Solens triumf

By Wilbur Smith

Året är 1884 och i den stekheta sudanesiska solen står ett blodigt uppror för dörren. Den egyptiska regeringen, som under decennier styrt området med järnhand, har många fiender. Längst fram i ledet står Mahdi, den religiöse och karismatiske ledaren av en här utav arabiska krigsherrar, vars sikte är inställt på Khartoum. Snart kommer den strategiskt viktiga staden att vara under belägring. Vad som händer därefter är det ingen som vet.
Med Khartoum under Mahdis våld hålls plötsligt tusentals oskyldiga invånare gisslan. Bland dem återfinns general Charles Gordon, soldaten Penrod Ballantyne och handlaren Ryder Courtney. En eventuell räddningsaktion från det brittiska imperiet visar sig snart utebli. För att överleva i fiendens högnäste måste den lilla gruppen istället ta saken i egna händer. Frågan är bara hur länge de egentligen kan hålla ut...
Wilbur Smiths krönikor om släkterna Courtney och Ballantyne sammanstrålar här i en spännande äventyrsroman i stridens och solens hetta.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129647

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Solens triumf

Översättare: Bo Rydén

SAGA Egmont

Solens triumf

Översatt av Bo Rydén

Originaltitel: The Triumph of the Sun

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2005, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129647

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den här boken dedicerar jag till min medhjälpare, lekkamrat, själsfrände, hustru och bästa vän,Mokhiniso Rakhimova Smith.

Jorden brinner av århundradens osläckbara törst, och på den stålblå himlen knappt ett moln fördunklar solens obevekliga triumf.

Kriget vid floden

Winston S. Churchill, 1899

R ebecca lutade armbågarna mot fönsterkarmen i det breda, oglasade R fönstret och ökenvinden brände hennes ansikte lika starkt som hettan från en masugn. Till och med floden nedanför tycktes ånga, Rebecca kom att tänka på en sjudande kittel. Den var säkert fem kilometer bred nu, för detta var den årstid då Nilens vatten stod som högst med ett flöde så starkt att vattnet skummade och forsade, bildade blanka virvlar. Den flodarm som gick under namnet Vita Nilen var i själva verket grön och stank av de träskområden som den hade passerat, sumpmarker som var lika stora som hela Belgien. Araberna kallade detta vida träsk för Bahr el Ghazal och britterna kallade det för Sud.

Under de svala månaderna förra året hade Rebecca fått följa med sin pappa ända till Nilens källa i träskmarkerna. Där bortom var kanalerna och lagunerna inte kartlagda; det var omöjligt att kartlägga dem, för de täcktes av en tjock matta med sjögräs som oavbrutet förändrades, bröts upp och flöt ihop i nya formationer och gjorde sjösystemet ofarbart för alla utom de riktigt skickliga och erfarna navigatörerna. Denna vattensjuka, feberheta värld var tillhåll för krokodiler och flodhästar; för oräkneliga sällsynta fåglar, vissa vackra och andra groteska; här levde också sitatungan, den egendomliga antilopen med korkskruvshorn, lurvig päls och extra långa hovar, anpassad för ett liv i träskområden.

Rebecca vände på huvudet och en ljus hårlänk föll ner över ena ögat. Hon strök bort den och lät blicken glida nedströms där de två väldiga flodarmarna möttes. Det var en syn som hon aldrig tröttnade på trots att hon hade sett den varenda dag i två år. En stor sjögräsflotte kom just nu seglande nedför Vita Nilens mittfåra. Den hade lossnat från mattan uppe i träskmarkerna och skulle följa med strömmen tills den upplöstes mycket längre norrut i katarakternas turbulens, dessa vattenfall som här och var bröt Nilens sömniga flöde. Hon följde flottens långsamma färd tills den nådde sammanflödet.

Den andra armen kom österifrån. Vattnet var friskt och klart, precis som den källåder som var ursprunget. Vid denna tid på året var vattnet blekt blågrått av allt slam som den rörde upp under sin färd från Abessiniens bergstrakter. Denna flodarm hade fått namn efter färgen. Blå Nilen var inte riktigt lika bred som tvillingen men ändå en mäktig vattenled. Floderna möttes i ena spetsen av den triangelformade landtunga där Elefantsnabelns stad låg. Det var vad namnet, Khartoum, betydde. De två floderna gick inte genast upp i varandra. Så långt nedströms Rebecca kunde se löpte de sida vid sida i samma bädd, var och en behöll sin egen färg och sin särart tills de tvingades ihop i en skummande fors mellan den trånga Shablukaravinens klippor trettio kilometer längre ner.

Du lyssnar inte på mig, sa hennes pappa strängt.

Rebecca log och vände sig om mot honom. Förlåt, pappa, jag stod och tänkte på annat.

Jag vet, jag vet, det är svårt nu, sa han. Men du måste försöka, du är inte längre något barn, Becky.

Nej, det är jag inte, sa hon med eftertryck. Hon hade inte menat att låta gnällig – hon gnällde aldrig. Jag fyllde sjutton förra veckan. Mamma gifte sig med dig när hon var sjutton.

Och nu är det du som har ansvar för hushållet. Som vanligt såg han plågad ut när han tänkte på sin hustru och hennes förfärliga död.

Pappa, nu har du just gjort en logisk kullerbytta. Hon skrattade. Om jag ansvarar för hushållet, hur kan du då kräva att jag ska resa härifrån?

David Benbrook såg generad ut – innan han bestämde sig för att skratta med henne. Hon var både snabbtänkt och älsklig; han hade svårt att motstå henne. Du påminner så mycket om din mamma. Detta påstående var för det mesta hans vita kapitulationsflagg, men den här gången fortsatte han att argumentera. Rebecca vände sig mot fönstret igen; hon lyssnade på honom, men bara med ett halvt öra. Nu när fadern påminde henne om att de faktiskt svävade i stor fara, och att hans oro inte berodde på någon inbillning, drabbades hon av den välkända knuten i maggropen.

På andra sidan om floden låg staden Omdurman, en vidsträckt stad med låga hus, sandfärgade som öknen omkring dem, hopträngda på stranden, vibrerande i hettan och små som dockhus på det här avståndet. Ändå utstrålade de ett hot som var lika starkt som solens obarmhärtiga strålar. Dag och natt höll de på där borta, krigstrummorna tystnade aldrig. Rebecca kunde höra dem tvärs över vattnet, likt hjärtslagen hos ett stort och farligt djur. Hon kunde föreställa sig odjuret, hur det satt mitt i sitt spindelnät och hungrigt stirrade över floden, med en osläcklig törst på mänskligt blod. Hon ryste och försökte koncentrera sig på sin fars ord.

Jag vet att du har ärvt din mammas mod, och hennes envishet också, men tänk på tvillingarna, Becky. Tänk på barnen. Det är dina barn nu.

Det är något jag är väl medveten om, varenda sekund av mitt vakna liv! Hon flammade upp men dolde genast vreden bakom ett leende. Men jag tänker på dig också. Hon gick fram till stolen som han satt i och lade handen på hans axel. Om du kommer med oss, pappa, så tar jag flickorna med mig och reser.

Jag kan inte, Becky. Jag är generalkonsul i Hennes Majestäts tjänst, Jag har ett uppdrag som jag inte kan lämna. Jag måste stanna här i Khartoum.

Då stannar jag också, sa hon och strök honom över huvudet. Hans hår var fortfarande tjockt, men hon kunde se de grå stråken. Han såg bra ut, hennes far, och hon borstade ofta hans hår och trimmade och lockade mustaschen åt honom, lika stolt som hennes mor hade gjort.

Han suckade och samlade sig för nästa invändning, när han blev avbruten av gälla barnröster som hördes genom det öppna fönstret, Rebecca började gå över golvet samtidigt som David reste sig ur stolen. De kände igen rösterna och blev lika rädda båda två. Sedan slappnade de av när de hörde att barnen ropade av glädje och inte av rädsla.

De är i vakttornet, sa Rebecca.

De har inte tillåtelse att gå dit, sa David upprört.

Det är många ställen som är förbjudna, sa Rebecca, och det är just där man kan vara säker på att hitta dem. Hon gick före genom dörren och ut på den stenlagda gången. I andra änden ledde en spiraltrappa upp i tornet. Rebecca lyfte kjolarna och sprang uppför trappan med snabba, säkra steg. Hennes far följde efter i långsammare takt. Hon steg ut i det gnistrande solskenet på den lilla balkongen och upptäckte genast tvillingarna som hoppade runt farligt nära den låga stenbalustraden. Rebecca tog en tvilling i varje hand och halade in dem. Hon blev stående och tittade ut över Khartoum från höjden där generalkonsulatet låg, härifrån syntes minareterna och taken tydligt, och Nilens båda armar var fullt synliga i flera kilometer.

Saffron försökte lösgöra sig ur Rebeccas grepp. Ibisen! skrek hon. Titta! Ibisen kommer! Hon var den större av tvillingarna, mörkhårig, vild och rebellisk som en pojke.

Den Oförvägna Ibis. Det var Amber, mindre och spädare, med ljust hår. Det är Ryder i Den Oförvägna Ibis.

Farbror Ryder Courtney, om jag far be, sa Rebecca. Barn får inte kalla vuxna vid förnamn. Jag vill inte höra det igen. Men barnen lyssnade inte. De spanade ivrigt bort mot den vackra, vita ångbåten som kom tuffande nere på Vita Nilen.

Den ser ut som en gräddtårta, sa Amber, familjens skönhet med en söt, liten uppnäsa och stora blå ögon.

Det säger du varenda gång, anmärkte Saffron retsamt. Hon var Ambers motsats: mörkt honungsfärgade ögon, fräknar över näsryggen och en bred mun som ofta skrattade. Nu tittade Saffron på Rebecca med en odygdig glimt i sina mörka ögon. Ryder är din fästman, visst är han. Hon hade just lärt sig det begreppet och retades gärna med sin storasyster.

Det är han inte alls! svarade Rebecca och försökte se lite överlägsen ut för att dölja att hon blev generad; Och var inte löjlig, lilla fröken fiffig!

Titta! Han har säkert med sig flera ton mat. Saffron pekade på raden av flatbottnade lastpråmar som Ibis hade i släptåg.

Rebecca släppte tvillingarna och skuggade med båda händerna över ögonen mot det starka solskenet. Hon såg att Saffron hade rätt. Två av pråmarna var fyllda till relingen med säckar och låg djupt i vattnet. Hon visste att säckarna innehöll durra, grunden i det sudanesiska köket. De andra två var lastade med varor av många olika slag, för Ryder var en av de främsta handelsmännen på floden och hade handelsstationer utspridda i en lång rad längs Nilens stränder, från floden Atbaras tillflöde i norr till Gondokoro och det avlägsna Equatoria i söder, sedan österut från Khartoum längs Blå Nilen till Abessiniens högland.

David kom ut på balkongen. Tack gode Gud för att han är här, sa han. Det här är en av dina sista möjligheter att komma iväg, Rebecca. Courtney har gott om plats på sin båt.

Innan han hade avslutat meningen hördes ett skott från andra sidan, nästan som en bekräftelse på orden. Alla fyra på balkongen vände sig snabbt om och såg röken från en av Kruppkanonerna på motsatta stranden. Ett ögonblick senare exploderade vattnet i en fontän där spränggranaten hade slagit ner, omkring hundra meter framför ångfartygets stäv. Skummet som yrde var gulfärgat av lydditen i sprängladdningen.

Rebecca slog handen för munnen. David sa torrt: Låt oss hoppas att deras förmåga att hantera skjutvapen inte är bättre än vanligt.

En efter en avlossade männen sina batterier i en lång, dånande salva: vattnet runt den lilla båten skummade och fräste när granaterna slog i ytan och exploderade. Splitter stänkte i luften likt ett tropiskt skyfall.

Samtidigt började mahdisternas stora trummor dundra och trumpeterna skallade, en mäktig krigsförklaring från andra stranden. I samma ögonblick svärmade ryttare på häst och kamel ut ur staden och började följa båten längs sandbanken.

Rebecca sprang fram till den långa mässingskikaren som alltid stod på sitt stativ längst bort innanför balustraden, med siktet riktat mot fiendens citadell tvärs över floden. Hon sträckte på sig så att hon nådde upp och ställde in skärpan. Hon lät kikaren svepa över ryttarna, till hälften dolda bakom de röda dammoln som deras riddjur rev upp. Ändå syntes de så tydligt att hon kunde avläsa minerna i de mörka, fientliga ansiktena, kunde nästan läsa stridsropet på deras läppar: Allah Akbar! Det finns ingen Gud utom Gud, och Muhammed är hans profet!

Ryttarna tillhörde mahdins elitgarde, de var hans livvakt. Männen var klädda i jibba, den lappade dräkt som symboliserade fattigklädseln de hade burit i början av denna jihad mot de gudlösa, de otrogna. Endast beväpnade med stenar och spjut hade mahdins krigare under loppet av ett halvår besegrat inte mindre än tre stora arméer. Nu hade de belägrat Khartoum; de svängde stolt sina svärd och avlossade gevären som de hade tagit i krigsbyte från de besegrade arméerna.

Under de långa månaderna av belägring hade Rebecca sett denna uppvisning i krigskonst många gånger, så hon vände bort linsen och sökte tills hon fick floden och ångbåtens kommandobrygga i sikte, där Ryder Courtney stod lutad mot relingen, en välkänd gestalt som med lätt road uppsyn åsåg fiendens försök att förgöra honom. Sedan sträckte han på sig och tog sin svarta cigarr ur munnen. Han sa något till styrman, som genast vred ratten så att Ibis svängde av mot den sida av floden där Khartoum låg.

Rebecca kände inte alls någon stöt i bröstet när hon såg honom, trots systerns retsamma kommentarer. Sedan log hon åt sig själv: hon skulle säkert inte känna igen en sådan känsla även om hon upplevde den. Hon ansåg sig vara immun mot sådant. Men hon kunde inte låta bli att beundra honom för hans sinnesnärvaro där han stod mitt i granatregnet, en känsla som blandades med något annat, en värme, ja, vänskap kanske. Det är väl inget fel i att känna vänskap för Ryder, tänkte hon och lade genast till en kort, framviskad bön: Gode Gud, låt ingenting farligt hända honom. Hon tyckte att det kändes som om Gud lyssnade.

I samma ögonblick slet ett granatsplitter hål i ångarens främre skorsten, bara någon meter från Ryders huvud, och svart rök bolmade ut ur hålet. Han vände sig inte ens om, utan satte bara tillbaka cigarren i munnen och blåste ut en lång ström grå tobaksrök som flög bort med vinden. Han var klädd i en ganska solkig vit skjorta som hade upprullade ärmar och var öppen i halsen. Med tummen sköt han tillbaka hatten av flätade palmblad. Vid första anblicken kunde man tro att han var kortvuxen och satt, men detta var en synvilla orsakad av de breda axlarna och de muskulösa överarmarna. När man såg honom i jämförelse med styrman syntes det att han i själva verket var reslig.

David, som hade tagit de yngre döttrarna i handen för att hålla tillbaka dem, lutade sig över balustraden och ropade något ner mot borggården.

General, får jag föreslå att ni besvarar elden och drar uppmärksamheten från Courtneys båt? Tonen var vördnadsfull.

Rebecca tittade dit och såg befälhavaren för den egyptiska garnisonen som var förlagd till Khartoum för att försvara staden. General Charles Chinese Gordon var det brittiska imperiets stora hjälte – en man som hade segrat i krig över hela världen. Chinese kallades han efter sina exempellösa framgångar i Kina. Han hade just kommit ut ur sitt högkvarter i södra flygeln och som vanligt hade han den röda fezen på huvudet.

Den saken är redan ombesörjd, sa Gordon kort och en aning irriterat. Han tyckte inte om att bli tagen i örat.

Gordons röst hördes klart och tydligt upp till Rebecca, trots att han inte hade talat högt. Det sades att generalen utan ansträngning kunde göra sig hörd på ett slagfält mitt under en rasande strid.

Några minuter senare ljöd det egyptiska batteriet som var utplacerat i skyttevärn längs flodstranden: finkalibriga och gammalmodiga vapen, föga effektiva; dessutom fanns det sällan tillräckligt med ammunition och mörsarna klickade ofta. Däremot var soldaterna som bemannade artilleripjäserna träffsäkra – besättningarna på båda sidor hade haft gott om tid att rikta in siktet under de månader belägringen hade pågått. Några svarta moln bestående av granatsplitter uppenbarade sig mot den blå himlen omedelbart ovanför mahdins batterier. Elden från andra sidan avtog. Den vita ångbåten nådde oskadd den punkt där de båda flodarmarna möttes, och den lilla lastkaravanen följde snällt med när ångfartyget svängde dikt styrbord in i Blå Nilens mynning och fick skydd av stadsbebyggelsen från mörsarna på västra stranden. Mahdins batterier tystnade.

Kan vi inte få gå ner till kajen och hälsa på honom? Saffron var redan på väg till trappan medan hon drog i sin pappas hand. Kom, Becky, nu går vi ner och möter din fästman.

Medan de skyndade genom den vanvårdade, uttorkade trädgården som omgav palatset såg de att general Gordon också var på väg till hamnen med en grupp egyptiska officerare. Utanför borgporten låg ett kadaver, en död häst. Den hade legat där i flera dagar och magen var uppsvullen, det gapande såret en levande matta av vita likmaskar. Stanken var obeskrivlig och flugorna svärmade över kadavret i svarta moln. Varje andetag Rebecca drog ville fastna i strupen och det vände sig i magen på henne. Hon kämpade mot illamåendet, för hon ville inte göra sig till åtlöje.

Tvillingarna tävlade med varandra i att mima avsmak. Usch och fy! och Stinkstånka! skrek de och sedan böjde de sig fram och gjorde högljudda kräkljud och tjöt av skratt åt varandra.

Försvinn ur min åsyn, små vildar! David såg sträng ut och hytte med sin spatserkäpp. De skrek i låtsad rädsla och störtade före ner mot hamnen, glatt skuttande över högarna med avskräde från utbrända hus och ännu värre saker. Rebecca och David följde efter så fort de kunde, men när de rundade sista gathörnet före tullhusen och kajen sprang de rakt in i en hel flod av människor som också var på väg ner till Ryders båt, fast från motsatt håll, från stadens centrum.

Det var en salig blandning: tiggare och krymplingar, slavar och soldater, rika kvinnor och halvklädda horor, mödrar med sina barn på ryggen, regeringstjänstemän och feta slavhandlare med guld- och diamantringar på alla fingrar utom tummen. Alla hade ett och samma mål – att se efter vad ångbåten hade med sig, och om möjligt skaffa sig en plats ombord när hon var färdig att lämna det helvete som var Khartoum.

För att tvillingarna inte skulle uppslukas av folkmassan lyfte David upp Saffron på axlarna medan Rebecca tog Amber i handen. Sedan fortsatte de beslutsamt och nådde hamnen några minuter efter general Gordon, som fruktade upplopp och var där med en styrka.

Ibis var på väg in i hamnbassängen tvärs över strömmen och när fartyget var en halv kabellängd från kajen lossade besättningen trossarna till de efterföljande båtarna. Ryder Courtney hade posterat ut beväpnade män på lastpråmarna och de kastade ankar så att fartygen blev liggande ute på redden med fören mot den starka strömmen. Det var en försiktighetsåtgärd vidtagen för att hindra de desperata och hungriga människorna från att plundra pråmarna på lasten. Sedan tog Ryder rodret och styrde båten in till kaj.

Så snart han var inom hörhåll började tvillingarna ropa: Ryder! Ryder! Här är vi! Har du med dig något till oss? Han hörde dem över mängdens sorl, spanade in över kajen och upptäckte Saffron på Davids axlar. Han tog cigarren ur munnen och sprätte den över bord. Sedan sträckte han sig efter repet till ångbåtsvisslan och tutade flera gånger och avslutade föreställningen med en slängkyss till Saffron.

Hon brast ut i ett förtjust fnitter och vred sig som en lycklig hundvalp. Tycker du inte att han är världens stiligaste fästman? Hon sneglade på sin storasyster.

Rebecca nedlät sig inte att svara, men Ryder vände blicken mot henne och lyfte på hatten. Det tjocka, svarta håret låg klistrat vid huvudet av svett. Ansiktet och armarna var brynta av solen så att de hade samma färg som mörkpolerad teak, utom ett band högst upp i pannan som varit skyddat av hatten och fortfarande var gräddfärgat. Rebecca tittade på honom och neg hastigt. Saffron hade rätt; han var stilig, framför allt när han log, tänkte hon, men vid ögonen syntes redan rynkor. Han börjar bli gammal; mumlade hon. Han är säkert minst trettio.

Jag tror att han är kär i dig. Amber talade om vad hon ansåg.

Prata inte persilja, min sköna, sa Rebecca varnande.

Prata inte persilja, min sköna, viskade Amber tyst för sig själv och lade orden på minnet. Så fort tillfälle gavs tänkte hon använda dem mot Saffron.

Ute på floden ägnade Ryder Courtney sin fulla uppmärksamhet åt båten medan han lirkade in henne till kajen. Han svängde upp henne mot strömmen och höll henne kvar där, sedan vred han på ratten och lät henne driva åt sidan över strömmen tills hennes stålsida stötte i fendrarna som hängde ner på kajsidan. Besättningen slängde ut tamparna till männen på kajen, som grep dem och gjorde fast båten. Ryder signalerade ner till maskinrummet och Jock McCrump stack ut huvudet. Hans ansikte var svart och blankt av olja. Aj, aj, kapten!

Håll ångan uppe, Jock. Man vet aldrig när det blir bråttom.

Ska bli, kapten. Jock torkade svetten ur ansiktet med lite trassel som han höll i en stor, ärrad näve.

Du har befälet, sa Ryder och gjorde en volt över relingen och landade på kajen. Han började slå sig fram genom folkmassan, mot general Gordon och hans soldater, men han kom inte många steg förrän det var stopp och han var omringad av rädda och oroliga människor som tog honom i händerna, grep tag i hans kläder, bönföll honom att lyssna, höll fast honom, skrek och ropade för att överrösta varandra. Effendi, jag har tio barn att föda och fyra hustrur. Låt oss få följa med på ditt fartyg, bad de på arabiska och bruten engelska. Några försökte trycka sedlar i hans händer. Hundra egyptiska pund, det är allt jag har, ta dem, effendi, Allah vare med dig!

Kvinnorna drog av sig sina smycken – tunga silverarmband, ringar och halskedjor, med och utan gnistrande stenar, hela deras förmögenhet. Ta mig och min lilla, låt oss följa med! De höll fram sina barn mot honom, små knyten med stora ögon och lindor som var bruna av kolerans härjningar. Nu slogs de för att nå fram till honom – det var fullt uppror. Gordons soldater försökte tvinga tillbaka människorna med bajonetterna, panik utbröt, folk snubblade, en kvinna föll omkull och tappade sitt barn, de andra tryckte på, trampade på barnet som först sprattlade och skrek – innan det blev liggande, alldeles stilla.

Ryder Courtney upphävde ett tjut av raseri och började slå vilt omkring sig för att freda sig. Han slog ner en fet turkisk köpman med ett enda slag mot käken, sedan sänkte han axlarna och drog in huvudet medan han tog sats rakt in i folkmassan. Då vek de undan och lät honom passera, men bakom honom slöts leden igen och folk började springa ner mot kajen för att ta sig ombord på Ibis.

Jock McCrump stod vid relingen med en skiftnyckel i handen, färdig att avvärja var och en som försökte hoppa ombord, uppbackad av fem besättningsmän beväpnade med yxor och båthakar. Han spräckte skallen på den förste som försökte ta sig över relingen och mannen föll ner i vattnet mellan båten och kajen där han försvann under ytan.

Ryder insåg faran och försökte ta sig tillbaka till fartyget, men inte ens han lyckades tränga sig fram genom den täta folkmassan.

Jock, ta ut henne och lägg henne för ankar bredvid pråmarna! vrålade han.

Jock hörde honom och viftade med skiftnyckeln till tecken på att han hade hört. Han sprang upp på kommandobryggan och gav sin besättning order att kasta loss. De hade inte tid att lossa förtöjningarna utan högg av trossarna med sina yxor. Ibis svängde makligt ut i strömmen med fören först, men innan hon hade kommit ut från kajen hade ytterligare några desperata män försökt borda henne. Fyra föll i vattnet och drogs med av den snabba strömmen. En lyckades klamra sig fast vid relingen men tvingades släppa taget när styrmannen, Bacheet, högg av honom fyra av högerhandens fingrar. Mannen sjönk under ytan och syntes inte till mer. Bacheet sparkade de fyra fingrarna över bord, torkade av yxbladet på sin skjorta och gick iväg för att förbereda ankring ute på redden.

Människorna på kajen upphävde ett unisont tjut av besvikelse. General Gordons soldater försökte fortfarande skingra hopen. De avancerade på ett led, utan förskonande stack de med bajonetterna och slog med gevärskolvarna. Till sist försvann folk tillbaka in i gränderna. Bakom sig lämnade de det ihjältrampade barnet och den gråtande modern. Den turkiske köpmannen som Ryder hade slagit ner låg helt fridfullt på rygg, högljutt snarkande.

Ryder såg sig om efter David och hans döttrar, men generalkonsuln hade uppenbarligen varit klok nog att försvinna från scenen så fort det började bli hotfullt, för han såg inte till dem. Istället var det general Gordon som kom emot honom.

Goddag, general, sa Ryder.

Goddag, mr Courtney. Jag hoppas resan har gått bra.

Resan gick utmärkt, tackar som frågan Vi gjorde god fart genom Sud. Vattnet i kanalen är högt nu. Vi behövde inte varpa oss igenom. Ingen av dem nedlät sig till att nämna eldgivningen eller folkmassan som hade uppträtt hotfullt.

Ni är tungt lastade. Gordon, som var en kortvuxen man, tittade upp på Ryder med sina skrämmande ögon. De var lika blå som ökenhimlen, och alldeles genomskinliga. Den som en gång hade sett in i de ögonen glömde dem aldrig. De var hypnotiska, blicken fanatisk, det yttre tecknet på Gordons aldrig sviktande tro på sin Gud.

Ryder insåg omedelbart vad Gordon syftade på med sitt konstaterande. Jag har femtonhundra säckar durra, varje säck väger tio kantarer.

Gordons ögon glittrade som safirer och han snärtade med käppen mot stövelskaftet. Utmärkt! Garnisonen och hela befolkningen har ont om spannmål. Min förhoppning är att er last ska rädda oss från att svälta tills undsättningsstyrkan anländer från Kairo.

Ryder Courtney blinkade av förvåning över en sådan optimism. Uppskattningsvis trettiotusen själar var instängda i staden. Till och med på svältransoner skulle de göra av med hundra säckar per dag. Enligt de senaste nyheterna, som de hade fått innan mahdin hunnit hugga av telegraflinjerna, höll undsättningsstyrkan fortfarande på att samlas i deltat och skulle inte vara färdig för avmarsch förrän efter ytterligare flera veckor. Och då hade de över femtonhundra kilometer att färdas innan de kom till Khartoum. På vägen måste de ta sig förbi katarakter och färdas igenom Stenarnas Moder, den förfärliga vildmarken. Sedan måste de slå sig fram genom mahdins linjer som bevakade de vidsträckta marsklanden längs Nilen innan de nådde staden och kunde häva belägringen. Femton hundra säckar durra kunde inte föda de instängda invånarna i Khartoum. Då gick det upp för Ryder att Gordons optimism var hans bästa försvar. En man som han kunde inte ge upp, han fick inte förtvivla.

Han nickade i samtycke. Har jag ert tillstånd att börja sälja spannmålet, general? Undantagstillstånd rådde i Khartoum. Ingenting kunde göras utan generalens samtycke.

Sir, jag kan inte låta er distribuera varorna. Befolkningen i min stad svälter. Ryder lade märke till att Gordon talade om staden som sin. Om ni säljer lasten lägger förmögna affärsmän beslag på den till förfång för de fattiga. Vi ska distribuera durran rättvist. Jag ska själv övervaka proceduren. Jag har inget val, men jag tänker naturligtvis betala ett rimligt pris.

Ryder stirrade på generalen. Han var mållös. Sedan hämtade han sig. Ett rimligt pris, general?

Efter senaste skörden kostade durran sex shilling per säck på marknaden i Khartoum. Det var ett rimligt pris då och är det fortfarande.

Vid den tiden hade vi inget krig och staden var inte belägrad, sa Ryder. General, sex shilling är inte rimligt i förhållande till det pris jag själv fick betala. Det räcker inte heller för att kompensera mig för den riskabla transporten och inte heller ger det den vinst som jag har rätt att begära.

Jag är säker på att sex shilling ger en rimlig vinst, mr Courtney. Gordon betraktade honom med sina blå ögon. Denna stad lyder under undantagslagar, sir, och just nu är det straffbart att göra affärer för profit.

Ryder visste att hotet var allvarligt menat. Han hade sett många män bli piskade och avrättade efter summariska rättegångar på grund av att de hade brutit mot någon av den lille mannens alla dekret. Gordon knäppte upp bröstfickan på sin uniformsjacka och tog fram ett litet anteckningshäfte. Han skrev snabbt ner något och rev ur sidan och gav den till Ryder. Det är min betalningsförbindelse för vidare befordran till kediven i Kairo, sa han. Vad har ni mer i lasten, mr Courtney?

Elfenben, vilda fåglar och djur, svarade Ryder.

Ni har min tillåtelse att lasta av det i er lagerbyggnad. För ögonblicket har jag inget intresse av lasten, men det är möjligt att jag senare kommer att kräva slakt av djuren för att föda befolkningen. Hur snart kan ni ha ångaren och pråmarna färdiga för avfärd, sir?

Avfärd, general? Ryder blev blek under solbrännan: han förstod vad generalen hade i tankarna.

Jag ser mig nödsakad att lägga beslag på era fartyg, vi behöver dem för att transportera flyktingar norrut, svarade Gordon. Ni har tillåtelse att rekvirera bränsle till ångpannorna. Ni får ersättning för resan med två pund per passagerare. Uppskattningsvis kan ni ta femhundra kvinnor, barn och familjeöverhuvuden. Jag åtar mig att göra ett urval så att de som mest behöver det får åka med.

Och jag får ännu en personlig betalningsförbindelse, sa Ryder uppgivet. Just det, mr Courtney. Ni väntar vid Metemma tills undsättningsstyrkan kommer dit. Mina egna ångfartyg ligger redan där. Er vittberömda skicklighet som navigatör kommer väl till pass genom Shablukaravinen.

Charles Gordon avskydde allting som han uppfattade som girighet och tillbedjan av Mammon. När kediven av Egypten hade erbjudit honom en ersättning på tiotusen pund för att genomföra den synnerligen farofyllda uppgiften att evakuera Sudan hade Gordon krävt att få summan reducerad till tvåtusen. Han hade sin egen mycket bestämda mening om sin plikt gentemot medmänniskorna och Gud. Om ni drar in pråmarna till kaj ska jag se till att våra soldater skyddar er medan ni lastar av. Major al-Faroque tar hand om operationen. Gordon nickade mot den egyptiske officeren som gjorde en snabb honnör mot generalen. al-Faroque hade själfulla mörka ögon och doftade kraftigt av hårvatten. Och nu måste ni ursäkta, men jag har mycket att göra.

I egenskap av officiell värdinna i den brittiske generalkonsulns hem i Sudan var Rebecca ansvarig för palatsets skötsel. Denna kväll hade hon gett tjänstefolket i uppdrag att duka till middag ute på terrassen med utsikt över Blå Nilen – här kunde Davids gäster äta och samtidigt njuta av svalkan från floden. I solnedgången skulle eldar på eukalyptusved och löv från samma träd brinna i stora fyrfat för att hålla moskiterna borta. General Gordon stod som vanligt för underhållningen, trots att han inte var närvarande. Varje kväll spelade nämligen militärorkestern nere i staden, en föreställning som avslutades med fyrverkerier. Tanken var att erbjuda den hårt prövade befolkningen lite förströelse så att de för en stund kunde glömma hungern och oron.

Rebecca hade sagt till om ett lysande arrangemang den kvällen, men inte för att Ryder Courtney var en av gästerna, som Saffron påstod. Det konsulära silvret var putsat så att det gnistrade ikapp med kristallglasen, linnet stärkt och blekt så att det var vitt som änglavingar. Olyckligtvis kunde måltiden inte mäta sig med dukningen. De skulle börja med en soppa på nypon från den vanvårdade trädgården. Efter denna följde en paté på förvälld palmmärg och stenmalen durra, men måltidens höjdpunkt var en pelikansupreme.

Varje kväll brukade David ställa sig på terrassen ovanför floden med ett av sina Purdeygevär i beredskap, i väntan på att sjöfåglarna skulle återvända hem till häckningsplatserna. Bakom honom stod tvillingarna redo med sina gevär. David ansåg att alla kvinnor som levde i Afrika, en kontinent av vilda djur och ännu vildare män, skulle lära sig hantera ett vapen. Han hade själv lärt upp Rebecca, som vid det laget var en mästerskytt. På ett avstånd av tio steg kunde hon med sex skott från en tung Webley träffa minst fem tomma konservburkar uppställda på stenmuren längst bort på terrassen, så att de virvlade ut över Nilen.

Tvillingarna var fortfarande för små för att klara rekylen från en Purdey eller en Webley, men han hade tränat dem i att ladda vapnen så att de nu var lika snabba och säkra som en professionell laddare på ett fågelpass i Yorkshire. I samma ögonblick som David hade fyrat av de båda piporna ryckte Amber geväret ur händerna på honom och samtidigt fick han det andra geväret av Saffron. Medan han omsorgsfullt tog sikte på nästa fågel, och sköt, laddade flickorna om och var färdiga när han behövde nästa vapen. Tillsammans utgjorde de ett effektivt team.

David var en skicklig skytt och missade sällan ett skott. Under flickornas gälla bifall hände det att han träffade fem eller till och med sex fåglar i snabb följd ur ett och samma sträck krickor som var på väg ovanför dem. Under belägringens första veckor hade vildänder regelbundet flugit över terrassen: krickor, gräsänder och mer exotiska arter som den afrikanska gåsen och årtan – alla hade varit viktiga tillskott till matförrådet. Men de som överlevde lärde sig snabbt och nu tog de flesta en stor omväg när de skulle förbi terrassen. Det var bara de dummaste och minst välsmakande fåglarna som fortfarande föll offer för Davids hagelsvärmar. En samling stornäbbade pelikaner var de senaste.

Den rätt som Rebecca tänkte servera till pelikansupremen var förvällda löv och stam från den heliga egyptiska vattenliljan. När Ryder Courtney hade talat om för henne att just den växten var mjäll och välsmakande hade han samtidigt nämnt att det latinska namnet var Nymphaea alba. Ryder hade stora kunskaper om alla företeelser i växt- och djurriket. Av de vackra blå blommorna gjorde hon en sallad – den peppriga smaken hjälpte till att dölja pelikanköttets fisksmak. Dessa växter frodades i den smala kanalen som skilde staden från fastlandet. Den här årstiden gick vattnet i kanalen ända upp till midjan, men när regnen upphörde torkade den helt ut. General Gordon hade satt sina trupper att bredda och fördjupa kanalen för att underlätta försvaret av staden – till Rebeccas stora förtrytelse, eftersom de samtidigt grävde upp denna nyttiga och näringsrika delikatess.

Vinkällaren var nästan tom, med undantag av en enda låda innehållande tolv flaskor Krug champagne som David tänkte spara till undsättningsstyrkans ankomst. Emellertid dök Bacheet upp med tre kalebasser tej och hälsningar från Ryder Courtney. Detta mustiga, inhemska honungsöl smakade ungefär som cider av dålig kvalitet, men Rebecca hällde beslutsamt upp det i kristallkaraffer som hon ställde fram på bordet.

Nu lade hon sista handen vid utsmyckningen i form av några rankor nerium från den vanskötta trädgården. Om en timme skulle gästerna börja anlända och hennes far hade ännu inte återkommit från sitt dagliga möte med general Gordon. Hon oroade sig lite för att David skulle bli försenad och förstöra kvällen. Men hon var nöjd med att generalen hade tackat nej till middagen; han var en stor och helig man, en imperiets hjälte som förkastade alla sociala evenemang. Han var fördömande och saknade fullständigt konversationsförmåga, dessutom hade han ingen känsla för humor.

Rebecca hörde sin fars fotsteg nere i pelargången och hans röst när han kallade på en av tjänarna. Hon sprang honom till mötes, som hon alltid gjorde. Han återgäldade hennes entusiastiska omfamning med en förströdd kram. Hon tog ett steg tillbaka och tittade oroligt på honom. Far, vad är det?

Vi måste lämna Khartoum i morgon kväll. General Gordon har beordrat alla brittiska, franska och österrikiska medborgare att ge sig iväg senast i morgon.

Betyder det att du följer med?

Ja. Jag har inget val.

Hur ska vi färdas?

Gordon har beslagtagit Ryder Courtneys ångbåt och hans pråmar. Han har beordrat honom att ge sig iväg norrut med alla ombord. Jag försökte protestera, men till ingen nytta. Mannen är omöjlig att resonera med, det går inte att övertala honom när han väl har bestämt sig. Plötsligt log David brett, tog henne runt midjan och svängde runt ett varv med henne. För att säga som det är så är jag enormt lättad över att slippa fatta beslutet själv. För att inte tala om hur glad jag är över att du och tvillingarna äntligen kommer i säkerhet.

En timme senare stod David och Rebecca under kristallkronan i den stora hallen och hälsade gästerna välkomna. De flesta var män eftersom nästan alla vita kvinnor redan hade evakuerats norrut till deltat i general Gordons ångbåtar. Nu satt dessa fartyg fast långt söderut i Metemma och väntade på undsättningsstyrkorna. Rebecca och tvillingarna tillhörde de få europeiska kvinnor som fortfarande var kvar.

Tvillingarna stod snällt och tyst bredvid sin far. De hade fått lov att stanna kvar tills Ryder anlände och titta på fyrverkerierna med honom innan Nazeera, barnflickan, tog med dem till barnkammaren. Nazeera hade varit Rebeccas barnflicka också och var en älskad medlem av hushållet. Hon stod tätt bakom tvillingarna nu, färdig att ingripa när klockan slog nio. Flickorna väntade ivrigt och Ryder Courtney var den siste som kom. När de äntligen fick syn på honom började de som vanligt fnissa och viska.

Han är så söt, sa Saffron och låtsades svimma.

Nazeera nöp henne och viskade på arabiska: Även om du aldrig kommer att bli någon dam så måste du lära dig att uppföra dig som en, Saffy.

Titta vad fint klädd han är, väste Amber. Ryder bar en smoking av det slag som prinsen av Wales hade gjort på modet för inte så länge sedan. Den hade vattrade satängslag och var intagen i midjan. Ryder hade beställt den av en armenisk skräddare i Kairo efter en förlaga i form av ett fotografi i London Illustrated News. Ryder var nyrakad och det nytvättade håret glänste i skenet från stearinljusen.

Och titta, han har presenter med sig till oss! Amber hade sett bulan i hans bröstficka. Hon hade en kvinnas öga för sådana detaljer.

Ryder skakade hand med David och bugade för Rebecca. Han avstod från att kyssa hennes hand, den franskinspirerade gesten som många medlemmar av den diplomatiska kåren hade lagt sig till med. Sedan blinkade han åt tvillingarna som knixade och lade varsin hand för varsin mun för att inte fnissa ihjäl sig.

Får jag äran att eskortera de vackra damerna ut på terrassen? frågade han och bugade.

Oii, oii, mysjöö, bräkte Saffron på storstilad franska, vilket blev för mycket för Amber som var nära att explodera.

Ryder tog en tvilling under vardera armen – han fick nästan vika sig dubbel – och eskorterade dem ut genom de franska fönstren. En av betjänterna i vit kaftan och blå turban serverade glas med fruktsaft, och Ryder gav flickorna presenterna, var sitt halsband med små elfenbensfigurer: lejon, apor och giraffer. Tvillingarna blev överförtjusta.

Nästan som på beställning började militärorkestern spela nere på torget bredvid den gamla slavmarknaden. Avståndet dämpade ljudet så att det blev lagom högt. Musikerna var skickliga och broderade ut den brittiska arméns välkända polkor, valser och marscher med vackra orientaliska slingor.

Sjung för oss, Ryder, snälla! bad Amber och när han skrattade och skakade på huvudet vände hon sig till sin far: Pappa, säg åt honom att sjunga!

Min dotter har rätt, mr Courtney. Det är inte snällt att undanhålla oss er sång.

Ryder sjöng naturligt och okonstlat, snart stampade alla med fötterna och klappade händerna i takt. De som tyckte om att höra sina egna röster sjöng med i refrängerna.

Så började fyrverkerierna, general Gordons kvällsföreställning. Kaskader av blå, gröna, röda gnistor sköt upp i himlen och regnade ner igen när soldaterna avfyrade nödraketerna, och åskådarna ropade ah och åh i förundran. På andra sidan Nilen avfyrade mahdistartilleriet några granater i den riktning varifrån de trodde att raketerna sköts. Som vanligt missade de. Alla på terrassen ropade buu allt vad de orkade.

Sedan leddes tvillingarna bort under fåfänga protester, och resten av sällskapet kallades till bords av tjänarna. Alla var hungriga, kanske inte på svältgränsen, men inte långt därifrån heller. Portionerna var minimala, knappt en munfull var, men herr Schiffer, den österrikiske konsuln, meddelade att nyponsoppan var enormt välsmakande, patén på palmmärg mycket mättande och pelikanen extraordinär. Rebecca bestämde sig för att det var menat som en komplimang.

När måltiden var avslutad befäste Ryder Courtney sin ställning som hjälte genom att klappa i händerna. Bacheet, hans förste styrman, uppenbarade sig med ett grin över hela ansiktet, bärande på en silverbricka där det stod en flaska VSOP Hine Cognac och en stor ask av cederträ innehållande kubanska cigarrer. Med glasen fyllda och fint drag i cigarrerna uppfylldes männen av välbehag och kände sig gemytliga till sinnes. Samtalet var omväxlande och underhållande ända tills monsieur Le Blanc lade sig i:

Jag beklagar den där Chinese Gordon som inte har förstånd att uppskatta ett gott sällskap. Han fnissade på ett fjompigt och ganska irriterande sätt. Han tror väl inte att han måste rädda det mäktiga brittiska imperiet tjugofyra timmar om dygnet. Till och med Herkules vilade från sina storverk. Le Blanc var belgisk emissarie, utsänd av kung Leopold för att knyta diplomatiska kontakter med mahdin. Hittills hade hans ansträngningar inte krönts med framgång och han hade fastnat i staden som de andra i sällskapet. David Benbrook betraktade honom med milt överseende. Men man fick tänka på att mannen var utlänning och inte visste bättre, så man fick ha överseende.

Generalen vägrar att sitta med vid en bankett så länge resten av befolkningen svälter. Rebecca tog Gordon i försvar. Jag tycker att det är storsint av honom. Sedan lade hon snabbt till: Inte för att jag menar att mina enkla försök till matlagning kan kallas för märkvärdiga.

David följde hennes exempel och prisade också generalens ståndaktighet och hans exempellösa framgångar.

Ryder Courtney, som fortfarande led av sviterna efter Gordons senaste uppvisning i ståndaktighet, valde att inte säga någonting alls.

Han besitter en nästan religiös makt över sina män, sa David ivrigt. De följer honom vart som helst och om de vägrar så drar han dem i råttsvansarna som han gjorde med sin oövervinnerliga armé i Kina, eller sparkar dem så de blir blå i baken som han gör med det egyptiska patrask som han tvingas hålla till godo med här.

Ditt språk, pappa, sa Rebecca prudentligt.

Förlåt mig, min älskling, men det är sant. Han är helt utan fruktan. Ensam på sin kamel och i full uniform red han rakt in i den där mordiska rövaren Suleimans rebelläger och läxade upp dem. Istället för att slå ihjäl honom på fläcken övergav Suleiman alla planer på uppror och red hem. "Detsamma gjorde han med zulukrigarna i Sydafrika. När han gick omkring bland dem och tittade på dem med de där hemska ögonen så började de tillbe honom som en gud. Och det fast han lät prygla deras induna för blasfemi."

Ännu en man yttrade sig: Kungar och andra potentater i många länder har tävlat om hans tjänster – kejsaren av Kina, kung Leopold av Belgien, kediven av Egypten och Kapkolonins premiärminister.

Han är först och främst en gudsman, sedan krigare. Han föraktar människans buller och larm och innan han fattar några beslut ber han till Gud i enskildhet för att få vägledning, inföll någon.

Jag undrar om Gud sa åt honom att stjäla min durra, tänkte Ryder surt. Han uttalade inte den tanken högt, utan nöjde sig med att ändra samtalets inriktning: Är det inte märkligt att den man som är vår generals bittraste fiende delar så många av hans egenskaper? Tystnad följde på denna anmärkning, som var nästan lika illa vald som Le Blancs fjantiga påstående, inte alls värdig en man av Ryder Courtneys kaliber.

Till och med Rebecca var förfärad över jämförelsen mellan helgonet och odjuret. Ändå lade hon märke till att de andra männen lyssnade när Ryder lade ut texten. Trots att han var den yngste mannen vid bordet visade de övriga respekt för honom, eftersom både hans förmögenhet och hans rykte var formidabla. Han hade färdats dit få vita män före honom hade vågat sig. Han hade rest ända till Månbergen och han hade seglat på alla de stora sjöarna i Afrikas inland. Johannes, kejsare över Abessinien, var hans vän och förtrogne. Mutesa av Buganda och Kamrasi av Bunyoro var hans blodsbröder och i deras kungariken hade han ensam rätten till handeln.

Hans arabiska var så god att han kunde diskutera Koranen med mullorna i moskéerna. Han talade ett dussin afrikanska språk och kunde köpslå med dinka och shilluk. Han hade jagat och fångat vartenda känt djurslag i Equatoria och sålt dem till menagerier och kungar, kejsare och zoologiska trädgårdar i Europa.

Det var ett extraordinärt påstående, Ryder, sa David försiktigt efter en stunds tystnad. Det som slår mig är att den galne mahdin och general Charles Gordon intar diametralt motsatta ståndpunkter. Men du kanske kan precisera närmare vad du menar med deras gemensamma drag.

Först och främst är båda två asketiker som tror på självförnekelse och på ett avstående från alla världsliga njutningar, svarade Ryder med lätt stämma. Och båda två är hängivna gudsmän.

Olika gudar, invände David.

Nej, sir! En och samma Gud; judarnas, muslimernas och de kristnas och alla andra monoteistiska religioners Gud. Det är bara det att de tillber honom på olika sätt.

David log. Den debatten kan vi kanske föra senare. Men säg nu vad de har gemensamt mer än att de är asketiska gudsmän.

De tror båda två att Gud talar direkt till dem och att de därför är ofelbara. När de väl har bestämt sig biter inga argument, de är döva och blinda. Och återigen, i likhet med så många stora män och vackra kvinnor låter de sig bedragas av personkulten. De tror att de kan göra vad de vill för sina blå ögons skull – eller för gluggen mellan framtänderna, sa Ryder.

Vi vet vem som har de blå ögonen, skrockade David, men vem tillhör gluggen mellan framtänderna?

Muhammad Ahmad, mahdin, den gudomligt utvalde, sa Ryder. "Gluggen mellan framtänderna kallas falja och den betraktas som ett tecken på just utvaldhet."

Du talar som om du kände honom, sa Le Blanc. Har du träffat honom personligen?

Det har jag, sa Ryder och alla stirrade på honom som om han just hade medgivit att han hade ätit middag med Satan själv.

Rebecca var den som först återfick fattningen. Tala om för oss, mr Courtney, var och när? Och hur är han?

"Första gången jag träffade honom levde han i en håla i strandbanken på ön Abbas, omkring femtiofem kilometer längre uppför Blå Nilen från där vi nu sitter. När vi passerade ön gick jag ofta i land och satt med honom medan vi talade om Gud och människornas förehavanden. Jag kan