Den fjärde konungen

By Ulf Ahlner

En natt ser den persiske kungen Artaban ett stjärntecken på himlen som förkunnar att en kung ska födas bland judarna. Det nya kungabarnet ska bli den främsta av alla kungar och en frälsare. Artabans undersåtar anser att han blivit fullständigt galen och folket börjar överge honom. Men det stoppar inte Artaban, som liksom de tre vise männen ger sig ut för att följa stjärnans väg mot Messias. Som gåva tar han med sig tre stora juveler innefattade i ett halsband. Under sin farofyllda resa stöter han på många hinder; resan tar längre tid än planerat och han måste ge upp en av juvelerna för att rädda en mans liv. Kommer Artaban hinna ikapp de tre vise männen och viktigast av allt – kommer han komma fram i tid till Jesus födelse?Berättelsen om Artaban, den fjärde konungen som såg stjärnan över Betlehem, är en biblisk legend om en evig sökare som aldrig kommer i tid till sitt mål. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726894011

Book preview

Halsbandet

När han vaknade trodde han först att han hade blivit blind. Mörkret omkring honom tycktes tjockt och ogenomträngligt som tyg, och han satte sig hastigt upp och strök med handen över ögonen medan han slöt dem.

När han åter öppnade dem, kändes natten lika svart och tung som tidigare, och han överväldigades av en snabb rädsla som fick honom att resa sig och försiktigt ta ett steg åt det håll där han visste att tältöppningen fanns. Värmen hade tvingat fram några små droppar av svett på hans panna, och han blev stående med ögonen vidöppna och händerna utsträckta framför sig.

Fortfarande såg han ingenting.

Han tog ytterligare ett steg framåt i mörkret, och för första gången blev han medveten om tystnaden som flämtade genom hans öronsnäckor. Inga av de vanliga ljuden från ökenlägret trängde in genom den tunna tältduken, och han förstod att det han så länge hade fruktat redan hade inträffat.

Alla hade lämnat honom.

Vaktstyrkan, kamelerna och hästarna.

Alla var de borta.

Han fick plötsligt svårt att andas. Det pep i bröstet när han drog in den heta och tunga luften, och trots att han visste att det var meningslöst, ropade han ut mot tystnaden.

– Vakt! Vakt hitåt! Vakt!

Ljudet av steg i sanden utanför överrumplade honom. Han hade inte väntat att någon skulle finnas kvar i lägret och blev därför stående medan han hörde hur stegen närmade sig. Så mer anade än såg han hur fliken till tältöppningen veks undan och hur det svarta hålet blev ännu svartare när mannen framför honom steg in.

– Ni ropade, konung Artaban!

En välbekant röst. En röst fylld av styrka och värme. Artaban tog ett steg framåt och grep mannen i axeln.

– Ni är fortfarande kvar, Hamul. Ni är fortfarande kvar.

Mannen framför honom svarade inte. Han stod helt stilla, och Artaban kunde i mörkret inte ens se om hans ansiktsuttryck förändrades. Bägge andades tungt.

Artaban släppte greppet om hans axel och gick förbi honom och ut ur tältet. Stjärnorna gnistrade där uppe i den höga himlen, och långt borta i väster kunde han också se det flämtande och klara ljuset från den nya stjärna som så plötsligt hade dykt upp där för några veckor sedan.

Ja, vad var det egentligen?

Ett tecken?

Ett egendomligt förebud?

Artaban blev stående och såg upp mot den svarta rymden med den glimmande stjärnan. Långt borta kunde han höra hur en åsna skriade ensligt och övergivet, och han kände också hur en tung doft likt vanilj drog genom den heta ökennatten.

Hamul kom ut och ställde sig bredvid honom.

– Jag beklagar, konung Artaban, sade han långsamt. Jag beklagar, men jag kunde inte förhindra det.

Tystnad.

Konung Artaban drog med fotspetsen ett spår i den varma sanden.

– Det jag fruktade har alltså skett. Man har övergivit mig. Alla. Alla utom du, Hamul.

Hamuls andhämtning blev tydligare.

– Det är värre än så, min konung. Även jag har övergivit er. Jag är endast kvar för att en sista gång få ta farväl av er och för att ge er vad jag har av bröd och vatten. Innan gryningen kommer har också jag lämnat er. Inte ens en kamel kommer ni att finna här.

– Inte ens en kamel.

– Nej. Jag bad dem att låta en bli kvar, men de vägrade.

– Men varför? Hamul. Varför?

Det blev en stunds tystnad, och det märktes att mannen fann det svårt att tala. Motvilligt fortsatte han.

– Ni vet att detta är ett litet land och ett fattigt folk. Vi har alltid älskat er för er godhets skull och för att ni ständigt har försökt hjälpa dem som har det svårt. Men det har också funnits de som tyckt att det ni gjort inte har varit tillräckligt. Folket far fortfarande illa, och i riket finns inte längre något skydd mot plundrare och rövare. Ni låter landet förfalla därför att något annat, något fjärran ständigt sysselsätter era tankar, något som ingen annan bryr sig om. Vad tror ni en hungrande bryr sig om Gud, om han inte får bröd? Vem bryr sig över huvud taget om Gud, när Gud inte tycks bry sig om oss?

Aningen av en lätt rodnad syntes i öster, och Hamul kastade en snabb blick upp mot den fortfarande mörka himlen. Så pekade han mot stjärnan i väster.

– Jag måste snart lämna er, sa han. Men först vill jag berätta att det var stjärnan där som fick oss att fatta beslutet. Det var när ni bestämde er för att tillsammans med de tre andra konungarna lämna landet och bege er långt bort för att följa stjärnan, som vi förstod att ni inte längre var vår konung. Och allt detta prat om Messias. Ni verkade helt förvirrad.

Det ljusnade hastigt nu, och Artaban kunde för första gången se Hamuls anletsdrag. Han såg att mannen trots allt var rörd av avskedet och grep hans hand.

– Tack, Hamul, sa han. Tack för att ni inte dödade mig.

Mannen såg ner i marken och började leta i sina fickor. Så tog han fram ett halsband. Ett halsband infattat med tre juveler som han snabbt gav till Artaban.

– Detta är det enda ni har kvar, sa han och log. Jag lyckades smussla undan det när man plundrade er kista. Jag vet hur mycket det är värt för er, eftersom er mor gav det till er strax innan hon dog. Behåll det, för ni är nu en konung utan land och makt.

Han vände sig om, och medan de första solstrålarna flöt ut över de mjuka sanddynerna, gick han de få stegen till kamelen som vilade vid vattenhålet.

Ensam red han sedan ut i öknen, och ensam stod konung Artaban kvar och såg efter honom.

Fingrarna gled vant runt halsbandet. De kände redan alla hål och repor i de slitna kulorna, och de kände också den hårda och blanka ytan hos de tre slipade diamanterna. Så här års verkade det alltid som om stenarna gav ifrån sig en viss kyla, trots värmen.

Hur många år hade gått sedan han fick dem?

Han kom knappt ihåg det. Det verkade så länge sedan att det mest liknade en berättelse som han en gång hade hört; en legend viskad vid en lägereld.

Men sin mor mindes han.

En kort, med åren ganska fet kvinna som alltid hade funnits i hans närhet med sina stora svarta kjolar och sin doft av mysk och myrra. Stark hade hon varit. Beslutsam och stark och snar både till skratt och gråt.

Nu efteråt förstod han, att det egentligen varit hon som styrt och ställt i landet, och att fadern endast varit en konung till namnet. Ingen hade heller märkt någon skillnad när fadern till slut hade dött och sonen hade efterträtt honom.

Bakom dem bägge stod ju samma kvinna. Makten hade endast fått ett nytt ansikte i form av en ung man, ännu utan skägg.

Men allt detta var länge sedan.

Själv var han nu över fyrtio år, och ett par av hans tänder hade redan lossnat. Hans mor hade varit död i så många månvarv att hennes bild sakta hade börjat blekna i hans minne, och inga av hans gamla vänner eller fiender fanns längre i livet.

Men märkligt detta med halsbandet som nu rullade mellan hans fingrar. Det verkade nästan som om modern hade anat vad som skulle ske och därför förberett honom.

Det förbryllade Artaban.

Ingen, inte ens hans mor, kunde väl veta något om det kommande?

Han tänkte på de sista timmarna hon ännu levde. Hon hade kallat till sig Artaban och bönfallit honom att vaka vid hennes bädd. När hon hade känt att slutet inte var långt borta hade hon bett honom att öppna smyckeskrinet och ta fram halsbandet med diamanterna. Hon hade trätt det över hans huvud och viskat:

– Detta är en gåva du aldrig får släppa ur sikte. Det här halsbandet kommer att rädda ditt liv, och jag vill att du ständigt skall bära det nära din kropp. Tro mig, det kommer att rädda ditt liv.

Några år senare hade han ändock tagit det av sig och lagt det i sin egen skattkista. Han hade tyckt att det var i vägen när han red, och att smycken mest var till för kvinnor.

Åren hade sedan gått utan att han mer hade tänkt på saken. Inte förrän nu. Nu när han åter gick här med halsbandet mellan sina fingrar.

Det enda han ägde.

Han blev stående i sanden. Solljuset gnistrade och bröts i diamanterna, och varsamt, lika varsamt som hans mor hade gjort det, trädde han halsbandet över sitt huvud.

Nu en konung utan makt och land.

Det enda han tog med sig var vatten. Så mycket vatten han någonsin orkade bära tog han med sig i två kluckande läglar av skinn som han knöt samman och hängde runt halsen.

Han visste att han måste gå långt.

Han visste också vad som väntade honom om han inte klarade det, och tanken skrämde honom. Alltför många män hade han ljudlöst sett försvinna in i den glödande öknen utan att efterlämna några spår.

När vaktstyrkan hade övergivit Artaban hade de alla befunnit sig en dagsfärd ifrån Aram, en stad i utkanten av öknen inte långt från gränsen mellan Artabans rike och de två länder som omgav det. Vägen dit var rakt sydlig, och när skymningen äntligen föll och stjärnorna åter började träda fram på den höga himlen gav sig Artaban av mot Aram.

I väster strålade den nya stjärnan lika klart som förut, och den egendomliga känsla som tidigare fått honom att sända bud till de tre andra konungarna, och som sedan drivit honom att lämna huvudlägret tillsammans med sin vaktstyrka, grep än en gång tag i honom.

Ja, det var så det hade börjat.

Stjärnan hade plötsligt visat sig där på himlavalvet, orörlig och glänsande, och alla hade blivit förundrade. Till och med förskräckta. Det är ett tecken, hade man sagt. Det är ett tecken som förebådar en stor och märklig händelse, något som snart kommer att förändra allas våra liv. Och bland folket spreds en stark oro.

Också Artaban hade grubblat.

Han kunde varken förstå eller tyda detta nya ljus som varje natt trängde in i hans ögon och som förvirrade honom. Alla de som han frågade till råds stod också lika villrådiga som han själv.

Ty egendomlig var den kraft som utgick från den nya stjärnan.

Egendomlig och ofrånkomlig.

Som ville den visa människorna att en ny tid hade börjat.

Den femte dagen sände han bud till de tre konungar vars riken gränsade till hans eget. De var alla större och mäktigare än han själv, och han hoppades att de snart skulle ge honom svar på de frågor han ställde.

När budbärarna kom tillbaka blev Artaban förvånad. Meddelandena var entydiga och märkliga. Så märkliga att han sammankallade sina närmaste män och lät dem ta del av innehållet.

Jo, stjärnan var ett tecken. Ett tecken på att en ny Konung hade blivit född. Och detta långt borta i Västerlandet. Men det som var egendomligt, och det som gjorde att alla förvånade sig, var en profetia som sade att det nyfödda barnet skulle vara den största av alla konungar. Inte bara över Juda rike utan över hela den kända världen. Ja, han skulle till och med vara en Frälsare.

Männen som hade samlats i Artabans tält förundrade sig. Kunde detta verkligen vara sant? Kunde det verkligen förhålla sig så att Messias äntligen hade blivit född? Och detta långt borta i väster?

De flesta tvivlade, och grupper bildades som högljutt argumenterade för eller emot. Konung Artaban själv höll sig länge avvaktande men reste sig till slut och bad de församlade om uppmärksamhet och tystnad.

– Det är min övertygelse, sade han, att det tecken vi alla skådat på himlen verkligen förkunnar födelsen av Messias. I sin vishet har Gud på detta sätt önskat meddela oss om det inträffade, och jag har därför bestämt att så snart som möjligt följa stjärnan och bege mig västerut för att hylla den nyfödde Konungasonen. Jag tänker också sända bud till konungarna i våra grannländer och be dem att följa mig. Redan i övermorgon önskar jag därför att vi skall mötas i Aram för att vi utan dröjsmål skall kunna framföra våra hyllningar.

Ett stort tumult utbröt.

Några av männen protesterade högljutt, medan andra tycktes tvekande och osäkra inför konung Artabans beslut. Det var speciellt en man, en stamhövding vid namn Makris, som uttryckte sitt missnöje. Han reste sig, och med det spretiga skägget fuktigt av saliv ropade han mot Artaban samtidigt som han knöt näven i luften.

– Jag finner det oansvarigt, skrek han. Jag finner det oansvarigt att en konung lämnar sitt land samtidigt som det befinner sig i djup nöd. Två år i rad har våra skördar slagit fel därför att torkan drabbat oss. Men i stället för att försöka sprida den spannmål som fortfarande finns kvar i de norra delarna av landet bland folket föredrar ni att följa en stjärna och hylla en konung ni aldrig har sett. Eller ens vet om han finns.

Hamul, befälhavaren för vaktstyrkan, tog då till orda. Också han reste sig.

– Det kanske förhåller sig precis tvärt om, sade han vänd mot Makris. Det kanske är så att Gud av någon anledning önskar straffa oss och därför sänder oss torkan för att vi skall göra bot och bättring. Stjärnan är det slutgiltiga beviset, och den enda möjligheten att rädda landet blir därför att uppsöka den nye Gudasonen och hylla honom.

Man talade länge den natten.

Så småningom enades man om att följa kung Artabans beslut, och tre budbärare sändes skyndsamt iväg för att konungarna så snart som möjligt skulle kunna mötas i Aram. Man bestämde också att man skulle överlämna en kista fylld med kostbara gåvor till den nye Messias.

Men redan nästa natt skulle alla, även Hamul, svika sina löften och överge konung Artaban.

Natten var mjuk och varm. Uppe i den höga himlen syntes stjärnorna som en hop gnistor av vacker eld. Det var ännu långt till gryningen. Sex timmar hade gått sedan Artaban hade lämnat lägerplatsen. Med stjärnorna som vägvisare hade han begett sig rakt söderut. Han hade gått så fort som det var möjligt i den lösa sanden men snart förstått att han inte skulle hinna till Aram innan solen visade sig över horisonten i öster.

Han visste också vad det betydde.

Så länge som den glödande skivan var synlig, skulle det inte finnas någon möjlighet att fortsätta vandringen, och han skulle bli tvingad