Sanningens pris

By Jan Sigurd and Hans Vennersten

Man behöver inte dö för att komma till helvetet. Det räcker med att vara på fel plats vid fel tillfälle. På ett av Varbergs berömda nakenbad för damer görs en fasansfull upptäckt. Under en bänk hittas kroppen av en man som blivit mördad.

Ingen vet vem han är.

Polisen på orten, med Leo Colbjörnsen i spetsen, tar sig an fallet men det till synes lokala brottet visar sig ha förgreningar långt utanför landets gränser. Dessutom finns en djupt bevarad hemlighet kopplad till mordet, som om den uppdagas kan leda till en konstitutionell katastrof för ett redan skandaltyngt kungahus. Vem vill till varje pris låta den sanningen bli begravd tillsammans med sina offer?

Detta är den första i en rad kriminalromaner som utspelar sig på Västkusten. Sanningens pris är kusinerna Hans Vennerstens och Jan Sigurds debut i kriminalgenren medan Jan sedan tidigare belönats med bland annat Piratenpriset för sina noveller och romaner.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 17, 2017
• ISBN: 9789175238807

Book preview

för?

I

Kapitel 1

DET VAR DEN sista tisdagen i oktober, den tidpunkt på året då naturen inte riktigt kunde bestämma sig för om det var höst eller vinter. Vinter blev det ju egentligen aldrig på allvar utmed Västkusten utan mer en kyligare variant av höst där temperaturen oftast höll sig några grader ovanför nollstrecket. Än så länge skulle det nog ändå dröja ytterligare några veckor innan den falska vintern gjorde sin entré. Men på många vis kändes det redan ännu kallare än om marken hade bäddats in i ett aldrig så tunt snötäcke. Luften var avgjort också råare längs havsbandet än en bit in i landet. Det gjorde att kylan kröp in under skinnet på ett sätt som var speciellt i dessa trakter och som människor i århundraden fått lära sig att leva med och klä sig efter.

Rakt ut: En lång korridor av ingenting. Rundade man Skagens nordspets för babords halsar, passerade Orkneyöarna och tillryggalade 5 000 kilometer rakt västerut över detta kalla och brusande ingenting nådde man slutligen Nordamerikas nästipp. Tio kilometer österut, i Grimeton, reste sig de brummande radio-master som varit Europas enda kontakt med USA och Den fria världen under andra världskriget. Inte undra på att Västerhavet just här var särskilt vilt och oregerligt.

– Qvintus!

En djup mansröst ropade i mörkret. Ljudet fortplantade sig längs klipporna.

– Kom hit Qvintus!

Ekot dog ut och havets brus tog över. Visserligen hände det ibland att hunden inte lydde order direkt, men så här länge brukade den inte nonchalera husses uppmaning.

– Qvintus, kom hiiit!

Fortfarande ingen reaktion. Men nu tyckte mannen att han uppfångade ett särskilt ljud. Ett gnyende.

Bara några ynka minuter tidigare hade denna promenad liknat alla tidigare kvällars, ja alla de hundratals promenader de gjort tillsammans. Hundens väderkorn är ju känsligare än människans och att Qvintus, en terrier som för tillfället inte var kopplad, vek av från strandpromenaden för att lukta på något som väckt dess intresse, var inte direkt ovanligt. Nu hade den fått för sig att lufsa in på det av stadens kvinnliga nakenbad som heter Skarpe Nord men i folkmun kallas Damernas. Hur mannen än ropade kom hunden inte tillbaka. Därför lämnade han det välkända stråket och tog sig in på detta, i dagsljus och för herrar förbjudna område. Det var dock inget som tycktes störa honom just nu. Vad som däremot irriterade honom var att den enda ljuskälla som fanns att tillgå var Qvintus envist blinkande röda halslykta. Och så förstås hundens gnyende. Mannen närmade sig försiktigt, och i halsbandets fladdrande sken försökte han bilda sig en uppfattning om vad hunden hittat. Där låg något på marken vid en träbänk. Han böjde sig ner men hejdade sig.

– Vad i helvete.

Kyrkoherde som han var, undvek han i normala fall svordomar. Men nu hann han inte hejda sig. Till hans försvar måste ändå anföras att det definitivt var första gången han påträffat en livlös människokropp i naturen.

Han sökte med högra handen och hittade vad han trodde var halspulsådern, men efter någon minut var han fullständigt övertygad: inte minsta tecken till liv. Det enda han kände var en otäck kyla som spred sig från den likstela gestalten till honom själv. Han rös och förde hastigt högra handen åt den högra jackfickan. Och sedan åt den vänstra. Där låg den. Mobilen. Han slog larmnumret.

Kyrkoherden huttrade. Han tyckte att det var som om det som nu kommit i hans väg uppenbarats i akt och mening att säga honom något. Ett tecken. Men på vad? Hans hjärna sökte förgäves efter sammanhang. I söndags hade han, för sista gången före pensioneringen, hållit en predikan i den kyrka och för den församling som varit honom trogen i så många tjänsteår. Temat för högmässan hade varit förhållandet mellan just tro och trohet. Han hade inledningsvis byggt sin predikan på en artikel i tidningen om runstenen Kylverstenen som man 1903 funnit på Gotland men som ingen ännu lyckats tolka. Att inte veta är naturligtvis frustrerande men något man lär sig att leva med om man ödmjukt inser sin egen litenhet, sin oförmåga – och att inte förrän man är värdig att ställa en fråga får man svar. Han var ännu inte värdig svaret på frågan om meningen med just hans liv. Men om man tillät sig känna förtröstan så skulle det ögonblicket till slut infinna sig, hade han hävdat. Under tiden skulle man vara trofast själva idén om att svaret fanns. Trofast, ja som Qvintus vid hans sida här och nu.

Hunden rörde sig oroligt runt honom i änden av kopplet – som en rastlös planet fångad i en alltför snäv omloppsbana – och med bägge öronen hårt tryckta mot skallbenet. Kölden var påtaglig nu. Det måste vara minst en kvart sedan kyrkoherden varit i kontakt med larmcentralen. Borde de inte vara här? Fast å andra sidan gick envisa rykten om den nedbantade polisstyrkan, så det kanske inte ens fanns någon polis med rätt kompetens i staden, utan att man varit tvungen att kalla in någon från residensstaden Halmstad. Tanken fick honom plötsligt att känna att han befann sig i fritt fall, där ingenting kunde dämpas, där inga skyddsnät fanns.

I samma stund syntes ett blinkande blått sken som snabbt förflyttade sig över markens svarta täcke. Det dök upp från ett annat väderstreck än vad kyrkoherden kommit ifrån och rörde sig på strandpromenaden från fästningshållet. Nästan samtidigt anlände ytterligare ett blinkande blåljus från motsatt håll. En ambulans.

– Är det du som hittat en död kropp inne på Damernas?

– Det stämmer.

– Jag heter Leo Colbjörnsen och är polisinspektör. Jag har ansvar för det här fallet. Var ligger liket någonstans?

– Några meter innanför porten, under bänken till vänster.

– Tack. Jag får be dig vänta här så att du kan bli förhörd med en gång om vad du iakttagit.

Polisbefälet försvann i riktning mot den utpekade brottsplatsen medan två polismän snabbt och effektivt fick upp avspärrningsbanden. Hela badplatsen från omklädningsrummet till cykelinfarten och ner till bryggan hamnade innanför de blåvita plastbanden. Även en tillfällig belysningsutrustning riggades upp. Det såg ut som en nattlig filminspelning. Bränningarnas dova, rytmiska rullande in mot klipporna lät som de alltid brukar, men denna kväll fanns en lågfrekvent klang som kyrkoherden inte lagt märke till tidigare. Som en mycket djup, mullrande legatoton från en avlägsen kontrabas spelad med långsam och bister stråkföring.

Han föreställde sig på nytt det förvridna liket med de vilt uppspärrade ögonen i det lealöst hängande nickedockhuvudet under träbänken. Det var som om han just klivit ur en ond dröm och han undrade om det var verkligt, det han sett. Om inte alltihopa bara var inbillning.

Nu kom ytterligare en bil körande. Denna gång var det inte ett utryckningsfordon, utan en civil kombi. Pressens representanter var alltså redan på plats. Först den lokala dagstidningen med både reporter och fotograf, men inte långt efter hade även en representant för Göteborgs kvällspress dykt upp. Som vanligt verkade pressfolket vilja tänja så mycket som möjligt på gränserna och helst komma in bakom planket för att få en bild av den döde, men det såg polismännen effektivt till att stävja. Tills vidare fick man nöja sig med att ta bilder på planket till badpaviljongen och på ett så livfullt sätt som möjligt försöka beskriva den miljö där ett förmodat våldsoffer hade påträffats.

Frågan är dock om inte utredningen tagit en annan vändning om den tillskyndade Göteborgsreportern hade fått en skymt av den döde. I just det här fallet hade det kanske varit till gagn för den fortsatta utvecklingen om pressen faktiskt hade överträtt sina befogenheter och fått en bild. Men sådant kunde man ju omöjligen veta i förväg.

Kapitel 2

NÄSTA MORGON SATT en alldeles nybildad grupp under ledning av Leo Colbjörnsen samlad på polishuset i Varberg. Till sin hjälp hade Leo utsett två personer ur Krimjouren, bett dem att släppa allt annat och med högsta prioritet bistå honom i utredningen. För hans del hade valet varit självklart. Adam hette Abramovitj i efternamn och Eva hette Hjort. Att valet fallit på dessa två berodde på att Leo tidigare jobbat ihop med Adam under ett par besvärliga fall och att personkemin fungerat alldeles utmärkt dem emellan. Eva var nyanställd och hade goda vitsord från sin förra placering i Boden. Adam och Eva var runt 30, men båda besatt en erfarenhet som gjorde att de väl kunde mäta sig med den drygt 15 år äldre kollegan. I gruppen ingick också inledningsvis teknikern Tord Tollerstedt – en ständigt snusande, tunn, glasögonprydd man i 50-årsåldern med faiblesse för pedagogiska grepp i sina föredragningar. Han kunde lika gärna ha varit inspektör från Skolverket. Nu blev han den förste att begära ordet.

– Så vitt min bedömning visar, har offret utsatts för ett kraftigt slag mot nacken. Helt klart är att han inte kan ha åstadkommit detta för egen hand. Vi har inte heller funnit något föremål på platsen som kan ha använts. Det verkar handla om ett relativt smalt föremål som ett skaft eller rör av något slag. Kraften har varit så våldsam att halskotpelaren har knäckts.

Som för att inskärpa brutaliteten i dådet höll Tord demonstrativt upp en blyertspenna över bordet och bröt av den på mitten. Det small som av ett pistolskott. Demonstrationen hade avsedd verkan. En obehaglig tystnad lägrade sig i rummet medan blickar utväxlades.

– Rättsläkaren har tagit hand om kroppen, fortsatte Tord, och kommer att kunna göra en betydligt noggrannare analys. Men det tar väl någon dag eller två.

– Okej, sa Leo. Har du några uppgifter om vem offret är?

– Nej, inga alls. Det verkar helt klart som om gärningsmannen inte velat lämna några som helst spår av vem han mördat, utan länsat honom. Offret saknar plånbok med allt som skulle kunna identifiera honom. Inga papper, ingen mobil, ingenting fanns i kläderna. Men helt nattsvart är det inte ändå. Han hade nämligen en klackring som varken gärningsmannen eller jag kunde få av honom med handkraft. Men man är ju inte tekniker för intet så med en kniptång fick jag loss den och vet nu att det finns en gravering i ringen som lyder… Hans 28/4 1964.

Tord såg upp från papperet han tagit fram ur fickan och lät blicken vandra från ansikte till ansikte men eftersom ingen gav uttryck för att ha fått några omedelbara associationer återupptog han tråden.

– Märkligt nog tror jag inte det är en inskription som direkt rör offret ifråga, för enligt våra preliminära bedömningar är han inte 40 år, högst 35. Hur som helst så ger man väl knappast en klackring i vuxenstorlek till ett nyfött barn. Troligare är väl att han fått den av en äldre släkting. Eller stulit den.

– Stulit? Vad fan? Är det en snattare som likviderats av en psykopatisk varuhuschef ?

Leo suckade. Han skulle av en fiende lätt kunna beskrivas som en köttbulle på två tandpetare. Nu var han varm.

– Det är i alla fall den enda ledtråden vi har kunnat finna på offret, sa Tord. Så småningom kan vi givetvis också försöka ringa in honom med hjälp av kläderna, men som ni vet är det tidsödande och leder sällan någonstans.

– Fingeravtryck då? Han har väl för tusan fingrarna intakta. Adam satt på kanten av sin stol och knäppte otåligt med fingrarna.

– Visst, om vederbörande finns i registret. Det vet vi inte än. Och jag skulle inte tro att så är fallet. Vad gäller dna så vet ni ju hur svårt det är att få jämföra med de databaser som finns. Det blev ju ett jävla liv i Anna Lindh-fallet med rättsliga efterspel och allting. Gäller det en skäligen misstänkt gärningsman, så visst, men ett offer, tveksamt. Men klart att vi försöker.

– Vet man när brottet begicks? Leo lät otålig på rösten.

– Det vi helt säkert kan avgöra är att offret avled i samband med att slaget utdelades, så döden var i det närmaste omedelbar. Han hade heller inte varit död särskilt länge när han hittades. Min bedömning är att mordet har inträffat vid åttatiden på kvällen, alltså ungefär en timme innan han blev funnen. Det innebär att det var i det närmaste beckmörkt på platsen när han utsattes för överfallet. Vi vet också att det var mulet igår kväll, vilket ytterligare har skyndat på skymningen. Men innan vi är helt säkra på den exakta tidpunkten vill jag invänta rättsläkarens bedömning.

Tord lirkade ut en snusprilla och stoppade ner den i doslocket samtidigt som han reste sig för att gå. Eva lutade sig fram över bordet som för att hålla kvar honom, och yttrade sig nu för första gången.

– Det är väl knappast troligt att en gärningsman skulle göra något sådant i dagsljus. Då har man ju sikt ner till planket uppifrån fästningen. Med tanke på tidpunkten borde det vara någon som är bekant med platsen, som vet hur där ser ut. Vad tror du om möjligheten att slaget kan ha utförts av en kvinna?

– Det finns givetvis fler män med den sortens muskelstyrka som krävs för ett sådant här kraftigt slag, sa Tord, men som med så mycket annat är det kanske inte bara en fråga om styrka, utan också teknik.

Eva vände sig till de andra och fortsatte.

– Även om det är mindre troligt kan vi alltså inte utesluta en kvinna som gärningsman. Att hon kanske till och med är bekant med området och därför valt det.

Männen stirrade på Eva som om hon inte var riktigt klok. Efter en lång tystnad sköt Tord sin stol under bordet, stoppade ner sin snusdosa i den allmogeblå arbetsrockens ficka och vände sig om för att gå. Leo vaknade till liv. Vände och vred på de få papper som låg i foldern framför honom.

– Jag vet att du måste kila nu Tord men meddela mig så fort du hör något från rättsläkaren. Det ser inte ljust ut och för varje minut ökar mördarens försprång.

Tord nickade och försvann.

När teknikern lämnat de tre kriminalarna var det som om huvudströmbrytaren slagits av. Visserligen fanns det inte mycket att gå på, men man måste ju ändå börja någonstans.

– Eva, kollar du om vi har några saknade personer som kan tänkas passa in på vårt offer?

– Visst, så fort vi är klara här.

Adam höjde prövande sin röst från kortsidan.

– När blir det presskonferens?

– Vet inte ännu någon exakt tidpunkt, det är för färskt, sa Leo märkbart irriterad. Men troligen kommer det att bli av någon gång under eftermiddagen.

– Jag tänkte bara att vi är beroende av att få in fler vittnesuppgifter. Vi behöver pressen som en länk till allmänheten.

– Jo, det är ett nödvändigt ont, svarade Leo och vippade med en blyertspenna. Eventuellt kommer jag att delta i presskonferensen, men det är ännu inte klart. Ni vet att det både från vår och pressens sida anses väga tyngre om en av de riktiga höjdarna i länet får det tvivelaktiga nöjet. Jag ska i så fall förklara önskemålet för honom.

– Jo, sa Eva. I normala fall brukar man ju knacka dörr i området, men det är kanske inte mycket idé här eftersom det inte finns några dörrar i närheten att knacka på. Närmaste bebodda hus ligger ju flera hundra meter därifrån och med skogen emellan. Vi ska givetvis höra oss för efter eventuella iakttagelser, men jag tänkte på nåt annat också. Folk med hundar har ofta sina invanda rutiner. Det innebär att det säkert finns personer som regelbundet går strandpromenaden åt ena eller andra hållet på kvällen. Om vi ställer oss på strategiska platser där ikväll kan vi kanske få napp på några som gick där vid samma tid igår.

Leo nickade. En plan var bättre än ingen plan.

– Jag föreslår att du och Adam posterar er där, en vid ankaret och en vid simstadion mellan klockan, ska vi säga, sex och nio. Sammantaget med vad ett upprop i media kan bidra med, så kanske vi kan få fram något.

Han slog ihop foldern och lämnade rummet. Adam såg på Eva och langade fram näven.

– Välkommen till hjärntrusten. Ja, han är lite trulig men det är bara tankspriddhet. Har du förresten löneförhandlat?

– Nej.

– Vad de än ger för första bud så skratta. Det var en som lärde mig när jag skulle börja.

– Funkar det?

– Nej, men det är kanske enda gången du får skratta i det här huset.

Kapitel 3

DEN LOKALA MORGONTIDNINGEN Hallands Nyheter hade inte helt överraskande nyheten om brottet över hela förstasidan. Manslik på damernas nakenbad, löd rubriken. I artikeln kunde man läsa om att en kvällspromenerande person gjort fyndet vid niotiden föregående kväll. Inga namn, varken på mannen eller på liket. I övrigt tvingades befälet erkänna att man än så länge inte visste mycket mer.

Polisen var som vanligt förtegen och kunde, eller ville inte i detta känsliga läge av utredningen lämna några ytterligare upplysningar. Man hänvisade i stället till en senarelagd presskonferens.

Leo slängde tidningen i papperskorgen. Han kunde aldrig förlika sig med vissa journalisters raljerande stil. Det fanns en undertext av antydningar, insinuationer. Om att inte poliskåren var yrkesmän nog eller visste vad de höll på med. Men nu fick han skjuta sin harm åt sidan.

Att han fått ansvaret att leda spaningsgruppen var egentligen inte någon självklarhet. Tvärtom var det en smula överraskande. Det fanns poliser i distriktet med både högre grad och större kvalifikationer och som egentligen stod i tur att basa för utredningen. Men de saknade en viktig egenskap som Colbjörnsen däremot hade: lokalkännedom. Så budet hade gått till honom – Varbergsbon.

Under förmiddagen hade han hört att den nybildade utredningsgruppen bland kollegorna i polishuset börjat kallas för Skarpe Nord-gruppen, och det var väl inget att säga om. Kanske fanns det någon nyckel till dådet inbyggd i själva namnet.

– Har ni någon aning om varför det aktuella nakenbadet heter just Skarpe Nord? Vi kan ju jämföra med herrarnas nakenbad som heter Goda Hopp. Där kan man ju hitta en fyndig koppling till Afrikas sydspets. Men Skarpe Nord? Det finns väl ingen udde någonstans i världen som heter så?

– Nej, ingen udde. Men det finns ju en bandyplan i Kungälv som heter Skarpe Nord. Det kommer säkert därifrån, eller?

Adams ironi föll på hälleberget. Leo stirrade surt på honom.

– Det må vara helt logiskt enligt ditt sätt att tänka, att man uppkallar ett nakenbad för damer efter en bandyplan i Kungälv, men för oss andra krävs nog en bättre förklaring. Eva, kan du försöka ta reda på det? Vi måste nog tyvärr ta Adam ur sin villfarelse.

– Jo, jag kan väl försöka. Jag vet i alla fall vart jag ska vända mig.

– Det var därför jag föreslog dig. Du ska vara bra på sånt, säger de i Boden i alla fall.

– Har de berättat att jag kan köra fort och sticka vantar också?

– Samtidigt?

– Ditt sinne för humor övergår till och med ditt sinne för mode, Adam. Var har du hittat den där tröjan? På Myrorna?

– Det är inget fel på Myrorna. Till och med Runar Sögaard skänker kläder till Myrorna.

– Är det hans avlagda du fått tag på?

– Lugna ner er nu. Ni låter ju som syskon. Leo försökte gjuta olja på vågorna.

Leo hade fått veta att Evas spetskompetens inom polisarbete var sökningar i olika databaser och register och att vända och vrida på framkomna fakta tills man hittade kopplingar och minsta gemensamma nämnare mellan olika fall. Detta var av största intresse när man letade efter gärningsmän som tenderade att upprepa handlingsmönster eller beteenden från det ena fallet till det andra.

Adam å sin sida var, vad man brukar säga, fena på tele-kommunikation. Han visste exakt var och hur man kunde spåra samtal till såväl fasta telefonabonnemang som mobiltelefoner. Telefon-avlyssning ingick i hans kunskapsområde, fast detta ämne var lite mer känsligt och det var inte ofta som han fick praktisk användning för dessa talanger. Men teoretiskt visste han i alla fall allt om hur man skulle bära sig åt. Och det hade han vetat länge. Redan som tioåring när han gått hem till en kamrat och föräldrarna inte var hemma var det första han gjorde att gå fram till proppskåpet och, med lika stor nyfikenhet som barn idag tar sig an ett nytt datorspel, hade han studerat skissen över hur elledningarna var kopplade i lägenheten och var telefonjacken fanns. Det var med andra ord snarare en besatthet.

Eva var en vaken tjej med ljust axellångt hår, född och uppvuxen i Göteborg, men som efter Polishögskolan hamnat i Boden. Några år senare hade hon sett en ledig tjänst i Varberg ut-annonserad i Polistidningen – och eftersom hon saknade Västkusten sökte hon. Allra helst hade hon velat hamna i Göteborg men en mindre stad som Varberg kunde vara en bra inkörsport. Göteborg var trots allt en storstad med många av den stora stadens moderna problem – Balkanmaffia som bredde ut sig, nyfattigdom med förortsproblematik som rån, inbrott, våld och skadegörelse i dess kölvatten. Vad hon visste fanns ingen maffia i Varberg, men det kanske bara var en tidsfråga. Allt det andra fanns, fast i mindre skala.

I Boden hade hon varit sambo med en Bodenbo som var hemkär på ett sätt som Eva till slut kände tveksamhet inför. Svärföräldrarna försökte alltid få Eva och Björn, som pojkvännen hette, att sätta bo och tänka på att skaffa barn med hänvisning till att de inte ville dö utan barnbarn, något som Eva upplevde som känslomässig utpressning. Till slut hade hon inte stått ut och de hade gått skilda vägar. Nu levde hon själv som nyinflyttad Varbergsbo i en tvårummare under takåsarna på Slottsgatan med utsikt mot Fästningen och Kattegatt.

Adam hade inte haft några som helst betänkligheter i frågan om att skaffa barn när han som nyinflyttad träffade Cecilia för tio år sedan, men då hade fenomenet barn varit en rent teoretisk, abstrakt företeelse. På den tiden hade Adam varit en charmig kille med långt mörkt hår och ett oemotståndligt leende och Cecilia, en allvarlig, söt brunett i samma ålder och enligt Adam utrustad med ett temperament som skulle fått Djingis Khan att framstå som en mild konfirmationslärare. De hade på rekordtid inlett ett förhållande som hade alla den klassiska kärleksaffärens grundelement: passion, svartsjuka och förhastade handlingar. Cecilia hade vid koncipieringstillfället inte heller gett uttryck för några nackdelar av att göra tillfälligt uppehåll i sin karriär som inköpare i det hysteriskt välbesökta lågprisvaruhuset Gekås i Ullared. Facit blev att hon, som i så många fall, tog på sig den största delen av barnansvaret. Visst hade Adam utnyttjat några månaders pappa-ledighet, men efter några dagar insett att det var sju gånger mer arbetsamt än jobbet som polis. Att gå tillbaka till arbetet var alltså för Adam ingen eftergift eller något nederlag. Det var en ynnest. En betald ynnest, om än inte välbetald. Även mellan Adam och Cecilia hade det börjat gnissla. För att fly sina problem hade Adam alltmer grävt ner sig i polisarbetet. Och tyckte att det gav fullgoda skäl att slippa nattmanglingar på temat vad vill du egentligen med oss?. Men det hade alltså inte Cecilia ansett. För tre år sedan hade de flyttat isär. På prov hette det först. Men nu var separationen permanent. Cecilia bodde kvar i radhuset i Håstensområdet medan Adams ekonomi bara tillät en enkel tvårummare. När Rufus bodde över flyttade Adam ut på soffan i vardagsrummet. Det skulle inte hålla i längden men Adam var inte den som tänkte på framtiden. Han levde nu. Och just nu stod han och spaningsgruppen inför ett obegripligt mord.

Den försenade presskonferensen hade utlysts till klockan 15 samma dag och Leos högste chef från Halmstad hade begett sig de sju milen norrut för att svara på frågor. Det viktigaste budskapet, en vädjan om allmänhetens hjälp, tycktes ha gått fram. Det stod klart när man tog del av nästa radio- och tv-inslag som rapporterade om händelsen. Klackringen nämndes inte.

Två timmar senare svängde Adam och Eva in på Bandholtzgatan för att fortsätta Ringvägen ner mot badet. Gatlyktorna glesnade alltmer. I villorna lyste det i fönstren. Den makabra händelsen diskuterades överallt i staden och spekulationer och misstankar hade genast vädrats grannar emellan. Så när patrullbilen tog höger ner mot klipporna och strandpromenaden var polisens närvaro redan ett hett samtalsämne i kvarteren. De ställde bilen på parkeringsplatsen på andra sidan järnvägsviadukten och tog sig till fots det hundratal meterna ner till badet. De skildes åt och Eva ställde sig en bit norr om fyndplatsen medan Adam fattade posto söder om.

Liksom under gårdagskvällen var det blåsigt. Men molnfritt. En fullmåne, som likt en upplyst fingerblomma på ett utsträckt pekfinger, kastade en lång glittrande reflex över det svarta havet. En autostrada av silver, tänkte hon. Skriet från en ensam trut skar genom vinden. Ljudet framkallade bilder – resterna av ett minne från Göteborgs södra skärgård – av hur Eva och hennes tonårskamrater varma sensommarkvällar när skolan startat brukade puttra ut med en niohästars Yamaha ombord en Smögen 45:a i riktning mot Tistlarna – fyren längst ut i havsbandet, – ankra på utsidan av Risö, klättra över kobbarna, dyka i viken