Safari

By Wilbur Smith

Dr. Robyn Ballantyne, dotter till en välkänd missionär och äventyrare, är på väg att återvända till södra Afrika och landet där hon är född. Hennes mål är att förse befolkningen med medicin och kristen tro - och att en gång för alla få ett slut på slavhandeln. Med sig har hon sin ambitiöse bror, soldaten Zouga, vars besatthet av rikedomar och framgång slår allt djupare kilar mellan syskonen. Hur länge kommer de klara av varandras sällskap?
Syskonen Ballantynes resa blir allt annat än rofylld. Robyn inser nämligen snart att skeppet de färdas med tillhör en slavhandlare. Hon har dessutom känt en motvillig attraktion till den människohandlande amerikanen. Nu måste hon istället förbereda sig för att ta upp kampen mot honom. Kommer hon lyckas med allt det som hon tagit sig för?
Safari är den första delen i Wilbur Smiths spännande äventyrsserie om släkten Ballantyne.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728129654

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Safari

Översättning av Nils Larsson

SAGA Egmont

Safari

Översatt av Nils Larsson

Originaltitel: A Falcon Flies

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1983, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129654

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1860

Afrika låg på lur vid horisonten som ett lejon i bakhåll, gulbrunt och gyllene i gryningssolen, härdat av kylan från Benguela-strömmen.

Robyn Ballantyne stod vid relingen och stirrade bort mot den jättelika kontinenten. Hon hade stått så där sedan en timme före gryningen, långt innan man kunde sikta land. Hon hade vetat att det fanns där, känt dess vidsträckta, gåtfulla närvaro i mörkret, förnummit hur dess varma och mustigt torra andedräkt blandades med de fuktkalla vindarna från strömmen, som det stora fartyget färdades på.

Det var från henne och inte från utkiken som skriket kom, som fick kapten Mungo St John att rusa uppför kajuttrappan från sin hytt i aktern och resten av besättningen att tränga ihop sig vid skeppssidan och stirra och prata i munnen på varandra. Mungo St John grep bara tag i teakrelingen någon sekund och stirrade bort mot land, innan han svängde runt och började ropa ut sina order med sin låga men genomträngande röst, som tycktes nå vartenda skrymsle på fartyget.

Stå klar att gå över stag!

Styrmannen Tippoo motade iväg besättningen till sina sysslor med hugg och slag. I två veckor hade rytande vindar och låga, dystra moln hindrat dem från att se vare sig sol eller måne eller någon annan himlakropp som de kunnat fastställa sin position från. Om de kunnat använda besticksräkning borde det höga klipperskeppet ha befunnit sig hundra nautiska mil längre västerut, långt borta från den här förrädiska kusten med alla dess grund, som inte fanns på något sjökort, och dess vilda, öde stränder.

Kaptenen var yrvaken, hans långa, rufsiga mörka hårman krusade sig i vinden, och han var fortfarande lite röd om kinderna av sömn och även av ilska och oro under den släta, brunbrända huden. Men blicken var klar och ögonvitorna lyste starkt vita mot den gyllengula irisen. Ännu en gång, till och med i detta ögonblick av förvirring och oreda, förundrade sig Robyn över att han kunde ha sådan pondus – han var så stor och ståtlig, på ett sätt som på en gång både skrämde och tilltalade henne oerhört.

Hans vita linneskjorta var oknäppt och bara nerstoppad som hastigast i byxorna. Också på bröstet var huden mörk och slät, som om den varit insmord med olja, och håret på det krulligt. Hon rodnade när hon såg de tjocka, mörka virvlarna, för de påminde henne alltför tydligt om den där morgonen alldeles i början av resan – den första morgonen som de hade seglat in i det varma blå atlantvattnet nedanför trettiofemte latituden nordlig bredd, morgonen som plågat henne så och medfört så många oroliga böner ända sedan dess.

Den morgonen hade hon hört plaskandet och dunkandet av vatten uppifrån däcket ovanför sig och skramlet från skeppspumpen. Hon hade lämnat det provisoriska bordet i sin lilla hytt, där hon satt och arbetade med sin journal, svept en sjal om axlarna och gått upp på huvuddäck, intet ont anande stigit ut i det bländande solskenet och bestört stannat upp.

Två matroser stod och pumpade av alla krafter, och det klara havsvattnet sprutade väsande i en bred stråle. Under strålen stod Mungo St John naken med upplyft huvud och armar, vattnet forsade ner över hans ansikte, så att det svarta håret klibbade mot pannan och nacken, slätade ut hårvirvlarna på bröstet och den muskulösa magen. Hon hade stått som fastnaglad och bara stirrat och inte kunnat slita ögonen från honom. De två matroserna hade vänt på huvudet och flinat mot henne, medan de fortsatte att hålla pumpen i gång.

Naturligtvis hade hon sett en naken manskropp förut, utlagd på dissektionsbordet, mjuk, vit hud hopsjunken över benknotor och med magen uppsprättad och inälvorna hängande utanför som slaktavfall eller mellan smutsiga filtar på febersjukhuset, svettiga och stinkande och i hemska dödsplågor – men aldrig så här, inte frisk och vital och överväldigande som här.

Det var en sådan fantastisk symmetri och balans över hela kroppen, från bålen ner till de kraftiga benen, från de breda axlarna ner till den smala midjan. Det glänste om huden, till och med där den inte var solbränd. Det här var inte någon smutsig härva av maskulina organ, till hälften dolda av en snårig buske av grovt könshår, inte något skamligt och smått motbjudande. Det här var vibrerande manlighet, och hon hade genast kommit att tänka på arvsynden, det hade känts som om hon var Eva i paradiset och ormen och äpplet hade uppenbarats framför henne, och hon flämtade till vid tanken. Han hade hört henne och steg fram ur den forsande vattenstrålen och strök håret ur ögonen. Han såg hur hon stod där alldeles intill honom och varken kunde röra sig ur fläcken eller slita bort blicken, och han log sitt loja, lite hånfulla leende men gjorde ingen min av att skyla sig, vattnet rann fortfarande om kroppen på honom, dropparna glittrade som små diamanter på hans hud.

God morgon, doktor Ballantyne, hade han mumlat. Är det månne meningen att jag skall bli föremål för någon av era vetenskapliga studier?

Först då hade hon kunnat bryta förtrollningen, kunnat snurra runt och rusa tillbaka till sin illaluktande lilla hytt. Hon trodde att hon skulle känna sig mycket störd, när hon kastade sig på de smala brädorna i sin koj, väntade sig att hon skulle överväldigas av en känsla av synd och skam, men det gjorde hon aldrig. I stället kände hon till sin förvirring hur det knöt sig i bröstet på henne, så att hon blev alldeles andlös, och hon kände sig märkvärdigt varm om kinderna och halsen, det kröp i nackhåren på henne, och värmen spred sig även till andra delar av kroppen, och det hade gjort henne så orolig att hon snabbt kastat sig ur kojen och ner på knä för att vädja om förståelse för sin egen ovärdighet och för hur simpel och oåterkalleligen syndig hon i grund och botten var. Det var en övning som hon hade utfört tusentals gånger under sina tjugotre år, men sällan med så föga framgång.

Under de trettioåtta dagar av resan som hade gått sedan dess, hade hon försökt undvika de där gula ögonen och det där loja, lite hånfulla leendet och börjat inta de flesta av sina måltider i hytten, till och med i den tryckande hettan vid ekvatorn, när stanken från hinken bakom segelduksskärmen i hörnet inte precis ökat hennes aptit. Bara när hon visste att sjögången var så kraftig att han måste vara på däck, följde hon med sin bror och de andra till salongen.

Då hon stod och såg på honom nu, när han dirigerade sitt skepp bort från den fientliga kusten, kände hon återigen hur det började krypa i nackhåren på henne, och hon vände sig hastigt mot landet som nu bredde ut sig framför bogen. Vinden slet i tackel och tåg, det knakade och brakade i master och rår och smällde i seglen som kanonskott.

När hon fick syn på land kom hon nästan över dessa minnen från början av resan och fylldes i stället av en sådan fruktan, att hon undrade om det var möjligt att ens födelseland så klart och obestridligt kunde kalla de sina.

Det verkade otroligt att det hade gått nitton år sedan hon var en fyraårig tulta som hängde sin mor i kjolarna sedan hon sist hade sett det där stora berget med sin platta topp, som vaktade den yttersta sydspetsen av kontinenten, sakta sjunka ner under horisonten. Det var ett av de enda tydliga minnen av det här landet som hon ännu hade. Hon kunde nästan fortfarande känna hur det där sträva, billiga tyget, som en missionärshustru måste ha i sina kläder kändes, höra snyftningarna som hennes mor försökte hålla tillbaka och känna hur gråten fick moderns ben att skälva under kjolarna, när hon klamrade sig fast vid dem. Hon mindes så väl hur rädd och förvirrad hon varit, när modern varit så olycklig, hur hon med barnets intuition hade förstått att deras liv skulle komma att totalt förändras, men att hon bara vetat att den där långa figuren som dittills hade stått i centrum för hennes barnatillvaro nu saknades.

Gråt inte, lilla vän, hade hennes mor viskat. Vi får snart träffa pappa igen. Seså, gråt inte nu. Men de här orden hade fått henne att tvivla på att hon någonsin skulle få se sin far igen, och hon hade tryckt ansiktet hårt mot den sträva kjolen, för stolt till och med vid den åldern för att låta andra få höra hennes gråt.

Som alltid hade det varit hennes bror Morris som tröstat henne. Han var tre år äldre än hon, en ung man på sju år, liksom hon född i Afrika, vid stranden av en fjärran, brusande flod med ett underligt, exotiskt namn, Zouga, som han hade fått sitt andra namn från. Morris Zouga Ballantyne – hon tyckte bäst om namnet Zouga och använde alltid det, det påminde henne om Afrika.

Hon vände sig mot akterdäck igen, och där stod han nu, lång men inte så lång som Mungo St John, som han upphetsat samtalade med och pekade mot det lejonfärgade landet med livliga miner. Han hade ärvt sina drag från fadern; de var grova men ändå kraftfulla, näsan knotig och böjd och munnen bestämd och kanske lite barsk.

Han lyfte tubkikaren till ögat igen och studerade den låga kustlinjen, granskade den med samma noggrannhet som han alltid hade vad han än företog sig i stort som smått, innan han sänkte den och vände sig mot Mungo St John igen. De samtalade lågmält. Ett osannolikt förhållande hade utvecklats mellan dem båda, en ömsesidig men något reserverad respekt för den andres styrka och kunnande. Men om sanningen skall fram, så var det egentligen Zouga som var mest angelägen om att det här förhållandet skulle bestå. Som alltid var han aldrig sen att ta vara på varje tänkbart tillfälle att pumpa Mungo St John på dennes kunnande och erfarenheter. Han hade lagt ner mycken charm på det, men sedan de lämnade hamnen i Bristol hade han fått ur kaptenen det mesta som denne hade lärt sig under många års handelsutbyte och färder längs kusterna på den här jättelika, vilda kontinenten, och Zouga hade skrivit ner alltsammans i en av sina liggare med pärmar av kalvskinn och sparat det för kommande behov.

Dessutom hade kaptenen med friskt mod försökt sätta Zouga in i hur man seglade med hjälp av astronomisk navigation. Vid middagstiden varje dag kunde man hitta dem tätt intill varandra på akterdäck med mässingssextanterna i högsta hugg i väntan på att solen skulle skymta fram bakom de tjocka molnlagren eller, när himlen var klar, ivrigt rikta in sina instrument mot den, och gunga i takt med sjögången för att kunna fånga in den undflyende himlakroppen i horisontspegeln.

Vid andra tillfällen när det var vindstilla bröt de monotonin genom att turas om att skjuta prick på en tom konjaksflaska – som någon besättningsman kastade upp över aktern – med ett par mycket vackra duellpistoler, som Mungo St John tagit upp från sin hytt liggande i sina sammetsklädda etuier och försiktigt laddat på sjökortsbordet.

De skrek av skratt och gratulerade varandra, när flaskorna exploderade högt uppe i luften i en skur av skärvor, som glittrade som diamanter i solen.

Vid andra tillfällen tog Zouga upp sitt nya Sharps bakladdningsgevär, en gåva från en av finansiärerna bakom expeditionen, Ballantynes Afrikaexpedition som Standard, den stora dagstidningen hade kallat den.

Bakladdaren var ett praktfullt vapen med en smått otrolig räckvidd på upp till åttahundra meter, och den kunde få omkull en stor bisonoxe på en kilometers håll. De män som just vid den här tiden var i full färd med att utplåna hela horder av bisonoxar från den amerikanska prärien hade fått namnet Sharpshooters – skarpskyttar – därför att de använde just det här vapnet.

Mungo St John band fast en tunna i en åttahundra meter lång bogserlina efter fartyget, och så sköt de prick på den med en skilling som insats. Zouga var en mycket skicklig skytt, den bäste vid sitt regemente, men hade ändå redan förlorat över fem guineas till Mungo St John.

Amerikanerna tillverkade inte bara de finaste vapnen i världen ( John Browning hade redan tagit patent på ett bakladdat repetergevär som Winchester höll på att utveckla till det mest fruktansvärda vapen som världen hittills skådat), utan amerikanerna var också de allra skickligaste skyttar som kunde uppbringas. Det underströk skillnaden mellan nybyggarna med sina långa gevär och det samlade brittiska infanteriet, som avlossade sina slätborrade musköter i salvor efter strikt kommando. Mungo St John var amerikan och handskades med både den långpipiga duellpistolen och sharpsgeväret som om de var en förlängning av hans egen kropp.

Nu vände sig Robyn bort från de två männen och såg tillbaka mot land, och hon blev smått bestört, när hon upptäckte att det redan hade börjat sjunka längre ner i det kalla, gröna havet.

Hon längtade efter det i hemlig desperation som hon gjort sedan den dagen för länge sedan då hon for därifrån. Hela hennes liv under de följande åren tycktes ha varit en enda lång förberedelse inför det här ögonblicket, hon hade tvingats övervinna så många hinder, hinder som verkat så oöverstigliga därför att hon var kvinna; hon hade verkligen fått kämpa emot frestelsen att i sin förtvivlan ge upp, särskilt vid tillfällen när andra människor ofta hade trott att hon bara var egensinnig och skrytsam och funnit henne envis och oblyg.

Sina kunskaper hade hon med stor möda skrapat ihop med hjälp av böcker från morbror Williams bibliotek, trots att denne hela tiden hade gjort allt för att avskräcka henne.

Alltför mycket boklig bildning är bara ett otyg, kära du. Det finns vissa saker som kvinnor inte bör lägga sig i. Det vore bättre om du hjälpte din mor i köket i stället och lärde dig sy och sticka.

Det kan jag redan, morbror William.

Senare började han så småningom sluta med sitt motvilliga gruffande och gav henne mera aktivt stöd, när han till slut insåg hur intelligent och fast besluten hon faktiskt var.

Morbror William var mammans äldste bror, och han hade tagit hand om familjen, när de tre hade återvänt nästan utblottade från fjärran land. De hade bara faderns lön från Londons Missionssällskap att leva på, vilken uppgick till blott femtio pund om året, och William Moffat var inte särskilt rik; han var läkare i Kings Lynn med en liten praktik, som knappast räckte till för att försörja hela den familj som han hade fått på halsen.

Naturligtvis hade det senare – många år senare – funnits pengar, en hel del pengar till och med, bortåt tretusen pund påstods det, royaltyn för de böcker som Robyns far skrivit, men det hade varit morbror William som beskyddat dem och hållit dem vid liv under de magra åren.

William hade på något vis fått fram pengar så att Zouga kunde bli officer, hade till och med sålt sina två kära jakthundar och förödmjukat sig genom att bege sig till ockrarna i Cheapside för att få fram medel.

Med det som William kunde skrapa ihop kunde det nödvändigtvis inte bli frågan om något fint regemente och inte ens inom den reguljära armén utan Trettonde Infanteriregementet i Madras, ett gränsregemente som hörde till Ostindiska Kompaniet.

Det var morbror William som hade undervisat Robyn, tills hon var lika bildad som han och som sedan hade hjälpt och stöttat henne, vilket verkligen behövdes. 1854 tog inga läkarskolor i hela England nämligen emot några kvinnliga elever.

Med morbroderns hjälp och aktiva, tysta medgivande hade hon med hans pengar och genom att utge sig för att vara hans brorson skrivit in sig vid läkarskolan på St Matthewssjukhuset i Londons East End.

Det underlättade förstås att hon bara behövde ändra sitt namn från Robyn till Robin, att hon var lång och småbröstad, och att hennes röst var djup och beslöjad, något som hon ytterligare kunde överdriva, om så behövdes. Hon hade haft det tjocka, mörka håret kortklippt och lärt sig att gå i långbyxor med sådan bravur, att hon ända sedan dess hade tyckt att det var irriterande med en massa underkjolar och krinoliner om benen.

Sjukhusledningen hade upptäckt att hon var kvinna först efter att hon hade tagit sin examen vid Kungliga Läkarhögskolan vid tjugoett års ålder. De hade genast vädjat hos läkarhögskolan att man skulle frånta henne hennes examen, skandalen hade blivit känd över hela England, och hela historien hade ansetts ännu mer fascinerande, eftersom hon var dotter till doktor Fuller Ballantyne, den berömde upptäcktsresanden, läkaren, missionären och författaren. Till slut hade sjukhusledningen fått lov att slå till reträtt, för Robyn Ballantyne och hennes morbror William hade funnit en försvarare för sin sak i den lille knubbige Oliver Wicks, som var redaktör för Standard.

Med sin goda journalistblick hade Wicks insett att detta var säljande nyhetsmaterial, och i rungande ledare påmint om britternas urgamla traditioner, där rent spel var ett honnörsord, drivit gäck med alla förtäckta antydningar om att det skulle ha förekommit sexorgier i operationssalarna och påpekat vilken strålande prestation denna intelligenta och känsliga unga flicka hade gjort och detta mot nästan oöverstigliga odds. Men när hon fick bekräftelse på att hon skulle få behålla sin titel, var det ändå bara ett litet steg på den långa vägen tillbaka till Afrika, som hon för så länge sedan hade bestämt sig för att en dag återvända till.

De ärevördiga ledarna för Londons Missionssällskap hade blivit mycket bestörta, när en kvinna kom och erbjöd dem sina tjänster.

Missionärsfruar var en sak, de var faktiskt i hög grad önskvärda som värnare av missionärerna själva mot kroppsliga lockelser och frestelser bland nakna hedningar, men en kvinnlig missionär var något helt annat.

Det fanns en ytterligare komplikation som vägde tungt till doktor Robyn Ballantynes nackdel. Hon var dotter till Fuller Ballantyne som begärt sitt utträde ur Sällskapet för sex år sedan, innan han ännu en gång försvann in i det mörkaste Afrika; i deras ögon hade han misskrediterat sig fullständigt. Det stod helt klart för dem att fadern var mera intresserad av sina upptäcktsresor och sin personliga upphöjelse än av att leda de oupplysta hedningarna till Jesu famn. Faktum var att Fuller Ballantyne såvitt de visste bara hade omvänt en enda själ under alla sina långa resor i Afrika.

Han tycktes ha gjort sig till förkämpe mot slavhandeln i Afrika snarare än sändebud för Kristus. Han hade snabbt förvandlat sin första missionsstation i Afrika till en fristad för förrymda slavar. Stationen i Koloberg hade legat vid sydspetsen av den stora Kalahari-öknen, den hade varit en liten oas i ödemarken där en klar källa sprutade upp ur marken med en kraftig stråle, och det var Missionssällskapet som hade fått sätta till pengarna då den skulle byggas.

När Fuller väl hade gjort den till en tillflyktsort för slavar hade det oundvikliga snart inträffat. De nomadiserande boerna från de små oberoende republikerna som låg runt missionsstationen åt söder till var de ursprungliga ägarna till de slavar som sökt skydd hos Fuller Ballantyne. De tillkallade sitt Kommando, med vilket boerna skipade rättvisa vid sina gränser. De kom ridande in i Koloberg en timme före soluppgången, hundra snabba, skickliga ryttare, iförda grova, hemvävda kläder, skäggiga och brynta av solen så att de hade samma färg som Afrikas mörka jord. De ljusa flammorna från deras mynningsladdare lyste upp gryningen, och snart blev det ljust som mitt på dagen när halmhyddorna vid Fuller Ballantynes missionsstation fattade eld.

De band ihop de tillfångatagna slavarna med tjänarna på missionsstationen och frigivna slavar som också fanns där med långa rep och drog dem med sig söderut och lämnade Fuller Ballantyne stående med sin familj tätt tryckt intill sig med några få patetiska tillhörigheter som de hade lyckats rädda undan lågorna vid sina fötter och röken från de pyrande taklösa hyddorna virvlande omkring sig.

Det hade stärkt Fuller Ballantyne i hans hat mot slaveriet och gett honom den ursäkt som han omedvetet hade sökt efter, en ursäkt att göra sig fri från den belastning som dittills hade hindrat honom att ge efter för lockropen från de vida ödemarkerna uppe i norr.

Hans fru och två små barn hade för sitt eget bästas skull fått fara tillbaka till England, och med sig hade de fått ett brev till ledarna för Londons Missionssällskap. Gud hade gjort sin vilja klar för Fuller Ballantyne. Hans kall var att ge sig av mot norr, att sprida Guds ord över hela Afrika, att inte längre vara bunden till en enda liten missionsstation utan ha hela Afrika som sitt arbetsfält.

Ledningen var mycket bekymrad över att de blivit av med sin station, men de blev ännu mera bestörta inför utsikten att de skulle bli tvungna att bekosta en som det föreföll mycket kostsam forskningsexpedition till ett område som hela världen visste bara var en vidsträckt, obebodd öken, och där det fanns vatten bara längs kusten, en brännande sandöken som sträckte sig åttahundrafemtio mil åt norr ända upp till Medelhavet.

De skrev i all hast till Fuller Ballantyne, trots att de var osäkra på exakt vart de skulle adressera brevet, eftersom de kände att de måste avsäga sig allt ansvar och uttrycka sin djupa oro; de slutade med att kraftigt betona att inga andra medel än lönen på femtio pund per år skulle komma att beviljas för Fuller Ballantynes reglementsvidriga aktiviteter. De hade inte behövt slösa så mycket energi och känslor på detta, för Fuller Ballantyne hade redan gett sig iväg. Med en handfull bärare, sin kristne vapendragare, en colt-revolver, ett slaglåsgevär, två lådor mediciner, sina journaler och navigationsinstrument hade Fuller Ballantyne försvunnit.

Han dök upp åtta år senare vid Zambezi-floden, vid en portugisisk koloni alldeles vid flodens mynning, till stor förtret för kolonisterna, som efter tvåhundra år på platsen inte hade lyckats tränga mer än femton mil uppåt floden.

Fuller Ballantyne återvände till England och hans bok Missionär i mörkaste Afrika väckte stort uppseende. Här var en man som hade korsat Afrika från kust till kust landvägen, från väst till öst, som där man påstod att det bara skulle finnas öken hade sett stora floder och sjöar, svala, gräsbevuxna höglandsområden, stora horder av vilda djur och många märkliga folkslag – men framför allt hade han sett hur härjande slavjägare dragit fram över kontinenten, och hans avslöjanden tände på nytt avskyn mot slaveriet som Wilberforce en gång hade väckt hos det brittiska folket.

På Londons Missionssällskap var man lite generad över den plötsliga berömmelse som deras slösaktiga emissarie nu fått och skyndade sig att ge honom upprättelse. Fuller Ballantyne hade föreslagit var blivande missionsstationer inne i landet skulle ligga, och till en kostnad av många tusen pund samlade man ihop grupper av hängivna män och kvinnor och skickade ut dem till de föreslagna platserna.

Brittiska regeringen, som låtit sig bevekas av Fuller Ballantynes beskrivning av Zambezi-floden som en bred väg in till Afrikas rika inre delar, utnämnde Fuller Ballantyne till Hennes Majestäts konsul och finansierade en noga förberedd expedition för att öppna denna pulsåder för handel med och civilisering av de inre delarna av kontinenten.

Fuller hade återvänt till England för att skriva sin bok, men under den här perioden då familjen återförenats, hade de nästan sett lika lite av den store mannen som när han befann sig långt bort i Afrika. När han inte satt instängd i morbror Williams arbetsrum och skrev sitt epos om sina resor, var han i London och jagade folk från utrikesdepartementet eller Missionssällskapet. Och när han från dessa källor hade fått ihop så mycket som han behövde för att kunna återvända till Afrika, for han omkring i England och föreläste i Oxford eller predikade från predikstolen i katedralen i Canterbury.

Sedan var han plötsligt borta igen, och den här gången hade han tagit deras mor med sig. Robyn skulle alltid minnas hur hans vassa mustascher hade känts, när han böjde sig ner för att kyssa sin dotter farväl för andra gången. I hennes ögon var hennes far och Gud på något vis samma person, lika mäktiga och ofelbara, och hon tillbad båda lika blint.

Många år senare, när missionsstationerna som Fuller Ballantyne bestämt läget för hade visat sig vara rena dödsfällorna, då överlevande missionärer hade kommit stapplande tillbaka till civilisationen, sedan deras medhjälpare och hustrur dukat under av feber och svält eller dödats av vilda djur eller av de ännu vildare människor som de gett sig ut för att omvända, hade Fuller Ballantynes stjärna börjat blekna.

Utrikesdepartementets expedition till Zambezi-floden, som letts av Ballantyne, hade inte lyckats ta sig förbi de fruktansvärda forsarna och höga fallen vid Caborra-Bassapasset genom vilket Zambezi-floden rasande kastade sig fram med ett fall på trehundra meter på drygt tre mil. Många undrade hur Ballantyne, som hade påstått att han hade följt Zambezi-floden från källan ända ner till havet kunde ha undgått att upptäcka ett så överväldigande hinder för sina drömmar. De började ifrågasätta annat som han påstått, och på utrikesdepartementet, där man som vanligt höll mycket hårt i slantarna, var man mycket sur för att man hade slösat så mycket pengar på den ofullbordade expeditionen och tog ifrån honom konsulstiteln.

Londons Missionssällskap skrev ännu ett långt brev till Fuller Ballantyne och bad honom att i fortsättningen begränsa sina aktiviteter till att omvända hedningar och predika Guds ord.

Fuller Ballantyne hade svarat med att lämna in sin avskedsansökan och därmed besparat Sällskapet en utgift på femtio pund per år. Samtidigt hade han skrivit ett uppmuntrande brev till sina två barn och bett dem visa mod och förtröstan och sänt ett manuskript till sin förläggare, i vilket han försvarade sitt sätt att sköta expeditionen. Därefter hade han tagit de få guineas som återstod av de royalties som han tjänat på sina andra böcker och ännu en gång försvunnit till de inre delarna av Afrika. Detta hade inträffat för åtta år sedan, och sedan dess hade ingen hört av honom.

Nu kom alltså mannens dotter, som redan var nästan lika välkänd som fadern, och ville ha Sällskapets medgivande till att hon skulle få börja som missionär.

Återigen hade morbror William kommit till Robyns undsättning, käre gamle fumlige morbror William med sina tjocka glasögon av bergkristall och sin kalufs av grått, ostyrigt hår. Tillsammans med henne hade han trätt fram inför Missionssällskapets styrelse och påmint dem om att Robyns morfar Robert Moffat var en av de allra mest framgångsrika av alla missionärer i Afrika med tiotusentals omvända på sitt samvete. Denne arbetade fortfarande nere i Kuruman och hade nyligen gett ut en ordbok över Sechuana-språket. Robyn själv var hängiven och gudfruktig, hade läkarutbildning och var väl bevandrad i afrikanska språk, som hennes nu avlidna mor, dotter till sagde Robert Moffat, hade lärt henne, och i kraft av den aktning med vilken sagde Robert Moffat betraktades till och med av den mest krigiske av alla Afrikas kungar, Mzilikazi av Ndebele, eller Matabele, som en del sade, skulle hans dotterdotter säkert genast bli accepterad bland stammarna där nere.

Styrelsen hade stelt hört på.

Sedan hade morbror William fortsatt med att antyda, att Oliver Wicks, redaktören för Standard som hade försvarat flickan när ledningen för St Matthewssjukhuset hade försökt ta ifrån henne hennes läkartitel, säkert skulle vara intresserad av att få veta skälen till Sällskapets vägran att bevilja hennes ansökan.

Styrelsen satte sig upp och hörde mycket uppmärksamt på, och så konfererade man tyst och beviljade Robyns ansökan. Sedan hade de skickat henne till en annan missionsrörelse, som i sin tur hade sänt henne till industrislummen i norra England.

Det var hennes bror Zouga som hade funnit en väg tillbaka till Afrika för dem båda.

Han hade kommit hem på permission från Indien, och han hade varit mycket framgångsrik där borta, var redan major i indiska armén, en befordran som han vunnit tack vare sina bedrifter i fält, och han hade rykte om sig att vara en mycket duktig soldat och militär organisatör för att vara så ung.

Trots det var Zouga lika missnöjd med sin lott som Robyn. Som fadern var de båda ensamvargar, som gärna satte sig upp mot auktoriteter och ogillade kadaverdisciplin. Fastän Zougas militära karriär hade börjat så lovande, insåg han samtidigt att han hade skaffat sig mäktiga fiender i Indien, och han hade börjat tvivla på att han hade någon framtid på den kontinenten. Som Robyn var han fortfarande en sökare, och de hade hälsat på varandra när de träffades igen efter att ha levt åtskilda i så många år med en värme som de sällan hade visat mot varandra som barn.

Zouga bjöd ut henne på middag på Gyllene Galten. Det var en så annorlunda miljö mot den som Robyn vistades i under sitt dagliga arbete, att hon tackade ja till ett andra glas rödvin och blev glad och fnittrig.

Du är ju för satan riktigt söt, Robyn, hade han sagt till slut. Han hade börjat svära nu, och först hade hon blivit chockerad när hon hörde det, men det dröjde inte länge förrän hon vant sig vid det. Hon hade hört mycket värre saker i slummen där hon arbetade. Du är alldeles för bra för att behöva tillbringa livet bland de där hemska käringarna.

Det skapade genast en ny atmosfär mellan dem, och nu kunde hon äntligen luta sig intill sin bror och ösa ur sig all sin besvikelse. Han hörde förstående på och sträckte sig fram över bordet och kramade hennes hand, så hon fortsatte tyst men mycket målmedvetet att berätta.

Jag måste tillbaka till Afrika, Zouga. Annars dör jag. Jag vet bara att jag måste. Annars vissnar jag bort och dör.

Men herregud, syster lilla, varför Afrika?

Därför att jag är född där, därför att mitt öde ligger där – och för att pappa finns där någonstans.

Jag är ju också född där. Zouga log, och när han gjorde det, veknade det barska draget runt munnen. Men jag vet inget om mitt öde. Jag skulle inte ha något emot att åka dit för att jaga, förstås, men när det gäller pappa tror du inte att pappa alltid mest bara tänkt på sig själv och ingen annan? Jag kan inte förstå hur du kan hysa sådana varma känslor för honom längre.

Han är inte som andra, Zouga, man kan inte döma honom efter en vanlig måttstock.

Det finns det nog många som håller med om, mumlade Zouga lite torrt. På Missionssällskapet och utrikesdepartementet – men som far?

Jag älskar honom! sade hon trotsigt. Näst Gud är han den som jag älskar mest.

Han tog ju livet av mamma. Zougas mun fick tillbaka sitt hårda drag igen. Han tog med sig henne ut till Zambezi under feberperioden, och med det tog han livet av henne lika säkert som om han hade riktat en pistol mot hennes huvud.

Robyn medgav efter en kort, ångerfull tystnad:

Han har aldrig varit någon vidare far eller make – men som visionär, föregångsman, som fackelbärare…

Zouga skrattade och kramade hennes hand.

Vad du tar i då, syster lilla!

Jag har läst hans böcker och alla hans brev, vartenda ett som han skrev till mamma eller oss, och jag vet att min plats är där. I Afrika, hos pappa.

Zouga lyfte handen från hennes och strök sig sakta över sina tjocka mustascher.

Du har alltid varit bra på att få mig upphetsad… Sedan verkade det plötsligt som om han kom att tänka på något helt annat. Har du hört att man har hittat diamanter i Orangefloden?

Han höjde glaset och studerade noga bottensatsen.

Vi är så väldigt annorlunda du och jag, men samtidigt är vi också väldigt lika. Han hällde upp nytt vin i sitt glas och tillade liksom i förbigående: Jag är skyldig pengar, Robyn.

Hon blev kall. Ända sedan hon var barn hade hon fasat för de orden.

Hur mycket då? frågade hon till slut tyst.

Tvåhundra pund. Han ryckte på axlarna.

Så mycket! flämtade hon och tillade: Du har väl inte spelat, Zouga?

Det var ett annat ord som Robyn fasade för.

Inte spelat? upprepade hon.

Jo, det har jag faktiskt, skrattade Zouga. Och tack gode Gud för det. Annars hade jag varit tusen guineas fattigare.

Menar du att du spelar – och faktiskt vinner också? Skräcken gav med sig en aning, det var inte utan att hon blev lite hänförd.

Inte alltid, men för det mesta gör jag det.

Hon studerade honom noga, kanske för första gången. Han var bara tjugosex år, men han hade en pondus och säkerhet som om han vore tio år äldre. Han var redan en skicklig yrkessoldat, som härdats vid mindre sammandrabbningar längs gränsen till Afghanistan, där hans regemente hade uppehållit sig i fyra år. Hon visste att det hade förekommit hårda strider med vilda bergsstammar och att Zouga hade utmärkt sig. Hans snabba befordran var ett bevis på det.

Hur mycket är du skyldig då, Zouga? frågade hon.

De flesta av de andra officerarna, till och med de som är yngre än jag, har en privat förmögenhet. Jag är major nu, så jag måste uppträda därefter. Vi jagar, skjuter, spelar på hästar… Han ryckte på axlarna igen.

Kommer du någonsin att kunna betala tillbaka?

Jag skulle förstås kunna skaffa mig en rik fru, sade han leende, eller hitta diamanter.

Zouga smuttade på vinet, sjönk tillbaka i stolen och fortsatte tyst utan att se på henne.

Jag läste Cornwallis Harris bok häromdagen – kommer du ihåg alla vilda djur som vi såg, när vi bodde i Koloberg?

Hon skakade på huvudet.

Nej, du var nog för liten för det. Men jag minns det. Jag kommer ihåg hjordarna av springbock och antiloper, som vi såg när vi var på väg ner till Kapstaden. En natt kom det ett lejon, jag såg det tydligt i ljuset från lägerelden. Harris skrev om sina jaktexpeditioner ända upp till Limpopo – ingen har någonsin varit längre norrut, utom pappa förstås. Det är förbaske mig bra mycket bättre än att knäppa fasaner och orrar. Visste du att Harris tjänade nästan femtusen pund på sin bok?

Zouga sköt ifrån sig glaset, satte sig upp i stolen och valde en cigarr i sitt silveretui. Han rynkade tankfullt ögonbrynen medan han snoppade den och tände den.

Du vill åka till Afrika av religiösa skäl. Jag behöver kanske åka till Afrika av mycket bättre skäl, för blodets och pengarnas skull. Jag föreslår att vi ger oss ut på en expedition. Ballantyneexpeditionen! Han höjde glaset.

Hon skrattade lite osäkert, eftersom hon tänkte att han säkert bara skojade men lyfte ändå sitt glas, som fortfarande var nästan fullt.

Det finns inget jag hellre skulle vilja. Men hur skulle det gå till. Hur skall vi komma dit, Zouga?

Vad var det den där tidningsmannen hette? frågade Zouga.

Wicks, sade hon. Oliver Wicks. Men varför skulle han hjälpa oss?

Jag skall säkert komma på ett bra skäl till varför han borde det. Och Robyn mindes hur han till och med som barn hade varit mycket bra på att övertala folk.

Ja, det tror jag faktiskt att du kan, sade hon.

Sedan drack de, och när hon sänkte glaset, hade hon varit lyckligare än hon kunde minnas att hon någonsin varit tidigare i hela sitt liv.

Det dröjde ytterligare sex veckor innan hon träffade Zouga igen, hon fick syn på honom när han trängde sig fram genom folkvimlet på London Bridge-stationen, då hon klättrade ner från vagnen. Han var huvudet längre än alla andra med sin höga bäverskinnshatt och sin trekvartslånga paletå buktande ner från axlarna.

Syster lilla! ropade han skrattande och lyfte henne upp i vädret.

Nu skall vi åka – nu skall vi äntligen åka.

Han hade en droska som stod och väntade på dem, och kusken piskade genast på hästarna så fort de hade satt sig i vagnen.

Hos Missionssällskapet hade jag inget att hämta, sade han, fortfarande med armen om hennes axlar, medan droskan klapprade och krängde fram över kullerstenarna. Jag hade velat ha femhundra av dem, och de höll nästan på att få slag, när jag bad om det. Det verkade som om de hellre ville att pappa blev kvar nere i mörkaste Afrika och att de skulle ha kunnat betala femhundra för att han skulle stanna där.

Talade du med styrelsen? undrade hon.

Jag gjorde vad jag kunde för att prata omkull dem först, sade Zouga leende. Sedan begav jag mig till Whitehall – och lyckades till och med få träffa ministern. Han var förbaskat hygglig, bjöd mig på lunch på Travellers och var faktiskt uppriktigt ledsen att de inte kunde ge mig något finansiellt stöd. De kom alltför väl ihåg pappas misslyckade Zambezi-expedition, men han gav mig i alla fall breven. Ett dussin brev till alla upptänkliga människor – guvernören för Kapkolonin, amiral Kemp i Kapstaden och alla de andra.

Med brev kommer vi inte så långt.

Sedan sökte jag upp den där tidningsmannen du känner. Verkligen en märklig man. Snabbtänkt som bara den. Jag talade om att vi skulle åka till Afrika och leta reda på pappa – och då for han upp och började klappa i händerna som ett barn som tittar på kasperteater. Zouga drog Robyn hårdare intill sig. Sanningen att säga, så drog jag mig inte för att använda ditt namn – och det gjorde susen. Han får ensamrätt på våra journaler och dagböcker och kommer också att ge ut båda böckerna.

Båda böckerna? Robyn drog sig ifrån honom och såg honom i ansiktet.

Båda två. Han log brett mot henne. Både din och min.

Skall jag skriva en bok?

Det kan du skriva upp. En kvinnas skildring av expeditionen. Jag har redan skrivit under kontraktet för din räkning.

Hon skrattade men sade andlöst:

Du går för långt, det här går alldeles för fort för mig.

Lille Wicks satsade femhundra, och nästa namn på listan var Sällskapet för Slavhandelns Avskaffande – och det gick lätt. Hans Kunglig Höghet är sällskapets skyddshelgon, och han hade läst pappas böcker. Vi skall rapportera till dem om slavhandelns omfattning i de inre delarna av kontinenten norr om Stenbockens vändkrets, och för det fick vi ytterligare femhundra guineas.

Å Zouga, du är en riktig trollkarl.

Sedan var det dags för Londonköpmännens Afrikahandelsbolag. Under de senaste hundra åren har de inriktat sig helt på västkusten, men jag övertygade dem om att de behövde kartlägga östkusten också. Jag blev därför utsedd till bolagets ombud med instruktioner att undersöka marknaden vad gäller palmolja, kopal, koppar och elfenben – och de satsade de tredje och sista femhundra – och så skulle jag prova sharpsgeväret.

Ettusenfemhundra guineas, sade Robyn andlöst, och Zouga nickade.

Det blir en storstilad hemkomst.

När åker vi?

Jag har bokat plats på en amerikansk handelsklipper. Vi seglar från Bristol om sex veckor till Godahoppsudden och Quelimane i Moçambique. Jag har skrivit och bett om tjänstledigt från mitt regemente i två år du får göra likadant med Missionssällskapet.

Allt hade hänt med drömlik hastighet efter det. Ledningen för Missionssällskapet, som kanske var lättade över att de skulle slippa betala för nerfärden eller lägga ut pengar på att leta reda på Robyn i det inre av Afrika, beslöt plötsligt att slå på stort och fortsätta att betala ut hennes lön medan hon var borta och lovade lite försiktigt att ta beslutet under förnyad prövning, när hon kom tillbaka. Om hon visade sig vara duktig – ja, i så fall kunde hon vänta sig en permanent post i Afrika i framtiden. Det var mera än hon någonsin vågat hoppas på, och hon hade helhjärtat gett sig i kast med att hjälpa Zouga med förberedelserna inför resan.

Det fanns så mycket som måste göras, att sex veckor knappast räckte till för allt, och det kändes som om det hade gått bara några dagar, när berget av expeditionsutrustning firades ner i lastrummet på den stora vackra Baltimore-klippern.

Huron visade sig vara lika snabb som hon såg ut, Zouga Ballantyne hade återigen gjort ett klokt val, och under Mungo St Johns skickliga navigering gick hon först på västlig kurs, innan de försökte ta sig genom stiltjebältena, där de var som smalast. De råkade inte ut för stiltje en enda dag utan korsade tjugonionde längdgraden med god fart, och Mungo St John lade henne för babords halsar, så att hon drog nytta av de sydostliga passadvindarna. Huron styrde stäven mot söder med flygfiskar hoppande framför stäven, seglade dikt bidevind, tills hon till sist bröt sig loss från dess grepp med Ilha da Trindade vid horisonten. Nordvästanvinden kom tjutande emot dem, och Huron flydde framför den under låga, mörka, jagande skyar dag efter dag, som skymde sol, måne och stjärnor, tills hon nästan slungades upp på land trettio mil högre upp efter Afrikas västkust än destinationsorten Godahoppsudden.

Styrman! ropade Mungo St John med hög, genomträngande stämma, när Huron girade upp mot vinden och snabbt styrde bort från land.

Kapten! vrålade Tippoo bortifrån foten av stormasten; ljudet lät som ett bölande från hans breda tjurbringa.

Ta reda på utkikens namn.

Tippoo böjde upp sitt kanonkulehuvud på den tjocka halsen som en knytnävsboxare som får en smäll på hakan och tittade uppåt masten med ögon smala som springor i de tjocka hudlagren.

Tjugo minuter till och vi skulle ha stått uppe på torra land. St Johns röst var kall och oförsonlig. Se till att han hamnar på trallen innan dagen är till ända, så skall han minsann få veta att han lever.

Tippoo slickade sig om läpparna, och Robyn som stod intill honom, kände hur det vände sig i magen på henne. Det hade redan förekommit prygel tre gånger under den här resan, och hon visste vad som väntade. Tippoo var till hälften arab, till hälften afrikan, en honungsfärgad jätte till karl med rakat huvud, som var fullt med små, bleka ärr efter tusentals våldsamma sammandrabbningar. Han var klädd i en löst hängande, broderad, höghalsad tunika, men underarmarna som stack fram ur de vida ärmarna var tjocka som låren på en kvinna.

Robyn vände sig snabbt till Zouga, när han kom emot henne över däcket.

Vi har tittat närmare på land, syster lilla. Det är första gången vi kunnat bestämma vår position ordentligt sedan Ilha da Trindade. Om den här vinden håller i sig är vi i Table Bay om fem dagar.

Zouga, kan du inte försöka tala förstånd med kaptenen? frågade hon, och Zouga såg bestört ut. Han tänker prygla den stackars saten.

Det är ta mig satan inte mer än rätt, brummade Zouga. Karlen höll nästan på att sätta oss på landbacken.

Kan du inte stoppa honom?

Jag skulle inte drömma om att lägga mig i hur han sköter det här skeppet – och det kommer jag inte tillåta att du gör heller.

Kan du inte försöka vara lite mänsklig i alla fall? sade hon iskallt, men hon hade ljusröda fläckar av ilska på kinderna, och ögonen flammade gröna av vrede. Du kallar dig ju trots allt kristen.

Ja, men när jag gör det, talar jag tyst om det, kära du. Zouga gav henne det svar som han visste skulle reta henne mest. Och jag går inte omkring och skryter om det i var och varannan mening.

Deras gräl kom alltid lika plötsligt som ett sommaråskväder över stäppen i Afrika och var också lika effektfulla.

Mungo St John kom släntrande och ställde sig med ena armbågen lutad mot relingen med en lång, svart havannacigarr mellan tänderna. Han såg retfullt på henne med de där gula, fläckiga ögonen, vilket gjorde henne ännu mer rasande, tills hon hörde hur hennes egen röst blev gäll och hon vände sig från Zouga och gav sig på honom i stället.

Den där mannen som ni pryglade i förra veckan har ni kanske gjort till krympling för livet, skrek hon åt honom.

Doktor Ballantyne – vad skulle ni säga, ifall jag lät Tippoo bära ner er till er hytt och låsa in er där? frågade Mungo St John. Tills ni lugnat ner er och uppför er som folk igen.

Så kan ni inte göra, fräste hon.

Det kan ni skriva upp att jag kan – och mera därtill.

Han har rätt, sade Zouga stilla. På det här fartyget kan han göra praktiskt taget vad han vill. Han lade handen på hennes överarm. Lugna ner dig nu, syster lilla. Karlen kommer säkert bara att bli lite hudflängd.

Robyn upptäckte att hon stod och flämtade av ilska, och hon kände sig så hjälplös.

Om ni är så känslig, doktorn, så slipper ni förstås se på när mannen får sin bestraffning. Mungo St John såg alltjämt retfull ut. Vi får ju lov att tänka på att ni är kvinna.

Jag har aldrig krävt att man skall ta hänsyn till det, aldrig i hela mitt liv har jag gjort det. Hon försökte att kontrollera sin ilska och skakade av sig broderns hand, och så vände hon sig bort från dem.

Hon gick stel i ryggen och med upphöjda axlar bort mot fören och försökte se oberörd och värdig ut, men sjögången var besvärlig och de förbaskade kjolarna fladdrade runt benen. Hon insåg att hon hade tänkt tanken tyst, och senare skulle hon be om ursäkt – men inte nu, och plötsligt tänkte hon högt:

Må Guds förbannelse vila över dig, kapten Mungo St John, må du brinna i helvetet!

Hon stod i fören, och vinden slet tag i håret ur chinjongen i nacken och blåste fram det i ansiktet på henne. Hon hade sin mors tjocka silkeslena, mörka hår, som skiftade i rött och kastanje, och när en blekgrön solstråle till slut bröt fram genom molntäcket, lyste det som en gloria om hennes lilla, nätta huvud.

Hon stirrade ilsket framför sig och märkte knappt hur infernaliskt vackert allt var omkring henne. Det kalla, gröna vattnet med dimbankar svävande över vattenytan öppnade och slöt sig om skeppet som pärldraperier. Små dimslingor drog fram över seglen och däcken, så att det nästan såg ut som om skeppet brann.

Fläckvis sjöd det och mörknade över vattenytan, för de här farvattnen var rika på mikroskopiska alger och plankton, vilket var den huvudsakliga födan för stora stim av sardiner, som kom upp till ytan för att äta och som i sin tur blev uppätna av flockar av skrikande sjöfåglar, som dök ner över dem högt uppifrån luften, så att det skummade till om vattnet.

En tjockare dimbank tog det höga skeppet i sitt kalla, fuktiga grepp, så att Robyn när hon kastade en blick bakåt nätt och jämnt kunde urskilja kaptenens och broderns spöklika skepnader borta på akterdäcket.

Sedan var de plötsligt ute på öppna havet igen och solen sken från en nästan molnfri himmel. Molnen som de hade haft ovanför sig i alla dessa veckor drog iväg mot söder, medan vinden tilltog i styrka och snabbt slog om till östlig, så att vågorna skummade höga med vita gäss som väldiga strutsplymer på toppen.

I samma ögonblick fick Robyn syn på det andra fartyget. Det låg förbluffande nära, och hon öppnade munnen och skulle just till att skrika – men ett dussin andra röster hann före henne.

Skepp ohoj!

Skepp på babords låring.

Hon var så nära, att hon kunde urskilja den smala, höga skorstenen mellan stormasten och mesanmasten. Skrovet var svart med en röd rand under kanonportarna; fem kanoner på var sida.

Det låg något olycksbådande över det svarta skrovet, och seglen var inte skinande vita som Hurons utan smutsgrå av rök från skorstenen.

Mungo St John svepte snabbt med tubkikaren över henne. Ångpannorna var inte tända, det syntes inte ens något värmedaller ovanför skorstenen. Hon gick inte ens för fulla segel.

Tippoo! ropade han lågt, och styrmannen dök snabbt som ögat upp bredvid honom.

Har ni sett henne förr?

Tippoo grymtade och spottade över relingen.

Brittiskt fartyg, sade han. "Sist jag såg henne var i Table Bay för åtta år sedan. Hon heter Black Joke."

Kapkolonieskadern?

Tippoo grymtade och i samma ögonblick föll kanonbåten tvärt av och samtidigt vecklade flaggan ut sig i masttoppen. Det skarpt vita och ljust scharlakansröda i fanan skrek ut en utmaning, en utmaning som hela världen hade lärt sig att frukta och snabbt ta sig i akt för. Endast fartyg från en nation på jorden behövde inte dra öronen åt sig så fort de fick syn på den här flaggan. Huron var immun, hon behövde bara hissa Stjärnbaneret, och till och med den här påträngande representanten för brittiska flottan skulle vara tvungen att respektera det.

Men Mungo St John tänkte snabbt. Sex dagar innan han seglade från Baltimore, i maj 1860, hade Abraham Lincoln nominerats till presidentkandidat i Förenta Staterna. Om han blev vald, vilket föreföll mycket troligt, skulle han installeras på sin post efter nyår, och då skulle säkert en av hans första åtgärder bli att tillerkänna Storbritannien de privilegier som överenskommits i Brysselfördraget, bland annat rätten att få söka igenom amerikanska fartyg ute på öppna havet, vilket tidigare amerikanska presidenter benhårt hade vägrat att gå med på.

Snart, kanske snarare än han trodde, skulle Mungo St John kanske bli tvungen att ta en dust med något av Kapkolonieskaderns fartyg. Det här var ett välkommet tillfälle att mäta sina krafter med det andra fartyget och undersöka vad det gick för.

Han svepte en sista gång med kikaren omkring sig, såg på det upprörda, skummande havet, den vita pyramiden av revade segel ovanför sig och det olycksbådande svarta skrovet på läsidan – och så med ens fick han hjälp att besluta sig. Plötsligt hördes ett kanonskott, och ett stort rökmoln bolmade ut från fören på kanonbåten och krävde omedelbar lydnad.

Mungo St John log.

Det var en fräck jävel! Till Tippoo sade han: Vi tar och prövar om han kan segla, till rorsmannen bredvid sig: Ner med rodret. Och medan Huron snabbt föll av för vinden, så att stäven började peka rakt bort från det hotfulla, svarta skeppet skrek han: Gör loss alla segel, styrman. Hissa focken och stormärsseglet, upp med läsegel och skysegel, hissa storröjeln – ja, och klyvaren också. Fan, nu skall vi visa den där smutsiga lilla kolglufsande britten hur man bygger skepp borta i Baltimore!

Mitt i all ilskan var Robyn imponerad över hur amerikanen skötte sitt skepp. Besättningen klättrade ut på rårna för att lossa på sejsingarna, storseglen svällde ut till sin fulla vidd, bländande vita i solskenet, och så högt upp i luften, till synes alldeles vid randen av själva den intensivt blå himlen, vecklade plötsligt nya segel som hon aldrig tidigare sett ut sig, och det långa, vackra skrovet reagerade genast för påtryckningarna mot det.

Fan, hon seglar verkligen vidunderligt, skrek Zouga och skrattade upphetsat, medan fartyget plöjde fram genom de klara, skummande atlantvågorna, och föste iväg sin syster från fören, innan de första bränningarna av grönt vatten sköljde in över Hurons däck.

Fler och fler segel spändes ut, och de tjocka träden till master började välva sig som spända pilbågar under det outhärdliga trycket av hundratals kvadratmeter utspända segel. Huron tycktes nu flyga fram över vågorna, hon skar genom vågtopparna med ett brak som skakade hennes spant och gick genom märg och ben på besättningen.

Kasta ut loggen, styrman, ropade Mungo St John, och när Tippoo vrålade tillbaka: Lite över sexton knop, kapten!, skrattade kaptenen högt och klev bort till akterrelingen.

Kanonbåten sackade akterut som om hon stod alldeles stilla, fastän varenda centimeter grå segelduk var spänd till det yttersta. De låg redan nästan utom räckhåll för kanonerna.

Återigen bolmade det ut ett rökmoln från den svarta bogen, och den här gången verkade det som om det var mera än bara en varning, för Mungo St John såg var kulan hamnade. Den skar igenom en vågkam två kabellängder akter ut och hoppade över det gröna, upprörda vattnet innan den till slut plumsade ner under vattenytan nästan långsides med Huron.

Kapten, ni sätter besättningens och passagerarnas liv på spel. St John hajade till när han fick höra rösten och vände sig mot den unga långa kvinnan som stod bredvid honom och höjde frågande på ett tjockt, svart ögonbryn.

Det där är ett brittiskt krigsfartyg, sir, och vi beter oss som om vi inte hade rent mjöl i påsen. De skjuter skarpt nu. Ni behöver bara dreja bi eller i varje fall bekänna färg.

Jag tror att min syster har rätt, kapten St John. Zouga stod bredvid henne. Jag förstår inte heller varför ni handlar som ni gör.

Huron krängde våldsamt, när hon klöv en större vågkam, eftersom det var ett sådant väldigt tryck på seglen, så Robyn tappade balansen och föll rakt i famnen på kaptenen men drog sig genast rodnande undan.

Det här är Afrikas kust, major Ballantyne. Ingenting är vad det ser ut att vara. Här skulle bara en dåre ta ett främmande fartyg för gott. Om ni och doktorn ursäktar mig nu, så måste jag fullgöra mina plikter.

Han klev fram och stirrade ner på huvuddäck och försökte sluta sig till besättningens sinnesstämning och betraktade skeppets vilda framfart. Han tog loss nyckelringen från bältet och kastade den till Tippoo.

I vapenkistan finns ett par pistoler till er och andrestyrman. Skjut alla som försöker hindra oss att hissa segel. Han hade märkt hur skräckslagen besättningen verkat. De flesta av dem hade aldrig sett ett fartyg pressas till det yttersta så här, det kunde lätt hända att någon försökte minska segel så att hon inte skulle gå under på kuppen.

I det ögonblicket doppade Huron axeln i Atlanten och en väldig vägg av rytande, grönt vatten sköljde ombord. En av märsgastarna var inte tillräckligt snabb upp på vevlingarna. Vattnet kom forsande över honom och slungade honom över hela däcket, tills han slog i fartygssidan och blev liggande vid relingen som en tångruska som ryckts upp med rötterna och hamnat på en stormomsusad strand.

Två av hans kamrater försökte nå honom, men nästa våg drev dem tillbaka, då den sköljde ombord midjehögt och så i en rytande vit störtflod svallade över relingen, och när den var borta, var märsgasten också försvunnen och däcket tomt.

Mr Tippoo, se till skyseglen, de är inte så spända som de borde vara.

Mungo St John vände sig åter mot akterrelingen utan att bry sig om Robyns skräckslagna och anklagande blickar.

Den brittiska kanonbåtens skrov låg redan under horisonten och seglen gick knappt att urskilja bland de grå, upprörda vågorna, men plötsligt märkte Mungo St John en förändring och nappade snabbt åt sig tubkikaren från dess plats under sjökortsbordet. Ett tunt, svart streck, som målat med tusch, ringlade sig ut mellan brittens segel över den gropiga horisonten.

Rök! Äntligen har hon tänt ångpannan, grymtade han, när Tippoo dök upp bredvid honom med pistolerna nerstuckna i bältet.

Hon är propellerdriven. Men hon kommer inte i fatt oss. Tippoo nickade med sitt runda, rakade huvud.

Inte i medvind i full storm, instämde Mungo St John. Men jag skulle vilja pröva vad hon går för i motvind också. Vi lägger henne för babords halsar igen nu, styrman. Jag vill se om jag kan komma i lovart om henne och passera henne utom skotthåll från kanonerna.

Den oväntade manövern överrumplade kanonbåtens befälhavare fullkomligt, och han reagerade några minuter för sent för att hinna ändra kurs och skära av det kortare benet på triangeln och hindra Huron från att komma i lovart om honom.

Huron forsade förbi honom precis utom skotthåll i full motvind med hårt skotade segel. Han försökte få in ett skott mot den guppande stäven, men kulan försvann ner i djupet, och så vände han för att förfölja henne i motvinden, och genast lyste bristerna i konstruktionen på hans fartyg igenom lika tydligt som de gjort, när båda fartygen seglade i medvind.

För att få plats med den tunga ångpannan och maskineriet som drev den stora bronspropellern under skrovet, hade man fått lov att göra betydande kompromisser när det gällde konstruktionen av masterna och antalet segel som skulle rymmas på dem.

Innan de hunnit tillryggalägga åtta kilometer stod det klart, att Black Joke med fulla segel och ångpannan spyende ett moln av smutsig, grå kolrök ut över aktern inte kunde mäta sig med det ståtliga höga fartyget som forsade fram framför henne. Hon drev stadigt iväg åt lävart, och trots att skillnaden i hastighet mellan fartygen inte var så påtaglig som när de seglade i medvind, drog Huron dock hela tiden ifrån henne.

Befälhavaren på kanonbåten pressade henne till det yttersta och försökte desperat hålla det större skeppet direkt framför fören, men alla seglen skakade och det ryckte våldsamt i staglinorna, innan han kom så långt.

Arg och besviken revade han alla segel och förlitade sig bara på ångpannan, och så styrde han stäven rakt mot vinden, mycket mycket högre än Huron kunde segla. Men kanonbåtens fart avtog undan för undan, eftersom propellern inte fick någon hjälp från seglen. Trots att mast och rigg stod helt bara, tjöt stormen rakt igenom dem, så att de fungerade som ett drivankare och drog ner farten ytterligare, vilket ledde till att Huron drog ifrån ännu mera.

Vilken satans skräpbåt. Mungo såg mycket uppmärksamt på hur hon kämpade sig fram i motvinden. Vi leker ju bara med henne. Så länge det blåser det minsta drar vi lekande lätt ifrån henne.

Akter om dem hade kanonbåtens befälhavare gett upp försöket att komma ikapp klippern med enbart ångkraft och börjat närma sig igen med fulla segel, envist knogande i Hurons kölvatten – tills plötsligt, utan någon som helst förvarning Huron seglade in i en djup vindsvacka.

Gränsen där stormen började och slutade syntes tydligt på havsytan. På ena sidan var vattnet mörkt och upprört, på den andra hade vågorna lagt sig och blänkte som sammet.

Då Huron passerade den demarkationslinjen, tystnade plötsligt tjutet från vinden som hade plågat deras trumhinnor i vecka efter vecka, med ens blev det kusligt, nästan övernaturligt tyst och fartyget rörde sig inte längre snabbt som ett levande, kämpande havsdjur utan påminde mest om en formlös, rullande, livlös timmerstock.

Seglen smattrade och flaxade i de strömvirvlar som hennes eget rullande och stampande hade skapat, och det brakade och slamrade i tackel och tåg, så att det verkade som om masten skulle brytas tvärt av.

Långt akterut stretade den svartmålade kanonbåten energiskt vidare, började snabbt minska avståndet mellan dem, och den svarta rökpelaren stod nu rätt upp i den stillastående luften, vilket gjorde att hon såg mycket triumferande och hotfull ut.

Mungo St John sprang fram till relingen på akterdäcket och stirrade ut över stäven. Han kunde se att vinden bortåt en halvmil längre fram grep tag i vågorna och krusade vattnet mörkt indigofargat, men dit fram låg vattenytan oljigt lugn och bara svagt böljande.

Han vände sig om, och nu hade kanonbåten kommit närmare, röken bolmade högt upp mot den ljusblå himlen, och nu var hon så säker på sig själv att hon hade öppnat kanonportarna och de tjocka eldrören på hennes 32-pundiga kanoner stack ut i hålen på det svarta sidoskrovet, och under skrovet piskade propellern upp skum, som gnistrade vitt i solen.

Eftersom Huron inte hade någonstans att ta vägen, kunde rorsmannen inte styra undan, utan klippern drev runt med bredsidan till mot det framrusande krigsfartyget och guppade sakta i vågorna.

De kunde urskilja tre officerare på kanonbåtens kommandobrygga nu. Återigen gav kanonen i fören eld, och när kulan slog ner bildades det en så hög vattenpelare strax under stäven på Huron, att den föll ner på däcket och forsade ut genom spygatterna.

Mungo St John kastade en sista förtvivlad blick över horisonten i hopp om att vinden kanske i alla fall skulle friska i igen, och så kapitulerade han.

Hissa flagg, mr Tippoo, ropade han, och när den brokiga fanan så slokade i storrån i den vindstilla luften, såg han genom tubkikaren vilken bestörtning det väckte på kanonbåtens kommandobrygga. Det var den sista flagga de hade hoppats att få se.

De var nu så nära, att de kunde urskilja sjöofficerarnas miner – förargade, oroade och obeslutsamma.

Det blir inga prispengar för er – inte den här gången, mumlade Mungo St John förnöjt och sköt ihop tubkikaren.

Kanonbåten kom närmare och så rundade den Huron inom prejningshåll och lade sig med bredsidan mot henne med den långa 32-pundiga kanonen hotfullt gapande mot