Korosko-tragedin

By Sir Arthur Conan Doyle

Den trettonde februari 1895 avgår en propellerångare vid namn Korosko från hamnen i Shellal i dåvarande Nubien. Båtens passagerare utgörs av ett sällskap europeiska turister som har för avsikt att resa två hundra mil av den nubiska Nilen, mellan flodens första och andra katarakt. De rör sig i gränslandet mellan säkerhet och fiendeområde, och trots försiktighetsåtgärder blir de snart attackerade och bortrövade av muslimska krigare. De tas på en resa genom öknen, ovetandes om de kommer få leva, eller om denna resa är början på slutet. Korosko-tragedin skrevs 1898 och utspelar sig under den brittiska imperialismens storhetstid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728365472

Sir Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle (1859–1930) was a Scottish writer and physician, most famous for his stories about the detective Sherlock Holmes and long-suffering sidekick Dr Watson. Conan Doyle was a prolific writer whose other works include fantasy and science fiction stories, plays, romances, poetry, non-fiction and historical novels.

Book preview

Arthur Conan Doyle

Korosko-tragedin

Översättning av Oscar Nachman

SAGA Egmont

Korosko-tragedin

Översatt av Oscar Nachman

Originaltitel: The Tragedy of the Korosko

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1913, 2022 Arthur Conan Doyle och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728365472

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAP. I.

Allmänheten undrar måhända, varför den aldrig sett något i tidningarna om det öde, som drabbade passagerarna på Korosko. I våra dagar med dess universella pressagenturer, mottagliga för varje småsak, kan det förefalla otroligt, att en tilldragelse av sådan vikt länge skulle förbli onämnd i tidningarna. Vare det nog sagt, att det fanns mycket tungt vägande skäl av både personlig och politisk natur att hålla tyst med saken. Fakta voro bekanta för en hel del personer, och en landsortstidning meddelade verkligen en version därav, men blev allmänt mött med misstroende. De ha nu upptecknats i berättelseform, varvid materialet hämtats från de under edlig förpliktelse avgivna vittnesmålen av överste Cochrane Cochrane, tillhörande Militärsällskapet, samt ur brev från miss Adams, Boston, Mass. Dessa ha kompletterats med det vittnesmål, som avlades av kapten Archer vid Egyptiska kamelkåren inför regeringens hemliga undersökningskommitté i Kairo. Mr James Stephens har vägrat att nedskriva sin version av händelsen, men som detta arbete förelagts honom i korrektur och inga ändringar eller strykningar gjorts av honom, har man skäl att antaga, att han icke lyckats upptäcka några mera betydande felaktigheter, och att hans invändningar mot publicerandet därav berott på privata och personliga skrupler.

Korosko, en flatbottnad propellerångare med bred förstäv, trettio tum djupgående och till utseendet påminnande om ett strykjärn, avgick den 13 februari 1895 från Shellal, vid första katarakten destinerad till Wady Haifa. Jag har en passagerarelista för resan, som jag här återger:

»Propellerångaren Korosko den 13 februari.

Passagerare:

Överste Cochrane Cochrane, London.

Mr Cecil Brown, London.

John H. Headingly, Boston U. S. A.

Miss Adams, Boston, U. S. A.

Miss S. Adams, Worcester, Mass., U. S. A.

Monsieur Fardet, Paris.

Mr och mrs Belmont, Dublin.

James Stephens, Manchester.

Högvördige mr John Stuart, Birmingham.

Mrs Schlesinger med sköterska och barn, Florens.

Detta var det sällskap, som satte ut från Shellal i avsikt att tillryggalägga de två hundra mil av den nubiska Nilen, som ligga mellan första och andra katarakten.

Det är ett egendomligt land, detta Nubien. Varierande i bredd från några mil till några meter (ty namnet tillkommer endast den smala sträcka, som kan uppodlas) sträcker det sig i en smal, grön, palmkantad remsa på ömse sidor om den breda, kaffebruna floden. Bortom det utbreder sig på den libyska sidan en vild och obegränsad öken, som sträcker sig genom hela Afrikas bredd. På den andra sidan är en lika ofruktbar öken begränsad av det avlägsna Röda havet. Mellan dessa två väldiga och ofruktbara vidder kröker Nubien sig som en grön mask utefter flodens lopp. Emellanåt försvinner det helt och hållet, och Nilen rinner mellan svarta och solspruckna höjder med den gula flygsanden liggande som glaciärer i dess dalar. Överallt ser man spår efter försvunna folk och förkvävd civilisation. Groteska gravar ligga överallt på kullarna eller avteckna sig mot skyn: pyramidgravar, tumulusgravar, klippgravar — överallt gravar. Och emellanåt då båten svänger om en klippig udde, ser man en övergiven stad högt uppe — hus, murar, vallar, med solen skinande genom tomma fönstergluggar. Ibland får man höra, att det varit en romersk, ibland en egyptisk stad, ibland har varje spår till upplysning om dess namn eller ursprung gått totalt förlorat. Man frågar sig själv med häpnad, varför något folk skulle vilja bosätta sig i en sådan hemsk avskildhet, och man finner det svårt att acceptera den åsikten, att detta endast varit av värde såsom ett slags förpost för det bördigare landet längre ned och att dessa tätt intill varandra liggande städer endast varit lika många fästningar, avsedda att hålla tillbaka de söderut boende vilda och rovgiriga stammarna. Men vilken än förklaringen kan vara, vare sig det var krigslystna grannar eller klimatiska förhållanden, så stå de där, dessa hemska, tysta städer, och uppe på kullarna kan man se deras invånares gravar, liknande kanongluggarna på ett örlogsfartyg. Det är genom detta spöklika, döda land, som turisterna röka och prata och flirta sig fram, då de färdas upp till den egyptiska gränsen.

Passagerarne på Korosko utgjorde ett glatt sällskap, ty de flesta av dem hade rest tillsammans upp från Kairo till Assouan, och till och med anglosaxisk is smälter fort på Nilen. De hade tur nog att vara utan den enda otrevliga personen, som på dylika små båtar är tillräcklig att förstöra nöjet för hela sällskapet. På ett fartyg, som är föga större än en stor ångbarkass, är hela sällskapet överlämnat på nåd och onåd åt tråkmånsen, cynikern eller brummbjörnen. Men Korosko var befriat från allt i den vägen. Överste Cochrane Cochrane var en av dessa officerare, som den brittiska regeringen, utgående från ett bedömande av genomsnittsmannen, vid en viss ålder förklarar oduglig till vidare tjänstgöring och som bevisar värdet av ett dylikt system genom att sedan tillbringa sin tid med att utforska Marocko eller jaga lejon i Somaliland. Han var en mörklagd, ståtlig, örnnäst man med artigt, förekommande sätt men fast, forskande blick; mycket noga med sin klädsel och punktlig i sina vanor, en gentleman ända ut i fingerspetsarna. I sin anglosaxiska motvilja för allt som stötte på känslosamhet hade han anlagt ett självbehärskat uppträdande, som vid första bekantskap kunde verka frånstötande, och det föreföll dem, som verkligen kände honom, som om han bemödat sig om att dölja det goda hjärta och mänskliga känslor, som föranledde hans handlingar. Det var respekt snarare än tillgivenhet, han ingav sina medpassagerare, ty i likhet med alla dem som sammanträffat med honom, kände de, att han var en man, med vilken bekantskap sannolikt icke skulle övergå till vänskap, ehuru då vänskapen en gång inträtt, den skulle bli en oföränderlig och oskiljaktig del av honom själv. Han hade gråsprängda, militäriska mustascher, men hans hår var ovanligt svart för en man av hans år. I sin konversation gjorde han icke minsta antydan om de mångfaldiga fälttåg, i vilka han utmärkt sig, och det skäl, som vanligen gavs för denna hans tystlåtenhet, var att de sträckte sig så långt tillbaka i tiden, att han blev nödsakad att offra sin militära ära för sin eviga ungdoms skull.

Mr Cecil Brown — för att taga namnen i den ordning de förekomma på passagerarelistan — var en ung diplomat från en av ambassaderna på Kontinenten, något bekajad med Oxford-manér och överdrivet förfinad, men fullproppad med intressanta ämnen att prata om och intelligenta tankar. Han hade ett svårmodigt, vackert ansikte, små vaxade mustascher, låg röst och liknöjt sätt, som dock livades på ett behagligt sätt därigenom att hans ansikte upplystes av ett småleende då någonting tilltalade hans fantasi. En förvärvad cynisk livsåskådning sökte alltjämt hålla inom skrankorna hans naturliga och ungdomliga entusiasm. Han valde Walter Pater till reselektyr och satt hela dagen, reserverad men älskvärd, under soltältet med sin roman och sin skissbok på fällstolen bredvid sig.

Amerikanarna bildade en grupp för sig själva. John H. Headingly var från Nya England, hade studerat vid universitetet i Harvard och fulländade nu sin uppfostran genom en resa kring jorden. Han var en typ för den bästa amerikanska ungdomen — livlig, iakttagande, allvarlig, vetgirig och bra nog fördomsfri med en vacker barlast av osekterisk men allvarlig religiositet, som höll honom stadig bland ungdomens alla plötsliga vindstötar. Han tycktes ha mindre men hade i verkligheten mera kultur än den unge Oxforddiplomaten, ty han besatt livligare känsla ehuru mindre exakt vetande. Miss Adams och miss Sadie Adams voro faster och brorsdotter, den förstnämnda en liten, energisk gammal mamsell från Boston med hårda anletsdrag och ett väldigt överskott av oanvänd ömhet bakom sina stränga och svartmuskiga anletsdrag. Hon hade aldrig förut varit utomlands, och hon var nu ivrigt upptagen av det själspålagda värvet att bringa Östern upp till Massachusetts’ ståndpunkt. Hon hade knappast landstigit i Egypten, förrän hon såg, att landet behövde hjälpas till rätta, och alltsedan hon fattats av den övertygelsen, hade hon haft full sysselsättning. De sadelbrutna åsnorna, de utsvultna herrelösa hundarna, flugorna som surrade omkring småbarnens ögon, de nakna barnen, det oförsynta tiggeriet, de trasiga, osnygga kvinnorna — allt detta vädjade till hennes samvete, och hon grep sig modigt an med sitt reformationsarbete. Men som hon icke kunde tala ett ord av landets språk och var urståndsatt att få någon av delikventerna att förstå, vad hon ville, lämnade hennes färd uppför Nilen den uråldriga Östern precis likadan som hon funnit den men beredde hennes medpassagerare en god del nöje. Ingen hade roligare åt hennes ansträngningar än hennes brorsdotter Sadie, som med mrs Belmont delade äran att vara den populäraste personen ombord. Hon var mycket ung — hade, just lämnat Smith College — och hon ägde ännu många av barnets både dygder och fel. Hon hade dess uppriktighet, trohiärtade tillit, oskuldsfulla rättframhet, goda humör och även dess pratsamhet och brist på vördnad. Men till och med hennes fel framkallade munterhet, och om hon bevarat många av ett begåvat barns egenskaper, så var hon icke desto mindre en lång och vacker kvinna, som såg äldre ut än hon var till följd av att hon bar håret nerkammat över öronen. Frasandet av hennes kjolar och den klara rösten, det behagliga, smittande skrattet voro välbekanta och välkomna ljud ombord på Korosko. Till och med den stele översten blev hjärtlig och den Oxford-uppfostrade diplomaten glömde att vara onaturlig i miss Sadie Adams’ sällskap.

De övriga passagerarna kunna avfärdas i korthet. Somliga voro intressanta, andra neutrala och allesammans älskvärda. Monsieur Fardet var en godmodig men dispytlysten fransman, som hyste de mest avgjorda åsikter om Storbrittaniens intriger och olagligheten av dess ställning i Egypten. Mr Belmont var en järngrå, kraftig irländare, beryktad såsom en häpnadsväckande skicklig gevärsskytt på långa avstånd, som vann nästan vartenda pris, Wimbledon eller Bisley ställde upp. I sällskap med honom var hans hustru, en ytterst behaglig och fin dam, full av den för hennes nation betecknande humorn. Mrs Schlesinger var en medelålders änka, lugn och stillsam, som endast tänkte på sitt sex års barn, något som var helt naturligt ombord på en båt med ett öppet järnräck som reling. Högvördiga John Stuart var en nonkonformist präst från Birmingham — presbyterian eller kongregationalist — en ohyggligt korpulent herre, långsam och trög i sitt sätt, men välsignad med en torrolig humor, som, efter vad jag hört sägas, gjorde honom till en mycket omtyckt predikant och en framstående talare från avancerat radikala plattformer.

Slutligen var där också mr James Stephens, en Manchesterjurist (yngste delägare i firman Hickson, Ward & Stephens) som rest för att bli kvitt följderna av en influensa-attack. Stephens var en man, som inom loppet ąv trettio år arbetat sig upp från att tvätta firmans fönster till att sköta dess affärer. Under största delen av denna långa tid hade han varit fördjupad i torra, tekniska göromål, levat med den enda tanken att göra de gamla klienterna belåtna och skaffa nya, tills hans själ blivit lika formell och avmätt som lagarna han utlade. En fin och känslig natur var i fara att bli förkrympt. Arbetet hade blivit en inrotad vana hos honom, och som han var ungkarl, hade han knappast något intresse, som kunde draga honom därifrån, så att han själv så småningom höll på att kringmuras som under medeltiden en nunnas kropp. Men till sist kom denna vänliga sjukdom, och naturen tvang James Stephens att lämna de gamla hjulspåren och skickade honom ut i vida världen från det idoga Manchester och hans bokhyllor, fulla av auktoriteter i kalvskinnsband. Till en början förargade detta honom i hög grad. Allting föreföll honom obetydligt i jämförelse med hans eget dagliga arbete. Men så småningom fick han sina ögon öppnade och han började otydligt se, att det var hans eget arbete som var obetydligt i jämförelse med denna underbara, omväxlande, oförklarliga värld, med vilken han var så obekant. Han insåg tydligt, att avbrottet i hans verksamhet kunde bli av större vikt än själva verksamheten. Alla slags nya intressen bemäktigade sig honom, och den medelålders lagkarlen upplevde en eftersommar av den ungdom, han förspillt bland sina böcker. Hans karaktär var alltför formad för att han skulle kunna vara annat än torr och metodisk i sitt uppträdande och en smula pedantisk i sitt tal, men han läste och tänkte och iakttog. Han hade färdats upp från Kairo i sällskap med de andra och kommit i vänskapligt förhållande med miss Adams och hennes brorsdotter. Den unga amerikanskan med sitt prat, sin käckhet och sitt oföränderligt goda, humör roade och intresserade honom, och hon i sin ordning erfor en blandning av respekt och medömkan för hans kunskaper och hans begränsade erfarenhet. Så de blevo goda vänner och folk smålog,