Sista huset vid gatan

By Göte Brink

Det är mars år 1907 i den lilla arbetarstadsdelen Landala i Göteborg. Snön har äntligen börjat smälta och värmen börjar så sakteliga att återvända. På Långgatan 33 bor tre familjer nära inpå varandra. På första våningen huserar smeden Alfred tillsammans med hustrun Hulda och sonen Oscar. Ovanpå bor åkaren Vilgot med Hulda och deras son Peter. Och högst upp i huset bor ölutköraren Johan med sin Märta och en stor barnaskara. Familjerna har sina egenheter men delar alla det hårda arbetet och den goda gemenskapen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788726845648

Book preview

Det var mars 1907.

Snön höll äntligen på att bli slask. Över taken hängde den sista snön tung, och var på väg ner. I hängrännor och stuprör droppade och skvalade det. På en del håll låg marken bar utmed trottoaren. Den gråbruna smältande snön låg i strängar utmed husväggarna. Det låg ett lätt dis över arbetarkvarteren – men ändå fanns hos människorna en förhoppning i tiden. Kvällarna hade blivit ljusare, och det hände att talgoxen sjöng. Det gick mot vår.

Om man vandrade hela Landala Långgata, från de första och äldsta husen, så låg där mest små trähus i en eller två våningar, byggda någon gång i mitten av 1800-talet. Efter korsningen med Källgatan fanns de mer markanta hyreshusen med innergårdar och två eller tre våningar. Bakom husen på den högra sidan, utmed berget, låg små skjul och stallar. Där fanns ännu hästar och höns på några håll. Strax efter krönet slutade gatan plötsligt. Där låg på höger sida Landala Långgata 33 – det sista huset vid gatan. Där bodde dom.

Det var ett vanligt landshövdingehus med tolv lägenheter. En våning i sten och två i trä.

I första våningen bodde Alfred och Hulda Kvist med sonen Oscar. Ovanpå dom bodde Vilgot och Alma Falk med sin son Per och högst upp bodde Johan och Berta Bäcklund med Albin och hans syskon.

Alla tre fäderna hade arbete. Alfred Kvist var smed och arbetade i Sjöbergs smedja uppe i södra Landalabergen. Vilgot Falk var åkare hos Sleipner på Molinsgatan och Johan Bäcklund var ölutkörare hos Lyckholms.

Pojkarna hade varit klasskamrater från början. Nu gick dom i femte och sista klass. Det gick rätt bra för dem – men Per var kanske i vildaste laget ibland.

På vägen upp till smedjan den här morgonen tänkte Alfred på Hulda. Det närmade sig då hon skulle ha sitt andra barn. Hon fortsatte ännu envetet att tvätta åt herrskapsfamiljer nere i Vasastaden – men nu fick hon snart sluta.

Alfred brukade vara den förste i smedjan om morgnarna men när han denna morgon kom upp på backkrönet var ljuset redan tänt.

Inne i den lilla skrubben satt redan mäster vid skrivbordet. Medan Alfred tog på sig blåblusen kom mäster ut till honom. Han såg blek och allvarlig ut.

– Morrn, sa han. Det blir konkurs i dag. Det går inte att fortsätta.

Alfred såg på den lille mannen som han sannerligen hade kämpat tillsammans med i den här gamla smedjan. Nå, konkursen var visserligen väntad men ändå kändes det som om någon hade drämt till honom.

– Jaha, sa han. Vi kommer alltså inte förbi det.

– Nä, sa mäster långdraget. Vi kan inte leva på hästskor. Snart blir automobilerna allt vanligare. Det tror jag. Vi har två trappräcken kvar – sedan är det slut. Dom har pratat om att bygga stora hyreshus här, öster om Gibraltar gård men det verkar inte så. Om tio år kanske – och så länge kan inte vi vänta. Dessutom tar gjuterierna arbeten ifrån oss.

– Men, sa Alfred, alla smedjor tar väl inte slut?

– Nej, om vår smedja hade legat nere i Nordstan eller vid Jerntorget då hade det kanske gått bättre, men det är faktiskt svårt för dom också. Gjuterifolken bygger nu in en liten ässja i gjuteriet. Dom skiter i oss.

– Hur länge skall vi fortsätta, sa Alfred.

– Veckan ut. Det får räcka.

Dom två övriga arbetskamraterna kom. Smeden Ragnar och hantlangaren Erik. Ragnar såg med en gång att något var på gång.

– Vad är det? sa han och såg frågande ut.

Alfred tyckte inte att det var hans sak att säga det – och mäster föll in:

– Det blir konkurs i dag.

Ragnar tillhörde inte de mest pratsamma men Erik slog näven i arbetsbänken.

– Nu ger jag fanen i det här, sa han. Nu ska jag långt åt helvete här ifrån! Ut i världen! Jag går ner till sjömansförmedlingen redan i dag!

– Lugna dej! sa Ragnar. Du har ju familj. Har du glömt det?

Mäster var illa berörd

– Jaa, det är bedrövligt det här. Ni har varit många år hos mej, och jag önskar inget hellre än att vi kunde fortsätta, men nu kan jag inte hjälpa er längre, och inte mig själv heller.

– Ut i världen, upprepade Erik, men nu mest för sig själv.

Alfred tog sig om hakan.

– Dom brukar säga att det finns gott om fabriker men ont om arbeten. Konflikter och strejker på många ställen, sa han. Jag kan då inte påstå att jag längtar till någon fabrik eller något varv.

Ragnar höll med.

– Vi får gå skallgång, sa han. Det trodde jag aldrig. Tänk, ingenting är självklart. Inte ens brödkakan.

Dom drog in plattjärnet och började mäta och märka ut. Hål och nitar skulle till, och mallar för konstfärdiga krökar och slingor.

Trappräckena var inget stort arbete. Det skulle nästan kunnat vara färdigt att mönja redan på eftermiddagen men för en gångs skull tog dom det lugnt. Det fanns inte längre något som jagade dem.

Alfred hade inte bara arbetsfrågan hängande över sig. Hans tankar återkom ofta till Hulda. Hur skulle det nu gå för henne och det nya barnet?

Per kom inte tillbaka. Oscar satt tre bänkar bakom i skolsalen. Det hade hänt redan under första lektionen på morgonen. En lärare knackade på och steg in. Han mumlade några ord till magistern som nickade och verkade införstådd. Han vinkade fram Per som inget tycktes ana, utan följde med ut.

Oscar såg sig omkring i skolsalen men ingen gjorde min av att veta vad det var fråga om.

Varför hämtade dom Per? Utan ett ord?

När rasten kom pratade dom i mun på varandra men ingen hade några aningar.

Albin funderade:

– Per e ju tyken ibland. Han har la fått gå ner te överläraren – å fått sej en snyting!

Men Per kom inte tillbaka till nästa lektion heller. Det var bara Oscar som blev lite orolig. Det var ju hans kamrat som dom hade hämtat. Inte kunde han väl sitta hos överläraren i flera timmar?

Det blev rast och ännu en lektion. Då funderade Oscar. Skulle han våga räcka upp handen och fråga vart Per tagit vägen? Skulle magistern bara snäsa honom, eller bli arg?

Han räckte upp handen. Magistern såg på honom, och Oscar reste sig upp.

– Jo… var e Per? sa han.

Magistern klev ner från katedern och la ifrån sig pekpinnen.

– Det ska jag säga dig – och er allesammans. Så går det när man inte sköter sig och är snäll i skolan. Vi kunde helt enkelt inte ha kvar Per i den här skolan. Han är från och med i dag överflyttad till Avsöndringsskolan, ja alltså Straffskolan.

Det gick ett sus genom klassen.

– Tyst, pojkar! sa magistern. Det här ska ni komma ihåg allesammans. Den som inte sköter sig får sitt straff och kan hamna i den här situationen.

Detta hände när pojkarna bara hade tre månader kvar av sitt femte och sista skolår.

Straff, tänkte Oscar. Straff!? Vad hade Per gjort? Så farligt var det väl inte?! Att skicka honom till Straffskolen!

Nog kunde det hända ibland att Oscar hade lätt för att ängslas. Nu undrade han vad dom just nu gjorde med Per. Om dom kanske slog honom?

Bara namnet Straffskolen ingav skräck hos många skolpojkar. Att Per nu också fick en eländigt lång väg till skolan gjorde inte saken bättre.

Dom funderade. Ändå måste Per ha varit med om något som pojkarna i klassen inte hade vetskap om. Inte ens kompisarna Oscar och Albin. Per var starkast i klassen, och han bråkade väl ibland, men någon flåbuse var han ju inte.

Efter skolan hade Oscar och Albin som vanligt sällskap på hemvägen. När dom sakta strövade över torget fanns de sista torghandlarna kvar – och dom höll ett vaksamt öga på skolpojkarna. Inte ett äpple eller en morot skulle försvinna.

– Han skulle änna låta bli å slåss jämt, sa Albin.

– Han feck la aldri vara ifred. Pelle-Kulagänget skulle bråka så fort dom feck se han, sa Oscar.

– Kan väl hända men två gånger ble han så arg att han flätade te