Historiens värsta katastrofer

By Allt om Historia

Vulkanutbrott, epidemier och jordskalv har vid flera tillfällen förändrat historiens lopp. Städer har försvunnit i aska, lava och lågor, eller ödelagts av pest. När digerdöden härjade i slutet av medeltiden dog omkring hälften av Europas befolkning och när den amerikanska östkusten drabbades av en våldsam orkan den 8 september 1900 dog åttatusen invånare i staden Galveston. Fartygskatastrofer kan få så allvarliga konsekvenser som när världens vid tidpunkten största ångfartyg Titanic på sin jungfrufärd år 1912 kolliderade med ett isberg och endast 710 av de 2 224 ombord kunde räddas – eller när 9 300 människor drunknade när det tidigare kryssningsfartyget Wilhelm Gustloff torpederades av en rysk ubåt i Östersjön i januari 1945.Vi har samlat arton dramatiska berättelser om historiens värsta katastrofer. Kom nära offren, hör de överlevandes gripande berättelser och träffa hjältarna som satte livet på spel för att rädda andra.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2020
• ISBN: 9788726708059

Book preview

andra.

1. SOS: VI Sjunker

Hellre äkta storhetsvansinne än falsk blygsamhet. Det tycks vara mottot hos White Star Line när rederiet sjösätter världens senaste underverk: Titanic. Det flytande palatset är inte bara det största och mest luxuösa fartyget någonsin. Oceanångaren sägs dessutom vara osänkbar. Men när man plötsligt kör in i ett isberg på jungfruresan till New York tvingas både besättning och passagerare se sanningen i vitögat.

Av Stine Overbye

Båttåget från London ankommer till Southampton ett par timmar före avgång, och britten Lawrence Beesley passar på att se sig omkring i Titanics 1:a-klassavdelning som är öppen för passagerare i 2:a klass fram till avresan. Beesley är fysiklärare och en omåttligt nyfiken person. Han har glatt sig som ett barn åt att få komma ombord på fartyget, som han anser vara en teknisk triumf. Flera gånger håller han på att gå vilse i de långa, vita korridorerna, men han hinner se den överdådiga matsalen och den breda trappan med det rikt utsmyckade, förgyllda räcket, kristallkronorna och den enorma glaskupolen i taket. Det han blir allra mest imponerad av är gymnastiksalen. Här finns precis allt man kan önska sig av träningsredskap – från hantlar och roddmaskiner till motionscyklar och mekaniska hästar för ridträning. För skojs skull sätter han sig på en av cyklarna, och medan han sitter där och motionerar dyker två pressfotografer upp. De tar några bilder av Beesley, som klädd i sin vita kostym trampar på bredvid en kvinnlig medpassagerare.

Tillsammans med sina fyra reskamrater från Norge kommer Olaus Abelseth sent på förmiddagen. Innan de går ombord blir de, liksom alla andra passagerare i 3:e klass, undersökta av en läkare för att få inresetillstånd i USA. Abelseth har lovat att ta hand om 16-åriga Karen. Dessvärre kan han inte vara hos henne under överfarten – ensamstående män och kvinnor i 3:e klass inkvarteras nämligen i var sin ände av fartyget. Karen och en annan norska får sina sovplatser i akterskeppet. Abelseth får plats i en hytt längst fram, på näst nedersta däck.Medan han bär sitt bagage genom de slingrande korridorerna hör han alla möjliga språk. I 3:e klass vimlar det av utvandrare från hela Europa. De flesta av dem har aldrig varit till sjöss tidigare, men Abelseth känner sig någorlunda hemtam. Dels har han arbetat som fiskare när han var tonåring, dels har han rest över Atlanten flera gånger. Han bor numera i USA och är på väg hem efter ett besök i sitt gamla hemland.

Besvikna eldare stoppas på land

Kl. 12: Besättningen gör klart för att manövrera den 269 m långa lyxkryssaren ut ur hamnen.

Överstyrmannen och andrestyrman Charles Lightoller gör allt klart för att lossa förtöjningarna. Lightoller har haft vakten sedan klockan sex på morgonen. Han har varit ombord i sammanlagt två veckor. Före jungfruresan har han deltagit i ett antal provseglatser och ägnat åtskilliga timmar åt att bekanta sig med fartyget.

När han mönstrade på Titanic häpnade han över fartygets enorma storlek, och han är fortfarande förundrad över att han kan gå flera kilometer ombord och hela tiden upptäcka nya platser. Efter 14 dagar har han emellertid hunnit bli så bekant med skeppet att han kan hitta den snabbaste vägen från en punkt till en annan.

Precis innan fartyget kastar loss får Beesley syn på en handfull eldare som kommer springande mot landgången med sina sjömanssäckar över axeln. Men båtsmannen på kajen släpper inte ombord dem; de har kommit för sent och deras jobb har redan gått till andra, säger han och viftar bort de olyckliga männen.När förtöjningarna kastas en stund senare tittar Beesley på folkmassan som kommit för att vinka farväl till vänner och släktingar. I ett par minuter går de längs kajen medan fartyget majestätiskt glider ut. Lycklig resa, Titanic, ropar många som står på land. Fartygets ångvissla tjuter medan hon sakta glider ut ur hamnen.

Makarna Astor kommer ombord

Cherbourg, kl. 19: Innan Titanic sätter kurs mot New York ska hon hämta upp passagerare i Frankrike och Irland. Första stopp är Cherbourg.

Hela vintern har den 18-åriga Madeleine Astor varit på bröllopsresa i Egypten och Frankrike med sin förmögne make John Jacob Astor, som hon gift sig med några månader tidigare. Nu är makarna på väg hem till New York och med sig ombord har de, förutom tjänstefolk och en väldig massa bagage, hunden Kitty. Medan en betjänt tar med sig hunden ned till fartygets kennel visas makarna till sin lyxsvit. Madeleine är gravid i femte månaden och har njutit av sötebrödsdagarna långt borta från USA, där skvallerjournalisterna vakar som hökar över det skandalomsusade äkta paret.

John Jacob Astor är en av världens rikaste män. Sedan han föregående år valt att skilja sig från sin hustru sedan 19 år, och därefter gifta om sig med en kvinna som är jämngammal med hans son, har han blivit en synnerligen impopulär person.

Obekymrade passagerare

Atlanten, söndag 14 april, kl. 20.30:

Efter fem dagar på havet har passagerarna börjat komma in i rutinerna.

Lawrence Beesley och ett hundratal andra passagerare deltar i en sångafton. En brittisk präst leder arrangemanget och han uppmanar gästerna att turas om att välja psalmer. Beesley reflekterar över att många av sångerna handlar om de faror som lurar på havet, men konstaterar samtidigt att stämningen är både avslappnad och munter.

Några timmar senare, innan passagerarna återvänder till sina hytter, ber prästen en bön och tackar för den glädje och trygghet som hittills har präglat resan. Och så påminner han om att den sagolika jungfruresan snart kommer att vara över; det dröjer inte länge förrän fartyget anlöper New York och passagerarna kommer att skingras över kontinenten. Kvällen avslutas med en psalm vars avslutande strof lyder For Those in Peril on the Sea – för dem som är i fara på havet – men alla är nöjda och glada. Ingen har minsta anledning att tro att sången skulle kunna handla om dem själva.

Farvattnet är fullt med isberg

Kl. 22: Kapten Smith har gett order om att ändra kurs och gå längre söderut på grund av rapporter om isberg föröver.

Efter en fyratimmarsvakt på bryggan blir Lightoller avlöst av förstestyrman William Murdoch. Lightoller informerar honom om att han gett utkiken order om att söka särskilt noga efter isberg i farvattnet.

Jag förmodar att vi når isen omkring kl. 23, säger han till Murdoch och lämnar bryggan.

Innan Lightoller kryper till kojs i sin lilla kajuta går han som vanligt en runda för att inspektera fartyget. Han lägger märke till att temperaturen har sjunkit rejält på bara några timmar, vid 19-tiden var det cirka fem grader varmt men nu närmar sig fryspunkten. Stjärnorna tindrar på himlen i den svarta aprilnatten och havet är ovanligt lugnt. Lightoller kan inte minnas att han någonsin sett havet så orörligt förut.

Olyckan inträffar

Kl. 23.40: Utkiksposten har fått syn på ett isberg. Förstestyrman ger order om att slå back i maskin – men för sent. Titanic kolliderar med isberget, som sliter upp ett hål i fartygssidan.

Plötsligt avstannar det långsamma gungandet som nästan vaggat Beesley till sömns. Han sitter på kojen i sin hytt och försöker läsa, när han känner att fartyget skakar till. Omedelbart därefter får han en känsla av att båten stannar. Det svaga, rytmiska dunkandet från maskinerna upphör och det blir obehagligt tyst.

Beesley funderar över om fartyget kan ha tappat ett propellerblad, och bestämmer sig för att undersöka saken. Han tar på sig skorna, kastar på sig en morgonrock över pyjamasen och går ut i gången. Vid trappan möter han en steward, och Beesley frågar: Varför ligger vi stilla?

Jag vet inte, min herre, men jag tror inte att det är någonting allvarligt, säger stewarden lugnande.

Jag ska gå upp på däck och se vad det är, säger Beesley. Stewarden ler vänligt och varnar honom för att det är kallt där ute.

Madeleine Astor är säker på att en olycka har inträffat i köket som ligger i närheten. Hon ligger lugnt kvar i sängen medan hennes man stiger upp för att ta reda på vad som händer. När han strax därpå återvänder till sviten förklarar han lugnt för sin unga maka att fartyget har kolliderat med is.

Men det är ingenting att oroa sig över.

På bara fötter skyndar sig Lightoller ned från kojen och upp på däck för att undersöka situationen. Han söker med blicken ned längs fartygets sidor men kan inte urskilja någonting. I mörkret skymtar han kapten Edward Smith och förstestyrmannen i ljusa uniformer. De står och stirrar ut i natten. Det finns ingenting som direkt tyder på en nödsituation, menar Lightoller och återvänder till sin koj.

Vad var det?! frågar Abelseths hyttkamrat förskräckt sedan ett enormt brak väckt passagerarna i 3:e klass.

Ingen aning, men det är bäst att vi stiger upp, svarar Abelseth. De båda norrmännen klär snabbt på sig och springer upp på däcket i förstäven. På den ena sidan ligger högar med isklumpar. Abelseth frågar en officer om det är fara å färde, men officeren skakar på huvudet. Norrmannen känner sig inte övertygad, utan springer ned till näst nedersta däck för att väcka sin kusin och svåger. Männen kastar på sig kläderna och skyndar sig genom den breda 3:e-klasskorridoren för att hitta de båda norska kvinnorna som de reser tillsammans med.

Kurs mot katastrofen

Måndag 15 april, kl. 0.05: Kapten Smith konstaterar att Titanic är dödsdömd. Han ger genast order om att göra räddningsbåtarna klara.

Det bankar på dörren till Lightollers krypin, och utan att invänta svar sticker fjärdestyrman Joseph Boxhall in huvudet. Vet ni inte att vi har kolliderat med ett isberg?, frågar han upphetsat. Jag vet att vi har krockat med någonting, svarar Lightoller och börjar ta på sig sin uniform. Han behåller pyjamasen på, och tar dessutom på sig en varm tröja.

Nere i postrummet når vattnet ända upp till taket, säger Boxhall som för att skynda på sin överordnade. Det är onödigt; Lightoller är redan på väg ut genom dörren, mot båtdäcket.

De båda kvinnorna som Abelseth och hans sällskap letar efter, har tagit sig ut i korridoren. Överallt står villrådiga människor. Många kommer bärande på sitt bagage, men vet inte vart de ska ta vägen.

När Abelseth får syn på Karen i folkmassan ser han att hon är skräckslagen. Hon skakar i hela kroppen. Abelseth leder henne genom de slingrande gångarna upp till 3:e klassens utomhusdäck.

Ingen tror på varningarna

Kl. 0.25: Tre fartyg besvarar Titanics nödanrop. Ångaren Carpathia befinner sig 93 km från Titanic och kan tidigast vara framme om fyra timmar, bedömer kapten Smith.

När Lightoller skyndar förbi radiorummet råkar han möta Edward Smith. Fartygskaptenen ser sammanbiten och uppgiven ut, tänker Lightoller.

Tror ni inte det är bäst att vi får kvinnor och barn i livbåtarna?, undrar han. Kaptenen nickar bara instämmande.

Tillsammans med andra förmögna amerikaner har makarna Astor tagit sig ut i foajén i 1:a klass. Kapten Smith kommer ned för trappan till människorna som samlats och tar diskret Madeleines man åt sidan. Mellan fyra ögon berättar han för John Jacob Astor att situationen är allvarlig. Paret bör ta på sig räddningsvästar.

Madeleine Astor, som är klädd i en ljus klänning och diamanthalsband, får en räddningsväst i handen. Tillsammans med sin man går hon upp till den varma gymnastiksalen. Flera av de andra 1:a-klasspassagerarna har kommit på samma idé. Medan några tränar på en motionscykel eller drar i roddmaskinen sitter andra och småpratar i de sköna korgstolarna.

Herr och fru Astor sätter sig bredvid varandra på ett par mekaniska hästar. Genom de stora panoramafönstren har de utsikt över båtdäck där besättningen har börjat göra räddningsbåtarna klara.

John Jacob Astor pekar på en av livbåtarna och konstaterar lugnt: Vi är tryggare här än i en sådan där liten sak.

Stress och förvirring råder bland besättningsmännen på båtdäcket, men Beesley behåller ett orubbligt lugn.

Inte ens Gud skulle kunna sänka det här fartyget, hör han en kvinna säga.

Havet ligger spegelblankt, tänker Beesley. Han har en underlig känsla av att alltihop bara är inbillning – att han står och tittar på skådespelare som tar på sig livvästar.

Före avresan läste Beesley någonstans att sjöfartsexperter förklarat skeppet så gott som osänkbart. Han är helt övertygad om att ordern om att ta på räddningsvästar bara är en säkerhetsåtgärd från kaptenens sida. Beesley räknar med att snart kunna återvända till sin varma säng.

Besättningen får vapen

Kl. 0.45: Enligt principen kvinnor och barn först sätts den första räddningsbåten i vattnet. Men den är långtifrån full; de flesta föredrar att stanna kvar på det varma fartyget.

Varför skjuter ni upp nödraketer om det inte är fara å färde? Det är en av många frågor som Lightoller tvingas svara på när oroliga passagerare samlas kring honom för att få reda på om läget är allvarligt. Han förklarar att de försöker påkalla uppmärksamhet från förbipasserande fartyg och att det inte finns någon anledning till panik: Nej, definitivt inte, säger han uppmuntrande.

När Lightoller håller på att svänga ut en räddningsbåt över fartygssidan blir han avbruten av överstyrman Henry Wilde. Vet ni var vapnen finns? frågar han. Även om Lightoller tycker det är slöseri med tid att hämta vapen, följer han med Wilde till det skåp i officerarnas utrymmen där pistolerna ligger inlåsta.

Wilde tar ut vapnen och räcker en pistol till Lightoller med orden: Varsågod, ni får kanske användning för den. Lightoller låter vapen och ammunition glida ned i ena fickan och springer sedan tillbaka till räddningsbåtarna.

Beesley känner sig rastlös. Han lämnar båtdäck och går tillbaka till sin hytt för att se hur det står till längre ned i skeppet. Men på väg nedför trappan slår det honom plötsligt att någonting är fruktansvärt fel. Det ser ut som om trappstegen är vågräta, men hans fötter glider framåt som om trappan lutar.

Han blir rädd och skyndar tillbaka till sin hytt, tar ett par böcker och stoppar dem i fickan. Sedan skyndar han upp på båtdäcket igen. Det första han ser är ett bländande sken från en nödraket som skär genom mörkret.

Raketen stiger högre och högre upp mot himlen och exploderar till sist i en mängd röda stjärnor. Först då börjar Beesley, som alltid brukar behålla lugnet, inse att Titanic befinner sig i sjönöd och att man är i desperat behov av hjälp. Nödraketerna utlöser en markant förändring i uppträdandet hos människorna runt Beesley. Sekunden tidigare rådde en nästan gemytlig stämning; man skojade, kastade is efter varandra och lekte med tanken på att ta isklumpar från däcket och lägga dem i whiskyn.

Men när nödraketerna skickas upp, den ena efter den andra, börjar passagerarna inse stundens allvar. Det jovialiska småpratandet tystnar, och i stället hör Beesley hur familjemedlemmar börjar ta farväl av varandra:

Vi ses snart, var rädda om er! säger män till sina hustrur och barn som är på väg ned i räddningsbåtarna.

Mitt i tumultet och trängseln krockar Beesley nästan med en av medlemmarna ur fartygsorkestern. Han kommer springande runt ett hörn släpande på en cello, och tycks vara på väg till de övriga musikerna som flyttat ut på däcket för att spela på sina instrument.

Makar tar farväl av varandra

Kl. 1.15: Titanics däck lutar och passagerarna flockas kring räddningsbåtarna, som nu firas ned med korta mellanrum.

Om jag inte ser dig mer in den här världen, möts vi i nästa, hör Lightoller en man ropa till sin hustru medan hon klättrar ned i en båt. Antalet kvinnor på däck har minskat men några äkta makar klamrar sig fast vid varandra och vägrar släppa taget. När Lightoller frågar en kvinna om han ska hjälpa henne att hitta en plats i en båt, skakar hon på huvudet. Kommer aldrig på fråga. Vi började vår resa tillsammans och vi kommer att sluta den tillsammans, konstaterar hon. Flera gånger uppmanar Lightoller en ung kvinna att gå i båten, men hon klamrar sig fast vid sin man, en bredaxlad engelsman som är betydligt äldre än hon, och ler avvisande.

Det är ett tungt arbete att göra livbåtarna i ordning, och trots att Lightoller tagit av sig uniformsjackan svettas han floder.

Hej, Light, håller du värmen? frågar skeppsläkaren med en glimt i ögat när han går förbi.

Lightoller vet att tiden blir alltmer knapp. Vattnet kryper allt högre upp i fartyget och stiger hastigt nu. Men konstigt nog lyser lamporna fortfarande nere i fartyget – de har ett nästan grönaktigt sken – och orkestern spelar glad jazzmusik, som om det vore fest.

Egentligen är Lightoller inte särskilt förtjust i jazz, men just den här kvällen tycker han om musiken. Den inger optimism och verkar på något underligt vis lugnande. Kvinnor och barn först!, ropar han ännu en gång ut i natten.

Folk i 3:e klass är inlåsta

Kl. 1.30: Nödanropen från Titanic blir allt mer desperata och paniken sprider sig när passagerarna inser att det inte finns plats för alla i räddningsbåtarna.

Nästan ända sedan kollisionen med isberget har Abelseth befunnit sig på akterdäck tillsammans med Karen, sin kusin och sin svåger. Norrmännen är villrådiga och vet inte vart de ska ta vägen eller vad de ska göra. De väntar bara på att någon ska komma och ge dem besked.

Allt fler nervösa passagerare kommer hela tiden upp på akterdäcket, som märkbart höjer sig allt högre över havsytan. Passagerarna i 3:e klass kan inte ta sig till 1:a och 2:a-klassdäcken högre upp, eftersom besättningen har satt upp galler som spärrar vägen.

Till sist öppnar en styrman ingången till 1:a klass och beordrar kvinnor och barn upp på båtdäcket till räddningsbåtarna.

Ta hand om er, det kommer att gå bra, ropar norrmännen till de båda kvinnorna när de försvinner uppför trappan.

Andrestyrman håller strängt fast vid principen att endast kvinnor och barn får gå i räddningsbåtarna, men andra officerare är inte lika noga. De dirigerar Beesley och tre andra män ombord i en räddningsbåt. En äldre kvinna vägrar gå i båten men knuffas in i en, och just innan båten firas ned klättrar en kvinna med ett spädbarn inlindat i en filt ned i räddningsbåten.

Medan den långsamt är på väg ned mot vattnet betraktar Beesley fascinerat de upplysta hytterna och salongerna som han passerar. Båten firas ned