Rörelsen

By Tomas Löfström

"Han var ensam i kupén. Ensam kanske i hela tåget, han hade inte sett till någon annan. Tåg reste man på egen risk, och få fick tillstånd att resa, att överhuvudtaget resa. Vart skulle man för övrigt bege sig? Och varför? Statsmännen flög, lät sig aldrig ses. Landskapet utanför städerna var få förunnat att se, ens genom dess röda hinnor."Ka har blivit en gammal man. Rynkorna och det långa vita skägget får honom att sticka ut. Han vet att polisen ser honom, när han lämnar tåget med de röda strålskyddsfönstren. Och de har goda skäl att vara uppmärksamma. Snart kommer nämligen Ka träffa människor, vars världsbild går stick i stäv med den teknokratiska Statens. Människor, som vill ha en förändring. De har väntat på honom. Längtat, till och med. Men kommer han kunna leva upp till deras förväntningar? Och vad ska Staten ta sig till, när de inser vad som är på väg att hända? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726896992

Book preview

Ankomsten

(Oktober)

1

Det kunde inte vara långt kvar, inte länge.

Han såg på klockan, han såg på landskapet utanför fönstren. Genom det röda strålskyddsglaset föreföll det honom bekant i solnedgången. De mjuka backarna, ängar med dungar, får och kor betande, odlingar. Lummighet, täthet, växtlighet. Levnad – ändå redan sen höst. Ute i detta som borde vara grönt, ute i denna grönska som gled förbi och som var brun för hans ögon bakom dessa röda glas. Detta landskap som han genomgled och såg som genom en tunn hinna av blodgenomfluten vävnad. Skyddad för det som fanns där ute, i solens strålar, i vinden, i jordens ångor, i djurens utsöndring, i vattnets avdunstning, i blommornas dofter – verkligen skyddad? – såg han landskapet som målat av en färgblind och som en syntetiserad bild. Genom hinnan bröts linjer och konturer oväntat och oregelbundet, avstånd sköts samman, ytor komprimerades, ojämnheter avfasades, detaljer sögs in i större enheter. Det var en bild med indelade ytor utan djup. Stelt och statiskt tedde sig landskapet.

Han såg få människor och få mänskliga boningar. Någon gång en rosa grusväg korsande banan och krympande människovarelser bärande bördor mot byar längre bort, skyndande, liksom skrämda av tåget. Husklumpar röda på solsidan, violetta i skuggan. Mörka gränder, torg stilla i eftermiddagen som närmade sig kväll. Diken bruna över fälten som rynkor i åldriga ansikten. Under träd i brun grönska mörkt. Öde byar och gårdar. Röda rosor vid en ruin. Svarta fåglar cirklande.

Han tyckte att han kände igen sig i detta. Men kanske var det bara ljuset innan solnedgången, färgerna och de långa skuggorna, kanske bara formen på något hus, sättet någon av de enstaka människorna gick längs vägen bortåt.

Han var ensam i kupén. Ensam kanske i hela tåget, han hade inte sett till någon annan. Tåg reste man på egen risk, och få fick tillstånd att resa, att överhuvudtaget resa. Vart skulle man för övrigt bege sig? Och varför? Statsmännen flög, lät sig aldrig ses.

Landskapet utanför städerna var få förunnat att se, ens genom dessa röda hinnor.

Damm och pappersskräp och gammal plast låg på golvet. Ovanför soffan mitt emot honom ett gulnat fotografi av en lång hängbro. I den nersuttna plyschsoffans gråhet satt han hopsjunken med ansiktet i färdriktningen. Ibland lyste kvällsljuset in. Då hettade det i hans magra kinder, och i glaset över fotografiet av bron såg han sina ögon gnistra, såg han vitt hår och skägg, rynkor och trötthet. Han var gammal, hade inte långt kvar. Sedan svängde tåget igen, solen gled undan, och kupén låg i skugga. I glaset såg han bara otydligt sitt ansiktes ovala form.

Mot rälsskarvarna dunkade tågsättets järnhjul monotont.

Han visste inte varför, sådant vet man aldrig, men en mening hade återkommit gång på gång i hans hjärna, hela resan, dag efter dag: Es war spätabends, als K. ankam. Som en melodistump kan göra. Oftast bara melodi, men detta var bara ord. Tyska kunde han inte men uttalade orden rätt: schpätabents, ka.

Det var sent om aftonen, när K. anlände. Det var betydelsen, det hade man sagt honom. De första orden i en bok, Slottet, skriven för närmare tvåhundra år sedan av en som hette Kafka. När han frågat vem K. var, hade man svarat: en lantmätare som anmodats för ett uppdrag. När K. kommit, hade det varit med en uppgift, men vad uppgiften inneburit, det visste man inte. För att det var något annat än att mäta upp åkrar och rita kartbilder, att det helt enkelt var något fullständigt annat, det var uppenbart.

Att den som reste med tåget fascinerades av detta berodde kanske på att hans eget namn var Ka.

Högtalaren knastrade, och den mekaniska rösten spottade ut namnet Ganda, följt av nästa.

Var han framme? Hur skulle han veta?

Sent om aftonen. Ingenting tyder på att det är för sent. Men, tänkte Ka, det är illa nog att det är sent. Och det hemska är att man inte vet om det är för sent. Och han visste inte riktigt om han menade ankomsten eller hela färden, hela utflykten. Om han avsåg hela uppgiften. Eller om det egentligen gällde något ännu mer. Det som han var i. Eller: var till I – hans tillvaro…

Och en sak är att vara för sent ute. En annan om ens tillvaro är för sen. Då är man utlämnad.

Som i ett tåg, detta tänkte Ka, försjunken i sig själv, ensam i den nu mörka kupén, som i ett tåg finns man inuti någonting, och där är man till, och man försöker inrätta sig så gott man kan efter omständigheterna. Samtidigt, och ofta utan att man reflekterar över det eller ens är medveten om det, färdas hela denna verklighet i någon riktning om vilken man ingenting vet, åt vilket man ingenting kan göra.

Vart man är på väg vet man inte. Inte heller om det är för sent. Om man råkar ut för detta: att komma för sent till världen.

Häftigt, skakande och gnisslande, bromsade tåget.

Visslade ihållande, rullande allt saktare nerför. Genom fönstret, vagt och otydligt i skymningen, såg Ka ett slott på en kulle, mörkt och tungt, utan ljus i de många fönstren som ännu blänkte matt violett i det grumliga ljuset från den molnskymda solen, kanske redan under horisonten. Slottet var stort och hade formen av en femhörning med spetsiga torn i varje hörn, och någon port syntes inte på de sidor som var synliga från tåget.

Bortom slottet, nedanför kullen, fanns hus. En fläckigt silverblänkande flod flöt i en båge, och på andra sidan utbredde sig staden. Vattnet flöt vitt under upplysta broar med svarta valv. Bilar gled över broarna som lysande punkter in i nätet av ljusgator, sögs in i den självlysande labyrinten på andra sidan. Just i flodkröken, där husgyttret var tätast, avtecknade sig några fasadbelysta torn i gotisk stil mot mörka husmassor.

Över hela staden, över allt det som Ka nu såg, vilade som ett väldigt tak av moln. De sista svaga solstrålarna var borta. En tryckt stämning vilade över detta kantiga, hårda stadslandskap. Ett hot i de mörka, orörliga, orangefärgade i verkligheten antagligen gulaktiga – molnen. Ingenstans en spricka, ingenstans en reva där natthimlen var synlig, ingenstans den svartblå sammeten med sina glittrande knappnålshuvuden. Förstämning vilade över denna stad som var Ganda. Tåget svängde åt vänster ner mot floden och staden genom ett industriområde med mörka fabrikskomplex, en del med brunlysande väggar. Fraktbilar i rörelse, ljud av stora hammare, vibrationer från turbiner. Skorstenar formade som buteljer och rök som en tjock navelsträng förbindande jord och himmel, stad och moln. Silos, oljepipelines, kraftledningar. Just innan floden en ofantlig svart kub, svarta murar runt byggnaden, kraftiga järnportar, strålkastare på taken, taggtråd och vakter– kärnreaktorn.

Hyreskaserner bortom kraftverket, arbetarebostäder med upplysta trappuppgångar och folk i klungor, små och svarta mot ljuset, stående och sittande utanför de trasiga husen. Tvätt till tork på balkonger. Asfalt och grus mellan husen. Lekande barn i kylan. Polisbilar cirklande runt kvarteren med fladdrande apelsingult sökarljus och då och då vinande sirener.

Unga par hand i hand på väg in mot centrum längs den breda gata som gick ner mot floden, trafikerad av enstaka trådbussar, och utmed vilken järnvägen fortsatte. Tågsättet gled ut på bron, och på andra sidan gick spåret in mellan hyreshusens bakgårdar.

Ka visste att han var framme.

Ganda. Staden.

Han kände igen den, och han kände inte igen den. Kände igen sig, kände inte igen sig. I hans ögon var det förändrat.

Han visste inte om han föreställt sig det så här. Vad hade han föreställt sig – och vad föreställde det här? Förväntade man sig att staden skulle vara honom bekant?

Kanske var detta inte att komma hem. Kanske var detta att komma bort. Detta som var staden.

Detta som var vilken stad som helst. Han hade sett det hundra gånger i denna stat och i andra. Förr och senare. Likadant. Detta som var vilken stad som helst - i vilken annan situation som helst. Men som i denna var endast detta: staden.

Ka gjorde sig klar. Knäppte ett par knappar i jackan, slängde ena änden av halsduken över axeln. Satte sig igen och strök sig över skägget, fuktade läpparna.

Att han var nervös inför detta möte, var det underligt?

Han var inte sig själv.

Tog av sig glasögonen och putsade dem med näsduken, strök sig över ögonen och tog på dem igen. Tittade ut, liksom utan att se, såg det han väntade sig: baksidor av kulisser. Såg sot och räls. Gnistor i dimmig luft som genomkorsades av ståltråd och till och med genom filterventilen smakade gas och elektricitet.

Den upplysta välvda hallen, halvcylindern av glas och järn, av plast och aluminium, närmade sig, och tåget gled sakta in i det röda ljuset.

Det var sent, och han var där. Nu. Och tåget stannade och stod stilla.

Ka tog sin resväska, gick ut ur kupén och följde korridoren åt höger.

2

Det var inte många som reste, som ville resa, som fick resa eller beordrades att resa. Statens järnvägar förmedlade huvudsakligen gods. Järnvägsstationerna, särskilt de stora ljusa hallarna i storstäderna, hade därför givits en annan funktion, som innetorg, ett komplement till kulturcentra som kyrkor, fackföreningshus, kulturcentraler. Här fanns café och biograf, spelhall och sporthall. Här fanns också info-apparater, liksom på kulturcentralerna, men inte fullt så mångsidiga som där. Apparaterna stod i biblioteket som för övrigt innehöll tusentals kassetter för hemlån eller avlyssning i små celler med boxar.

Så hade man utnyttjat dessa väldiga byggnader med enkla medel på ett ändamålsenligt sätt.

Ka stod och såg detta, just inkommen från perrongen. Folk skyndade förbi honom, trängdes och knuffades. Fötter hasade över stengolvet, mummel av röster svävade. Ansikten virvlade, ögon glänste, målade munnar och kinder, somliga med munskydd trots att de här var inomhus. Högtalarrösten pinglade och knastrade som den gjort utan avbrott sedan hallen byggdes, men den ekade inte längre ut tågtider och destinationsorter utan statliga meddelanden från Informationsstyrelsen. Ljuset från kuberna som hängde i trådar högt uppe under valvet var outhärdligt vitt, nästan blått, ändå på något vis otillräckligt. Ka såg allt mycket klart efter fångenskapen bakom den röda hinnan, ändå tycktes honom här alla färger bleka, svagare än han hade väntat.

Han var inte en som smälte in i mängden, inte här, med sitt spretiga, rätt långa hår, sitt vita gubbskägg, sin skinnjacka och röda halsduk. Och han kände polisernas blickar. Men människorna, dessa hundratal och tusental, tycktes knappast lägga märke till honom. Alla skyndade fram liksom omedvetna om sin omgivning, ändamålsenliga, målinriktade och ambitiösa, slutna i sig själva, kroppar dolda i välsittande rustningar av syntet, blänkande som plast i svaga pastellfärger. Dockor glidande förbi som på en räls, predestinerade, klara över sitt program, tillfredsställda med det schema där de var och en hade sin spalt.

Detta, liksom det statiska taket av gulnade moln, liksom den pulserande hinnan i rött, liksom den nergångna och förvittrade stadsmiljö som han visste fanns utanför stationens bevakade portar, detta var den verklighet som följt på utvecklingsoptimismens tid, på kapitalismens och kommunismens tid, på ideologiernas, konjunkturernas och krisernas, stridernas och krigens tid. Detta var den eviga fredens tid. Detta var det statiska samhällets tid. Teknokratins triumf, politikens kollaps. Menlösheten satt i system.

Varken ont eller gott, detta var bara vad som var. Som varit och skulle vara, det visste var och en.

Men detta var historiens nederlag, och det var utan någon framtid. Det var moralens förfall och själens självmord, det andligas konkurs. Och redan föll betongen samman i murarna, och stålet splittrades i smulor i konstruktionens bärande bjälkar. Materiellt var sammanbrottets katastrof redan framskriden, även om Statsstyrelsen förteg det, även om den kunde hindra människorna från att se det de såg och intala sig själv att Staten var oföränderlig och utan fläckar. Materiellt fanns ingen räddning. Det var inte i det hoppet fanns att söka.

Det var inte därför han kommit. Inte för att rädda fingrarna på en redan död