Ön av eld och lava

By Birgit Th. Sparre

"Ett rop, som i all hemskhet ljöd över hela oceangångaren: "En man överbord!"Fasansfulla ord, när man helt plötsligt hör dem mitt ute på havet. Nästa rop som hördes in i alla hytter var: "Hajar!""I en tid innan charter och all inclusive reser vi med författaren Birgit Th. Sparre till Gran Canaria och Teneriffa. Det är tidigt 1920-tal, och hela världen försöker läka såren efter första världskriget. Innan hotellkomplexen och restaurangerna började lägga sig som en tät filt över Teneriffas vackra kuster så var landskapet vilt och farligt. Ön, som kröns av en vulkan, hade en vild skönhet i sin karga natur.Vi följer Birgit Th. Sparres resa när hon som ung reste till ön, genom hennes dagboksanteckningar. Vi möter otroliga karaktärer, allt från europeiska jetsettare från en svunnen tid till excentriska turister och alla de andra som samlas på vackra platser som drar till sig rika människor.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 17, 2018
• ISBN: 9788711819203

Book preview

Canarias.

Folias

(Canto popular de Canarias)

Todas las Canarias son

como ese Teide gigante

Mucha nieve en el semblante

y fuego en el corazon.

Cementerio de Tegueste

cuatro muros y un ciprés

tan pequeño, y sin embargo

i cuanta gente duerma én él!

Cuando una Canaria quiere

a quien la sabe querer

de tanto querer se muere

y muerte quiere también.

Folias

(Islas Canarias nationalsång)

Allt på Canarias ӓr

som jättelika Teide,

snö på hjässan

och eld i hjärtat.

Kyrkogården på Tegueste

med fyra murar och en cypress,

den är inte stor, men ändå

så många som sova därinne.

Älskas en kvinna på Canarias

av en, som rätt förstår vad kärlek är,

då älskar hon honom till sin död

och efter döden skall hon älska ännu.

(Fritt översatt av förf)

Färden gick till teneriffa

Det var mellan Madeira och Gran Canaria. Havet låg lugnt och svart som ett golv utav ebenholts. Över dess oöverskådliga yta välvde sig tropikernas stjärngnistrande natthimmel, och speglade sina millioner ljus i djupet långt därnere. Den sydländska natten i hela sin trolskhet hade brett ut sin dunkla mantel över havet, och brisen, som stundom krusade havsytan, var mild och ljum efter en solmättad dag.

En svag liten ljusning i öster visade att natten var långt framskriden och bådade en ny dag.

En passagerarångare klöv den jämna ytan med sin mäktiga för, och mot det yrande vita skummet tedde sig vattnet dubbelt svart. Följd av tumlare och fosforlysande fiskar gled stolt och majestätisk den vita oceanångaren, driven av propellerns jämna slag, fram mot sitt mål i söder. Snart var det över en månad, uppehållen i olika hamnar inberäknat, som den ständigt gått ned mot söder, trotsande stormarna vid franska och portugisiska kusterna, Biscaya-buktens förrädiska sjögång och de farliga undervattensreven vid Madeira.

Den sena timmen till trots var båten strålande upplyst av tusende elektriska lågor, strålkastare och kulörta lyktor. En festlig syn på havet.

Båten bar Englands färger och var dessutom smyckad med en rik flagg- och vimpelskrud.

Från översta däck ljöd en orkesters muntra toner — lätta dansmelodier — och fantastiskt klädda människor blandade sig däruppe med sjöofficerare i vita uniformer.

Det var maskeradbal ombord.

För somliga av passagerarna var det än mera: en avskedsfest och deras sista natt ombord bland alla de förvärvade vännerna på båten. Till dessa hörde vi, ty med morgondagen hade vi nått vår resas mål. Båten skulle då löpa in i Santa Cruz de Teneriffas hamn.

Båten var en enbart förstaklass turistångare, som gick på Islas Canarias, denna förtrollande ögrupp i Atlanten, tre dygn från Europas sydligaste udde och väster om Afrikas kust.

På Teneriffa, den största av Canarieöarna, skulle den lämna av de många, som vintern över tänkte kvarstanna på »de lyckliga öarna». Därpå skulle den med bananlast och de passagerare som endast gjorde sjöresan fram och tillbaka, åter styra färden mot norr, och en regnig och dimmig dag löpa in i Liverpools hamn, hämta nya människor och ställa kosan mot söder igen . . .

Det är vemodigt att skiljas efter en månads daglig samvaro. En månad ombord för människor närmare varandra, än åratal annars under vanliga förhållanden. Man blir en enda stor familj. Han delar ljuvt och lett: stormarnas fasa och sjösjuka — lugnets och solskenets underbara dagar i bekväma stolar på däck.

I små kotterier hade vi strövat omkring i Lisboa bland stadens alla sevärdheter, på teatrar, tjurfäktningar, varietéer och kaféer. Men alltid hade alla mötts, strålande och fulla av nyheter vid den sena middagen ombord, och på kvällarna hade båten alltid konsert eller dans för passagerare och inviterade engelsmän och portugiser inifrån Lisboa. Vem kunde slita sig från det glada livet på övre däck, om ock en världsstads hela tjusning lockade?

Vi hade tillsammans tillbringat de orosfyllda dagarna, då hela båten låg under militärbevakning och soldater marscherade fram och åter på däcken och i korridorerna med påskruvade bajonetter. Portugal är revolutionernas förlovade land.

Tillsammans hade vi på vajande repstegar klättrat ned i motorbåtar, som fört oss in i Madeiras grunda hamn, njutit av Madeiras paradisiska skönhet, plockat skära och vita liljor på grässluttningarna och gjort livsfarliga automobilturer upp till Monte Palace, hotellet på bergskrönet högt över Funchal, hotellet med de sagolikaste trädgårdar och underbaraste blommor i världen. Tillsammans hade vi druckit madeira av olika årgångar — en sådan madeira!! Sedan gjort den livsfarliga nedåkningen på slädar till Funchal, varunder medarna glida över glattslipade runda stenar.

Tillsammans hade vi blivit lurade på koraller och Madeirabroderier, fyllt båten med kanariefåglar, papegojor och kameleonter, och nu stod hela denna glada »familj» inför sin upplösning.

Fӧr att då skingra den sista kvällens vemod som oupphörligt ville smyga sig in bland oss, ställde båten till med sen galamiddag och stor maskeradbal.

Det hjälpte!

Vid den utsökta matsedeln, de starka spanska vinerna, melonen och ananasen från Madeira och druvorna från Lisboa, glömde man morgondagens avsked. Stämningen steg till yrande livsglädje.

Vid kaffet och likörerna i båtens stora »drawing-room» prisbelöntes de fantastiska dräkterna, hopkomna av än mera fantastiskt material, utav några äldre damer och herrar, ledamöter i »nöjeskommittén», vilka inte gripits utav det allmänna utklädningsraseriet. Första pris, en flaska champagne, fick under allas jubel den store, kraftige skotten utklädd till dam. Han hade lånat en balklänning av en av båtens minsta damer och hade hängt den som tunique över frackbyxorna. En svart jättehatt med gröna plymer fullbordade effekten.

Andra pris, en låda Abdullah rose tipped, tillföll hela båtens nöjesminister, den lille, tämligen flintskallige mr. Wilson, utklädd till fé i balettkjolar, trollspö och med en vit jätterosett fastsatt i hans få hårstrån.

Sedan var det ett virrvarr av snillrika och mindre snillrika sammansättningar. Armeniern i badkappa med eldröd scarf som gördel och en av båtens handdukar som turban. Negrer och geishor, portugisiska fruktförsäljerskor, som gjorde stormande lycka med sina korgar fyllda med druvor och ananas. Dräkter i mjuka, vackra portugisiska tyger, hastigt hoptråcklade i trånga hytter, eller enbart draperingar i tyger.

Dansen tråddes på det nyskurade däcket och i den glada, stojande skaran gick båtens hela kyparekår och bjöd glace och förfriskningar, senare på natten te och sandwiches.

Man njöt helt av stundens glädje, i all synnerhet de som i morgon skulle lämna båten för att gå ovissa öden till mötes. Vem visste vad en vinter på Islas Canarias kunde innebära?

Höjdpunkten av kvällens alla festligheter var när en amerikansk oceanjätte gled förbi, även den strålande upplyst, med en festklädd människoskara på sina däck.

»Skepp, som mötas i natten . . .» Man hälsade med ljussignaler, sände upp raketer och hurrade till varandra, allt under det båda båtarnas orkestrar försökte överrösta varandra.

Mot New-York — till Santa Cruz.

Dock, när ljusningen i öster bådade den nya dagen, hade det värsta stojet och larmet lagt sig, och mången hade redan gått till ro i sin kajuta.

En liten skara, bland dem förste pristagaren, hade i ett magiskt upplyst hörn av däcket bildat en cirkel av bekväma däckstolar i vilka man mera låg än satt. Somliga, varma efter dansernas mångfald, fläktade sig med Madeira-solfjädrar, medan de andra njöto av sina cigarretter, fynd ifrån Lisboa. Men alla stirrade de ut i den underbara, stjärnklara natten, med den behagliga trötthetskänslan efter en ovanligt lyckad kväll.

Ljusningen i öster hade tilltagit, då en röst ovanifrån ropade ned till den lilla gruppen: »Hör ni, slöfockar därnere, kom hitupp skall ni få se nånting, som gör er vakna me’- samma!»

Det var en av de vakthavande officerarna på kommandobryggan, som ropade. Ingenting värre — kallelsen åtföljdes av handling ögonblickligen, och inte många sekunder därefter var den lilla skaran samlad uppe på kommandobryggan.

»Ser ni någonting därborta?» frågade officeren, som ropat, och förde handen i riktning mot den ljusnande strimman.

Alla tittade ditåt. Det enda vi sågo var en mörk molnvägg, som tycktes stiga ur havet och bilda en bro mellan himmel och jord. Men när ögat vant sig mera, sågo vi, att det vi först trodde vara en molnvägg slutade högt däruppe i en skarp spets, och spetsen lyste vit. Vi förstodo med ens vad det var. Det var Teneriffas pik, El Teyde, den 3,700 meter höga kratern som behärskar Canarieöarna vi hade framför oss. En gigantisk silhuett i den svaga gryningen vid horisonten, en lika fantastisk som oförglömlig syn.

Ju mer båten närmade sig målet, ju större, mörkare och mer överväldigande växte bergkolossen, som sjömännen påstå blir synlig ett dygn innan Teneriffas land om vädret är klart, kan skönjas.

Stjärnorna började slockna. Musiken hade tystnat på däck, skrattet och larmet likaså. Hela båten låg snart försänkt i sömn, medan ljusningen i öster blev allt bredare och El Teyde allt större. Natten var förbi och en ny dag var inne.

— — — —

De på båten, som ännu lågo i sin djupa sömn, väcktes hastigt nog av ett förfärande rop, som kom dem alla att ögonblickligen återvända till verklighetens värld och yrvakna sätta sig upp i bädden. Ett rop, som i all sin hemskhet ljöd över hela oceanångaren: »En man över bord!»

Fasansfulla ord, när man plötsligt hör dem mitt ute på havet.

Nästa rop, som hördes in i alla hytter var: »Hajar!»

Men efter det voro de alla tomma, och människor i pyjamas, morgonrockar eller vad man i hast kommit över, sprungo yrvakna om varandra på däck, frågande, undrande, bleka och förskräckta. En dam svimmade av bara ropet »man över bord» och forslades in på en soffa. Ingen märkte att båten stod still.

Vid en av relingarna stod en folksamling, och hade man äntligen lyckats tränga sig fram dit för att se över relingskanten, fick man förklaringen till ropen, som väckt så många ur den sköna morgonslummern.

En tullbåt hade för visitering av skeppspapperen kommit ut till den stora ångaren. En helt vanlig liten motorbåt med tre, fyra man ombord. När allt sedan var klart, började den stora ångaren gå. Man tänkte icke på att svallvågorna från jättepropellern voro den lilla båten övermäktiga; en störtvåg hade spolat över den och ryckt en man med sig i havet. Det var en kritisk situation för mannen, som mot sin vilja hamnat i Neptuni våta famn. De i båten kvarblivna männen voro rådlösa och gallskreko på hjälp. Minuter blevo evigheter innan en av ångarens besättning hunnit varsko maskinisten om det skedda och denne fått stanna den stora ångaren igen. Under tiden var risken oerhört stor att mannen skulle sugas in i propellern. Han simmade och arbetade tappert, beskådad av en åskådarmassa, som kunde tillfredsställt »själve Coquelin», och plaskade med ben och armar för att skrämma undan hajar, om det fanns några i närheten. Det enda, osvikliga medlet, sägs det.

Efter några långa, spännande minuter stannade maskinen med ett ryck, ett rep kastades ut, mannen fick tag uti det, drogs in, och stod räddad och drypande våt på däck. Men när han fick se folkskocken, som började samlas omkring honom, blev han rädd på allvar och rusade ned till en av besättningsmännens kajutor och försvann.

Så var den »oron» bragt ur världen, och man började upptäcka huru pass litet presentabel man egentligen var, och vid upptäckten av både egna och andras fantastiska dräkter rusade de flesta ned i sina hytter fortare än de kommit upp.

De få, som stannade kvar på däck fingo på allvar gnugga sig i ögonen. Båten låg ju inte många hundra meter från land, och att se ditåt hade man under stundens spänning alldeles glömt. Det var Teneriffas land man hade framför sig, och vid foten av höga klippor låg Teneriffas huvudstad, Santa Cruz, vit i solgasset, typiskt österländsk med platta tak och stora balkonger på de relativt låga husen.

Men . . . var detta Teneriffa? var detta Islas Canarias, av de gamla latinerna kallad »Insulæ fortunatæ», de lyckliga öarna?

Det var en i högsta grad besviken liten grupp, som från oceanångaren för första gången såg hän mot Teneriffa. Man hade trott den vara en enda grönskande oas mitt i havet. Intrycket av den mångbesjungna ön var enbart dystert, man blev beklämd av att se de branta otillgängliga klipporna, som stego direkt ur havet, och svarta landmassor, vilkas jätteblock lågo strödda över stränderna och mot vilka bränningarna yrde högt. Teneriffa, där det låg framför oss, påminde mera om Böcklins kända tavla »Dödens ö», än den bild av färgrik prakt man utmålat för sig i fantasien. Allvarligt svart och otillgänglig, se där första intrycket. Inte några palmer ens, som med sin gröna krona lyste upp tavlan av svart och vitt. Svarta voro bergen. Vit var staden, som bredde ut sig nedanför dem, eller försökte klättra uppför de branta sluttningarna.

En mörk, livlig herre, klädd i vit flanellkostym, kom fram till vår förstämda grupp. Det var señor José, plantageägare och en Teneriffas son. Ända från vårt första sammanträffande under orosdagarna i Lisboa hade han inte haft ord starka nog för att utmåla för oss alla, vilket paradis på jorden hans hemlands sköna ö var. Därför möttes han av förebråelser från alla håll.

»Señor, señor, är detta den sagoö, ni talat om? Är detta Teneriffa, här finns ju inte den minsta färgklick i denna tavla av svart och kritvitt!»

Han tycktes vara beredd på det allmänna missnöjet, Teneriffas son. Utan att med en min förråda, huruvida den skarpa kritiken över hans älskade ö hade sårat honom, skrattade han bara med skalken i ögonvrån och sade: »Vi äro nära orienten här, mitt herrskap européer. Vår ö gör som orientens bostäder — den spar skönheten för byggnadens inre! Vänta, vänta bara tills ni sett Teneriffas dalar, med tropikernas hela växtrikedom i blommor och frukter. Vänta med er kritik, tills ni sett de olika dagrarna och färgtonerna över Pico de Teyde, vänta tills ni gjort bilturer, kamel- eller åsneritter. Vänta och döm först när ni sett den blodröda kaktusen blomma bland de svarta lavamassorna och sett liljorna på bergssluttningarna; vänta tills ni börja älska bergen, som försköna vårt egendomliga ö-landskap än mer. Vänta tills ni övervarit karnevalernas vansinniga upptåg och tills ni lärt er älska Santa Cruz, vänta!» Och Teneriffas son skrattade segervisst och