Nefer - faraos son

By Wilbur Smith

Under sitt långa liv har Taita gjort en extraordinär resa. Från att ha börjat som slav har han gått till att bli en välkänd magiker - en person vars visdom är på allas läppar. Men sina färdigheter och sitt goda rykte till trots står Taita handfallen när landets farao plötsligt dör. Den rätte tronarvingen, prins Nefer, är alldeles för ung för att styra landet. Det blir istället den oberäknelige Lord Naja som utropar sig själv till härskare. Hans styre kan enligt lagen inte vara annat än tillfälligt. Men kommer han verkligen kliva åt sidan när den unge Nefers tid är inne?När Egypten plötsligt hotas både inifrån och utifrån tvingas Taita göra allt han kan för att skydda den sanne prinsen. Med en falsk och ondskefull farao på tronen ser landets fiender sin chans till revansch. Har Taita till slut hamnat i en situation som är honom övermäktig? Nefer - faraos son är den tredje delen i Wilbur Smiths episka Egyptenserie. Wilbur Smiths serie om Egypten sträcker sig från Faraonernas tid till idag. Som en röd tråd får vi följa Lostris, kvinnan som älskar rättvisa, och hennes starke vän Taita. En serie episka äventyrsromaner om strid, magi, kärlek och det godas eviga kamp mot onskan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129609

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Nefer

Faraos son

SAGA Egmont

Nefer - faraos son

Översatt av Martin Olsson

Originaltitel: Warlock

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2001, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129609

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min nya kärlek Mokhiniso

Djingis Khans och Omar Khayyams andar reinkarnerade i en måne lika strålande som en fulländad pärla.

Författarens kommentarFörfattarens kommentar

Jag ber mina läsare att komma ihåg att Nefer – faraos son är en skönlitterär berättelse. Många av de platser jag skriver om existerar i verkligheten, andra inte – eller också är de, i likhet med Avaris, sedan länge försvunna och glömda. Gallala är en annan sådan plats. Taitas källa sinade för tusen år sedan och ytterligare en jordbävning förstörde staden och gömde ruinerna.

På samma sätt är de flesta av mina karaktärer fiktion – även Taita, som lever vidare endast i min fantasi.

Wilbur Smith

L ikt en ringlande orm rullade en rad stridsvagnar snabbt genom den smala dalen. Pojken som klamrade sig fast vid bröstvärnet på den första vagnen tittade upp mot de höga klipporna. De branta klippväggarna var fulla med det gamla folkets gravar och de mörka grottmynningarna stirrade oförsonligt ned på honom som en legion djinner. Prins Nefer Memnon ryste till, vände bort blicken och gjorde med vänstra handen förstulet tecknet som skyddade mot allt ont.

Han kastade en blick över axeln och såg att Taita, som körde nästa vagn, iakttog honom genom de virvlande dammolnen. Den gamle mannen och hans vagn var täckta av en ljus hinna av damm och en ensam solstråle, som nådde ned till den djupa dalens botten, fick dammkornen att glittra så att Taita tycktes glöda som en inkarnation av någon av gudarna. Nefer böjde skuldmedvetet på huvudet, skamsen över att han låtit den gamle mannen se hans hastigt övergående vidskepliga fruktan. En prins av det kungliga huset Tamose borde inte visa svaghet, särskilt inte nu när han stod på tröskeln till mandomen. Å andra sidan kände Taita honom bättre än någon annan, eftersom han hade varit Nefers lärare sedan de tidiga barnaåren, och stod honom närmare än till och med hans föräldrar och syskon gjorde. Taita rörde inte en min, men till och med på så långt håll verkade hans gammelmansögon borra sig in i Nefers innersta. Allseende, allvetande.

Nefer vände sig om igen och rätade på ryggen. Hans far manade på hästarna genom att slå med tömmarna och snärta med den långa piskan. Framför dem vidgades dalen tvärt och bildade den väldiga amfiteater där ruinstaden Gallala låg. Nefer ryste till av spänning när han för första gången fick se det berömda slagfältet. Som ung hade Taita varit med när halvguden Tanus, lord Harrab, besegrade de onda krafterna som hotade det sanna Egypten. Det var för över sextio år sedan, men Taita hade berättat allt om striden för Nefer, och det på ett så levande sätt att prinsen kände det som om han själv hade varit med den ödesdigra dagen.

Nefers far, guden och farao Tamose, körde fram till de nedfallna stenarna, som var allt som fanns kvar av porten, och höll in hästarna. Bakom dem utförde ett hundra stridsvagnar prydligt samma manöver och körsvennerna hoppade ned från vagnarna för att ge hästarna vatten.

Ers nåd! ropade farao till Egyptens stora lejon, lord Naja, befälhavaren över hären och hans avhållne vapenbroder. Vi måste ge oss iväg igen innan solen når bergstopparna. Jag vill hinna igenom El Gabars dyner innan det blir ljust.

Glimmerstoftet glänste på Tamoses blå stridskrona, hans ögon var blodsprängda och han hade små korn av lera fuktade av tårar i ögonvrårna när han såg på Nefer. Jag lämnar dig här och låter dig fortsätta med Taita.

Nefer öppnade munnen för att protestera fast han visste att det inte tjänade något till. Skvadronen skulle rycka fram mot fienden. Farao Tamoses stridsplan gick ut på att göra en kringgående rörelse genom Stora dynerna och natronsjöarna i söder för att sedan anfalla fienden i ryggen och slita upp en öppning i hans center, genom vilken de egyptiska legionerna som väntade på Nilens strand framför Abnub skulle kunna ta sig igenom. Innan fienden hann samla sig och sätta sig till motvärn skulle så faraos båda styrkor slå sig samman, tåga vidare förbi Tell el-Daba och inta fiendecitadellet Avaris.

Det var en djärv och genialisk plan som, om den lyckades, i ett slag skulle göra slut på kriget mot hyksos som redan hade rasat i två generationer.

Nu förekom farao sin son innan Nefer hann komma med några invändningar. Vad är en krigares första plikt? frågade han pojken.

Nefer sänkte blicken. Att lyda, ers majestät, svarade han dämpat och motvilligt.

Glöm aldrig det. Farao nickade och vände sig bort.

Nefer kände sig avvisad och utstött. Det sved i hans ögon och hans läppar darrade, men han var medveten om att Taita iakttog honom och rätade på sig. Han blinkade bort tårarna och tog en klunk vatten ur säcken som hängde på stridsvagnens räcke, sedan knyckte han sorglöst på sina tjocka, dammtäckta lockar och vände sig mot den gamle magikern. Visa mig monumentet, Tata, befallde han.

Det omaka paret letade sig fram genom mängden med vagnar, män och hästar som fyllde ruinstadens smala gator. Tjugo soldater hade klätt av sig nakna i värmen, klättrat ned i de djupa gamla källorna och bildat kedja för att hissa upp hinkar med det knappa, saltsmakande vattnet. En gång i tiden hade källorna gett så mycket vatten att det räckt för att livnära en blomstrande och folkrik stad utmed handelsrutten mellan Nilen och Röda havet. Men så, för många århundraden sedan, hade en jordbävning sprängt de vattenbärande jordlagren och det underjordiska flödet hade tagit en annan väg. Staden Gallala hade dött av törst. Nu fanns det inte mer vatten än att två hundra hästar fick släcka törsten och vattensäckarna knappt hann fyllas på innan källorna sinade.

Taita förde Nefer längs de smala gatorna, förbi gamla tempel och palats där det nu bara bodde ödlor och skorpioner, tills de kom till den öppna platsen mitt i staden. På den stod monumentet som var tillägnat Tanus och hans seger över banditarmén som nästan hade kramat livet ur jordens rikaste och mäktigaste nation. Monumentet var en bisarr pyramidformad hög med dödskallar kring vilken man byggt en helgedom av röda stenhällar. Drygt ett tusen dödskallar flinade mot pojken när han högt läste inskriptionen på stenportalen: Våra avhuggna huvuden bär vittnesbörd om slaget som utkämpades här och under vilket Tanus, lord Harrab, dräpte oss med sitt svärd. Må den mäktige stormannens bedrifter lära alla kommande generationer inse gudarnas storhet och vad rättfärdiga män är mäktiga. Sålunda påbjudet i det fjortonde året av guden farao Mamoses regeringstid.

Taita satte sig på huk i skuggan av monumentet och följde prinsen med blicken när han gick runt helgedomen och med jämna mellanrum stannade, satte händerna i sidorna och studerade den. Taitas blick var tillgiven men tankfull. Hans kärlek till pojken hade sitt ursprung i hans kärlek till två andra människor. Den första av dem var Lostris, drottning av Egypten. Taita var eunuck, men han hade kastrerats först efter puberteten, efter det att han en gång hade älskat en kvinna. Stympningen gjorde hans kärlek ren och han hade förslösat alla sina känslor på drottning Lostris, Nefers farmor. Han hade älskat henne så högt att hela hans tillvaro till och med nu, tjugo år efter hennes död, ännu präglades av det.

Den andre han känt en stark kärlek till var Tanus, lord Harrab, till vars ära monumentet framför honom hade rests. Tanus hade varit som en bror för Taita. De var döda nu, både Lostris och Tanus, men deras blod flöt i barnets ådror. Deras otillåtna förening för så länge sedan hade resulterat i ett barn som växt upp till att bli farao Tamose, prins Nefers far. Han ledde nu skvadronen med stridsvagnar som hade fört dem till Gallala.

Tata, berätta om striden mot rövarna.

Du vet mycket väl vad som hände. Jag har berättat det hundra gånger.

Berätta det igen! befallde Nefer.

Han slog sig i glad förväntan ned på marken framför Taita och lyssnade ivrigt tills hornen blåste återkallelsesignalen med en stöt som ekade mot de svarta klipporna innan den klingade av. Farao kallar på oss, sa Taita och reste sig för att gå tillbaka till porten.

Utanför murarna, där skvadronen gjorde sig beredd att fortsätta in bland dynerna, rådde liv och rörelse. Vattensäckarna var fyllda igen och soldaterna kontrollerade och drog åt seldonen på hästarna innan de klev upp på vagnarna.

Farao Tamose fick syn på magikern och sin son när de kom ut genom porten och kallade till sig Taita med en nick. De gick utom hörhåll för officerarna. Naja tog några steg efter dem, men Taita viskade något till farao och Tamose vände sig om och hejdade Naja med en brysk order. Stormannen rodnade av förödmjukelse och gav Taita en blick som var hård och skarp som en stridspil.

Du har sårat Naja. En vacker dag kommer jag inte att finnas till hands för att kunna skydda dig, sa farao varnande.

Vi vågar inte lita på någon, invände Taita. Inte förrän vi har krossat huvudet på den svekfulla ormen vars ringlar kramar pelarna som bär upp ert palats allt hårdare. Till dess att ni kommer tillbaka från fälttåget i norr får inga andra än vi båda veta vart jag för prinsen.

Men Naja! Farao skrattade avfärdande. Naja var som en bror för honom. De hade åkt Röda vägen tillsammans.

Inte ens Naja. Taita sa inte mer. Hans misstankar hade till slut börjat övergå i visshet, men han visste att bevisen ännu inte var tillräckliga för att han skulle kunna övertyga farao.

Vet prinsen varför ni ska bege er ut i öknen? frågade farao.

Han vet bara att vi ska fortsätta med hans undervisning i mysterierna och fånga hans gudfågel.

Bra, Taita. Farao nickade. Du har alltid varit hemlighetsfull men trogen. Vi har inte mer att säga varandra. Gå nu, och må Horus hålla sina skyddande vingar över dig och Nefer.

Var på er vakt, ers majestät, för i dessa tider finns det fiender bakom lika väl som framför er.

Farao lade handen kring magikerns överarm och kramade den. Armen var smal men hård som en torr akaciagren. Sedan gick han tillbaka till Nefer, som stod vid den kungliga stridsvagnen och såg ut som en tillrättavisad hundvalp.

Gudomlige majestät, det finns yngre män än jag i skvadronen. Det var ett sista desperat försök av Nefer att förmå farao att låta honom följa med. Farao visste att pojken givetvis hade rätt. Meren, den ryktbare general Kratas sonson, var tre dagar yngre än Nefer och åkte som lansbärare åt sin far på en av de bakersta vagnarna. När tänker du låta mig delta i en strid, far?

Kanske när du har åkt Röda vägen. Då kan inte ens jag hindra dig.

Det var ett löfte som båda två visste var meningslöst. Att åka Röda vägen var ett mandomsprov som få krigare försökte sig på, ett verkligt eldprov som kunde kosta även den starkaste och skickligaste livet. Det skulle dröja länge innan Nefer kunde våga sig på det.

Sedan veknade farao och kramade sin sons arm med den enda ömhetsbetygelse han kunde tillåta sig i soldaternas närvaro. Nu befaller jag dig att följa med Taita till öknen för att fånga din gudfågel och därmed bevisa att du är av kungligt blod och har rätt att en dag bära dubbelkronan.

N efer och den gamle mannen stod bredvid varandra vid Gallalas nedrivna murar och betraktade kolonnen när den jagade förbi. I täten körde farao. Han hade tömmarna lindade kring armarna och stod bakåtlutad för att kunna hålla balansen. Hans överkropp var bar, ländklädet piskade mot hans muskulösa ben och den blå stridskronan på hans huvud fick honom att se lång och gudalik ut.

Efter honom kom Naja, som var nästan lika lång och gjorde ett nästan lika majestätiskt intryck som farao. Han såg högdragen och stolt ut och hade en stor båge över ena axeln. Naja var en av Egyptens främsta krigare och hade fått sitt namn som en hederstitel. Naja var den heliga kobran i den kungliga uraeus-kronan. Tamose hade förlänat honom namnet dagen då de tillsammans hade klarat eldprovet Röda vägen.

Taita och Nefer stod tysta kvar långt efter det att den sista stridsvagnen hade försvunnit och dammet hade lagt sig. Sedan vände sig Taita utan ett ord om och gick till platsen där de lämnat sina hästar. Han drog åt sadelgjorden kring buken på sin häst, hissade upp ländklädet och svingade sig upp på hästen med en mycket yngre mans smidiga rörelser. Han satt som gjuten på hästryggen. Nefer mindes att han enligt legenden hade varit den allra förste egyptiern som lärt sig rida. Han hade fortfarande titeln Mästare över tio tusen stridsvagnar, som förlänats honom tillsammans med Lovordets guld av två tidigare faraoner.

En sak var säker. Taita var en av de få egyptier som vågade rida grensle. Det var något som de flesta tyckte mycket illa om och betraktade som på något sätt obscent och under deras värdighet, för att inte tala om hur riskabelt det var. Nefer hade inga sådana betänkligheter. I samma stund som han hoppade upp på sin favoritfåle, Stjärnskådare, började känslan av dysterhet avta, och när de kom upp bland kullarna ovanför ruinstaden var han nästan sitt vanliga sprudlande jag igen. Han kastade en sista längtansfull blick bort mot dammplymen långt i norr, sedan vände han beslutsamt ryggen åt den. Vart är vi på väg, Tata? frågade han. Du lovade att tala om det så snart vi blev ensamma.

Taita var alltid förtegen och hemlighetsfull, men sällan så till den grad som han hade varit om vart de var på väg nu. Vi ska till Gebel Nagara, sa han.

Nefer hade aldrig hört namnet förr, men han upprepade det dämpat. Det hade en romantisk, associationsrik klang. Det kröp av upphetsning och förväntan i honom när han såg ut över den väldiga öknen framför dem. Oregelbundna, ogästvänliga klippor sträckte sig vidare i det oändliga mot en fjärran horisont som såg blå ut i värmediset. De kala klipporna hade förvånansvärt starka färger: de var mörkblå som stormmoln, gula som vävarfågelns fjäderdräkt, röda som ett köttsår eller klara som kristall. Den starka hettan fick dem att verka vibrera och röra sig.

Taita fick en känsla av att han kommit hem när han såg ut över öknen. Det var hit till ödemarken han hade begett sig efter sin älskade drottning Lostris död. Den första tiden hade han bara velat hålla sig undan som ett skadskjutet djur, men allteftersom åren gått och smärtan avtagit hade han börjat känna dragningen till mysterierna och den store guden Horus väg igen. Han hade varit läkare och kirurg och erkänd som mästare inom de kända vetenskaperna när han kom dit, men i ensamheten i den eviga öknen hade han upptäckt nyckeln till medvetandets och själens portar, dörrar som få människor någonsin öppnar. Han hade trätt in genom dem som en enkel människa, men när han kom tillbaka ut hade han varit den store guden Horus förtrogne, hemmastadd med sällsamma och svårbegripliga mysterier som få män ens vet existerar.

Först när hans drottning Lostris hade visat sig för honom i en dröm när han legat och sovit i sin eremitgrotta i Gebel Nagara hade han återvänt till människornas värld. I drömmen hade hon sett ut som när hon var en fräsch och giftasvuxen flicka på femton år, som en ökenblomma i sin första blomning med blomblad täckta av dagg. Till och med i sömnen hade hans hjärta svällt av kärlek och hotat att spränga hans bröst.

Älskade Taita, hade Lostris viskat och väckt honom genom att röra vid hans kind, jag har inte älskat mer än två män, och du var den ene av dem. Tanus är hos mig nu, men innan du också kan komma till mig vill jag be dig om ännu en tjänst. Du svek mig aldrig någonsin. Jag vet att du inte kommer att svika mig nu, eller hur, Taita?

Jag står till ert förfogande, min härskarinna.

I Thebe, min stad med de hundra portarna, kommer ett barn att födas i natt. Han är son till min son. Han kommer att få namnet Nefer, vilket betyder ren och fulländad till kropp och själ. Jag önskar att han ska föra mitt och Tanus blod till Övre Egyptens tron. Men barnet hotas redan av stora och mångskiftande faror. Han behöver din hjälp. Du är den ende som kan beskydda och vägleda honom. Alla de färdigheter och kunskaper du har förvärvat under åren du vistats ensam i öknen har du lärt dig enbart för det syftet. Gå till Nefer. Gå genast och stanna hos honom tills du har utfört din uppgift. Kom sedan till mig, älskade Taita. Jag väntar på dig, och när du kommer ska du återfå din stackars stympade mandom. Hel och fullkomlig ska du stå vid min sida med din hand i min. Svik mig inte, Taita.

Aldrig! hade Taita ropat i drömmen. Jag svek er aldrig när ni levde. Jag kommer inte att svika er nu när ni är död. Jag vet. Lostris log sitt ljuva, oförglömliga leende och bilden av henne förbleknade och smälte samman med ökennatten. Taitas ansikte hade varit vått av tårar när han vaknade och började samla ihop sina få tillhörigheter. Han hade stannat i grottmynningen för att med hjälp av stjärnorna kontrollera i vilken riktning han skulle gå. Sedan hade han med långa kliv börjat gå västerut, tillbaka mot Nilen och staden Thebe, det vackra Thebe med de hundra portarna.

Det var för mer än fjorton år sedan och nu längtade han tillbaka till platserna där tystnaden härskade, för enbart där kunde han återfå krafterna till fullo, så att han kunde utföra uppgiften som Lostris hade givit honom. Enbart där kunde han vidarebefordra en del av sina krafter till prinsen. Han visste att de mörka krafterna hon varnat honom för redan hade börjat hota dem.

Kom! sa han till pojken. Kom så rider vi och hämtar din gudfågel.

D en tredje natten efter det att de lämnat Gallala, när stjärnbilden Vildåsnorna stod i zenit på himlen i norr, gav farao order om halt för att hästarna skulle få dricka och de själva i all hast skulle äta ett mål mat bestående av soltorkat kött, dadlar och kalla durrakakor. När de hade ätit gav han order om uppstigning. Han lät inte blåsa i hornet den här gången eftersom de befann sig i ett område där hyksos ofta patrullerade.

Kolonnen fortsatte i trav. Landskapet genomgick en dramatisk förändring. De hade lämnat öknen bakom sig och kommit tillbaka in bland bergsutlöparna ovanför floddalen. Nedanför dem skymtade remsan med tät växtlighet, fjärran och mörk i månskenet, som utmärkte den stora modern Nilens lopp. De hade gjort en vid kringgående rörelse runt Abnub och befann sig nu bakom hyksoshärens huvudstyrka, som var förlagd vid floden.

I soluppgången nästa dag skulle de göra ett tappert försök att klyva Apepis armé i två delar så att ytterligare fem av faraos stridsvagnsskvadroner, ett tusen vagnar, kunde ta sig igenom hyksoslinjerna från andra hållet. Tamose hade redan den honungsljuva smaken av seger på tungan. Före nästa fullmåne skulle han dinera i salarna i Apepis palats i Avaris.

Det hade gått nästan två århundraden sedan Egypten splittrades i Övre och Nedre kungadömena. Sedan dess hade antingen en egyptisk usurpator eller en utländsk inkräktare härskat i det nordliga kungadömet. Tamose var övertygad om att han var ämnad att driva bort hyksos och återförena de båda länderna. Först därefter kunde han med rätta och med alla de gamla gudarnas godkännande bära dubbelkronan.

Nattluften var så kall att det sved i faraos kinder och hans lansbärare kröp ihop bakom bröstvärnet för att få skydd mot kylan. Allt var tyst. De enda ljud man kunde uppfatta var vagnshjulens knarrande mot det grova gruset, det svaga slamret från lansarna i sina ställ och de låga varningsrop, Se upp! Hål!, som då och då löpte från man till man.

Plötsligt öppnade sig den breda wadin Gebel Wadun framför dem och farao Tamose höll in hästarna. Wadin var vägen som skulle föra dem ned till den uppslammade flodslätten. Farao kastade tömmarna till sin lansbärare och hoppade ned på marken. Han sträckte på sina stela, värkande lemmar och hörde lätta men bestämda fotsteg bakom sig när Naja kom fram till honom. Från och med nu är risken för upptäckt större, sa Naja. Titta därnere. Han pekade med en lång, muskulös arm över faraos axel. Där wadin mynnade ut på slätten nedanför dem syntes ett ensamt ljus, ett dämpat gult sken från en oljelampa. Det där är byn El Wadun. Det är där våra spioner väntar för att föra oss förbi hyksosvakterna. Jag åker före till mötesplatsen för att försäkra mig om att allt är som det ska. Vänta här, ers majestät, så kommer jag snart tillbaka.

Jag följer med.

Jag ber er. Vi kan bli förrådda, Mem. Mem var kungens barndomsnamn. Ni är Egypten. Ni är för betydelsefull för att jag ska vilja ta den risken.

Farao vände sig mot sin gode vän och betraktade hans smala, vackra ansikte. Najas vita tänder blänkte i stjärnljuset när han log och farao rörde lätt men förtroendefullt och tillgivet vid hans axel. Åk fort, och kom tillbaka lika fort, sa han.

Naja lade handen över hjärtat och sprang tillbaka till sin vagn. Han hälsade ännu en gång när han rullade förbi kungen och Tamose besvarade leende hälsningen och såg sedan efter honom när han körde ned i wadin. När vagnen hade försvunnit bakom den första kröken gick farao utmed raden av vagnar, talade lågmält med soldaterna, kallade många vid namn, skrattade tillsammans med dem och uppmuntrade och piggade upp dem. Det var inte att undra på att de höll av honom och så villigt följde honom vart han än ledde dem.

N aja körde försiktigt tätt intill den torrlagda flodbäddens södra kant och kastade då och då en blick upp mot kullarnas krön. När han till sist fick syn på den höga, vindpinade, något sneda klippan grymtade han belåtet. Lite längre fram kom han till en knappt synlig stig som ledde upp till ett gammalt vakttorn.

Med en brysk order till sin lansbärare hoppade han ned från vagnen och rättade till kavalleribågen över axeln. Sedan hakade han loss eldkärlet av lera från vagnsräcket och började gå uppför stigen. Den var så väl kamouflerad att han skulle ha tappat bort sig om han inte hade lagt varenda krök och sväng på minnet förra gången han var där.

Tornet var flera hundra år gammalt och låg nu i ruiner. När Naja kom upp letade han reda på bunten med torra stickor som han hade gömt i en nisch i väggen och tog fram den. Han lade snabbt stickorna i pyramidform, blåste sedan på kolstyckena i eldkärlet och smulade sönder en handfull torkat gräs över dem när de började glöda. Gräset fattade genast eld och han skyndade sig att tända den lilla signalelden. Han försökte inte gömma sig utan ställde sig tvärtom så att ljuset skulle falla på honom och göra att han syntes tydligt nedifrån. Stickorna brann upp och lågorna slocknade. Naja satte sig ned i mörkret och började vänta.

Efter en stund hörde han en sten rassla på stigen nedanför tornet och visslade till. Signalen besvarades och han reste sig. Han lossade sitt krökta bronssvärd i skidan, satte en pil mot bågsträngen och väntade. En sträv röst ropade något på hyksosspråket. Naja svarade flytande på samma språk och hörde steg från minst två män på stenrampen upp till tornet.

Inte ens farao kände till att Najas mor hade tillhört hyksosfolket. Under den flera årtionden långa ockupationen hade inkräktarna lagt sig till med många egyptiska seder. Den knappa tillgången på egna kvinnor att välja från hade fått många hyksosmän att ta egyptiska makor och med tiden hade de båda folkslagen kommit att bli uppblandade med varandra.

En lång man kom upp på tornet. Han hade en åtsittande, kittelformad bronshjälm på huvudet och mångfärgade band i helskägget. Alla hyksos var mycket förtjusta i klara färger.

Mannen sträckte sig fram. Seueths välsignelse över dig, kusin, morrade han och omfamnade Naja.

Må han vara dig också bevågen, kusin Trok, men tiden är knapp, påpekade Naja och nickade mot det första gryningsljuset som smekte himlen i öster med en älskandes lätta beröring.

Du har rätt, kusin. Hyksosgeneralen gjorde sig fri, vände sig mot sin löjtnant och fick ett knyte inlindat i linne. Han räckte det till Naja, som vecklade upp det samtidigt som han sparkade liv i signalelden igen. I ljuset från lågorna inspekterade han knytets innehåll. Det var ett pilkoger snidat av lätt men hårt trä och klätt med vackert bearbetat och sytt läder. Det var ett förstklassigt arbete som bara kunde tillhöra en högt uppsatt officer. Naja skruvade av locket och drog ut en av pilarna. Han undersökte den hastigt och vred den mellan fingrarna för att bilda sig en uppfattning om balansen och symmetrin.

Hyksospilar var annorlunda än alla andra. Styrfjädrarna var alltid färgade med ägarens regementes klara färger och hans personliga sigill var alltid inristat i skaftet. En träff behövde inte vara dödlig för att offret skulle dö, eftersom flinthuvudet var försett med hullingar och fäst vid skaftet på ett sådant sätt att det skulle lossna om någon försökte dra ut pilen. Huvudet stannade sedan kvar i såret, som varades med en utdragen, plågsam död som följd. Flinta var mycket hårdare än brons och varken böjdes eller plattades till om det träffade ben.

Naja lade tillbaka pilen i kogret och skruvade på locket igen. Han hade inte velat ta risken att ta med sig så lätt igenkännliga projektiler på stridsvagnen. Om hans ridknekt eller lansbärare hade hittat dem bland hans tillhörigheter skulle han ha fått svårt att förklara det.

Vi har mycket att tala om. Naja satte sig på huk och gjorde tecken åt Trok att göra detsamma. De samtalade lågmält en stund tills Naja till sist reste sig. Nog! Nu vet vi båda två vad som måste göras. Det är äntligen dags att skrida till verket.

Må gudarna se med välvilja på det vi tänker företa oss. Trok och Naja omfamnade varandra igen och sedan lämnade Naja utan ett ord sin kusin och sprang på lätta fötter ned från tornet på den smala stigen som ledde ned från kullen.

Innan han kom ned till wadins botten letade han reda på ett gömställe, en hålighet där rötterna på en törnbuske hade sprängt sönder ett stenblock, och lade kogret i det. Ovanpå det placerade han en sten av samma storlek och ungefär samma form som ett hästhuvud. Buskens översta grenar var förvridna och bildade ett kors som avtecknade sig tydligt mot natthimlen. Han skulle utan svårighet känna igen platsen när han kom dit igen.

Sedan fortsatte han nedför stigen till stridsvagnen på wadins botten.

N är Naja kom tillbaka kom han med sådan fart att farao Tamose genast förstod att det hade hänt något. Han beordrade soldaterna att stiga upp på vagnarna, dra sina vapen och vara beredda på alla eventualiteter.

Najas vagn kom slamrande uppför vägen från wadin. Så fort han kom fram till farao hoppade han ned på marken.

Vad är det? frågade Tamose skarpt.

En gåva från gudarna, sa Naja, som var så upphetsad att han inte kunde hålla rösten stadig. De har gett oss Apepi. Han är försvarslös och helt i vårt våld.

Hur kan det vara möjligt?

Mina spioner förde mig till fiendekungens läger. Det ligger bara en bit härifrån. Hans tält är uppspända alldeles bakom den första raden med kullar därborta. Naja pekade över axeln med sitt dragna svärd.

Hur många man har han? frågade farao.

Med sitt vanliga övermod har han en livvakt på mindre än femtio man. Jag räknade dem och hälften av dem ligger och sover. Han misstänker ingenting och vakteldarna brinner klart. Ett snabbt anfall och han är i vårt våld.

För mig till Apepis läger, befallde farao och hoppade upp på sin vagn.

Naja körde i täten, och wadins mjuka, silverfärgade sand dämpade ljuden från hjulen så att skvadronen kunde svepa runt den sista kröken under spöklik tystnad. Naja beordrade halt genom att hålla upp sin knutna näve. Farao körde ifatt honom och lutade sig fram mot honom.

Var ligger Apepis läger?

På andra sidan åsen. Jag lämnade mina spioner däruppe så att de kan hålla ögonen på det. Naja pekade uppför stigen mot vakttornet på kullens krön. På den andra sidan finns en oas som inte syns härifrån. En sötvattenskälla och några dadelpalmer. Tälten står inne bland träden.

Vi tar med oss en liten patrull och går och tittar närmare på lägret. Först när vi gjort det kan vi planera hur vi ska gå till anfall.

Naja hade förutsett ordern och valde med några kortfattade order ut fem soldater som skulle ingå i en rekognosceringspatrull. Samtliga var bundna till honom med blodsed och var hans till hand och hjärta.

Linda svärdsskidorna, befallde han. Det får inte höras ett ljud. Sedan började han gå med sin tillbakaböjda pilbåge i vänstra handen. Farao gick tätt bakom honom. De gick snabbt uppför stigen tills törnbuskens korslagda grenar avtecknade sig i silhuett mot gryningshimlen. Då tvärstannade Naja och höjde högra handen. Han lyssnade.

Vad är det? viskade farao tätt bakom honom.

Jag tyckte mig höra röster uppifrån krönet. Det lät som om de talade hyksosspråket, svarade Naja. Vänta här, ers majestät, medan jag går och förvissar mig om att det inte finns någon där. Farao och de fem soldaterna satte sig på huk bredvid stigen medan Naja fortsatte med tysta steg. Den knappt synliga gestalten försvann bakom ett stort stenblock. Minuterna kröp fram och farao började bli nervös. Det skulle inte dröja länge förrän det blev ljust. Snart skulle hyksoskungen bryta läger och dra vidare, och då skulle det vara för sent. Sedan hörde han en dämpad vissling och reste sig ivrigt.

Han vägde sitt sägenomspunna blå svärd i handen. Vägen är klar, mumlade han. Kom, följ mig.

De fortsatte uppåt tills de kom fram till det höga stenblocket. Farao gick runt det, så tvärstannade han. Tjugo steg från honom stod Naja, vänd mot honom. De var ensamma, dolda av stenblocket för männen bakom farao. Najas båge var spänd och pilen var riktad mot faraos nakna bröst. Farao förstod genast, innan han ens hade hunnit röra sig ur fläcken, vad som skulle hända. Taita hade med sina klärvoajanta krafter uppfattat att det varit något ont i görningen, och nu fick farao klart för sig vad han hade menat.

Det var tillräckligt ljust för att han tydligt skulle se varenda detalj hos mannen han hade betraktat som sin vän. Bågsträngen var hårt spänd, Najas läppar var förvridna i ett ondskefullt leende och han hade ett blodtörstigt uttryck i sina honungsgula ögon. Styrfjädrarna på pilen var blodröda, gula och gröna och pilspetsen var på hyksosmaner tillverkad av rakbladsvass flinta för att kunna tränga igenom en fiendes bronshjälm och harnesk.

Må du leva för evigt! Naja formade tyst orden med läpparna som om de varit en svordom och släppte iväg pilen. Den lämnade bågsträngen med ett sjungande, brummande ljud, men verkade inte röra sig fortare än en insekt. Faran som farao svävade i fick alla hans sinnen att skärpas, ändå stod han nästan som förlamad och kunde ingenting göra för att undvika att bli träffad av projektilen. Pilen träffade honom mitt i bröstet, högt upp, i hjärttrakten. Det hördes ett ljud som från ett stenblock som släppts över tjock Nilenlera från hög höjd och halva pilen trängde in i faraos bröst. Stöten fick honom att sno runt och kastas mot det röda stenblocket. Han försökte klamra sig fast vid den grova stenen. Flintspetsen hade trängt rakt genom honom och den blodiga hullingen stack ut på högra sidan om ryggraden.

Det blå svärdet föll ur hans hand och han ropade till, men tystnade när han plötsligt fick blod i munnen. Benen vek sig under honom och han sjönk ned på knä, klösande med naglarna i den röda stenen.

Naja skyndade framåt med ett upprört rop: Bakhåll! Se upp!, sedan lade han ena armen kring faraos bröst.

Han höll upp den döende kungens huvud och ropade ännu en gång: Till mig, soldater! Två kraftigt byggda soldater hörde honom och kom skyndande runt stenblocket. De såg genast att farao var träffad och lade även märke till de ljusa fjädrarna längst ned på pilen.

Hyksos! ropade den ene av dem, sedan tog de farao ur Najas grepp och drog in honom i skydd av stenblocket.

Bär farao till hans vagn medan jag håller fienden på avstånd, befallde Naja. Han snodde runt, drog en pil ur kogret och skickade iväg den längs stigen mot det tomma krönet, röt fram en utmaning och svarade sedan med lägre röst sig själv på hyksosspråket.

Han tog upp det blå svärdet som Tamose hade tappat, sprang tillbaka nedför stigen och kom ifatt den lilla gruppen med soldater som bar kungen till stridsvagnarna nere i wadin.

Det var en fälla, sa Naja ivrigt. Det kryllar av fiender uppe på kullen. Vi måste föra farao i säkerhet. Men kungen orkade inte hålla huvudet upprätt och Najas hjärta svällde av triumf när han förstod att farao var bortom all hjälp. Den blå stridskronan föll från faraos panna och landade på stigen. Naja tog upp den, men motstod frestelsen att sätta den på sitt eget huvud.

Han stack in kronan under armen och ropade: Skynda er, fienden kommer på stigen alldeles bakom oss. Skynda er! Kungen får inte falla i deras händer.

Soldaterna nere i wadin hade hört de upprörda ropen och regementsläkaren väntade bredvid faraos stridsvagn. Han hade haft Taita som lärare, och även om han saknade den äldre mannens speciella förmåga var han en skicklig läkare och skulle kanske ha kunnat stilla blodflödet från till och med ett så svårt sår som det som farao tillfogats. Men Naja ville inte ta risken att hans offer skulle återvända från underjorden utan skickade bryskt iväg läkaren. Fienden är tätt i hälarna på oss. Vi har inte tid med ditt kvacksalveri nu. Vi måste föra farao i säkerhet bakom våra linjer innan de går till anfall mot oss.

Han tog varsamt kungen från männen som hade burit honom och lade honom på durken på sin vagn. Han bröt av skaftet på pilen som stack ut ur kungens bröst och höll upp det så att alla tydligt kunde se det. Det här blodiga redskapet har träffat vår farao. Vår gud och vår kung. Må Seth fördöma hyksossvinet som avlossade det och må han brinna i eviga lågor i tusen år. Männen instämde med krigiska rop. Naja lindade försiktigt in pilen i ett linnetyg och lade det i facket på vagnens ena sida. Han skulle visa den för rådet i Thebe för att bestyrka sin rapport om faraos död.

Han spände loss svärdsbältet från faraos midja, stack ned det blå svärdet i skidan och lade det försiktigt i vapenfacket på sin vagn.

Kungens lansbärare hoppade upp på vagnen och lade armen kring Tamoses huvud. Färskt, ljust blod bubblade ut ur faraos mungipor när Naja vände vagnen och återvände uppför den torra wadin, tätt följd av resten av skvadronen. Lansbäraren gjorde sitt bästa för att skydda farao, men dennes slappa kropp kastades hela tiden hit och dit på ett sätt som måste ha varit mycket plågsamt.

Naja vände sig framåt så att ingen skulle kunna se hans min och skrattade dämpat. Skramlet från hjulen och dunsarna när underredet slog i stenarna, som Naja såg till att inte undvika, gjorde att ingen hörde hans skratt. De lämnade wadin och körde med full fart mot dynerna och natronsjöarna.

Det hade hunnit bli förmiddag och den bländvita solen hade stigit halvvägs upp på himlen när Naja gav order om halt och lät läkaren komma fram igen för att undersöka kungen. Vid det laget kunde även den som inte hade hans speciella kunskaper konstatera att faraos själ för länge sedan hade lämnat hans kropp och inlett färden till underjorden.

Farao är död, sa läkaren med låg röst. Hans händer var täckta av kungligt blod ända upp till handlederna när han hade avslutat undersökningen och ställde sig upp. Någon långt fram i kolonnen ropade ut sin sorg och hela ledet med soldater stämde in. Naja lät männen ge utlopp för sina känslor en stund och kallade sedan till sig sina kaptener.

Staten står utan överhuvud, sa han till dem. Egypten svävar i stor fara. Vi måste fortast möjligt föra faraos kropp till Thebe. Välj ut tio av våra snabbaste vagnar. Jag följer med personligen, för rådet kan vilja att jag ska överta plikterna som regent åt prins Nefer.

Han hade sått de första fröna och såg på männens respektfulla miner att de hade slagit rot. Han fortsatte med en bister, beslutsam min som anstod den tragiska situation de befann sig i. Kungens kropp måste svepas innan den kan föras till begravningstemplet. Under tiden måste vi leta reda på prins Nefer. Han måste informeras om sin fars död och att han nu är den nye farao. Det är det viktigaste jag måste ta itu med som regent. Han hade lagt sig till med regenttiteln på ett så nästan omärkligt sätt att ingen verkade ifrågasätta det. Han vecklade ut en papyrusrulle, en karta över området från Thebe ned till Memfis, och började ge order.

S kvadronen återvände till Gallala med Naja i täten. Därnäst kom vagnen med faraos redan delvis balsamerade kropp. Läkaren hade lagt kungens döda kropp på natronsjön Waifras strand och gjort det traditionella snittet i hans vänstra sida. Genom det hade han avlägsnat inälvorna och de inre organen. Innehållet i magen och tarmarna hade tvättats i det trögflytande, salta sjövattnet. Alla inre organ hade därpå placerats i lerkrukor fulla med vita kristaller av förångad natron från sjökanten. Alla kroppshåligheter hade fyllts med natron och kroppen hade lindats in i svepedukar som först hade doppats i det fräna saltet. Vid ankomsten till Thebe skulle kroppen föras till begravningstemplet och överlämnas till prästerna och balsamerarna för de ritualenliga sjuttio dagarnas förberedelser inför begravningen. Naja beklagade varje minuts försening, eftersom han var angelägen om att till varje pris hinna tillbaka till Thebe innan nyheten om kungens död föregick honom. När de nådde ruinstadens portar ägnade han trots det några minuter åt att instruera kaptenerna som skulle söka efter prinsen.

Kontrollera alla vägar som leder österut. Eunucken är en gammal räv och kommer att ha sopat igen spåren efter sig, men försök finna honom ändå, befallde han. Det finns byar i oaserna Satam och Lakara. Förhör byborna. Ni har mitt tillstånd att använda piskan och brännjärnet för att förvissa er om att de inte hemlighåller något. Genomsök alla avskilda platser i öknen. Finn prinsen och eunucken. Svik mig på egen risk.

När kaptenerna till sist hade fyllt vattensäckarna och var beredda att leda sina divisioner ut i öknen hejdade han dem och gav dem en sista order, och de förstod på hans röst och bistra blick att den var viktigare än någon annan och att olydnad skulle straffas med döden. När ni hittar prins Nefer ska ni föra honom till mig. Låt honom inte träffa någon annan.

I divisionerna ingick nubiska spejare, svarta slavar från de ociviliserade länderna i söder som var mycket kunniga i konsten att spåra människor och djur. De småsprang framför stridsvagnarna när de spred ut sig och gav sig ut i öknen. Najas känsla av triumf dämpades av oro. Han visste att den gamle eunucken, Taita, hade sällsamma och förunderliga krafter. Om det är någon som kan stoppa mig nu, så är det han. Jag önskar att jag kunde ta upp jakten på eunucken och barnungen själv i stället för att låta mina underordnade försöka överlista trollkarlen. Men mitt öde väntar på mig i Thebe och jag vågar inte dröja längre.

Han sprang tillbaka till sin vagn och tog tömmarna. Framåt! Han gav order om framryckning med knuten näve. Framåt mot Thebe!

F ärden från Gallala hade tagit tre dagar trots att de pressat hästarna hårt. Djuren var svårt medtagna och till och med Naja själv var utmattad när de jagade nedför de branta kullarna i öster och närmade sig oasen Boss, som låg på den breda uppslammade slätten som omgav floden, tio kilometer från Thebe. Trots det unnade han sig inte mer än en timmes vila. När han hade sköljt av sig dammet, bytt kläder, rakat sig och oljat in och kammat håret, steg han upp på den ceremoniella stridsvagnen som Asmor, befälhavaren över hans personliga regemente, thatgardet, hade låtit ställa i ordning och kört fram till hans tält.

Naja var klädd i ett ländkläde av linne och hade en bröstplåt av guld prydd med halvädelstenar på sitt nakna, muskulösa bröst. Efter sidan bar han den döde faraos sägenomspunna blå svärd i guldskidan. Klingan var smidd av någon förunderlig metall som var tyngre, hårdare och skarpare än brons. Det var det enda i sitt slag i hela Egypten. Det hade en gång tillhört Tanus, lord Harrab, som hade testamenterat det till farao Tamose.

Men av ännu större betydelse än svärdet var en liten, föga iögonfallande del av Najas utstyrsel. På högra armen hade han det blå höksigillet, som hölls på plats ovanför armbågen av ett enkelt guldband. Liksom svärdet hade han tagit det från Tamoses döda kropp. I egenskap av regent över Egypten hade Naja rätt att bära detta respektingivande bevis på kejserlig makt.

Livgardet ställde upp runt honom och återstoden av legionen föll in bakom honom. Åtföljd av fem tusen soldater inledde den nye regenten marschen mot Thebe.

Asmor åkte som hans lansbärare. Han var ovanligt ung för att vara befälhavare över en hel legion, men han hade bevisat sitt värde i strid mot hyksos och var en nära förtrogen till Naja. Även han hade hyksosblod i ådrorna.

Vad står i vår väg nu, min gamle kamrat? frågade Naja.

Gula stryparen har undanröjt alla utom en av prinsarna i huset Tamose, svarade Asmor och pekade med lansen över Nilens grå slamfyllda vatten mot de fjärran kullarna i väster. De ligger där i sina gravar i Stormännens dal.

Tre år tidigare hade en farsot kallad gula stryparen svept genom de båda kungadömena. Sjukdomen hade fått sitt namn av de otäcka gula sår som de drabbade fick överallt i ansiktet och på kroppen innan de dukade under för den höga feber som var en del av sjukdomen. Gula stryparen hade inte tagit någon hänsyn till person, utan hade valt sina offer från alla samhällsställningar och klasser. Den hade inte skonat vare sig egyptier eller hyksos, män, kvinnor eller barn, bönder eller prinsar, utan hade gått lika skoningslöst fram som en lie över ett durrafält.

Gula stryparen hade kostat åtta prinsessor och sex prinsar i huset Tamose livet. Av alla faraos barn hade enbart två flickor och prins Nefer Memnon överlevt. Det var som om gudarna avsiktligt hade föresatt sig att bereda vägen till Egyptens tron för Naja.

Det fanns de som var villiga att gå ed på att Nefer och hans systrar också skulle ha dött om inte den gamle magikern Taita hade utövat sin magi för att rädda dem. De tre barnen hade fortfarande små ärr på vänstra överarmen där han skurit upp deras hud och placerat sina trollmedel mot Gula stryparen i deras blodkärl.

Naja rynkade pannan. Inte ens nu i triumfens ögonblick kunde han låta bli att tänka på magikerns sällsamma krafter. Ingen kunde betvivla att han hade funnit livets hemlighet. Han hade redan levt så länge att ingen visste hur gammal han var; en del sa att han var hundra år gammal, andra sa två hundra. Ändå gick och sprang och körde han fortfarande vagn som en man i sina bästa år. Ingen kunde besegra honom i en debatt, ingen var hans överman i lärdom. Han var i sanning älskad av gudarna och hade skänkts evigt liv.

När Naja blev farao skulle evigt liv bli det enda han saknade. Skulle han kunna pressa ur Taita trollkarlen hemligheten?

När de närmade sig staden öppnades portarna så fort vaktposterna kände igen det blå standaret och stadsborna kom utskyndande för att möta dem. De hade palmblad och girlander med näckrosor i händerna, eftersom ett rykte hade svept genom staden och berättat att Naja kom med nyheter om en stor seger över hyksoskungen Apepi.

Men välkomstropen och skratten övergick snart i höga klagorop när de fick syn på kungens döda kropp på golvet i den andra vagnen och hörde ropen från körsvennerna i täten för kolonnen: Farao är död! Hyksos har dräpt honom. Må han leva för evigt.

Folkmassorna följde klagande efter vagnen med kungens kropp mot begravningstemplet, och i förvirringen som sedan följde verkade ingen lägga märke till att Asmors män avlöste vakterna vid huvudporten och snabbt satte upp posteringar i vartenda gathörn och på varenda öppen plats.

Vagnen med Tamoses kropp lockade till sig sådana mängder med stadsbor att de andra gatorna i den i vanliga fall myllrande staden låg nästan öde, och Naja kunde köra i galopp genom de smala, vindlande gatorna som ledde till palatset vid floden. Han visste att rådsmännen skyndsamt skulle bege sig till samlingssalen så fort de fick höra den tragiska nyheten. Naja och hans män lämnade vagnarna vid ingången till trädgården och Asmor och femtio gardessoldater ställde upp runt Naja. De marscherade i sluten ordning över den inre gården, förbi vattenträdgården och dammarna med vattenhyacinter och fiskar, som lyste som juveler i det kristallklara vattnet i bassängerna.

Rådsmännen blev överraskade när en grupp beväpnade män dök upp i rådssalen. Dörrarna var obevakade, och enbart fyra rådsmän hade ännu hunnit samlas. Naja stannade i dörröppningen och mönstrade dem hastigt. Menset och Talla var gamla och hade sin en gång respektingivande krafts dagar bakom sig; Cinka hade alltid varit svag och vankelmodig. Av de fyra männen i salen var det bara en som var att räkna med.

Kratas var äldre än någon av de andra, men han var allt annat än orkeslös. Hans kläder var oordnade – tydligen hade han kommit direkt från sängen, men med all sannolikhet inte efter att ha sovit. Det sas att han fortfarande kunde tillfredsställa två unga makor och fem konkubiner, vilket Naja inte betvivlade, för historierna om Kratas bedrifter i krig och kärlek var oräkneliga. Fuktfläckarna på hans vita ländkläde och den behagliga doften av kvinnokön som omgav honom gick inte att ta miste på, inte ens bortifrån dörren. Ärren på Kratas armar och nakna bröst vittnade om de många slag han hade deltagit i under årens lopp. Den gamle mannen iddes inte längre bära Tapperhetens guld och Lovordets guld fast han hade rätt till det — inte ens en oxe skulle ha orkat bära en sådan mängd ädelmetaller.

Ädla herrar! hälsade Naja rådsmännen. Jag kommer med tragiska nyheter. Han gick in i salen med långa kliv och Menset och Talla ryggade tillbaka och stirrade nervöst på honom. Farao är död. Han träffades av en hyksospil när vi stormade fiendens fäste ovanför El Wadun.

Rådsmännen stirrade tyst på honom, alla utom Kratas, som var den förste som samlade sig efter den överraskande nyheten. En känsla av sorg och vrede kom över honom. Han reste sig tungt och blängde på Naja och hans livvakter som en gammal buffeltjur som överrumplats på sin vältringsplats av en flock halvvuxna lejonungar. Hur kan du vara så övermåttan fräck att du bär höksigillet? Du, Naja, son till Timlat, född av en hyksosslampa, duger inte till att kräla i stoftet framför fötterna på mannen som du har stulit den där talismanen från. Svärdet vid din sida har svingats av händer som är många gånger ädlare än dina mjuka tassar. Kratas kala hjässa var purpurröd och han skälvde av raseri.

Naja blev mållös. Hur kunde det gamla monstret veta att hans mor hade haft hyksosblod i ådrorna? Naja hade trott att det var en väl bevarad hemlighet. Kratas ord kom som en kraftfull påminnelse om att han var den ende, utöver Taita, som skulle kunna slita dubbelkronan ur hans grepp.

Mot sin vilja tog han ett steg tillbaka. Jag är regent i den kunglige prinsen Nefers ställe. Jag har rätt att bära det blå höksigillet, svarade han.

Nej! röt Kratas. Det har du inte. Enbart framstående män av ädel börd har rätt att bära höksigillet. Farao Tamose hade den rätten, Tanus, lord Harrab, likaså, och en mängd mäktiga kungar före dem. Men du, din smygande byracka, har det inte.

Om farao stupar i strid har hären rätt att genom acklamation utse en regent i fält. Mina legioner har utsett mig till regent i prins Nefers ställe.

Kratas gick fram mot honom med långa kliv. Du är ingen soldat. Din hyksosschakalsläkting besegrade dig vid Lastra och Siva. Du är ingen statsman, ingen filosof. Du har fått en viss ställning enbart som en följd av faraos dåliga omdöme. Jag varnade honom för dig hundra gånger.

Gå tillbaka, din gamla idiot! sa Naja varnande. Jag står här i faraos ställe. Om du rör mig kränker du kronan och Egyptens majestät.

Jag tänker ta ifrån dig sigillet och det där svärdet. Och när jag har gjort det kanske jag unnar mig nöjet att piska dig på skinkorna.

Asmor, som stod till höger om Naja, viskade: Staffet för majestätsbrott är döden.

Naja såg genast chansen. Han sträckte på sig och mötte den gamle mannens klara blick. Du är en gammal mesig pratkvarn, sa han utmanande. Din tid är förbi, Kratas, din stapplande gamle idiot. Våga inte röra vid Egyptens regent.

Som avsett var förolämpningen mer än vad Kratas kunde tåla. Han vrålade till och började springa fram mot Naja. Han var förvånansvärt snabb med tanke på sin ålder och stora kroppshydda. Han grep tag i Naja, lyfte upp honom i luften och försökte slita bort höksigillet från hans arm.

Du duger inte …

Hugg! sa Naja dämpat till Asmor, som hade dragit sitt svärd. Och hugg djupt!

Asmor tog ett steg åt sidan och körde in svärdet i Kratas sida. Bronsklingan gled tyst in, lätt som en nål genom ett sidentyg, ända in till fästet, sedan vred Asmor svärdet för att vidga såret.

Kratas stelnade till, spärrade upp ögonen och släppte taget om Naja. Asmor lyckades med viss möda dra ut klingan och gav Kratas ännu ett hugg, den gången högre upp och med svärdet riktat snett uppåt. Kratas rynkade pannan och skakade på sitt väldiga, majestätiska huvud, som om han retade sig på något barnsligt spratt som han blivit utsatt för. Han vände sig om och började gå mot dörren. Asmor sprang efter och högg honom i ryggen ännu en gång. Men Kratas fortsatte att gå.

Ers nåd, hjälp mig att döda hunden, flämtade Asmor, och Naja drog sitt blå svärd och sprang fram till honom. Han började också hugga Kratas i ryggen och hans klinga trängde in djupare i Kratas kropp än vad den skulle ha gjort om den varit av brons. Blodet sprutade från såren när Kratas vacklade ut på gården. Inne i rådssalen ropade de andra rådsmännen: Mord! Skona den ädle Kratas.

Asmor började också ropa. Förrädare! Han har burit hand på Egyptens regent! Han tog sikte på Kratas hjärta och körde ännu en gång in svärdet i hans rygg. Kratas törnade mot den låga muren kring fiskbassängen och försökte ta stöd mot den, men hans händer var hala av blod och han fick inget fäste i den glatta marmorn utan föll framstupa ned i vattnet.

Naja och Asmor stannade och lutade sig mot muren för att hämta andan. Plötsligt stack Kratas upp sitt skalliga huvud över vattenytan och drog ljudligt efter andan.

I alla gudarnas namn, kan inte den gamla fan dö? sa Asmor förvånat.

Naja hoppade ned i vattnet, satte ena foten på Kratas hals och tryckte ned hans huvud i vattnet. Kratas stretade emot, men Naja lade hela sin kroppstyngd på foten och höll fast honom under vattnet. Det är som att rida på en flodhäst. Han skrattade andfått och Asmor och soldaterna som trängdes vid bassängkanten började också skratta och ropade hånfullt: Ta ditt sista glas, Kratas, din gamle fyllbult.

Du kommer att vara ren och dofta som ett nyfött barn när du kommer till Seth. Inte ens guden kommer att känna igen dig.

Den gamle mannens försök att göra sig fri mattades och till sist låg han stilla. Naja vadade fram till bassängkanten och steg upp ur vattnet. Kratas kropp flöt långsamt upp till vattenytan och blev liggande med ansiktet nedåt.

Fiska upp honom! befallde Naja. Låt inte balsamera honom, utan hugg honom i bitar och begrav honom bland de andra banditerna, våldtäktsmännen och förrädarna i Schakalernas dal. Märk inte ut hans grav. Därmed förvägrade han Kratas alla möjligheter att komma till paradiset och dömde honom att för all framtid vandra i mörker.

Drypande våt upp till midjan gick Naja tillbaka in i rådssalen. Vid det laget hade alla som tillhörde rådet infunnit sig. De hade sett hur det hade gått för Kratas och satt bleka och spända på sina bänkar och tittade nervöst på Naja när han stannade framför dem med det blodiga svärdet i handen. Mina ädla herrar, förräderi har alltid bestraffats med döden. Är det någon här som ifrågasätter det rättvisa i avrättningen? Han såg på var och en i tur och ordning, men alla sänkte blicken: phatgardisterna stod skuldra vid skuldra utmed väggarna, och nu när Kratas var död hade de ingen ledare längre.

Ers nåd Menset, Naja såg på rådets ordförande, godkänner ni avrättningen av förrädaren Kratas?

Det verkade för ett ögonblick som om Menset tänkte trotsa Naja, men sedan suckade han och tittade ned. Straffet var rättvist, sa han med låg röst. Rådet godkänner lord Najas åtgärder.

Stadfäster rådet även utnämningen av lord Naja till Egyptens regent? frågade Naja. Hans röst var dämpad, men det var så tyst i salen att det hördes klart och tydligt vad han sa.

Menset höjde blicken och såg på sina kolleger, men alla undvek att möta hans blick. Ordföranden och samtliga ledamöter av rådsförsamlingen erkänner Egyptens nye regent. Menset mötte till sist Najas blick, men den i vanliga fall så älskvärde mannen såg nu så bister och föraktfull ut att han skulle komma att hittas död i sin säng innan månen blev full nästa gång. Men för stunden nöjde sig Naja med att nicka.

Jag accepterar de plikter och det tunga ansvar ni har lagt på mina axlar. Han stack ned svärdet i skidan och gick upp till tronen på plattformen. Som min första officiella proklamation i egenskap av regent vill jag berätta för er hur den gudomlige och tappre farao Tamose mötte sitt öde. Han gjorde en laddad paus innan han under den närmaste timmen i detalj gav sin version av det ödesdigra fälttåget och angreppet mot El Waduns höjder. På så sätt dog en av Egyptens tappraste kungar. Hans sista ord till mig när jag bar ned honom från kullen var: ’Ta hand om min ende kvarvarande son. Skydda min son Nefer tills han blir man nog att bära dubbelkronan. Ta mina två små döttrar under dina vingars skugga och låt intet ont vederfaras dem.’

Naja låtsades bli överväldigad av sorg. När han efter en stund hade gjort sig till herre över sina känslor fortsatte han beslutsamt: Jag tänker inte svika guden som var min vän och min farao. Jag har redan skickat ut mina stridsvagnar i öknen för att söka efter prins Nefer och föra honom till Thebe. Så snart han kommer hit ska han ta sin plats på tronen med staven och slagan i händerna.

För första gången kom ett gillande mummel från rådsmännen och Naja fortsatte. Skicka nu efter prinsessorna. De ska genast komma hit.

När de båda flickorna med tveksamma steg kom in i rådssalen, höll den äldre, Heseret, sin lillasyster Merykara i handen. Merykara skulle inte nå sin kvinnliga mognad än på flera år, så hennes ben var långa och spinkiga och hennes nakna bröst var platt som en pojkes. Det långa svarta håret var kammat i en ungdomslock som hängde ned över vänstra axeln och ländklädet som täckte hennes bakdel var så kort att nedre halvan av de små runda skinkorna stack fram. Hon log blygt mot de respektingivande och berömda männen och kramade sin storasysters hand