Spåraren

By Alice Johansson and Johanna Krebs Johansson

Den andra boken i den magiska serien om arvtagarna! Emma fortsätter att utforska sitt arv som viskare, en som kan se väsen och prata med djur. Det är sommarlov. Emma och lägergänget tillbringar lovet på Victor och Bellas gård. Arvtagarnas ledare må ha förlåtit Jonathan, men hans tidigare svek leder ändå till tveksamheter. Och vad håller egentligen Margrim på med och har han rätt om ledaren Christophers sanna identitet?Rätt och fel är inte så lätt när gränserna glider och familjehemligheter djupnar. När oförklarliga saker börjar hända i skogen runt gården kulminerar spänningarna till en kamp om liv eller död. Vem kan Emma egentligen lita på? Och vad är en spårare? Den här sommaren står allt på spel.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 27, 2023
• ISBN: 9788727061610

Book preview

Johanna Krebs

Alice Johansson

Spåraren

SAGA Kids

Spåraren

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2022, 2023 Johanna Krebs Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727061610

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Margrim tvekade en sekund innan han bestämt knackade på entrédörren. Fingrarna for oroligt över rockens kant medan han väntade, men plagget satt precis som det skulle trots den hetsiga ridturen.

När dörren gled upp stannade nästan hans hjärta. Det var ingen vanlig tjänare som öppnade och inte heller ägaren själv. Istället möttes han av ett par isblå, skärskådande ögon, som tillhörde en spårare. Granskningen varade bara ett kort ögonblick innan den långa mannen graciöst flyttade sig åt sidan för att släppa in honom.

Margrim kunde inte låta bli att stirra på de smala, starka fingrarna som höll om dörrhandtaget, medan han klev över tröskeln. Givetvis lyfte han inte fötterna tillräckligt högt, ovan som han var vid de klackade skorna. Så det som var tänkt som en värdig entré, blev istället ett klumpigt litet hopp innan han lyckades återvinna balansen.

Skuggan av ett leende drog snabbt förbi i spårarens mungipa. Det pirrade till i Margrims ryggrad som att han frös, trots den sommarvarma kvällen. Inte en enda människa eller varelse som en spårare ville hitta kunde komma undan.

Nyckelbärarna, arvtagarnas inre krets, hade flera spårare i sin tjänst, men de lämnade aldrig herrgården där nyckelbärarnas ledare höll till, såvida de inte hade ett specifikt uppdrag. Att spåraren fanns här i huset kunde alltså bara betyda en enda sak. Margrim svalde.

Margrim, eller hur? Jag vågade inte hoppas att du skulle kunna komma ifrån så snart.

Husets ägare uppenbarade sig i den mörka hallen. Handen som sträcktes fram mot Margrim var fast, men det syntes att den inte var van vid hårt arbete. Inte alls som Margrims egna händer.

Du kan kalla mig Nathanael, sa ägaren.

Av den korta hälsningen var det omöjligt att säga vilken av krafterna värden besatt. Han behövde vara på sin vakt. Bara för säkerhets skull. En man med sådana här ägor och med spårare i sitt hus måste ha en viktig kraft.

Far sände mig på ett uppdrag som passande nog låg åt det här hållet, svarade han artigt och försökte låta bli att snegla på den smala jätten bredvid värden. Spåraren fick Nathanael att se kort ut, trots att han var längre än Margrim.

Väktare är alltid välkomna innanför de här väggarna. Jag ska ordna så att du får ett passande rum över natten. Men låt oss prata om ditt särskilda uppdrag först.

Tanken på att dela husrum med spåraren fick det att krypa i ryggraden, men det var för sent att vända om. Nåväl, Margrim hade delat husrum med betydligt mer obehagliga varelser. Och det var trots allt bara för en natt. Han tvingade ner axlarna en aning och försökte slappna av. Det gick lättare när spåraren stängde ytterdörren och lämnade dem ensamma.

Nathanael ledde Margrim in i ett svagt upplyst arbetsrum. En eld sprakade i den öppna spisen och två stora fåtöljer stod placerade på bekvämt avstånd.

Jag är ledsen för spåraren, ursäktade sig Nathanael och gjorde en gest mot en av fåtöljerna. De brukar inte vara här, men vi har en brådskande situation och de rör sig helst inte ute mer än nödvändigt. Det blir gärna så många frågor.

De? Det fanns alltså fler. Margrim sneglade mot hallen medan han slog sig ner, men den var tom.

Fyra, svarade Nathanael på hans outtalade fråga.

Då var det alltså någon eller något riktigt farligt de jagade. Margrim undrade vad det kunde vara, men vågade inte fråga.

Men låt oss inte tänka på sådana tråkigheter nu. Berätta om ditt uppdrag istället. Jag förstod på Aaron att det var ditt allra första.

Orden fick Margrim att rodna. Nathanaels sätt att nämna nyckelbärarnas mäster vid förnamn kunde bara betyda att även Nathanael hade en plats vid rådsbordet.

Nathanael sträckte sig mot en karaff och hällde upp en mörkröd dryck i två bägare. Sedan sköt han den ena mot Margrim. Han tog en ordentlig klunk och höll tillbaka en harkling när den oväntat starka vätskan träffade tungan. Han hade bara druckit vin vid nattvarden i kyrkan, men aromerna som dröjde sig kvar i gommen efter den första överraskningen var angenäma.

Det klirrade mot bordets yta när Margrim ställde ner bägaren igen. Alkoholen spred snabbt sin värme i blodomloppet. Det gjorde det en aning lättare att prata om besöket som han gjort i Dödens by och prästen som varit hans ärende där. Trots hårda ansträngningar hade den gamle mannen hunnit dö innan han avslöjat elementstenens gömställe.

Det enda Margrim visste med säkerhet, var att kyrkan hade haft vattenstenen i sin ägo. Vem som hade den nu hade han däremot ingen aning om. Byn var tömd på folk efter pestens framfart. De omgivande sanddynerna hade redan dragit in som en våg över de minsta byggnaderna i utkanten av byn. Det fanns ingen kvar som prästen kunde ha överlåtit ett så stort ansvar till förutom möjligen fyrvaktmästaren. Men när Margrim hade knackat på i fyren hade ingen öppnat.

När Margrim berättat klart reste sig Nathanael upp utan ett ord och gick fram mot eldstaden. Han tittade sökande in i flammorna medan han drog med fingrarna genom sitt blonda hår. En slinga lösgjorde sig från uppsättningen och föll ner på den bleka kinden när han såg forskande på sin gäst.

Skulle du kunna ta dig tillbaka dit?

Margrim mötte stadigt hans blick och nickade.

Ja, självklart. Men det är ingen enkel sak att smita i väg. Far har planer för…

Det kommer att bli tillfälle förr än du anar, avbröt Nathanael. Och då reser du dit och letar. Sök överallt. Låt inget stoppa dig. Särskilt inte din far. Förstår du? Om kyrkan hittar stenen före oss… Det får helt enkelt inte hända.

Margrim nickade igen och blev kall när han tänkte på vad ordern innebar. Han hade aldrig satt sig upp mot sin far tidigare. Inte någonsin.

Jag skulle gärna rest själv, men när spårarna har framgång och hittar odjuret så behövs mina särskilda kunskaper bättre här, fortsatte Nathanael och återvände till fåtöljen.

Margrim lät informationen sjunka in. Hans värd måste vara en viskare. Någon som kunde prata med djur och befalla dem. Det var en av de mest åtråvärda krafterna hos arvtagarna, men det föddes väldigt få som besatt den. I bästa fall en i varje generation. Margrim skulle ha kunnat ge sin högra hand för att vara viskare, även om helare inte alls var något dåligt alternativ. Hans kraft kunde användas för att hela, men också för att skada om det behövdes.

Margrim tröstade sig med att han snart också skulle bli en av nyckelbärarna. Det hade mäster Aaron lovat. Då skulle Margrim vara Nathanaels like och likt honom kunna befalla över spårarna. Han behövde bara ha tålamod en kort tid till, tills lärlingstiden var över.

1. Sommarlov

Emma var den enda vid badplatsen som hade hund. De andra badgästerna hade blängt när hon och Santos promenerat in över den vita sanden. Sedan hade de förläget tittat bort när de noterat hundens vita sele, som indikerade att det var en ledarhund.

Emma log brett. Inte ens det faktum att hennes före detta vänner Anna och Linnea låg och viskade på en filt kunde dämpa hennes goda humör.

Santos låg på sidan och suckade lyckligt, med den krulliga pälsen fortfarande blöt efter deras senaste dopp. Det var en ovanligt het sommar, nästan för varmt till och med för bad. Fast Emma brukade tåla solen bra och brände sig nästan aldrig. Sommarlovet var bara några veckor gammalt och det kändes fortfarande oändligt långt och härligt.

Gräddtårta, tänkte Santos. Han tittade på ett särskilt fluffigt moln som gled sakta över himlen.

Flygplan, svarade Emma lågt.

Fusk.

Okej då, fann hon sig snabbt och struntade i det vita strecket som drog fram över himlen. De fluffiga molnen fick henne att tänka på snön. Hon längtade efter att få se den igen. Snögubbe, sa hon.

Fluffig kanin.

Fluffig?

I buskarna.

Emma satte sig upp så tvärt att hon blev snurrig.

Du får inte jaga den!

För trött.

Hon strök handen över den mjuka, småkrulliga pälsen.

Du är världens lataste, bästa hund! Vet du det?

Gräddtårta, konstaterade han som en påminnelse om att hon lovat honom gräddtårta efter badet och om han skötte sig när släkten kom.

På tal om det är det nog bäst vi går hem. De kommer vid tre och mamma blir helt vild om vi är sena. Emma suckade. Fast jag skulle hellre vilja stanna kvar här istället för att ha ett dumt födelsedagskalas, lade hon till och sjönk missnöjt tillbaka ner på filten.

Santos morrade lekfullt och ställde sig upp så nära han kunde innan han ruskade häftigt på sig. Sandkorn och sjövatten sprutade över hela Emma.

Usch, din elaking! stönade hon och tvingade sig upp. Jag ska stoppa grönsaker i hela din gräddtårta. Vänta bara!

Ha, sorterar.

Det visste Emma att han gjorde. Hennes mamma hade försökt få Santos att äta nyttigare och blandade ofta ut hundmaten med grönsaker. Morötter kunde slinka ner, men ärtorna brukade ligga i två prydliga högar på var sida om matskålen när Santos var klar. Emma fattade inte hur han gjorde det. Hon log åt tanken på hur arg hennes mamma blev varje gång.

Filten ruskade inte alls lika bra på sig som Santos, men Emma tryckte ner den i väskan ändå.

För ett halvår sedan hade det varit helt otänkbart att gå och bada själv, men det var innan hon träffade Santos och förstod att hon hade förmågan att se genom hans ögon. Nu var de oskiljaktiga.

Mamma Hedda visste så klart inget om hennes förmåga, så hon hade inte alls gillat att släppa i väg dem på egen hand till badstranden. Inte förrän Emma ljugit om att hon skulle träffa Anna och Linnea.

En missbelåten min drog över Emmas ansikte när hon kom ihåg chatten där de tidigare vännerna kallat henne för blockmongo.

Hon vräkte upp badväskan över den lediga axeln och försökte låta att bli att lyssna på deras viskningar när hon och Santos lämnade badplatsen.

Vad bra, jag undrade just hur länge ni tänkte dröja. Var det kul att träffa Anna och Linnea? frågade mamma när Emma öppnade ytterdörren.

Hedda stod i dörröppningen till köket och rynkade ogillande på näsan när hon såg dem. Santos gjorde sitt bästa för att se oskyldig ut.

Eh… ja.

Ta något riktigt fint på dig idag. En klänning. Hon försvann in till grytorna igen.

Måste jag?

Det är din födelsedag, påminde mamma. Jag har lagt fram en klänning på din stol.

Så klart hade hon det.

Det var inte ens hennes riktiga födelsedag. Emma fyllde år för några veckor sedan men de hade skjutit fram firandet eftersom Emmas moster varit bortrest.

Det är inte rättvist, muttrade hon medan hon tog av Santos selen. Tänk om någon skulle tvinga dig att ha lila päls bara för att du fyller år.

Okej. Tårta?

Tårttokiga hund. Emma skakade på huvudet och hängde upp hundselen på en krok. Mamma, jag går och duschar!

Hon slank snabbt i väg till badrummet innan hennes mamma hann hitta på något ännu värre. Som att hon skulle fläta håret eller ha små söta sandaler till den eländiga klänningen.

Duschvattnet var mjukt och skönt och schampot doftade apelsin. Dagens badbesök hade lyckligtvis inte lämnat några sjögräsrester i håret, som den där gången Emma blivit neddragen i vattnet av en siren och nästan drunknat. Minnet fick huden att knottra sig trots det varma vattnet. Allt det där kändes som en hel evighet sedan, fast det bara gått några månader.

Jonahtan hade dykt i och lyckats rädda henne. Hon hade precis träffat honom och de andra arvtagarna. Nu kändes det som om de alltid varit vänner.

Sofie ringde Emma nästan varje dag, men de andra hade hon inte pratat med sedan lägerskolan. Mest saknade hon Jonahtan, men alla gånger som hon försökte fråga om honom bytte Sofie ämne. Han var tydligen fortfarande inte förlåten efter att ha suddat ut deras minnen i ett försök att rädda dem från Margrim.

Bilden av den onde Margrim som stått lutad mot ett träd vid skolans utfart och vinkat till henne när hon åkte hem hade etsat sig fast i minnet. Emma spelade upp scenen från sista dagen på lägret om och om igen i sitt inre, men hon kunde inte förstå vad den betydde. Margrim måste ha vetat att sirenerna hade fått tag på vattenstenen, men av någon anledning verkade det som att han var intresserad av henne ändå. Vinkningen kändes som ett löfte om att de skulle ses igen. Emma hoppades att hon hade fel. Han hade nästan dödat Santos och om hon någonsin träffade honom igen… Hon knöt näven så att naglarna skar in i handflatan.

Du är för ung för att vara intressant, hade Margrim sagt. Minnet fick Emma att muttra argt. För ung, för okunnig, för klumpig och för jävla blind. Hon var trött på vad alla runt omkring henne tyckte.

Emma slog handflatan hårt i väggen, men råkade träffa ytterkanten av korgen med schampoflaskorna. Vibrationerna fick två av dem att skramla ner på golvet. Hon suckade och satte sig på huk. Sökte med händerna tills hon hittade dem och ställde tillbaka dem på sin plats igen.

Det var obegripligt hur hon av alla människor hade kunnat bli viskare. Christopher, som var gruppens samordnare, hade lovat undersöka varifrån Emma hade fått sin kraft. Hittills hade han inte haft någon framgång. I alla fall inte vad hon kände till, men ibland fick Emma en känsla av att Sofie inte riktigt berättade allt. Hon hade tagit sitt uppdrag från Christopher på stort allvar och gjorde sitt bästa för att lära Emma mer om arvtagarna. Men Emma kunde inte skaka av sig känslan av att hon fortfarande var den nya som de inte berättade allting för.

Duschvattnet slöt sig om kroppen som en varm filt och sköljde henne ren från sand. Emma kunde inte låta bli att samla lite vatten i sina kupade händer och lyfta det med hjälp av sin nya vattenkraft. Den som Undine, sirenernas drottning, gett henne när hon lämnade tillbaka elementstenen.

Det gick bättre och bättre att hålla kvar vattnet i luften. Hon hade utvecklat sin förmåga sedan hon råkat blöta ner Victor under sitt första försök att använda kraften. Fast särskilt användbart var det förstås inte. Inte som hennes viskarkraft, som gav henne förmågan att tala med djur och se genom deras ögon. Ett knackande på dörren väckte henne ur tankarna.

Tjugo minuter kvar. Stå inte där och dröm. Skynda dig! ropade mamma.

Emma stängde motvilligt av vattnet och sträckte sig efter en handduk. Om Santos inte hjälpte till med sin syn tog även små vardagliga bestyr längre tid att utföra.

När kroppen torkat och håret var borstat, gläntade hon på dörren och tassade ut i svalkan utanför badrummet.

Klänningen låg på stolen i hennes rum precis som utlovat. Emma drog på sig den och nöp i tyget för att få den att sitta som det var tänkt. Tyget var mjukt och kittlade mot den solbrända huden på ett ovant sätt. Den slutade strax ovanför knäna och Emma kände sig tacksam över att benen inte hade lika många blåmärken som innan hon fick Santos.

Hon drog med fingertopparna runt urringningen och över hennes bara axlar. Mungiporna åkte ner.

Santos!

Hans klor klapprade mot trägolvet och stannade innanför dörren. Hon drog irriterat på munnen när hon insåg vad han såg.

Jag vet att jag ser töntig ut.

Töntig?

Jag gillar inte att ha klänning. Det känns naket.

Pälslöst.

Typ. Hjälp mig fixa en scarf.

Klorna klapprade bort till hennes garderob. Den hade en pedantisk ordning, vilket inte var Emmas förtjänst. Meningen var att det skulle vara lättare att hitta kläder som passade i färg och stil. Scarfarna var svåra, så de hade förpassats längst in i nedre lådan. Emma drog beslutsamt ut den. Med Santos hjälp bestämde hon sig för en med särskilt klara färger som gick i ton med klänningen.

Emma hade precis lagt scarfen till rätta om axlarna när mamma kom in.

Så fin du blev, sa hon uppskattande och verkade inte reagera på att Emma valt scarfen på egen hand.

Så rörde hon vid Emmas arm.

Synd bara att du har den där tatueringen. Jag förstår inte hur du kunde få för dig att göra en sådan på skolan? Och tatueraren sen, hur kunde han godkänna det? Du är inte ens myndig.

De missprydande ärren på handleden efter Margrims framfart sa hennes mamma inget om. De var ännu ett tabubelagt ämne. Varken Emmas mamma eller sjukhuspersonalen hade köpt förklaringen att hon skurit sig på trasigt glas i fyren, men de hade åtminstone inte krävt att hon skulle träffa en psykolog.

Emma täckte sitt Santosmärke med handflatan. Huden var helt läkt och kraften från vattenstenen pulserade mot fingertopparna.

Mamma, vi har redan pratat om det där, sa hon.

Men den är så stor och konstig. Hennes mamma suckade. Nåja, det är för sent att göra något åt det nu. Du kan väl bara försöka att inte visa så mycket av den för mormor.

Vadå, vill du att jag ska ha en långärmad kofta över eller?

Emma kunde inte hjälpa att hon lät arg. Egentligen var det mest diskussionen hon var trött på. Det skulle ha varit så mycket enklare om hon hade kunnat säga sanningen.

Nej, det vore synd på klänningen, krånglade mamma.

Jag ska försöka att inte visa den, lovade Emma.

Bra. Jag måste bli klar med maten.

Mammas steg avlägsnade sig i riktning mot köket och förkunnade att samtalet var över. Santos lät som om han fnös, men Emma visste minsann vad han gjorde.

Sluta flina. Din tatuering har hon inte lagt märke till än. Vänta bara! Mamma kommer få spel totalt när hon tror att jag gjort en på dig också.

Gillar.

Jag gillar den också, men hon har rätt. Vi borde inte visa dem i onödan. Eller förresten kanske vi borde det? Jag menar om någon i släkten faktiskt är arvtagare så borde de reagera på den. Och då kan du se det åt mig. Om du kan tänka på något annat än tårta förstås?

Kanske.

Dörrklockan ringde uppfordrande utifrån hallen.

2. Födelsedagen

Emmas mormor och morfar kom alltid först när det var fest. Minst en kvart innan den tid som var bestämd.

Medan Santos försvann i väg för att hälsa, tryckte Emma ner de överblivna scarfarna i lådan och stängde garderobsdörren om oredan hon skapat. Sedan letade hon sig ut i hallen med hjälp av fingertopparna mot det skrovliga mönstret på tapeten, så som hon hade tagit sig fram innan hon fick Santos.

När hon kom till den fjärde stora blomman i tapeten stannade hon. Härifrån var det tio steg till köket och lika långt till hallen.

Emma, så söt du är i klänning! Du borde verkligen ha det oftare, utropade mormor.

Det är lite opraktiskt till vardags bara, svarade hon återhållsamt.

Nonsens. Många flickor har kjol i skolan numera.

Med såna där korta byxor till, höll morfar med och skyndade sig att ge Emma en kram.

Det heter leggings, rättade mormor. Hedda älskling, hur går det med maten?

Emma drog en suck av lättnad. Hälsningsceremonin var över och mormor svepte ut i köket för att inspektera mammas grytor. Där fick hon gärna stanna ett tag.

Och här har vi Santos, sa morfar. Rösten blev ansträngd när han böjde sig framåt för att klappa Santos. Så fin du är, lilla gubben. Men vad är han för hundras? Jag tror aldrig jag sett en sådan hund tidigare.

Emma låtsades inte om frågan. Han hade frågat exakt samma sak de senaste två gångerna de träffats.

En labradoodle, svarade hennes mamma från köket. Vi har verkligen haft tur. Santos är väldigt väluppfostrad. Jag hoppades på en labrador, men nu börjar jag vänja mig.

Får man inte välja själv? undrade mormor.

Nej, de väljer ut en hund som de tror passar den blinda.

Mammas röst dog bort när hon kom på att hon sagt det förbjudna ordet.

Santos är världens bästa hund, sa Emma.

Han verkar väldigt förtjust i dig, sa morfar samtidigt som det ringde på dörren.

Mammas syster Lena med familj vinkade i dörröppningen. Sedan fortsatte det i jämn ström med mammas bror och hans fru, deras son och dotter med respektive och till sist faster Ingrid.

Pappa hade inte så många släktingar. Båda hans föräldrar var döda och den enda släkting han hade kvar var hans syster. Ingrid levde ensam och brukade bara komma på besök till Emmas födelsedag och vid jul. Hon hade ett helt annat sätt än mormor och morfar och de andra bullriga släktingarna. Emma brukade känna sig blyg och undvek så gott det gick att bli ensam med fastern. Det kändes alltid så stelt. Fast hälsa måste man förstås.

Hej Ingrid, så trevligt att du kunde komma, sa mamma och torkade av händerna på förklädet för att kunna ta i hand.

De andra besökarna hade kastat sig över Santos för att klappa honom, men Ingrid rörde honom inte alls.

Hej Santos, trevligt att träffa dig, sa hon bara och Santos viftade artigt på svansen till svar.

Så blev det Emmas tur. I sista stund hann hon hejda en nigning och sa hej istället.

Hej Emma, grattis på födelsedagen! sa Ingrid och gav Emma en kram.

Den kändes stel och opersonlig, men Emma låtsades inte om det. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga till sin faster.

Kom, maten är redan framdukad, sa mamma. Ingrid gav Emma ett leende och följde efter mot köket.

Det var buffé och Emma fick hjälp av sin mamma att plocka till sig av maten på köksbänken och sedan med att hitta en plats i soffan i stora rummet. Santos lade sig under soffbordet. Han var trött efter att ha hälsat på alla. Emma blev orolig att han skulle somna.

Hon petade på honom med tårna, medan hennes mormor klämde sig ner i soffan bredvid. På andra sidan satte sig moster Lena. Parfymdoften var så stark att Emma nästan storknade.

De yngre kusinerna hade lyckats få plats i köket. De skulle väl hålla på och fingra på sina mobiler och visa små skojiga klipp för varandra som vanligt. Det spelade ingen större roll. Emma skulle lida var hon än satt. Hon hoppades bara att födelsedagsfirandet snabbt skulle vara över. Det var hennes mamma som envisades med att firandet var tradition och att alla förväntade sig det. Det var lönlöst att argumentera emot.

Emma petade i maten. Det bästa med att ha födelsedag var att hon hade fått sms från alla i gänget, inte bara från Sofie. Jonahtan hade bara skrivit Grattis! /Jonahtan, men det var i alla fall ett livstecken. Hon funderade på om hon skulle våga sig på att svara honom, fast vad skulle hon skriva? Allt hon tänkte ut lät fånigt och dessutom hade det gått så lång tid.

Den automatiska telefonrösten som läste upp sms:et hade låtit konstig när den uttalade hans namn. Jonah Tan hade den sagt. Som om han hette Jonah i förnamn och Tan i efternamn. Inte för att den där rösten i uppläsningstjänsten någonsin lät normal, men Emma hade känt sig tvungen att titta efter för att se vad han egentligen skrivit. Han hade mycket riktigt stavat sitt namn fel med h före t. Hon kom ihåg vilka besvär han haft med Jespers läslektioner. Det kanske var därför som han inte hört av sig innan. För att han skämdes för hur han skrev. Hon bestämde sig för att tänka ut ett bra svar och skicka till honom när firandet var över.

Besticken gnisslade mot tallriken när hennes mormor gav sig på sin erövring från buffébordet. Emma rös av ljudet.

Hur är det med Lukas, Hedda? Får han komma hem från sjukhuset snart? undrade mormor mellan tuggorna.

Jag har inte pratat med honom idag, men i förrgår lät han bättre.

Så synd att han inte kunde komma hem till Emmas födelsedag, sa morfar.

Det är lika bra det, så slipper vi uppträdanden, sa mormor.

Han har fått nya mediciner nu och de verkar hjälpa bättre mot… hans tillstånd, sa mamma.

Emma tuggade pajbiten hon nyss stoppat in i munnen så det gjorde ont i käkarna. Hon avskydde det här pratet om pappa. Han hade mått dåligt så länge hon kunde minnas och det blev bara sämre och sämre. Det spelade ingen roll om allt de vuxna sa var sant, det gjorde lika ont för det.

Och hur var det på lägerskolan då, Emma? sa Lena och Emma kunde känna hur mostern tecknade över Emmas huvud för att få de andra att förstå att de inte borde prata om Emmas pappa.

Det var väl spännande att få träffa andra barn som du? sa morfar.

Barn?

Det var bra, jag fick en del nya vänner, sa Emma och kände sig genast som fem år igen.

Så trevligt, sa mormor och vände sig mot Lena.

Emma brydde sig inte om att fortsätta prata. Det var ändå ingen som egentligen ville höra vad hon hade att säga. Medan hon stoppade in en ny bit mat i munnen roade hon sig med att fundera på vad de skulle ha sagt om hon hade berättat sanningen. Att en av hennes vänner var så stark att han orkade bära Santos flera kilometer och att en annan kunde se in i framtiden. Att hon mött wyvern Tiroxy och att instruktören Peter nästan dödat henne när han försökte skära bort hennes Santosmärke med en kniv.

Emma tryckte armen hårt mot kroppen när hon kom på att det vore bäst om hennes mormor inte såg märket. Mormor verkade inte märka någonting, utan pratade på som vanligt. Nu hade hon kommit till avdelningen sjuka grannar. Emma lät bli att lyssna.

Efter maten blev Emma ensam kvar i soffan när de andra bytte disken mot efterrätt i köket. Hon suckade av lättnad. Det var alldeles för mycket folk och skor och handväskor som hon riskerade att ramla över när hon lät bli att använda Santos ögon. Lika bra att sitta kvar. Emma stack ner handen och klappade Santos som nästan låg på hennes fötter.

Sett något? frågade hon tyst.

Nä.

Soffan tyngdes ner när någon satte sig bredvid Emma. Doften av nybakade kanelbullar och sommarrosor som svepte mot henne talade om vem det var.

Får jag sitta här hos er? undrade Ingrid.

Ja, visst.

Emma flyttade sig en aning för att slippa sitta för nära. Så sträckte hon sig fram för att klappa Santos igen. Visste inte vad hon skulle säga. Ingrid brukade alltid hålla sig på avstånd.

Vilket fint märke du har fått.

Emma drog till sig armen och lade handen över huden för att det inte skulle synas.

Tack, sa hon.

Du behöver inte dölja det för mig. Jag har inget emot det, log Ingrid. Jag tänkte att jag kunde sitta här hos dig så slipper du allt prat om pappa till kaffet. Jag tror inte det är vad du vill höra idag, inte sant?

Emma nickade tacksamt även om hon var förvånad över Ingrids initiativ. Det hade aldrig hänt förut.

Nu är det kaffe och tårta allihop! ropade mamma. Emma, vill du att jag hämtar till dig?

Ja, tack.

Ta gärna lite till mig med är du snäll, Hedda. Så håller jag Emma sällskap.

Om Emmas mamma var förvånad så visade hon det inte. Istället försvann hennes steg ut i köket.

Snart spred sig kaffedoften från de ångande kopparna som de vuxna bar med sig tillbaka till rummet. Emma fick en assiett och en för liten sked.

Går det bra med Santos? undrade Ingrid. Jag ser att ni redan lärt känna varandra bra.

Han hjälper mig väldigt mycket.

Jag hoppas att han är ordentligt uppmärksam och vaktar dig väl så inget händer.

Emma hejdade sig mitt i en rörelse.

Hur menar du? frågade hon.

Det är en farlig värld, särskilt för dig. Jag skulle önska…

Mormor slängde sig ner i soffan så hela dynan gungade.

Vilken fin tårta! Har du bakat den själv, Hedda?

Ja, det är ett nytt recept.

Verkligen lyckad.

Är det inte dags för paket snart? sa morfar.

Emma sjönk djupare i soffan och önskade att hon kunde bli osynlig. Det var nu hon förväntades öppna paket och fingra på innehållet för att fundera ut vad det kunde vara, medan alla andra såg på och redan visste vad hon fått.

Hon funderade på vad Ingrid hade sagt. Kunde hon veta något om arvtagarna? Var hon anledningen till att Emma såg väsen? Fast i så fall skulle det betyda att hennes pappa också var arvtagare och han såg garanterat inte väsen. Tvärtom hade han alltid tagit hennes mammas parti när de pratade om varför tomten bara kom till hennes kompisar. Ändå fanns det inget som tydde på att hon var adopterad.

Det prasslade när paketen radades upp på bordet. Ljuden tvingade tillbaka Emma till verkligheten igen. Hon svalde.

Vi kan skjuta ut bordet lite, så Santos får plats, sa Ingrid.

Skjuta ut? frågade mormor.

Så här.

Ingrid tog tag i bordet och föste det bestämt framåt utan att bry sig om att kaffet nästan skvalpade över i kopparna. Som på en given signal satte sig Santos upp.

Usch, sa mormor och flyttade sin assiett längre in mot bordets mitt, bort från hundnosen.

Santos vände sina ögon mot Emma. Hon drog på mungiporna.

Hjälper.

Tack, svarade hon till både honom och Ingrid.

Börja med det här, sa mamma och tryckte ett platt paket i storlek som ett kollegieblock i Emmas händer.

Hon rev bort pappret och fingrade på innehållet. Det var hårt och blankt på ena sidan och mattare på den andra. Förväntan växte i rummet. Santos vände på huvudet och tittade på vad hon fått.

En surfplatta, utropade hon. Eller hur?

Ja, jag tänkte att det kunde vara smidigt att ha den med sig. Det finns fler inställningar än på en mobil för bli… som är bra att ha.

Tack.

Det var en perfekt present. Sofie skulle kunna berätta hur man fick igång alla hjälpmedel och då skulle Emma kunna komma ut på nätet igen. Det skulle bli nästan som förr!

Det här är från mormor och morfar.

Ett nytt paket trycktes mot hennes händer. Det var större och mjukare. Kläder som vanligt. Emma strök fingrarna mot tygets struktur. Jeans och något trikåaktigt.

Tack, jag får prova det senare.

Det är gröna jeans och en tröja med gult och vitt och grönt mönster, förklarade mormor nöjt. Du kommer bli jättefin i det!

Emma tvivlade på det, men sa inget. Mormor och morfar hade ålderdomlig smak och en överdriven tro på Emmas förmåga att klämma sig i barnstorlekar.

Tack, sa hon igen och försökte få det att låta uppriktigt.

Här är mitt paket, Emma, sa Ingrid och satte ett litet fyrkantigt paket i händerna på henne. Det är en släktklenod som gått i arv. Eftersom jag inte har några egna barn tänkte jag att du skulle ha den nu.

Paketet var inslaget med tygband och hon drog försiktigt upp rosetten och vecklade bort det tunna silkespappret. Inuti gömde sig en hård pappask. Emma hittade skåran på mitten och vickade på locket för att lyfta det.

Jag kan hjälpa dig, sa mormor genast.

Jag tror hon kan göra det själv, sa Ingrid.

Det går fint, instämde Emma. Locket lossnade så att det gick att lyfta av.

När fingertopparna nuddade det som låg i asken gick en stöt genom både Emma och Santos. Hon drog tillbaka fingrarna som om hon blivit biten. Sedan kom hon på att de andra tittade och tvingade sig att känna på innehållet i asken igen.

Hon lyfte upp en liten, avlång sten och lät sig fyllas av sensationen. Förra gången hon upplevt något liknande hade inte ens varit i närheten av det här. Då hade hon smakat salt och sött och känt vågorna. Nu var hon själv elementet. Hon kände varje träd i trädgården som sin egen hud, gräsets saftiga gröna blad som smektes av sommarvinden utanför, den svarta myllan runt rosorna i rabatten. Hon kunde nästan svära på att mahognyn i bordet framför dem levde.

Vad är det för något? sa mormor nyfiket och lutade sig närmare Emma. En gammal glasbit?

Det är egentligen ett halssmycke, svarade Ingrid.

Men det finns ingen kedja till, sa mormor besviket när hon kikade ner i Emmas hand. Och fästet är trasigt. En sådan konstig present.

Det kan vi nog ordna, sa mamma överslätande. Det var snällt av dig Ingrid.

Emmas slöt handen om stenen.

Emma?

Santos drog henne tillbaka till sällskapet i soffan igen. Emma tog ett djupt andetag.

Jag vill ha den precis som den är.

Men du kan inte använda den så där, sa mormor.

Ingrid lade sin seniga hand över Emmas knutna näve.

Den är din nu och du ska göra precis som du vill med den. Det är du som bestämmer, ingen annan. Kom ihåg det.

Tack snälla, Ingrid, sa Emma och lade försiktigt tillbaka stenen i asken igen innan hon gav Ingrid en kram.

Det var första gången hon vågat sig på att göra det. Ingrid kramade henne varsamt tillbaka.

När jag hörde att du fått Santos visste jag att det var här den hörde hemma, sa hon lågt så att bara Emma kunde höra.

Men Emma, vad har du gjort?

Mormors röst gick upp i falsett. Emma släppte snabbt Ingrid.

Gjort? sa hon förvånat.

På din arm! Är det en tatuering?

Å nej. Hon hade glömt sig.

Det är bara en sådan där hennatatuering som ungdomarna gör nu för tiden, slätade mamma nervöst över. De försvinner efter ett tag.

Får jag se, avbröt Ingrid och Emma visade