Svärdets makt

By Wilbur Smith

Centaine de Thiry Courtney har överlevt allt som livet kastat i hennes väg. I Afrika har hon nått stora framgångar och dessutom fött två söner: arvingen Shasa Courtney och det hemliga kärleksbarnet Manfred de la Rey. Men när den stora depressionen bryter ut tvingas Centaine att se över sina prioriteringar. Om hon ska kunna skydda de sina måste hon fatta svåra beslut - beslut som kommer att påverka Manfred och den fader som uppfostrat honom. Samtidigt är världen på väg mot ännu ett förgörande krig som hotar slita sönder både länder och familjer. Vad händer när en mors två söner plötsligt befinner sig på olika sidor?Svärdets makt är den femte delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney. I den episka berättelsen om släkten Courtney får vi följa äventyrslystna män och modiga kvinnor. Krönikan utspelar sig i Sydafrika sträcker sig från 1600-talet och kolonialismen till 1900-talet och apartheid. Medlemmarna i släkten Courtney får uppleva både äventyr och krig på sin jakt efter ära, makt och kärlek.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788711707777

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Svärdets makt

Översättning

Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Svärdets makt

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: Power of the Sword

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1988, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711707777

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Danielle med all min kärlek

Om jag hade gett efter för ett despotiskt sätt, för att få alla Lagar ändrade i enlighet med Svärdets Makt, skulle jag inte ha behövt komma hit.

KUNG KARL I AV ENGLAND

Tal på schavotten den 30 januari 1649

D imman täckte havet och dämpade all färg, allt ljud. Den böljade och sjöd i och med att den första morgonbrisens virvlar strömmade in mot land. Trålaren låg i dimman fem kilometer från land, alldeles där de väldiga svallen ur havens djup, så rika på livgivande plankton, mötte de stilla kustvattnen i en linje av mörkare grönt.

Lothar De La Rey stod i styrhytten och lutade sig mot rodret medan han spejade ut i dimman. Han älskade de här tysta minuterna av laddad väntan i gryningen. Han kunde känna susningen i blodet, den jägarens lust som hållit honom vid liv oräkneliga gånger förut, ett gift lika starkt som opium eller sprit.

Han tänkte tillbaka och mindes den där milda rosa gryningen som smög sig över Magersfonteinbergen medan han låg vid skyttegravarnas värn och väntade på att Highland-infanteriets män skulle dyka upp ur mörkret och med svängande kiltar och fladdrande mössband komma marscherande mot deras väntande mausergevär, och han rös vid minnet.

Det hade varit hundratals gryningar sedan dess då han som nu väntat på att slå till mot villebrådet — lurviga Kalahari-lejon, skabbiga gamla bufflar med hornprydda huvuden, kloka grå elefanter med skrynklig hud och dyrbara tänder av långt elfenben, men nu var villebrådet mindre än någonsin förut och ändå genom sin talrikhet lika väldigt som havet det kom ur.

Hans tankar avbröts när pojken kom gående nerför däcket från kabyssen. Han var barfota och hans ben var långa och bruna och starka. Han var nästan lika lång som en vuxen man och var tvungen att böja sig när han klev in genom styrhyttsdörren med en ångande tennmugg med kaffe i var hand.

— Socker? frågade Lothar.

— Fyra skedar, pappa.

Pojken log mot honom.

Dimman hade kondenserats till daggdroppar i hans långa ögonfransar, och han blinkade bort dem som en sömnig katt. Det lockiga blonda håret hade av solen blekts till platinavitt, men ögonbrynen och fransarna var tjocka och svarta. De ramade in och framhävde de bärnstensgula ögonen.

— Mycket fisk i dag.

Lothar korsade högerhandens fingrar i byxfickan. Det betydde otur att säga det högt. Vi behöver det, tänkte han. För att överleva behöver vi bra med fisk.

Fem år tidigare hade han en gång gett efter för jägarhornets lockrop, för jaktens och vildmarkens dragningskraft.

Han hade sålt det blomstrande byggföretag för väg- och järnvägsbyggen som han med sådan möda byggt upp, lånat så mycket han kunde och satsat alltihop.

Han hade känt till de gränslösa skatter som Benguela-strömmens kalla, gröna vatten gömde på. Första gången han skymtat dem var under krigets sista kaotiska dagar när han hjälpt till i kampen mot de hatade engelsmännen och deras trolöse marionett, Jan Smuts, i täten för sin Sydafrikanska unionen-armé.

Från en hemlig förrådsbas, bland de höga ökendyner som flankerade Sydatlanten, hade Lothar försett de tyska ubåtar som plågade den brittiska handelsflottan med bränsle och vapen, och medan han väntat vid oceanens rand på att ubåtarna skulle komma hade han sett havet sjuda av sin egen gränslösa rikedom. Det var bara att ta för sig, och under åren som följde på den skamliga Versailles-freden lade han upp sina planer medan han arbetade i dammet och hettan och sprängde sig fram genom bergen eller byggde vägar tvärs över den skimrande slätten. Han hade sparat och planerat för just denna fångst.

Båtarna hade han hittat i Portugal, sardintrålare, vanskötta och ruttna. Där hade han också hittat Da Silva, gammal och klok och kunnig i allt som rörde havet. Tillsammans hade de lagat och utrustat de fyra gamla trålarna och sedan med minimala besättningar seglat dem söderut ner längs den afrikanska kontinenten.

Konservfabriken, som byggts där för att exploatera stimmen med tonfisk, hade han hittat i Kalifornien, men ägarna hade överskattat mängden och underskattat kostnaderna för att fånga dessa undanglidande, oberäkneliga havets kycklingar. Lothar hade köpt fabriken för en bråkdel av dess ursprungliga kostnad och skeppat över hela anläggningen till Afrika. Han hade byggt upp den igen på den packade ökensanden intill den förfallna och övergivna valstation som gett bukten dess namn: Walvis Bay.

Under de första tre säsongerna hade han och gamle Da Silva hittat rikligt med fisk, och de hade skördat av de ändlösa stimmen tills Lothar betalat igen lånen som bundit honom. Han hade genast beställt nya båtar för att kunna byta ut de gamla portugisiska trålarna, som nått slutet på sina strävsamma liv, och hade därmed satt sig i större skuld än vad han varit i när han startat företaget.

Sedan var fisken plötsligt borta. På grund av orsaker som de inte kunde gissa sig till hade de väldiga sardinstimmen försvunnit och allt som återstod var små spridda fickor. Medan de letade förgäves, och gick femton mil eller mer ut till havs och följde öknens kustlinje så långt bort från fabriken att det inte alls var ekonomiskt försvarbart, gick månaderna obevekligt, var och en med en påminnelse om upplupen ränta som Lothar inte kunde betala, och de löpande kostnaderna för fabriken och båtarna hopade sig så att han var tvungen att tigga och be om ännu fler lån.

Två år utan fisk. Och sedan, just när Lothar visste att han var besegrad, hade det skett någon skiftning i havsströmmen eller någon förändring i de rådande vindförhållandena och fisken hade dramatiskt återvänt, rikligt med fisk, som varje gryning steg upp till ytan, tätt, tätt som nytt gräs.

Låt det hålla i sig, bad Lothar tyst medan han stirrade ut i dimman. Käre Gud, låt det hålla i sig. Tre månader till, det var allt han behövde, bara tre korta månader till och han skulle ha betalat lånen och vara fri igen.

— Den lyfter, sa pojken och Lothar blinkade och skakade lite på huvudet, återvände från minnena.

Dimman öppnade sig som en ridå, och scenen som blottades var melodramatisk och teatralisk, tycktes alltför våldsamt färgrik för att vara äkta. Gryningen ångade och glödde som ett fyrverkeri, i orange och gult och grönt, där den gnistrade på havet och gav de virvlande dimpelarna samma färg som blod och rosor så att själva vattnet tycktes brinna av mystiska eldar. Tystnaden omslöt det magiska skådespelet, en tystnad tung och klar som kristall, som om de plötsligt blivit döva, som om alla deras sinnen tagits ifrån dem och koncentrerats till synen när de stirrade i förundran.

Sedan bröt solen plötsligt igenom, en lysande stråle av massivt gyllene ljus genom dimbankens tak. Det spelade över havsytan så att strömgränsen blev skarpt upplyst. Kustvattnet var ogenomskinligt blått, och lika lugnt och slätt som olja. Linjen där det mötte havsströmmen var lika rak och skarp som eggen på ett knivblad, och på andra sidan var ytan mörk och krusig som grön sammet som smekts mot luggen.

— Daar spring hy! ropade Da Silva från fördäcket och pekade ut mot den mörka vattenlinjen. Där hoppar han!

Just där den lågt stående solen träffade vattnet hoppade en ensam fisk. Den var bara aningen längre än en manshand, en liten skärva av blänkande silver.

— Dra! Sätt igång!

Lothars röst var hes av upphetsning, och pojken ställde ifrån sig muggen så häftigt att de sista dropparna kaffe skvätte ut och kastade sig nerför lejdaren till maskinrummet inunder.

Lothar slog på strömbrytarna och ställde in reglaget medan pojken nedanför honom böjde sig mot startveven.

— Sätt igång! ropade Lothar och pojken tog spjärn och drog mot alla fyra cylindrarnas tryck.

Han var ännu inte tretton år fyllda, men han var redan nästan lika stark som en vuxen och man kunde se en svällande muskel i hans rygg när han arbetade.

— Nu!

Lothar stängde ventilerna, och motorn som fortfarande var varm efter sträckan ut från hamnen tände och mullrade igång. Det kom en puff av oljig svart rök från avgaskanalen i skrovets sida och sedan stabiliserades dunket.

Pojken klättrade upp för lejdaren, störtade ut på däck och sprang fram till Da Silva i fören.

Lothar svängde och de gick rätt ner mot strömgränsen. Dimman skingrades och de såg de andra båtarna. Dessa hade också legat tysta i dimbanken och väntat på de första solstrålarna, men nu satte de ivrigt kurs mot strömgränsen; deras kölvatten skar upp långa krusiga V:n på den lugna ytan och kring bogen skummade och glittrade det i solen. Vid relingen stod besättningsmännen och sträckte på halsarna och spejade framåt, och deras upphetsade röster hördes genom motorernas dunk.

Från styrhytten kunde Lothar se ut över alla arbetsytor på den femtio fot långa trålaren, och nu kontrollerade han en sista gång att alla förberedelser var gjorda. Det långa nätet var utlagt längs med styrbords reling, linan med flöten var prydligt snurrad till spiraler. Torrt vägde nätet sju och ett halvt ton, vått skulle det vara många gånger tyngre. Det var hundrasextiofem meter långt och hängde ner i vattnet från korkflötena som en tjugo meter bred genomskinlig gardin. Det hade kostat Lothar över femtusen pund, mer pengar än vad en vanlig fiskare kunde tjäna ihop på tjugo års oförtrutet arbete, och var och en av hans andra tre båtar var likadant utrustad. Efter sig på släp hade varje trålare sin bucky, en sex meter lång klinkbyggd dinge.

Med en lång blick övertygade sig Lothar om att allt var klart för kast och tittade sedan framåt just som ännu en fisk hoppade. Den här gången var den så nära att han kunde se de mörka linjerna längs med dess glimmande sida och färgskillnaden — eteriskt grönt ovanför linjen och glittrande silver under. Sedan försvann den och lämnade efter sig en mörk fläck på ytan.

Och som på en given signal fick havet genast liv. Vattnet blev mörkt som om det plötsligt skuggats av tunga moln, men det här molnet kom underifrån, steg upp ur djupen, och vattnet grumlades som om ett monster rört sig under dem.

— Fisk! skrek Da Silva och vände sitt väderbitna och fårade ansikte mot Lothar samtidigt som han slog ut med armarna mot havet som sjöd av fisk.

Framför dem låg ett mörkt stim, en och en halv kilometer långt och så brett att dess bortre del doldes av kvardröjande dimma. Under alla sina år som jägare hade Lothar aldrig sett en sådan anhopning av liv, en sådan mängd av en enda art. Jämfört med detta var gräshopporna, som kunde skärma av den afrikanska middagssolen, eller flockarna av små quelea-fåglar, vars gemensamma tyngd knäckte grenarna på de stora träd som de satt i, ett intet. Till och med trålarnas besättningar tystnade och stirrade med bävan när stimmet bröt igenom ytan och vattnet blev vitt och glittrade som en snödriva; oräkneliga miljoner små fjälliga kroppar fångade solljuset när de lyftes upp ur vattnet av det tryck som den oändliga mängden under dem åstadkom.

Da Silva var den förste som vaknade upp. Han vände och sprang tillbaka nerför däcket, snabb och vig som en yngling, och stannade bara till ett ögonblick vid dörren till styrhytten.

— Heliga Guds Moder! Gud give att vi har ett nät kvar när den här dagen är över.

Det var en skarp varning, och sedan sprang den gamle mannen bort till aktern och klättrade över relingen och ner i dingen som hängde på släp. Och nu blev det liv också i resten av besättningen och alla rusade till sina stationer.

— Manfred!

Lothar ropade på sin son, och pojken som stått som hypnotiserad framme i fören nickade lydigt och sprang tillbaka till sin far.

— Ta rodret!

Det var ett oerhört ansvar för en så ung människa, men Manfred hade så många gånger tidigare visat vad han dög till att Lothar inte hyste några som helst betänkligheter när han kastade sig ut ur styrhytten. I fören signalerade han utan att se sig om och han kände hur däcket började luta under hans fötter när Manfred snurrade på ratten, i enlighet med faderns signal till att han skulle påbörja en vid cirkel runt stimmet.

— Så mycket fisk, viskade Lothar.

Medan han med ögonen bedömde avstånd och vind och ström fanns Da Silvas varning hela tiden med i hans beräkningar: Trålaren och dess nät kunde klara av 150 ton av de här små livliga silverfiskarna, med skicklighet och tur kanske till och med 200 ton.

Framför honom fanns ett stim på miljoner ton fisk. Ett oförsiktigt kast skulle kunna fylla nätet med tio eller tjugotusen ton, vars tyngd skulle riva sönder maskorna, kanske till och med dra loss hela nätet, slita av huvudlinan eller rycka pollarna från däcket och dra ner det i djupen. Ännu värre — om repen och pollarna höll skulle trålaren kanske dras omkull och kapsejsa. Lothar skulle kanske inte bara förlora ett dyrbart nät utan också båten och besättningen och sin son.

Ofrivilligt kastade han en blick över axeln och Manfred log brett mot honom genom styrhyttens fönster, med ett ansikte som strålade av iver. Där han stod med de mörka bärnstensögonen lysande och vita tänder som blixtrade var han sin mor upp i dagen, och Lothar kände ett sting av bitterhet innan han vände sig om igen.

De där få sekunderna av ouppmärksamhet hade så när bringat Lothar på fall. Trålaren gick för full maskin ner mot stimmet och inom ett ögonblick skulle den köra över massan med fisk och de skulle dyka. Hela stimmet, som rörde sig i denna märkliga samklang som om det varit en enda organism, skulle försvinna tillbaka ner i oceanens djup. Han signalerade häftigt lägg om kursen, och pojken reagerade omgående. Trålaren vände och de följde längs med stimmets kant, höll sig femton meter ifrån, väntande på rätt tillfälle.

Lothar såg sig om och kunde konstatera att hans andra skeppare också försiktigt höll åt sidan, skrämda av den mängd med fisk som de cirklade runt. Swart Hendrick tittade åt hans håll, en jättelik svart tjur till karl med ett skalligt huvud som glänste som en kanonkula i det tidiga morgonljuset. Krigskamraten och medkämpen i hundratals äventyr hade lika lätt som Lothar ställt om sig från land till hav och var nu en lika skicklig fiskare som han en gång varit elfenbens- och människojägare. Lothar gjorde det hemliga tecknet för varning och fara och Swart Hendrick skrattade ljudlöst och vinkade till svar.

Graciöst som dansare gungade och piruetterade de fyra båtarna runt det massiva stimmet medan de sista dimsjoken löstes upp och blåste bort med den lätta brisen. Solen kom upp över horisonten och de fjärran ökendynerna glödde som nysmidd brons; en dramatisk bakgrund till jakten som strax skulle börja.

Fiskarna bibehöll sin kompakta formation, och Lothar började bli desperat. De hade varit uppe vid ytan i över en timme nu, och det var längre än vanligt. När som helst skulle de kunna dyka och försvinna, och inte någon av hans båtar hade kastat sitt nät. De hindrades av mängden, stod som tiggare inför en oändlig skatt, och Lothar kände hur han greps av ett slags vildhet. Han hade redan väntat alltför länge.

Det får bära eller brista, tänkte han, signalerade åt Manfred att gå närmare och kisade mot ljuset när de vände upp i solen.

Innan han hann göra någon dumhet hörde han Da Silva vissla, och när han tittade sig om stod portugisen på jollens toft och gestikulerade vilt. Bakom dem började stimmet att svälla. Den solida runda massan ändrade form. En tentakel växte ut, som ett huvud på en tunn hals, när en del av stimmet lösgjorde sig från den stora massan. Det var detta de hade väntat på.

— Manfred! vrålade Lothar och lät höger arm gå som en väderkvarnsvinge.

Pojken snurrade på ratten, och båten vände och de gick med full fart tillbaka, med fören pekande mot stimmets hals som eggen på en bödels yxa.

— Sakta in!

Lothar viftade med handen och trålaren hejdade sig. Försiktigt nosade hon sig fram till stimmets smala hals. Vattnet var så klart att Lothar kunde se de enskilda fiskarna, var och en inkapslad i sin regnbåge av prismaljus, och under fanns den mörkgröna massa som var resten av stimmet lika kompakt som ett isberg.

Varligt styrde Lothar och Manfred in trålarens för i den levande massan, med en propeller som stod nästan still för att inte skrämma fiskarna och få dem att dyka. Den smala halsen klövs framför fören, och den lilla ficka med fisk som var ansvällningen lösgjorde sig. Som en fårhund med sin flock skar Lothar av dem, båten backade, vände och gled framåt allteftersom Manfred följde hans handsignaler.

— Fortfarande för mycket! mumlade Lothar för sig själv.

De hade skilt av en mindre del av stimmet från huvudkroppen, men Lothar bedömde att det fortfarande var säkert tusen ton — ja, kanske ännu mer beroende på stimmets djup.

Det var en risk, en stor risk. Ur ögonvrån kunde han se hur Da Silva oroligt signalerade åt honom att ta det försiktigt, och nu visslade han och skrek gällt av upphetsning. Den gamle mannen var rädd för så här mycket fisk och Lothar flinade; hans gula ögon smalnade och glittrade som polerade topaser när han tecknade åt Manfred att öka till kastfart och avsiktligt vände ryggen åt den gamle.

När de var uppe i fem knop hejdade han Manfred och fick honom att gå runt i en snäv sväng, tvingade fickan med fisk att tränga ihop sig mitt i cirkeln, och sedan när de kom runt för andra gången och trålaren passerade på stimmets läsida snurrade Lothar runt, vände sig mot aktern och kupade båda händerna om munnen.

— Los! röt han. Kasta loss!

Den svarte herero-besättningsmannen i aktern gjorde ett ryck i nycksteket som höll dingens fånglina och kastade den överbord. Den lilla träjollen, med Da Silva fastklamrad vid relingen och fortfarande vrålande protester, försvann bakom dem, guppande i deras kölvatten, och drog ändan på det tunga bruna nätet med sig överbord.

Medan trålaren gick runt i cirkel kring stimmet gled det grova, bruna nätet raspande och väsande över trärelingen. Flöteslinan rullade upp sig som en pytonorm och rann överbord; en navelsträng mellan trålaren och dingen. Och när de kommit runt mot vinden bildade linan med flötena, som satt jämnt fördelade som pärlor på ett pärlband, en ring runt det tjocka mörka stimmet, och nu hade de dingen med en resignerat hopsjunken Da Silva alldeles framför sig.

Manfred balanserade ratten mot det stora nätets tyngd, jämkade försiktigt medan han lade trålaren långsides med den guppande dingen och ströp gasen när de nuddade lätt vid varandra. Nu var nätet tillslutet och stimmet instängt, och Da Silva klättrade uppför trålarens sida med de tunga tretumsrepens ändar över axeln.

— Ni kommer att bli av med nätet, skrek han till Lothar. Bara en galning skulle knyta till om det här stimmet … de kommer att simma iväg med ert nät. Den helige Antonius och den helige Markus är mina vittnen …

Men under Lothars ledning var herero-besättningen redan igång med arbetet. Två av dem befriade Da Silva från flöteslinan och gjorde fast den medan andra hjälpte Lothar vid vinschen.

— Det är mitt nät och min vinsch, muttrade Lothar åt honom när han började vinscha med ett slamrande oljud. Kroka fast dingen!

Nätet hängde tjugo meter ner i det klara, gröna vattnet, men botten var öppen. Det första och viktigaste var att stänga till innan stimmet upptäckte den här flyktvägen. Böjd över vinschen, och med de nakna armarnas muskler arbetande under den solbrända huden, rörde Lothar rytmiskt på axlarna när han lade snörpvadslinan runt vinschens roterande vals. Linan som gick genom stålringarna runt nätets botten drog åt öppningen som dragskon i en jättelik tobakspung.

I styrhytten manövrerade Manfred försiktigt framåt och bakåt för att få bort trålarens akter från nätet och förhindra att det kom emot propellern. Samtidigt hade gamle Da Silva arbetat sig bort med dingen till flöteslinans bortre del och krokat sig fast vid den för att ge extra flytkraft inför det kritiska ögonblick när stimmet märkte att det var instängt och började gripas av panik. Med snabba tag halade Lothar in den tunga snörpvadslinan tills knippet med metallringar äntligen gled glittrande och strömmande av vatten över fartygssidan. Nätet var tillslutet, stimmet var instängt.

Med svetten rinnande nerför kinderna och med genomblöt skjorta lutade Lothar sig mot relingen, så andfådd att han inte kunde tala. Det långa silvervita håret hängde klibbigt av svett ner i pannan på honom och ner i ögonen när han gestikulerade till Da Silva.

Flöteslinan låg i en prydlig ring på den kalla, gröna Benguelaströmmens milt böljande dyning, med dingen fastkrokad längst bort från trålaren. Men medan Lothar flämtande såg på den, ändrade cirkeln av guppande flöten form, drogs snabbt ut i och med att stimmet för första gången märkte nätet och i en samordnad rörelse pressade mot det. Och sedan gjorde stimmet helt om och kastade sig åt andra hållet, och drog med sig nätet och dingen som om den varit lite flytande sjögräs.

Stimmets kraft var lika oemotståndlig som Leviatan.

— Herregud, vi har fått ännu mer än jag trodde, flämtade Lothar.

Sedan samlade han sig, strök det svettiga håret ur ögonen och sprang bort till styrhytten.

Stimmet böljade fram och tillbaka i nätet och kastade omkring den lilla dingen som om den varit lätt som ett äggskal. Och Lothar kände trålarens däck luta brant under honom när fiskmassan slet i de kraftiga repen.

— Da Silva hade rätt. De blir som tokiga, viskade han och sträckte sig efter handtaget till mistluren.

Han blåste tre gälla signaler — begäran om hjälp — och när han sprang tillbaka över däcket såg han de andra tre trålarna vända och sätta kurs mot honom. Ingen av dem hade ännu samlat mod nog till att kasta sina nät mot det väldiga stimmet.

— Skynda er för helvete! morrade Lothar till ingen nytta åt dem, och sedan till besättningen: Alle man halar in!

Hans besättning tvekade, drog sig undan, ovillig att ta hand om nätet.

— Sätt igång, era svarta djävlar! röt Lothar åt dem och sprang själv fram till relingen.

De måste pressa ihop stimmet, packa fisken så tätt att den tappade kraften.

Nätet var strävt och vasst som taggtråd, men de böjde sig över det stående på rad, använde sig av skrovets rullning i den lätta dyningen till att hala in det för hand, hämtade hem någon meter för varje gemensamt lyft.

Sedan gjorde stimmet ett kast igen, och allt det nät de fått in slets ur deras händer. En av männen var för långsam med att släppa och högerhandens fingrar fastnade i det grova nätet. Huden slets av fingrarna som en handske, efterlämnande vitt ben och blodigt kött. Han skrek och tryckte den lemlästade handen till bröstet, försökte stoppa blodflödet. Det sprutade upp i hans ansikte och rann nerför den svettblanka huden på hans bröst och mage och dränkte in hans byxor.

— Manfred! skrek Lothar. Ta hand om honom!

Och åter riktade han in all uppmärksamhet på nätet. Stimmet dök, drog ner ena ändan av flöteslinan under ytan, och en liten del av stimmet smet över kanten och bredde ut sig som mörkgrön rök över det ljusa vattnet.

— Skönt att bli av med dem, muttrade Lothar, men det mesta av stimmet var fortfarande kvar och flöteslinan guppade upp till ytan.

Än en gång drog stimmet neråt, och den här gången fick den tunga trålaren kraftig slagsida och männen försökte hitta någonting att hålla fast sig i, askgråa i ansiktena under den mörka huden.

På andra sidan ringen med flöten kastades dingen över på sidan och hade inte bärighet nog att stå emot. Grönt vatten strömmade in över relingen och däcket.

— Hoppa! skrek Lothar till den gamle mannen. Akta dig för nätet!

De insåg båda faran.

Säsongen innan hade en i deras besättning fallit i nätet. Fisken hade genast pressat mot honom och tvingat ner honom under ytan.

När de många timmar senare äntligen hade fått upp kroppen ur nätets botten hade de funnit att fisken av sina egna ansträngningar och av det enorma trycket i det snärjda stimmets djup tvingats in i mannens alla kroppsöppningar. De hade trängt genom hans öppna mun ner i magen; de hade drivits in som silverdolkar i ögonhålorna, ersatt ögongloberna och trängt in i hjärnan. De hade till och med gått igenom byxornas trådslitna tyg och trängt igenom anus så att magen och tarmarna var fulla av död fisk och han var uppsvälld som en grotesk ballong. Det var en syn som ingen av dem någonsin skulle glömma.

— Akta dig för nätet! skrek Lothar igen och Da Silva kastade sig över den sjunkande dingens bortsida just som den drogs ner under ytan.

Han plaskade vilt när de tunga sjöstövlarna började dra ner honom.

Men Swart Hendrick var där och räddade honom. Han lade sin trålare prydligt långsides med flöteslinan, och två ur hans besättning halade upp Da Silva medan de andra trängdes vid relingen och under Swart Hendricks ledning hakade fast sig vid nätets bortre del.

— Bara nätet håller, muttrade Lothar, för nu hade de andra två trålarna också hakat fast vid flöteslinan.

De fyra stora båtarna bildade en cirkel runt det fångade stimmet, och besättningsmännen böjde sig över nätet och började vilt att hala in.

Decimeter för decimeter hivade de upp nätet, tolv man på varje trålare. De stönade och halade och svettades, med blod på de söndertrasade händerna när stimmet kastade sig än hit och än dit och med svidande smärta i rygg och mage, men sakta, en tum i taget, betvingade de det väldiga stimmet ända tills de till sist hade fått upp det och de övre fiskarna sprattlade hjälplöst högt ovanför den sammanpressade massan av övrig fisk, som dog i nätet.

— Ös upp! skrek Lothar, och på var och en av trålarna drog de tre håvskötarna ner de långskaftade håvarna från deras plats uppe på styrhytterna och släpade dem nerför däcken.

Håvarna hade samma form som fjärilshåvar, eller som sådana där små håvar som barn fångar räkor och krabbor med vid stranden. Men skaften på de här håvarna var tio meter långa och nätpåsen kunde hiva upp ett ton levande fisk åt gången. På tre ställen runt den järnring som bildade håvens mynning var det fäst manillarep; dessa var fastsplitsade vid den kraftigare vinschlina med vilken håven lyftes och sänktes. Nätets botten kunde öppnas och stängas med en lina som löpte genom ett antal små ringar, exakt samma arrangemang som stängningsanordningen på det stora nätet.

Medan håven lirkades på plats tog Lothar och Manfred bort kapellet från lastrumsöppningen. Sedan skyndade de till sina platser, Lothar vid vinschen och Manfred vid ändan av draglinan till håven. Med gnissel och slammer vinschade Lothar upp håven högt ovanför deras huvuden medan de tre männen vid det långa skaftet svängde ut håven överbord över det instängda kämpande stimmet. Manfred ryckte hårt i draglinan och stängde till håvens botten.

Lothar slog back i vinschmaskineriet och med ännu mer gnissel från taljan sjönk nätets tunga botten ner i massan av silverfisk. De tre håvkarlarna hängde med all sin tyngd på skaftet och tvingade ner håven djupt i den levande sardingröten.

— Nu går hon upp! ropade Lothar och lade om vinschspaken.

Håven drogs uppåt genom stimmet och kom loss med ett ton skälvande, sprattlande sardiner. Med Manfred envist hängande fast vid draglinan svängdes den fulla håven ombord, in över den gapande lastrumsöppningen.

— Släpp! hojtade Lothar till sin son, och Manfred släppte draglinan.

Håvens botten öppnade sig och ett ton sardiner strömmade ner i det öppna lastutrymmet. Den omilda behandlingen hade fått de små fjällen att lossna från fiskkropparna och dessa yrde nu över männen på däcket som snöflingor, glittrande i solljuset i rött och rosa och guld.

När nätet tömts drog Manfred till linan och håvkarlarna svängde skaftet överbord, vinschen gnisslade och nätet sänktes ner i stimmet för att hela proceduren skulle kunna upprepas. På var och en av de andra tre trålarna var håvkarlarna och vinschskötaren också i full gång och var och varannan minut svängdes ett nytt ton fisk, med strömmande havsvatten och kringvärvt av moln av genomskinliga fjäll, in över en väntande lastrumsöppning och tömdes ner i den.

Det var ett hårt och monotont arbete, och varje gång nätet svängdes överbord dränktes besättningen i iskallt havsvatten och täcktes med fjäll. När håvkarlarna började vackla av trötthet bytte skepparna ut dem utan att bryta sväng-, lyft- och sänkrytmen, lät dem som arbetat vid nätet avlösa dem vid skaftet till håven. Men Lothar själv stannade kvar vid vinschen, reslig och alert och outtröttlig, och med det vitblonda håret fullt av fiskfjäll och lysande som en fyrbåk i solljuset.

— Silvermynt.

Han log för sig själv när fisken strömmade ner i de fyra trålarnas lastrum.

— Glittrande trepencemynt, inte fisk. Vi går in med däckslast med tickeys i dag.

Tickeys var slanguttrycket för trepencemynt.

— Däckslast! vrålade han över det stora nätets allt snävare cirkel bort till Swart Hendrick som arbetade vid sin egen vinsch, naken till midjan och glänsande som polerad ebenholts.

— Däckslast! hojtade denne tillbaka till Lothar, och njöt av den fysiska ansträngningen som tillät honom att briljera med sin överlägsna styrka inför besättningen.

Trålarnas lastrum svämmade redan över, varje båt hade redan över hundrafemtio ton ombord, och nu skulle de ta däckslast.

Ännu en risk. Väl lastade skulle båtarna inte kunna lättas igen förrän de kom i hamn och tömdes. Däckslasten skulle tynga varje skrov med ytterligare hundra tons dödvikt, långt över gränsen för vad som var riskfritt. Om vädret slog om, om vinden plötsligt blev nordvästlig, då skulle den väldiga sjögången snabbt pressa ner de överlastade trålarna i de kalla, gröna djupen.

Vädret kommer att stå sig, intalade Lothar sig medan han arbetade vid vinschen. Han var uppe på ett vågkrön; inget kunde hejda honom nu. Han hade tagit en stor risk och den hade gett honom nästan tusen ton fisk, fyra däckslaster fisk, värda femtio pund per ton i vinst. Femtiotusen pund i ett enda kast. Han hade aldrig haft sådan tur i hela sitt liv. Han kunde ha blivit av med nätet eller båten eller livet — istället hade han blivit kvitt sina skulder med ett enda kast.

— Vid gud, viskade han medan han slet vid vinschen. Nu kan inget gå snett, nu kan inget komma åt mig. Jag är fri.

Och med lastrummen fulla började de så att däckslasta trålarna, fyllde dem upp till relingens överkant med ett silverträsk av fisk, som besättningen sjönk ner till midjan i där de stod och halade in nätet och manövrerade håvens långa skaft.

Ovanför de fyra trålarna kretsade ett vitt, tätt moln av sjöfågel, som med sina glupska skrin till vinscharnas kakofoni av oljud, dök ner i håven för att frossa tills de inte kunde få i sig mer, inte ens kunde flyga utan drev bort med strömmen, uppsvällda och illa till mods, med sprittande fjädrar och strupar som arbetade för att hålla nere innehållet i deras överfulla krävor. I aktern och fören på varje trålare stod en man med en vässad båtshake, med vilken han stötte och högg mot de stora hajar som piskade ytan i sina försök att komma åt den instängda fisken. Deras rakknivsvassa triangelformade huggtänder kunde skära igenom till och med nätets grova maskor.

Medan fåglar och hajar frossade sjönk trålarnas skrov allt djupare ner i vattnet tills till och med Lothar strax efter middagstid var tvungen att ropa att det fick räcka. Det fanns inte plats för fler lass; varje gång de svängde ett ombord halkade fisken bara över kanten för att bli mat åt hajarna.

Lothar stängde av vinschen. Det fanns antagligen hundra ton fisk till i huvudnätet, de flesta av dem krossade.

— Töm nätet, beordrade han. Släpp ut dem! Hala ombord nätet.

De fyra trålarna, som allihop låg så lågt att havsvatten sköljde in genom spygatten vid varje rullning och som rörde sig lika långsamt och ovigt som höggravida ankor, vände in mot land med Lothars i täten.

De lämnade efter sig en stor yta täckt med döda fiskar flytande med uppåtvända silvermagar, ett täcke lika tjockt som höstlöv på skogens golv. Ovanför dem kretsade tusentals mätta måsar och under dem rörde sig de stora hajarna och fortsatte festen.

De uttröttade männen släpade sig genom den kvicksand av alltjämt sprittande fisk som svämmade över däcket bort till skanstrappan. Under däck kastade de sig, fortfarande våta av fiskslem och havsvatten, på sina smala kojer.

I styrhytten drack Lothar två muggar hett kaffe och tittade sedan på kronometern ovanför sitt huvud.

— Fyra timmars resa tillbaka till fabriken, sa han. Lagom för våra lektioner.

— Ah, pappa! vädjade pojken. Inte i dag. I dag är det en speciell dag. Måste vi ha lektion i dag?

Det fanns ingen skola i Walvis Bay. Den närmaste var tyska skolan i Swakopmund, trettio kilometer bort. Lothar hade varit både far och mor åt pojken från den dag han föddes. Han hade tagit honom våt och blodig från barnsängen. Hans mor hade aldrig ens sett honom. Det hade varit en del av deras onaturliga överenskommelse. Han hade ensam fostrat pojken, helt utan hjälp bortsett från mjölken som de bruna nama-ammorna bidragit med. De hade växt samman så helt att Lothar inte stod ut med att skiljas från honom en enda dag. Han hade till och med tagit hand om hans skolgång för att slippa skicka bort honom.

— Ingen dag är så speciell, sa han till Manfred. Varje dag måste vi studera. Muskler gör inte en man stark.

Han knackade sig i huvudet.

— Detta är vad som gör en man stark. Hämta böckerna!

Manfred rullade med ögonen mot Da Silva för att få medlidande, men han visste bättre än att opponera sig mer.

— Ta ratten.

Lothar lämnade över rodret till den gamle sjömannen och gick och satte sig bredvid sin son vid det lilla besticksbordet.

— Inte räkning … Han skakade på huvudet. Det är engelska i dag.

— Jag hatar engelska! deklarerade Manfred lidelsefullt. Jag hatar engelska och jag hatar engelsmännen.

Lothar nickade.

— Ja, höll han med. Engelsmännen är våra fiender. De har alltid varit och kommer alltid att vara våra fiender. Det är därför som vi måste beväpna oss med deras vapen. Det är därför vi studerar språket … så att vi när den tiden kommer ska kunna använda det i striden mot dem.

Han talade engelska för första gången den dagen. Manfred började svara på afrikaans, den sydafrikanska holländska dialekt, som först 1918, ett år innan Manfred föddes, erkänts som ett eget språk och godkänts som officiellt språk i den Sydafrikanska unionen. Lothar lyfte en hand för att hejda honom.

— Engelska, sa han. Tala bara engelska.

I en timme arbetade de tillsammans, läste högt ur kung Jakobs bibel och ur ett två månader gammalt exemplar av Cape Times, och sedan gav Lothar honom en sida diktamen. Arbetet med detta främmande språk fick Manfred att skruva sig och rynka pannan och bita i pennan, och till sist kunde han inte behärska sig längre.

— Berätta för mig om farfar och eden! lirkade han med sin far.

Lothar flinade.

— Du är allt en listig liten rackare! Allt för att slippa ifrån arbetet.

— Snälla pappa …

— Jag har berättat det för dig hundra gånger.

— Berätta igen. Det är en speciell dag.

Lothar tittade ut genom styrhyttsfönstret på den dyrbara silverlasten. Pojken hade rätt, det var en mycket speciell dag. I dag var han fri från skuld, efter fem långa hårda år.

— All right … Han nickade. Jag ska berätta om igen, men på engelska.

Och Manfred slog igen sin övningsbok med en entusiastisk smäll och böjde sig fram över bordet, med de bärnstensbruna ögonen lysande av förväntan.

Berättelsen om det stora upproret hade upprepats så många gånger att Manfred kunde den utantill, och han korrigerade varje skiljaktighet eller avvikelse från originalet, eller påminde fadern om denne utelämnade några detaljer.

— Jo, började Lothar, när den svekfulle engelske kungen George den femte 1914 förklarade Tysklands Kaiser Wilhelm krig, då visste din farfar och jag vår plikt. Vi kysste din farmor adjö …

— Vilken färg på håret hade min farmor? ville Manfred veta.

— Din farmor var en vacker tysk adelsdam och hennes hår hade samma färg som moget vete i solen.

— Precis som mitt, sa Manfred.

— Precis som ditt, log Lothar. Och farfar och jag red ut på våra stridshästar för att förena oss med gamle general Maritz och hans sexhundra hjältar på Orangeflodens stränder, där han just var redo att gå i strid mot gamle Slim Jannie Smuts.

Slim var afrikaansordet för slug eller svekfull, och Manfred nickade ivrigt.

— Fortsätt, pappa, fortsätt.

När Lothar kom till beskrivningen av det första slaget då Jannie Smuts soldater krossat upproret med maskingevär och artilleri blev pojkens ögon mörka av sorg.

— Men ni slogs som djävlar, gjorde ni inte, pappa?

— Vi slogs som galningar, men de var för många och de hade stora kanoner och maskingevär. Sedan blev din farfar träffad i magen och jag lade honom på min häst och ledde honom bort från slagfältet.

Det glittrade stora tårar i pojkens ögon när Lothar slutade.

— Innan din farfar sedan till sist dog tog han fram den gamla svarta bibeln ur sadelväskan som hans huvud vilade på, och han fick mig att svära en ed på bibeln.

— Jag kan eden, avbröt Manfred. Låt mig få säga den!

— Hur löd eden? nickade Lothar.

— Farfar sa: Lova mig, min son, med handen på bibeln, lova mig att kriget mot engelsmännen aldrig ska ta slut.

— Ja, nickade Lothar igen. Det var det löfte, det högtidliga löfte, som jag gav min far när han låg för döden.

Han sträckte sig fram och tog pojkens hand och kramade den hårt.

Gamle Da Silva bröt stämningen. Han hostade och harklade sig och spottade ut genom styrhyttsfönstret.

— Ni borde skämmas … stoppa barnets huvud fullt med hat och död, sa han och Lothar reste sig häftigt.

— Vakta din tunga, gamle man, varnade han. Detta är inget som angår dig.

— Tack Heliga Guds moder, mumlade Da Silva, för det där är i sanning ett djävulstyg.

Lothar blängde och vände sig bort från honom.

— Manfred, det där får räcka för i dag. Lägg undan böckerna.

Han klev ut ur styrhytten och klättrade upp på taket. Samtidigt som han satte sig bekvämt till rätta mot sargen tog han fram en lång svart cigarill ur bröstfickan och bet av spetsen. Han spottade ut stumpen och kände på fickan efter tändstickor. Pojken tittade upp över kanten, tvekade blygt och sedan när hans far inte skickade iväg honom — ibland var han tvär och vresig och ville vara för sig själv — kröp Manfred upp och satte sig bredvid honom.

Lothar kupade händerna runt tändstickslågan och drog cigarillröken djupt ner i lungorna och sedan höll han upp tändstickan och lät vinden släcka den. Han kastade den överbord och hans arm föll ner över pojkens axlar.

Pojken rös av förtjusning — fysiska bevis på tillgivenhet från fadern var sällsynta — och tryckte sig närmare honom och satt så stilla han kunde, nästan utan att andas för att inte störa eller förstöra ögonblicket.

Den lilla flottan gick in mot land och runt buktens vassa norra udde. Sjöfågeln gjorde den sällskap, hela skaror av gulhalsade havssulor i långa regelbundna rader på låg höjd över det mörka gröna vattnet, och den sjunkande solen förgyllde dem och brann på de höga bronsdynerna, som sköt upp som en bergskedja bakom den lilla oansenliga klungan med hus vid buktens rand.

— Jag hoppas att Willem har haft vett att elda i pannorna, mumlade Lothar. Här är tillräckligt med arbete för att hålla fabriken igång hela natten och hela dagen i morgon.

— Vi kommer aldrig att kunna konservera all den här fisken, viskade pojken.

— Nej, vi blir tvungna att göra fiskolja och fiskmjöl av det mesta …

Lothar avbröt sig och stirrade över bukten. Manfred kände hans kropp stelna till, och sedan tog han bort armen från sonens axlar och skuggade med handen för ögonen.

— Den förbannade idioten, muttrade han.

Med sin jägarblick hade han lyckats urskilja fabrikens pannhus i fjärran. Där fanns ingen rök.

— Vad i helvete håller han på med?

Lothar hoppade upp på fötter och balanserade skickligt mot trålarens rörelse.

— Han har låtit pannorna kallna. Det kommer att ta fem, sex timmar att få fyr på dem igen och fisken kommer att börja ruttna. Måtte djävulen ta honom.

Ursinnigt hoppade Lothar ner till styrhytten. Medan han tutade i mistluren för att varsko fabriken morrade han:

— Med pengarna från fisken ska jag köpa mig en av Marconis nymodiga kortvågsapparater så att vi kan tala med fabriken medan vi är ute till sjöss. Då kommer inte sånt här att kunna hända.

Han avbröt sig igen och stirrade.

— Vad i helvete är det som pågår?

Han slet till sig kikaren från lådan intill kontrollbordet och ställde in den. De var tillräckligt nära nu för att kunna se den lilla folksamlingen framför fabrikens portar. Rensarna och packarna i sina gummiförkläden och stövlar. De borde ha funnits vid sina platser inne i fabriken.

— Där är Willem.

Fabrikschefen stod längst ut på den långa lastbrygga av trä som vilande på massiva teakpålar sköt ut i buktens stilla vatten.

— Vad i helvete håller han på med … ingen eld i pannorna och alla stående utanför?

Det stod två främlingar bredvid Willem, en på var sida om honom. De var klädda i mörk kostym och hade den där viktiga, uppblåsta minen som hör ihop med lägre tjänstemän och som Lothar så väl kände till och fruktade.

— Skattmasar eller andra statstjänstemän, viskade Lothar och hans vrede svalnade och blev till obehag.

Ingen statens tjänare hade någonsin kommit med goda nyheter till honom.

Tråkigheter, gissade han. Just nu när jag har tusen ton fisk att koka och konservera …

Sedan upptäckte han bilarna. De hade skymts av fabriksbyggnaden ända tills Da Silva svängde in i den segelränna som skulle föra trålaren fram till lastkajen. Där stod två bilar. Den ena var en gammal medfaren T-Ford, men den andra var ett så mycket elegantare fordon även om den just nu var täckt av ett lager fin ökensand — och Lothar kände hur hans hjärta tog ett skutt och hur han började andas häftigare.

Det kunde inte finnas två likadana bilar i hela Afrika. Det var en kolossal Daimler, påskliljegul till färgen. Senaste gången han sett den hade den stått parkerad utanför kontoret till Courtney Mining and Finance Company på Main Street i Windhoek.

Lothar hade varit på väg för att be om förlängd frist för sina lån av företaget. Han hade stått på andra sidan den breda, dammiga gatan och sett henne komma nerför den breda marmortrappan, flankerad av två av sina inställsamma anställda i mörka kostymer och höga celluloidkragar; den ene hade öppnat dörren till det magnifika gula fordonet åt henne och bugande hjälpt henne in i förarsätet medan den andre sprungit runt för att ta startveven. Och hon hade själv kört därifrån utan så mycket som en blick åt Lothars håll, lämnat honom stående där blek och darrande med de motstridiga känslor som blotta åsynen hade framkallat. Det hade varit för nästan ett år sedan.

Nu ryckte han upp sig när Da Silva lade den tungt lastade trålaren jämsides med kajen. De låg så djupt i vattnet att Manfred var tvungen att kasta förtöjningslinan i fören upp till en av männen på bryggan ovanför honom.

— Lothar, de här männen … de vill tala med dig, ropade Willem.

Han svettades nervöst när han gjorde en gest med tummen mot männen som flankerade honom.

— Är ni Lothar De La Rey? frågade den bortre av de två främlingarna och sköt tillbaka sin dammiga hatt i nacken och torkade den ljusa hudrand som blivit synlig nedanför brättet.

— Det stämmer … Lothar blängde upp på honom med de knutna händerna på höfterna. Och vem tusan är ni?

— Är det ni som äger South West African Canning and Fishing Company?

— Ja? svarade Lothar honom på afrikaans. Det stämmer … och vad är det med det?

— Jag är domstolens sheriff i Windhoek och jag har här en konfiskeringsorder gällande företagets alla tillgångar.

Sheriffen viftade med dokumentet som han höll.

— De har stängt fabriken, ropade Willem olycklig ner till Lothar; hans mustascher darrade. De tvingade mig att släcka i pannorna.

— Det kan ni inte göra! morrade Lothar och hans ögon glimmade gula och vildsinta som på en rasande leopard. Jag har tusen ton fisk att ta hand om.

— Är detta de fyra trålare som är inregistrerade i företagets namn? fortsatte sheriffen, oberörd av utbrottet; men han knäppte upp den mörka kavajen och förde tillbaka den samtidigt som han satte händerna på höfterna.

En kraftig Webley tjänsterevolver hängde i ett läderhölster från bältet. Han vred på huvudet för att se de andra trålarna lägga till vid sina platser på båda sidor om bryggan. Sedan fortsatte han lugnt utan att vänta på svar från Lothar.

— Min assistent kommer att sätta domstolens sigill på dem och deras last. Det kommer att vara ett brott mot lagen att flytta på båtarna eller deras last.

— Ni kan inte göra det här mot mig!

Lothar klättrade uppför stegen till bryggan. Hans tonfall var inte längre stridslystet.

— Jag måste ta hand om min fisk. Fattar ni inte? Den kommer att stinka av bara helvete i morgon bitti …

— Det är inte er fisk … Sheriffen skakade på huvudet. Den tillhör Courtney Mining and Finance Company.

Han gjorde en otålig gest mot sin medhjälpare.

— Sätt igång, människa.

Och han började vända sig bort.

— Hon är här, ropade Lothar efter honom, och sheriffen vände sig mot honom igen.

— Hon är här, upprepade Lothar. Det där är hennes bil. Hon har kommit själv, inte sant?

Sheriffen sänkte blicken och ryckte på axlarna, men Willem kluckade fram ett svar.

— Ja, hon är här … hon väntar inne på mitt kontor.

Lothar vände ryggen åt gruppen och marscherade iväg längs med bryggan, med prasslande oljeställsbyxor och med händer som fortfarande var knutna som om han varit på väg till ett slagsmål.

Längst in på bryggan väntade skocken av upprörda arbetare.

— Vad är det som händer, Baas? ville de veta. De låter oss inte arbeta. Vad ska vi göra, Ou Baas?

— Vänta! sa Lothar bryskt. Jag ska ordna det här.

— Vi får väl vår lön, Baas? Vi har barn …

— Ni ska få betalt, svarade Lothar kort. Det lovar jag.

Det var ett löfte som han inte kunde hålla, inte förrän han hade sålt sin fisk, och han trängde sig förbi dem och gick runt fabriksbyggnadens hörn mot föreståndarens kontor.

Daimlern stod parkerad utanför dörren, och en pojke lutade sig mot det stora gula fordonets främre stänkskärm. Det var tydligt att han var missnöjd och uttråkad. Han var kanske ett år äldre än Manfred men några centimeter kortare och smärtare och mer finlemmad. Han hade på sig en vit skjorta som tappat lite av sin fräschör i hettan och de eleganta grå flanellbyxorna var dammiga och alldeles för moderna för en pojke i hans ålder, men han hade en fullkomligt okonstlad grace, och han var vacker som en flicka med perfekt hy och indigoblå ögon.

Lothar stannade till när han fick syn på honom, och innan han hann hejda sig sa han:

— Shasa!

Pojken rätade snabbt upp sig och strök locken av mörkt hår ur pannan.

— Hur vet ni vad jag heter? frågade han, och trots tonfallet glittrade de mörkblå ögonen av intresse när han studerade Lothar med en nästan vuxen självsäkerhet.

Det fanns hundra svar som Lothar kunde ha gett, och de trängdes på hans läppar: En gång för många år sedan räddade jag dig och din mor från döden ute i öknen … Jag hjälpte till att sköta dig, och hade dig på min sadelknapp när du var liten … Jag älskade dig, nästan lika mycket som jag en gång älskade din mor … Du är Manfreds bror — du är halvbror till min son. Jag skulle känna igen dig var som helst, också efter alla dessa år.

Men istället sa han:

— Shasa är bushmansordet för gott vatten, det dyrbaraste av allt i bushmansvärlden.

— Det stämmer, nickade Shasa Courtney.

Mannen intresserade honom. Det fanns ett behärskat våld, en återhållen grymhet hos honom, han gav ett intryck av otämjd kraft, och hans ögon hade en besynnerlig ljus färg, var nästan gula som en katts.

— Ni har rätt. Det är ett bushmansnamn, men jag är döpt till Michel. Det är franska. Min mor är fransyska.

— Var är hon? frågade Lothar och Shasa kastade en blick mot kontorsdörren.

— Hon vill inte bli störd, sa han varnande, men Lothar De La Rey trängde sig förbi honom, på så nära håll att Shasa kunde känna lukten av fiskslem på hans oljeställ och se de små vita fiskfjällen som satt fastklibbade på hans solbrända hud.

— Det är bäst att ni knackar … väste Shasa, men Lothar ignorerade honom och slängde upp kontorsdörren med sådan kraft att den stod och gungade på gångjärnen.

Han stod i den öppna dörren och Shasa kunde se förbi honom. Hans mor reste sig från den rakryggade stolen vid fönstret och vände sig mot dörren.

Hon var smärt som en flicka, och det gula crêpe de chinetyget i hennes klänning var draperat över den modernt platta bysten och samlat i ett smalt skärp nere på höften. Klockhatten var djupt nerdragen över det tjocka mörka håret och hennes ögon var stora och nästan svarta.

Hon såg mycket ung ut, inte mycket äldre än sin son, ända tills hon lyfte hakan och visade den hårda, bestämda käklinjen och tills ögonlocken också lyftes och man såg det där honungsfärgade ljuset brinna i deras mörka djup. Då var hon lika skräckinjagande som någon man Lothar mött.

De såg på varandra, gjorde en bedömning av de förändringar som skett under åren som gått sedan de senast setts.

Hur gammal är hon? undrade Lothar, och mindes sedan. Hon var född en timme efter midnatt århundradets första dag. Hon är lika gammal som det tjugonde århundradet — det var därför hon döptes till Centaine. Hon är trettioett år, och hon ser fortfarande ut som nitton, lika ung som den dag jag hittade henne i öknen, blödande och döende av såren efter lejonklor som borrat sig djupt in i hennes vackra unga kropp.

Han har åldrats, tänkte Centaine. Silvret i det blonda håret, linjerna kring mun och ögon. Han måste vara över fyrtio nu, och han har lidit — men inte tillräckligt. Jag är glad att jag inte dödade honom, jag är glad att min kula missade hjärtat. Det skulle ha gått för fort. Nu har jag honom i mitt våld och han ska få börja inse sanningen …

Plötsligt, mot sin vilja, mindes hon känslan av hans gyllene kropp ovanpå hennes, naken och len och hård, och hennes sköte snördes samman för att sedan slappna av så att hon kunde känna det heta flödet, lika hett som blodet som steg till hennes kinder och lika hett som vreden hon kände över sig själv och sin oförmåga att bemästra den där djuriska delen av sina känslor. I allt annat hade hon tränat sig som en idrottsman, men det där oregerliga draget av sensualitet lyckades hon aldrig få full kontroll över.

Hon tittade förbi mannen i dörröppningen, och hon såg Shasa, hennes vackra barn, stå där ute i solljuset och se nyfiket på henne, och hon skämdes och blev rasande över att ha blivit ertappad i det där nakna, ogarderade ögonblicket när hon var säker på att hennes mest primitiva känslor varit blottade.

— Stäng dörren, befallde hon, och hennes röst var sträv och kylig. Kom in och stäng dörren.

Hon vände sig bort och tittade ut genom fönstret, såg till att få sig själv under kontroll igen innan hon vände sig om för att möta mannen som hon bestämt sig för att krossa.

D örren stängdes och Shasa kände ett sting av besvikelse. Han anade att någonting mycket viktigt skedde. Den där blonde främlingen med de kattgula ögonen, som kände till hans namn och dess ursprung, rörde upp någonting i hans inre, någonting farligt och spännande. Och så hans mors reaktion, den där plötsliga högröda färgen på hennes hals och kinder och någonting i hennes blick som han aldrig tidigare sett — inte skuldkänsla, väl? I så fall osäkerhet, vilket var fullkomligt okarakteristiskt. Hon hade aldrig varit osäker på någonting efter vad Shasa visste. Han ville förtvivlat gärna veta vad som hände bakom den där stängda dörren. Husets väggar var av korrugerad galvaniserad plåt.

Om du vill veta någonting, så gå och ta reda på det. Det var ett av hans mors tänkespråk. Och det enda som fick honom att ha vissa betänkligheter när han gick bort till kontorets sidovägg, lätt tassande så att gruset inte skulle krasa under hans fötter, och lade örat mot den solvarma korrugerade metallen var att hon skulle kunna ertappa honom.

Fastän han ansträngde sig kunde han bara höra ett mummel av röster. Inte ens när den blonde främlingen talade med hård röst lyckades han uppfatta orden, och hans mors röst var låg och hes och otydlig.

Fönstret, tänkte han och förflyttade sig snabbt bort till hörnet. När han klev runt, i tanke att tjuvlyssna vid det öppna fönstret, var han plötsligt föremål för femtio par ögons uppmärksamhet. Fabriksföreståndaren och hans sysslolösa arbetare stod fortfarande i en klunga vid huvudporten, och de tystnade och koncentrerade sin uppmärksamhet helt till honom när han dök upp runt hörnet.

Shasa knyckte på nacken och girade bort från fönstret. De såg fortfarande på honom och han stack händerna i fickorna på sina grå byxor och släntrade nonchalant ner mot den långa träbryggan, som om det hela tiden varit hans avsikt. Vad som än försiggick på kontoret, så var det nu oåtkomligt för honom, såvida han inte längre fram skulle kunna lirka det ur sin mor, och han trodde inte att det fanns mycket hopp om det. Sedan fick han plötsligt syn på de fyra trålarna som låg förtöjda intill bryggan — de låg allihop djupt i vattnet på grund av sin glittrande silverlast —, och hans besvikelse dämpades något. Här fanns någonting som kunde bryta monotonin i hans trista ökeneftermiddag och hans steg blev snabbare när han kom ut på bryggans trävirke. Båtar hade alltid fascinerat honom.

Det här var nytt och spännande. Han hade aldrig sett så mycket fisk, det måste finnas tonvis av den. Han kom jämsides med den första båten. Den var smutsig och ful, med stråk av mänsklig avföring utmed sidorna där besättningen hukat på relingen, och den stank av slagvatten och bränsleolja och otvättade människor som bodde trångt. Den hade inte ens begåvats med ett namn, bara registrerings- och licensnummer var målade framme i den medfarna fören.

En båt ska ha ett namn, tänkte Shasa. Det är förolämpande och betyder dessutom otur att inte ge den ett namn. Hans egen tjugofemfots segelbåt som hans mamma hade gett honom till hans trettonde födelsedag hette Midas-gåvan, ett namn som hans mor hade föreslagit.

Shasa rynkade på näsan åt trålarens stank, äcklad och bedrövad över farkostens skamligt försummade tillstånd.

Om det är detta som Mater körde hela vägen från Windhoek för … Han avslutade aldrig tanken, för en pojke dök just upp bakom den höga kantiga styrhytten.

Han hade på sig lappade shorts av segelduk, hans ben var bruna och muskulösa och han balanserade lätt på luckkarmen med nakna fötter.

Så fort de blev medvetna om varandra stelnade båda pojkarna till, som hundar som oväntat stöter ihop; tigande granskade de varandra.

En dandy, en snobb, tänkte Manfred. Han hade sett en eller två av den typen vid deras sällsynta besök i Swakopmund uppåt kusten. Rikemansbarn klädda i löjligt stela plagg, snällt promenerande bakom sina föräldrar med den där irriterande högdragna minen i ansiktet. Titta bara på hans hår som glänser av briljantin, och han stinker som en hel bukett med blommor.

En av de fattiga vita afrikanderna, noterade Shasa. En Bywoner, en nybyggarunge. Hans mor hade förbjudit honom att leka med dem, men han hade funnit att en del av dem var högst intressanta. Det blev naturligtvis ännu mer spännande genom hans mors förbud. En av sönerna till verkstadsförmannen vid gruvan var så skicklig på att härma fåglar att han faktiskt kunde locka ner fåglarna från träden, och han hade visat Shasa hur han skulle justera förgasaren och tändningen på den gamla Ford som hans mor tillät honom att använda fastän han var alldeles för ung för att ha körkort. Och samma pojkes storasyster, som var ett år äldre än Shasa, hade visat honom någonting som var ännu märkligare när de delat några förbjudna ögonblick bakom pumphuset vid gruvan. Hon hade till och med låtit honom röra vid den, och den hade varit varm och mjuk och pälsig som en nyfödd kattunge hopkrupen under hennes korta bomullskjol, en högst märklig upplevelse som han tänkte se till att upprepa vid första tillfälle som gavs.

Den här pojken såg också intressant ut, och han kunde kanske visa Shasa trålarens maskinrum. Shasa kastade en blick tillbaka mot fabriken. Hans mor syntes inte till och han var inställd på att vara storsint.

— Hej!

Han gjorde en högdragen gest och log lite. Hans farfar, sir Garrick Courtney, den viktigaste manliga individen i hans liv, sa alltid: Du är född till en upphöjd plats i samhället. Men det ger dig inte bara fördelar och privilegier utan också skyldigheter. En sann gentleman behandlar dem som står under honom, svart eller vit, gammal eller ung, man eller kvinna, med omtanke och hövlighet.

— Jag heter Courtney, sa Shasa. Shasa Courtney. Sir Garrick Courtney är min farfar och min mor är mrs Centaine de Thiry Courtney.

Han väntade på den aktning som dessa namn brukade inge, men när det inte märktes någonting sådant fortsatte han ganska lamt:

— Vad heter du?

— Jag heter Manfred, svarade den andra pojken på afrikaans och höjde på de tjocka svarta ögonbrynen ovanför de bärnstensgula ögonen.

De var så mycket mörkare än det blonda håret att det såg ut som om de var ditmålade.

— Manfred De La Rey, och min farfar och min farfars bror och min far hette också De La Rey och de sköt på engelsmännen varje gång de mötte dem.

Detta oväntade angrepp fick Shasa att rodna, och han var på vippen att göra helt om när han fick se att det stod en gammal man och hängde i styrhyttens fönster, och två färgade besättningsmän hade kommit upp från trålarens skans. Han kunde inte dra sig tillbaka.

— Vi engelsmän vann kriget och 1914 besegrade vi rebellerna, sa han.

— Vi! upprepade Manfred och vände sig till sin publik. Den här lille gentlemannen med parfym i håret vann kriget.

Besättningsmännen skrockade förtjust.

— Vilken doft! Han borde heta Lily … Lily, den parfymerade soldaten.

Manfred vände sig mot honom igen, och för första gången fick Shasa klart för sig att den andre var säkert en tum längre och att hans armar var skrämmande kraftiga och bruna.

— Så du är engelsk, Lily? Då måste du väl bo i London, stämmer det, söta Lily?

Shasa hade inte väntat sig att en fattig vit pojke skulle vara så vältalig, ej heller att han skulle vara så syrlig. I vanliga fall var det han som hade herraväldet över varje diskussion.

— Det är klart att jag är engelsk,