På luffen i Abrahams fotspår

By Josef Stenlund

Med bibeln som kompass åker författaren Josef Stenlund till Irak och ger sig ut på en vandring i Abrahams fotspår. Han besöker utgrävningsplatser och muséer i Bagdad och blåser på så sätt liv i de urgamla texterna. Men boken behandlar inte bara gamla arkeologiska fynd och museumföremål. Stenlund möter allsköns intressanta människor under sina strapatser som han utbyter erfarenheter med. "På luffen i Abrahams spår" är en reseskildring från ett religiöst perspektiv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788726848670

Book preview

Josef Stenlund

På luffen i Abrahams fotspår

SAGA Egmont

På luffen i Abrahams fotspår

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1969, 2022 Josef Stenlund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726848670

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I söderns stjärngemak

»Vem kan trotsa honom —

som har gjort Karlavagnen och Orion,

Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak?»

JOB. 9: 4, 9

Den mäktiga floden Eufrat är spegelblank i kväll. Jag sitter på östra strandkanten med ansiktet mot solnedgången. Strandbrädden på andra sidan är kantad med ett kilometerlångt band av palmer. Där bakom breder öknen ut sig runt ruinerna av Abrahams Ur. Horisonten lyser eldröd på bred front. Det liknar oljebrand. Rödskenet tränger sig in mellan palmstammarna och förvandlar Eufrat till en purpurflod.

Här och var mellan palmstammarna på andra sidan rör sig små grupper av beduiner och bönder vid sidan om tält och kubformiga lerhyddor. Spökskenet rödkantar silhuetterna och kastar mig huvudstupa in i Österlandets färgsprakande sagovärld.

Men nej, det är ingen saga. Det är ett stycke bibelhistorisk mark. Och det bästa vi fått från denna del av Österlandet är berättelsen om Abraham.

Här växte han upp tillsammans med bröderna Nahor och Haran. Kanske brukade de tre pojkarna springa omkring just här och leka med sandspindlar eller med flätade båtar av palmblad. Fader Tera satt väl här på flodstranden och drömde om kvällarna. Drömde om ett bättre land bortom den röda horisonten. Drömde sig bort från de stinkande avloppsdikena i herdebyn. Bort från flugmolnen, smutsen och fattigdomen, till det mångomsjungna Kanaans land.

Jag befinner mig på luffen i Abrahams fotspår och skall under en månads tid genomkorsa Abrahams hemland Irak från födelsestaden Ur nära Persiska viken och vidare upp efter floderna Eufrat och Tigris. Jag tänker följa fotspåren från framgrävda, urgamla ruinstäder och studera museernas montrar i Ordets ljus.

Nyss åt jag min luffarmiddag. Den bestod av två nybakade flatbröd — pris 14 öre styck — och två »Fanta» läsk à 21 öre. Pris för hela middagen 70 öre. Men om man godtar de fattigas grönsaksmeny, kan man också äta sig mätt för 28 öre.

Genom Irak rinner tre stora floder: Eufrat, Tigris och Coca-Cola. Var man än befinner sig flyter Coca-Cola-strömmen. Och alltid till samma pris, 15 fils = 21 öre.

Den nådde mig på tåget i dag. Varje timme kom konduktören och vattnade alla sina kameler. Antingen med Coca-Cola och Fanta, som han bar i en ishink, eller med avkylt vatten. Tågresan från Bagdad hit till Nasiriyah var både angenäm och billig. Den som så önskar kan resa de 38 milen för bara 13 kr. Resande till Ur kan få delat rum på resthouse i Nasiriyah för 17 kr.

Abrahams barn av i dag bor mycket primitivt. Både i stad och på landsbygd. Stora bostadsområden i städerna har öppen kloak. Avloppsvattnet rinner ut ur husen genom ett hål i väggen och följer vidare ett öppet dike mitt i gatan. Lortströmmen kan vara ganska strid på sina håll och vissa tider på dygnet. Barnen i Nasiriyah älskar att baka och leka i den svarta gatugyttjan. Kamel- och åsnespillning bidrar till att ge smeten den rätta konsistensen och vips kommer en lastbil med hjulen mitt över bageriet. Då skrattar de små lortgrisarna så tänderna blänker.

De rena barnen hittar man på skolgården. Svart kjol, vit blus och ofta flätor är det vanliga flickmodet. Pojkarna klär sig gärna litet militäriskt, som det lätt blir i en militärstat. I Basrah såg jag hundratals pojkar marschera förbi i bästa drill. En hög militär skulle hålla tal från en altan nära torget. Jag hade turen att kunna fotografera hela härligheten från mitt rum. Flera timmar i förväg samlades hundratals barn för vissa övningar. Det gällde bl.a. att falla in i hyllningsropen och applådera på de rätta ställena. För att kunna hålla också spontaniteten under militär kontroll hade man placerat en »dirigentpolis» på en upphöjd plats intill talarstolen.

Tusentals människor samlades så småningom och den höge anlände. Evenemanget räckte en halvtimme. Generalen sa några meningar i stöten och lämnade regelbundet plats för de programenliga applåderna. Särskilt barnen kunde takterna fint och avbröt jublet perfekt varje gång dirigentpolisen höjde handen.

Abrahams barn skriker bra. Fast jag sitter kvar härnere vid floden, kan jag höra oväsendet från basarerna inne i Nasiriyah. Och dessa bilar! Den chaufför som inte tutar 8— 10 gånger mellan varje gatukorsning passar inte i Irak. Nej, stillheten finner man främst hos ökenfolket. Jag har aldrig upplevat stillheten så ljuvlig och själsläkande, som när jag senare fick äta och sova i ett fattigt hem i herdebyn Ashua. Där hade människorna verkligen tid med varann.

Just nu kommer några av »de stilla i landet». Fyra beduiner glider förbi. De följer strandbädden. Männen bär vita fotsida mantlar och kvinnorna svarta. Det ser ut som en spökkaravan såhär i skymningen. Sandalglappet jag hör har väl inte förändrats på 4 000 år och inte kläderna heller. Människorna framför mig kunde lika gott heta Abraham, Sara och herrskapet Lot.

Nu skriker utroparna ut den sista bönetimmen uppe i stadens minareter. Högtalarna står på max och överröstar allt annat larm. Det är långdragna, nasala jeremiader. Jag väntar att sandalglappet skall tystna. Att dessa stilla i landet skall följa profetens order och falla ner på knä med ansiktet mot Mecka. Men nej. Bilsignaler och minaretsignaler tycks lämna de moderna muselmanerna ungefär lika oberörda. Under en månads vistelse i muhammedanland såg jag sammanlagt bara ett dussintal, som brydde sig om att böja knä under någon av de fem bönetimmarna.

Man måste fråga sig: Vart tog lydnaden för profetens bud vägen? Har den s.k. »fanatiske muhammedanen» mistat sin tro? Vad är det som händer inne i trapetsoiden Mecka-Bagdad-Istanbul-Kairo?

Alla vakna kristna i dag måste också fråga sig: Hur skall det gå med tron? Skaran av de verkligt troende minskar och trons folk är i daglig fara att mista sin tro. Jesus själv har förutsagt denna utveckling vid en viss tidsepok: »Skall väl Människosonen när han kommer, finna tro på jorden?»

Hur skall det gå med min tro? Hör jag i dag till Abrahams rätta barn?

Medan sista strimmorna av aftonrodnaden glider ner bak ökenranden i väster, sitter jag och tänker på Tera, Abrahams far.

Varför beslöt han sig för att emigrera? Frågan har stått framför mig, när jag har studerat Ur-folket sumerernas märkliga historia. Enligt de säkra upplysningar, som utgrävningarna i Ur har lämnat, var välståndet på toppen i kaldéernas rike. Tera var 142 år gammal och enligt 1 Mos. 11: 31 var det han, som tog initiativet. Han lastade sitt bohag på kameler och åsnor och gav sig i väg i sällskap med hustru, barn och tjänare. Troligen flyttade hela stammen, som beduiner gärna gör.

Målet var Kanaans land, men Tera kom aldrig fram. Bibeln berättar, att »de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där».

Efter tre år i Haran fick Abraham Guds kallelse och fortsatte till Kanaans land. Tera stannade i Haran och dog där 60 år senare.

Varför fortsatte han inte? Fick inte också Tera Guds kallelse, eller var han olydig. Eller — var han rentav en hedning?

Det sistnämnda stämmer bäst med Bibelns enda information om Teras tro. I Josua 24: 2 läser vi:

»Och Josua sade till allt folket: ’Så säger Herren, Israels Gud: På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar.’»

Tera levde alltså i tron på många gudar. Han gick ut för att nå Kanaans land, men kom inte fram. Abraham och Lot däremot gick ut i tro på Herren och de kom fram.

Det finns många som »drar ut» för att nå det himmelska Kanaan, men inte alla når målet. Det beror väl nu som förr på att hjärtat är delat. Man stannar på halva vägen och blir bofast i främlingslandet.

Trons folk däremot går ut från det gamla livet och går in i en helt ny gemenskap.

Det har nu hunnit bli alldeles mörkt, men jag förmår inte lämna Eufrat och gå till mitt logi. Övergången från dag till natt är underbar i Österlandet. När »Han som har gjort Karlavagnen» släcker daglampan, svartnar Eufrat. Det tar några minuter att tända nattlamporna — därför att de är så många.

Jag sitter och stirrar ut i vattnet. Vad är det med den båten? Den går motströms och rör sig ljudlöst.

Utan åror!

Jaså, en fiskare. Han ligger på magen över fören på den spetsiga flodsnipan och drar sig fram, medan han vittjar. Nätet är förankrat ett stycke längre uppströms.

Nu ljusnar vattenytan något. En mängd små, små ljuspunkter ger intryck av något slags mystisk flodbelysning men det är speglingen från stjärnhimlen.

Jag lyfter blicken och ser den underbara förvandlingen. »Han som har gjort Karlavagnen, Orion och Sjustjärnorna» har nu slagit upp dörrarna till »Söderns Stjärngemak» på vid gavel. Jag låter blicken