om det regnade, när det var solen själv, som strålade ur chefens ansikte, och inte kunde han väl heller nicka tillbaka? Vad skulle det liknat?

I detta för Davie kritiska ögonblick uppenbarade sig plötsligt på bryggan chefens närmaste man. Han tog den branta trappan med tre riktiga pantersprång, så gammal, tung och bredaxlad han var, och han var mera röd i ansiktet än han brukade, vilket inte vill säga litet. Förste styrman Robertson var tydligen upprörd, ja, upphetsad över något, som hänt ombord alldeles nyss och gamle Davie spetsade öronen. Men pytt fick han veta något! Robertson höjde sig på tåspetsarna, ty han var ganska liten och kaptenen mycket lång, och viskade något i sin chefs öra. Och så försvunne båda herrarna in i navigationshytten.

En mahognybrun tobaksstråle strilade mellan luckan i gamle Davies framtänder, han sköt fram hakan och gav hjulet en extra törn. Det var hans sätt att ge utlopp åt sin förargelse.

Men inne i navigationshytten åhörde kapten Fulton med mörknande min Robertsons berättelse, och när denne slutat kunde han inte återhålla en ed. Var det inte så man kunde ta eld i båda ändar! Här hade man just återvunnit sitt goda humör och så damp den här sabla nyheten ned och förstörde alltsammans! Fulton brukade skryta med att det var sällan han tappade självbehärskningen, men nu slog han knytnäven i bordet så att linjal och bestick hoppade högt i luften.

Om det var något på jorden kapten Fulton riktigt innerligt hatade var det fripassagerare — han avskydde blotta tanken på dem. Fanns det något, som kunde ställa till trassel för skepparen på en båt så var det just en sådan där figur. Han hade en gång — det var för resten sjätte resan han gjorde med Jamaica — haft en lymmel till fripassagerare ombord, och det var inte långt ifrån att han med sina konster och prat demoraliserat hela besättningen. En sådan gemen taktik! I vanligt folks ögon kunde kanske ordet fripassagerare låta hurtigt och friskt, men tänk bara efter! Är det inte precis detsamma som att göra inbrott och stjäla, detta att tilltvinga sig mat och logis för en längre tid framåt utan den avlägsnaste möjlighet att göra rätt för sig? Sådana där gynnare borde man ha rätt att kasta i sjön — det var något fel med lagarna, som inte tillät detta!

Med rynkade ögonbryn, spelande käkmuskler av de hårt sammanbitna tänderna och den eljest klara blå blicken i ögonen nu nästan svart, stirrade kapten Fulton på sin underordnade som om det varit han, som var missdådaren. Till slut öppnade Fulton läpparna och stötte fram:

— Han kröp fram av sig själv, säger du, Robertson?

— Ja, sir. Hungern drev fram honom ur en av babords kolboxar. Det var en av eldarna, som först fick syn på honom. Han rapporterade saken för Martins och Martins förde den vidare till mig.

Martins var Jamaicas förste maskinist med titeln ingeniör, eller — när man ville vara riktigt fin — maskiningeniör. Kaptenen nickade. Så funderade han ett ögonblick.

— Hungern drev honom fram, säger du, återtog han. Vi har ju inte varit till sjöss mer än fjorton timmar och på fjorton timmar…

— Jag ber om ursäkt, sir. Han stack sig ombord redan i måndags. Påstår han trodde hon skulle lätta redan på tisdagen — och det var ju först också meningen, som ni kommer ihåg, sir.

Kapten Fulton hajade till. Stack sig ombord redan i måndags! Och i dag var det fredag. Gynnaren hade alltså varit utan mat och dryck fem dygn.

Fulton reste sig hastigt.

— Var finns han nu?

— I min hytt, sir. Och väl inlåst, det kan jag försäkra.

— Kom då! Låt oss genast gå ned och titta på boven och höra om han har något att andra till sitt försvar.

Förste styrman kostade på sig ett småleende, vilket han kunde göra utan risk, eftersom han gick bakom sin chef nedför trappan. Boven! Chefen skulle nog bli minst lika förvånad som han själv blivit; Robertson var eljest en mycket sävlig och oberörd man, men nu var han verkligen nyfiken på, vilken min hans chef skulle sätta upp. Han ryckte