Stenhammaren

By Anna-Lena Wästberg

Mats och hans familj tillbringar sommarlovet på en liten ö i skärgården. Där träffar Mats en pojke som heter Heinz och bor i en grotta. Heinz är 22 år gammal men slutade växa när han var åtta. Heinz berättar att ön döljer minst tusen hemligheter. Här finns dessutom en skatt begravd, vilket gör Mats nyfiken. Men Heinz bär också på flera hemligheter. Tillsammans hittar de en karta och där börjar letandet. Trots deras många olikheter upplever Mats och Heinz massvis av roliga äventyr tillsammans. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788726918441

Book preview

Anna-Lena Wästberg

Stenhammaren

SAGA Egmont

Stenhammaren

Copyright © 1985, 2022 Anna-Lena Wästberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726918441

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Mats kände ingen på ön. De hade bara varit där i två timmar. Resten av familjen höll på att packa upp grejorna i ett hus nånstans uppe i backen, men Mats hade ingen ro att vara inomhus. Han måste ta reda på hur det såg ut på det nya stället. De bodde på olika platser varje sommar. Mamma ville ha omväxling.

Ön verkade inte särskilt stor. Det gick nog att gå runt den på en timma. Men det orkade man inte göra nu, det var stekhett i middagsvärmen. Så långt man kunde se sträckte sig Östersjön, blå och glittrande. Det låg hus utmed strandkanten, det var väl för sommargäster. Det verkade rätt dött. Han undrade om han skulle få vara med om något spännande på det här stället.

Mats gick ner mot bryggen där de hade stigit i land för en stund sen. Allt var stilla i solgasset. Inte ens måsarna orkade skräna. En segelbåt låg orörlig vid sin boj. Vid kajkanten stod en dragkärra med två tomma fisklådor, inte en kotte syntes till. Jo, förresten längst ut på bryggan satt nån.

Mats gick långsamt ut på bryggan. Det var en pojke som satt där. Han såg rätt konstig ut. Han hade svart tjock skepparkavaj med en stickad polotröja inunder och på fötterna som dinglade över vattnet hade han skor med dubbla rågummisulor. Han var vinterklädd mitt i sommaren. Det måste vara förfärligt varmt. Han hade ett metspö i handen.

– Vad glor du på? sa pojken utan att ta bort blicken från flötet som låg alldeles stilla i vattenglittret.

– Varför har du så mycket kläder på dig? frågade Mats.

– Jag tycker inte att det är varmt, sa han och vände på huvudet och såg på Mats. Hans ögon var vattenfärgade, liksom genomskinliga. En rad av svettpärlor glänste vid ögonbrynen. Mats slog sig ner bredvid honom, trät var varmt och luktade gott.

– Jag är ny på ön, sa Mats. Har du varit här förr på somrarna?

– Jag är här jämt, sa pojken. Jag bor här.

– På vintern också? frågade Mats förvånat. Det var konstigt att tänka sig att nån gick omkring bland klipporna och vikarna på vintern. Såna här öar fanns liksom bara till på sommaren.

– Vi har affär på ön. Min moster alltså.

– Vi hyr hos Blomstrands, upplyste Mats. Sex veckor. Det är mamma och pappa och så Cilla och Anna. Det är mina systrar. Har du några syskon?

Pojken svarade inte. Han verkade inte ha lust att prata. Han drog lite i metreven så att flötet guppade närmare. Ljud kanske störde fiskarna. De satt tysta bredvid varandra. Men det nappade inte.

– Har du fått nån fisk idag? frågade Mats efter en stund.

– Ja, massor.

Mats tittade sig omkring. Det låg inte en enda fisk på bryggan. Den andre pojken såg hans blick.

– Jag kastar tillbaka dem i vattnet, sa han. Det är fel sort.

Han började rulla upp reven kring spöt.

– Förresten har jag fiskat nog för idag.

Han reste sig upp för att gå. Den tomma kroken glittrade i solen. Mats ville prata mer med honom. Det kändes snopet att bli lämnad ensam. Det var mycket som han ville veta.

– Hur är det här på ön, skyndade han sig att fråga. Finns det nåt skoj att göra?

Då log pojken för första gången.

– Å, ön, här finns allting. Det är den hemlighetsfulla ön, visste du inte det? Minst tusen hemligheter att ta reda på.

Tusen hemligheter, det lät lovande. Pojken måste ju veta om han bodde här jämt. Fast på vintern gick han förstås i skolan nånstans.

– Var går du i skolan? frågade Mats.

– Jag går inte i skolan. Jag är tjugotvå år. Jag slutade växa när jag var åtta.

Sen gick han. De höga sulorna sög sig fast i träplankorna. Mats satt kvar och såg efter honom. Tjugotvå år! Det var inte klokt, han var säkert inte längre än Mats.

Den svartklädda figuren försvann uppför backen, en mörk fläck i sommargrönskan. Mats reste sig och gick långsamt efter. Han visste inte ens vad han hette.

Vid dragkärran stod en gubbe och lastade lådor. Två pojkar hjälpte honom, Mats kände igen dem från båten för en stund sen, de hade kommit ut till ön samtidigt. De hette Bosse och Klas.

– Om vi hjälper Henning med kärran får vi låna hans roddbåt i eftermiddag, skrek Bosse när han fick syn på Mats.

– Då kommer jag med, sa Mats.

– Hugg i då, sa gubben som hette Henning. Han var röd och svettig i ansiktet.

Lådorna var rätt lätta. De skulle till affären. Mats kom att tänka på den konstiga pojken på bryggan.

– Det finns en pojke som har slutat växa, sa han.

Dvärgen, ja, sa Henning, honom är det inte mycket med. Den stackarn har det inte lätt.

Han skakade på huvudet och sa inte mer. De tre pojkarna drog i väg kärran uppför backen.

På kvällen satt Mats med familjen ute i trädgården. Anna lekte med en av Blomstrands kaniner. Det var en grå bjässe som mumsade oavbrutet.

– Han heter Arvid, precis som herr Blomstrand, meddelade hon. Det är för att han äter så mycket.

Fast Anna bara var sju år lyckades hon alltid ta reda på en massa saker på kort tid.

Mats frågade:

– Vad är egentligen dvärgar för några?

Pappa låg i en vilstol med en tidning.

– De lever i bergen, sa han och fortsatte att läsa. Det är små gråklädda män som är duktiga på att smida vapen och smycken.

– De är elaka och giriga, fyllde Cilla i.

– Jag menar människor, sa Mats.

Pappa såg upp från sin tidning.

– Jag trodde du tänkte på dvärgar i sagor. Ja, annars är det människor som aldrig blir fullväxta.

– Men inuti huvet? undrade Mats? Växer