Vildfalken

By Ben Kalland

I Vildfalken får läsaren följa trettonåriga pojken Max och hans oväntade vänskap med en mäktig pilgrimsfalk. Det är snart slut på sommarlovet och Max befinner sig på en seglingstur tillsammans med sin pappa. Väl i land får han plötsligt syn på en ståtlig pilgrimsfalk på jakt efter mat, men i nästa stund har den flugit in i en stålvajer och hamnat på marken med en bruten vinge. Max tar genast på sig ansvaret att läka den stackars fågeln, som han döper till Spitfire. Folket i stan är däremot inte lika glada över att ett farligt rovdjur nu flyttat in i deras område, men Max vägrar separeras från sin nyfunne vän. Med en plan att tämja fågeln bryr han sig inte om vad någon annan har att säga. Detta förändras dock när planen faller isär och Max tvingas tänka om. Vad är egentligen det bästa för Spitfire? Följ med i denna historia om tålamod, ansvar och respekt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788728468227

Book preview

Ben Kalland

Vildfalken

SAGA Kids

Vildfalken

Copyright ©2003, 2023 Ben Kalland och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728468227

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Sagt om Vildfalken

Det riktigt intressanta ligger och pyr under den realismbetonade berättelsens yta. Vildfalken är en förtjänstfullt genomarbetad berättelse om att växa upp till att ta sina egna beslut och till större insikt om sig själv och andra. Maria Lassén-Seger, Hufvudstadsbladet

Även om du inte är intresserad av fåglar, är det här en spännande bok som det är svårt att sluta läsa. Barnens polarbibliotek, månadens bok

Språket flyter smidigt och personskildringen är psykologiskt övertygande. Även vissa glimtar från högstadielivet med osäkerhet och mobbning visar på en säker debutant. Britta Broberg, Böcker och AV-media, Bibliotekstjänst

En lättläst och spännande historia. Författaren lyckas fånga läsaren genom ett driv i berättelsen. Boken är skriven med känsla och engagemang. Lisa Olsson, Böcker och AV-media, Bibliotekstjänst

Vildfalken är en lättläst, välskriven och välkomponerad ungdomsroman, som i lämpliga doser blandar motgångar och medgångar och som effektivt driver berättelsen framåt. Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser

Det här är en ganska, hur ska jag säga det, vacker bok. Den är speciell. Therese Kekoni, EOS

Rekommenderar Ben Kallands allåldersbok Vildfalken; äventyrsbok med sakkunnig och övertygande beskrivning av falkenering. Susanne Ahlroth, HBL:s söndagsbilaga Barnlitteratur

Berättelsen är spännande. Med en trovärdig personskildring och en levande miljöbeskrivning från södra Finland och skärgårdshavet är Vildfalken en färgrik och engagerande bok. Yvonne Hoffman, ordförande för Scriptums tävlingsjury.

Intressant skrivet om att inte ge upp, om saknad och om vänskap. En berörande berättelse om en ensam, mobbad pojkes försök att tämja en pilgrimsfalk. Terhi Kanerva, Uleåborgs stadsbibliotek, Barnavdelningen

1

Det var Max som såg den först.

Han stod uppe på berget och såg ut över havet med kikaren, när en suddig fläck dök upp i blickfältet. Max ställde in skärpan och med ens avtecknade sig en ensam mörk fågel knivskarpt mot den regntunga himlen. Fågeln slog ett par spänstiga vingslag, syntes för ett ögonblick som en siluett mot det gråa vattnet och försvann över trädkronorna.

Pappa hade också sett den.

– En rovfågel, sa han.

Udden de stigit iland på var egentligen en del av fastlandet, men verkade ligga i ytterskärgården för det fanns bara några öar utanför kusten innan öppna havet började. Pappa pekade mot horisonten.

– En klar dag kan man se ända till Estland härifrån. Ska vi gå upp i fågeltornet och titta?

– Ingen idé, sa Max. Det blir mörkt.

En segelbåt kryssade med tända lanternor in i sundet mellan udden och Stora Svartö. Skymningen gav det dunkla vattnet där nere samma nyans som molnen.

Trutarna skrek nere vid kobbarna och det ljudet brukade Max tycka om, men den här gången var annorlunda.

– Vi går väl tillbaka till båten då, sa pappa. Kvällsrapporten kommer om en stund. Bågaskär fjorton, nordost fyra. Eller vad tror du?

– Jag fryser, sa Max.

Pappa vände sig mot honom.

– Kan du inte åtminstone försöka tycka att det är roligt? Det kan inte hjälpas att vädret inte är det bästa, men så har det ju alltid varit.

– Det är inte roligt när inte mamma är med.

Pappa suckade.

– Ja, men nu är det så som det är, och det är inte så mycket vi kan göra åt den saken. Du kanske inte förstår det, men jag har jobbat en hel del den här sommaren och det här är sista chansen att ta ut lite semester.

Max såg fågeln igen. Den flög nu åt motsatt håll, över det öppna fältet, förbi den rödvita radiomasten. Han lyfte kikaren. Fågeln passerade fältet, gjorde en sväng och steg. Den vilade en stund på vingarna och gled. De smala vingarna var vinklade bakåt som på ett jaktplan. Fågeln flög inte särskilt högt och med kikarens hjälp var det lätt att se det randiga bröstet. Pappa hade nog rätt, det måste vara en rovfågel.

– Kom, sa pappa, det börjar bli sent.

Max gav rovfågeln en sista blick och de började kliva tillbaka ner mot Janita som låg förtöjd vid en klippa nedanför dem. Det mossiga berget var halt efter regnskurarna och de fick ta det försiktigt.

Ett hest skrik ljöd genom luften och Max tittade upp. Rovfågeln flög nu ovanför hans huvud med två kråkor efter sig. Kråkorna slog klumpigt med vingarna och gjorde små utfall med näbbarna. Rovfågeln var ungefär lika stor som kråkorna, men den flög skickligare. Den tvärvände och steg men kråkorna var genast efter den igen. De kraxade hest och långt borta hördes andra kråkor svara. Max kom att tänka på Slaget om Storbritannien som han och Ankan och Henry hade sett på video. Kråkorna såg ut som två Messerschmittar som jagade en Spitfire i en vild luftstrid. De båda skränande Messerschmittarna flaxade vilt med sina sladdriga vingar och högg efter Spitfiren som elegant dök undan utan att göra sig någon större brådska.

Pappa stannade också för att se hur striden skulle utfalla. Rovfågeln vann höjd och de klumpigare kråkorna blev efter och när fåglarna vände och gled ut över fältet igen var rollerna plötsligt ombytta. Rovfågeln dök oväntat rakt emot sina angripare och överraskade dem totalt. Kråkorna flydde åt var sitt håll. Den ena dök in bland buskarna och den andra slog frenetiskt för att nå träden på andra sidan fältet. Rovfågeln hann upp den ena kråkan som väjde och flaxade vidare mot radiomasten. Kråkan kom farligt nära en av de nästan osynliga metallvajrarna som stödde masten men den lyckades undvika vajern och dök mot marken.

Rovfågeln försökte genskjuta sitt offer och upptäckte den livsfarliga vajern för sent.

Max såg vad som skulle hända men kunde bara titta på. Rovfågeln bromsade upp genom att breda ut stjärten och väjde, men lyckades inte helt. Vänstra vingen träffade stålvajern, fågeln ryckte till och föll som en tappad handske mot marken, kolliderade med stängslet som omgärdade radiomasten och försvann utom synhåll.

Max började springa.

2

Åtminstone var den inte död. Fågeln låg på marken två meter ifrån honom på andra sidan metallstängslet. De klara, mörka ögonen var öppna och den vred på huvudet. Ena vingen såg ut att ha fastnat i en snårig buske. Pappa kom och ställde sig bredvid Max.

– En falk, sa pappa.

Fågeln flaxade till.

– Pappa, vi måste hjälpa den.

Pappa såg sig omkring.

– Det kan bli svårt. Jag tror att det är låst överallt.

De gick ett varv runt stängslet. Bredvid masten låg en mörk byggnad från vilken ett tjockt knippe kablar ringlade upp i masten. På norra sidan fanns en port. Den var låst och försedd med en gul skylt med texten Livsfara. Förbjudet att klättra i masten. De kom tillbaka till platsen där rovfågeln låg.

– Vi kan inte lämna den så där, sa Max.

– Tyvärr är det inte så mycket vi kan göra.

– Kan vi ringa någonstans? Någon måste ju ha nyckeln till den där porten. Pappa såg ovillig ut.

– Hur ska jag få tag i någon nu? Det är sent, halv tio. Ingen jobbar nu.

– Vi måste ju göra någonting, sa Max.

Falken flaxade till med den fria vingen. Pappa tittade upp på stängslet och kände på stålmaskorna. Han krängde av sig jackan.

– Det här är nog inte särskilt lagligt.

Han grep tag i stålmaskorna och klättrade upp för stängslet. Han balanserade en stund uppe på kanten, klättrade en bit ner på andra sidan och hoppade. Han gick fram till rovfågeln och sträckte fram handen.

Falken högg efter hans hand och väste. Vänstra vingen kom loss ur busken och falken hoppade undan. Vingen släpade i marken i en otäck vinkel.

– Det ser illa ut, sa pappa.

Falken tappade balansen och blev liggande på sidan.

– Max, jag är rädd att vi måste avliva den. Den överlever inte.

– Vi tar den med oss. Jag kan sköta om den.

Pappa hade berättat att han haft en tam domherre när han var liten. Han hade hittat den som unge och matat och skött om den tills den blev flygfärdig. Pappa tycktes läsa Max tankar.

– Man kan inte ha en falk som husdjur. Den här fågeln är ingen unge, den är vild. Dessutom är den svårt skadad.

Max såg på falken. Den var mörk på översidan och stjärten var randig. Näbben var halvt öppen och bröstet hävde sig i takt med andningen. I det ögonblicket såg falkens glänsande ögon rakt in i hans och han visste att han måste rädda den här fågeln.

– Vi måste föra den till en veterinär!

Max röst sprack, för innan han hade slutat såg han i pappas blick att det fanns någon mycket klok och vuxen orsak till att man inte kunde göra det.

– Vi är långt ifrån närmaste stad, det skulle ta timmar att hitta en veterinär.

Fågeln är skadad, den plågas.

Pappa lyfte upp en stenbumling.

– Det finns ingenting annat att göra.

Max stirrade på stenen. Den var vass och mossig och smutsig på undersidan. Den vägde så mycket att pappa måste lyfta den med båda händerna.

– Det är bäst du går dit bort och väntar. Jag kommer strax.

Max fick inte fram ett ljud. Solnedgången och den snåla blåsten fick honom att frysa. En trut skränade hånfullt långt borta och nu hatade han ljudet. Han hatade alla fåglar, han hatade båten, hela segelturen.

– Jag hatar dig, viskade han.

Pappa tittade upp.

– Börja inte nu. Jag förstår hur du känner det. Men ibland kan det vara grymmare att…

– Du får inte.

Max knep ihop läpparna. Det försvagade ljuset hade tvättat bort alla färger och falkens mörka fjädrar smalt ihop med den gråa graniten och renlaven. Det var bara de blänkande ögonen som förrådde den. De såg in i hans utan rädsla.

– Max. Gå tillbaka till båten.

– Nej. Jag låter dig inte göra det.

Pappa höjde ögonbrynen.

– Så du har en bättre idé?

Max stirrade trotsigt tillbaka. Metallstängslet mellan dem blänkte kallt.

– Dessutom kan det vara olagligt, sa Max. Tänk om den är fridlyst. Han stod upprätt och såg pappa i ögonen.

Det var pappa som till slut slog ner blicken. Han lade ifrån sig stenen och drog djupt efter andan så att näsborrarna vidgades.

– Du är lika envis som din mamma.

Han petade till fågeln med stöveln. Den väste och högg med näbben.

– Okej. Gå efter en väska att bära den i. Ta mina arbetshandskar också. Och sätt fart. Jag har ingen lust att stå här hela kvällen. Jag skulle antagligen bli anhållen om någon kom.

Max vände tvärt om och halkade ner för klippan. När han kom ner till båten var han andfådd och svettig. Han drog in Janita och klev ombord. Han tömde en sportväska på kläder och rusade tillbaka.

Han var ännu mer andfådd när han kom tillbaka till radiomasten. Han klättrade uppför staketet med kassen i ena handen. Stängslets kalla stålmaskor skar in i hans fingrar och han fick metallsmak i munnen när han blev tvungen att byta hand och hålla i sig med tänderna. När han kom upp på kanten kastade han ner väskan på andra sidan.

Pappa närmade sig försiktigt falken. Han tog på sig handskarna och försökte gripa tag i falken. Den bredde ut den friska vingen och försökte flaxa iväg när pappa trängde in den mot stängslet. Falken väste och försvarade sig med