I takt med tiden

By Göte Brink

Arbetarfamiljen Kvist försöker traggla sig igenom det göteborgska trettiotalet som är lika eländigt som resten av landet. Arbetslösheten är stor och bostäderna bedrövliga, men här finns också ett hopp om ett bättre liv som väntar runt hörnet. Kanske skulle livet vara enklare någon annanstans, som utvandrare i USA till exempel. Kanske inte. Vad som däremot är säkert är att hyran behöver betalas och mat ställas på bordet. Oavsett om man bor i Landala eller Los Angeles. "I takt med tiden" är den andra delen i Göte Brinks romansvit om Oscar Kvist och hans familjs liv i 1930-talets Göteborg.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9788726845716

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Kom in i denna bok. Följ med mig ner till det tidiga 30-talet, till en fattig arbetarstadsdel där arbetslösheten och vardagens övriga villkor länge och enträget hade hindrat människorna från att frigöra sig från det gamla fattigsverige.

Denna tid finns ännu inom räckhåll. Det finns fortfarande människor bland oss som kan berätta. 30-talet har med fog kallats brytningstiden, den tid då omdaningen till ett modernt samhälle påbörjades – men 30-talet var också mycket mer. Umbäranden, fattigdom, arbetslöshet, undernäring, rättslöshet och mycket annat hade länge plågat familjernas ökande självtillits decennium.

Det växte fram en kulturepok kring gamla gårdar och gränder där arbetarfamiljer på gott och ont hade sin tillvaro. Bara några var födda i städerna. De flesta hade kommit från när och fjärran. Oscar Kvist var född i en källarlägenhet i Landala i Göteborg. Brita flyttade som artonåring till staden från norra Bohuslän.

Kampen för tillvaron var hård. Inte bara för Oscar och Brita och de andra människorna i Landala. Den pågick bland arbetarfamiljerna Stockholm, Malmö och Norrköping, i Strömstad, Mjölby och Hedemora, i små och stora byar, ja, överallt i landet.

Det gångna är en dröm, säger Aksel Sandemose. Nog känns det så om man begrundar de stora förändringarna i tiden.

1

3 december 1932. Hög välvde sig den kalla vinterhimlen över den grå arbetarstadsdelen som sökte skydd intill berget – Landala i Göteborg. Hukande och frusen gick en människa uppför backarna. I denna tid då gatlyktor och fönster ännu var tämligen svaga ljuskällor, stod de första vinterkvällarnas mörker henne närmare än tidigare. Det kom liksom mer inpå henne. För Brita Kvist var stjärnhimlen också en bit av hennes barndom. På vinterkvällarnas mörka stigar där hemma kring torpet hade hon tidigt lärt sig att känna igen en del stjärnor.

Nu var det ett tjugotal år senare. Då hon svängde in på Skomakaregatan där det var som mörkast stannade hon ett ögonblick trots kylan. Det var alltså så som hon tidigare tyckt sig se, kvällen bjöd också på ett annat under, ett tydligt norrsken.

Ja, barndomens norrsken, tänkte hon. Då sprang vi över åkerfälten och upp på berget vid fjorden för att beskåda undret. På den tiden hemma i norra Bohuslän var ett norrsken en stor händelse och ingen kunde förklara det.

Brita fortsatte sin väg och tankarna gick i andra banor. Vintern tycktes komma tidigt i år. Det bådade inte gott. Det var som om högre makter tyckte att det inte räckte med att arbetslöshet och fattigdom år efter år sög livstro och självtillit ur arbetarfamiljerna. Nu var det bara ett par fäder i den fastighet som hon bodde i, som hade fast arbete. Och värre skulle det bli fram i vinter.

Hennes ena bottin var trasig och hon kände hur kylan nerifrån liksom växte in i henne. Denna dag hade hon haft några timmars hemhjälp åt fru Apelberg nere i Vasastaden. Förr hade hon haft en och en halv dag i veckan men numera blev det inte lika ofta och regelbundet eftersom depressionen drabbat även civilingenjör Apelberg.

För fem timmars arbete hade Brita i alla fall fatt fyra kronor. Dessutom hade fru Apelberg stuckit till henne en kavring, en bit fläsk och en vichyvattensflaska full med mjölk.

Den tämligen välbeställda fru Apelberg hade det mesta en människa kunde önska sig – utom två viktiga ting; egna barn och hälsa. Hon hade berättat för Brita när de lärt känna varandra, att redan under de sista läroverksåren började hon själv ana tuberkulosen men eftersom hon för allt i världen ville fullfölja skolan så sökte hon så länge som möjligt dölja och förneka sin sjukdom.

Det blev ingen vit mössa. Fem veckor före studentexamen skickades hon till sanatorium för första gången.

Brita tyckte om henne därför att hon inte glömt sitt ursprung, en enkel hantverkarfamilj i Viskafors. Den högtidliga stämningen mellan herrskapsfrun och arbetarhustrun upplöstes snart när de lärt känna varandra. Även om de aldrig blev du med varandra så växte en fin vänskap mellan dem.

– Som frun hör på dialekten så kommer jag från Skee i norra Bohuslän. Vi var sex syskon varav en bror som dog när han var två år. Jag längtar väl inte tillbaka till min barndomstid men däremot till min barndomstrakt.

Hon tänkte i dessa banor när hon närmade sig sin gata, Landala Långgata. Allt hade blivit så annorlunda när hon lämnade sin hembygd. Hon hade aldrig sett storstaden innan hon som artonåring hamnade i den. Hon fick både arbete och bostad i Hotel Hembygden i Nordstaden. Det var ett gammalt nerslitet emigranthotell och det blev en hård tid, både med tungt arbete och med att passa upp en mycket brokig skara människor.

Hon stannade bara tre månader på hotellet. Därefter fick hon tills vidare flytta hem till en syster som redan bodde i staden. Ganska snart fick hon också arbete som kafébiträde i Börjesons matsalar på Vallgatan. Detta innebar mer normala arbetsvillkor och där stannade hon länge. Där strömmade människor ut och in. Bönder från torget, affärsbiträden och arbetare. En dag kom den unge muraren Oscar Kvist in där. Det var i mars 1924. Det kom hon alldeles tydligt ihåg.

Hemma på nummer 18 låg porten och gården mörk men uppe i deras köksfönster lyste det. Hon var länge väntad och sonen Roland kände igen hennes steg i trappan. När hon kom upp stod han i dörren och tog emot henne.

– Hej, sa han ivrigt. Vad har mamma med sig?

– Ja, inte är det karameller sa hon och klappade om honom. Mjölk, bröd och fläsk. Titta.

Oscar höll på att rensa spisen från aska. Han såg vad hon hade med sig hem.

– Bra, sa han tonlöst. Nu lever vi åtminstone en dag till.

– Se så, sa hon. Vi ska nog ha mat på bordet både i morgon och i övermorgon. Inte är det roligt att inte veta från dag till dag men vi lever ju – och på något sätt lär man sig ju att leva med ovissheten också.

Det fanns någon sorts självbevarelsebalans mellan dem. När fattigdom, förödmjukelser och hunger gjorde honom bitter och missmodig, då var det hon som talade om de ljusa stunderna i deras vardag. Ändå var det oftast han som talade övertygat om att det skulle komma bättre tider. Med kötträtter. Och med kläder som ingen annan tidigare använt.

Oscars dysterhet denna kväll hade ändå sina speciella skäl. – Nu fryser bruket, sa han och hon visste med ens vad han menade. Nu hade den varaktiga kölden kommit. Det innebar att cementbruket frös. Därmed upphörde murarnas arbete för denna säsong.

– Så tidigt, sa hon. Vi har ju inte ens betalat hälften av våra skulder i speceriaffären. Och nu har vi dåligt med skor alla tre. just när vintern börjar.

– Vi får se på bygget imorgon om dom skickar hem oss eller ej. Det är 8 grader kallt nu och det blir säkert kallare i natt. Så får man ställa sig i de arbetslösas kö igen. Och stämpla.

– Det skulle ju inte bli så här när Per Albin kom till makten. Han skulle ju vara på arbetarnas sida. Eller?

– Ja, sa han och la in nya vedpinnar i spisen. Han far väl också sitt prov den här vintern, kan jag tro. Förresten så fryser bruket antingen Ekman eller Per Albin sitter där.

Nog fanns det fog för deras oro och ängslan. Varje vinter hade några av småbarnen här i övre Landala dött. På senare år mest i tuberkulos. Många fattigungar var långt in på 30-talet undernärda och mottagliga för allehanda sjukdomar. Hos lungsjuka barn fanns en märklig företeelse. De hade markant rosiga kinder och kunde vid en första anblick se friskare ut än andra barn.

Rolan var redan sömnig och när pappa hade ordnat lite kvällsmat åt dem så fick man truga den lille.

– Visste du att Larsson ska flytta, sa Oscar.

– Vårat svalelag? Nej, verkligen inte. Det var en överraskning.

– Själva har dom inget sagt. Jag fick höra det av gårdens tanter – som ju vet allt om alla. Dom ska visst flytta till Olskroken och om man får tro tanterna så ska han ha fått fast jobb på Pellerins margarinfabrik.

– Stämmer detta, sa Brita. Denne slarver som…

Det fanns en visst fog för hennes misstankar att allt inte stod rätt till. Larsson var en slarver och ingen av makarna kunde hushålla med det lilla de hade. De hade flera gånger vräkts innan de året innan hade kommit till Landala Långgata.

Någon hade vid något tillfälle sett Clary Larsson köpa en puderask. Det ville inte mer till för att man började kalla henne Pudervippan. Hon var som en sent utvecklad tonåring. Hon kunde mer om schlagers och revycharmörer än om hur man håller skiten ifrån sig.

Astor Larsson var en liten skrytsam man som ofta låtsades att han bara tillfälligtvis bodde bland fattigfolk i det grå Landala. Stundtals var han dock dyster och sluten. Inte på många år hade han haft ett fast arbete. Han hade ingen yrkesbakgrund men blev likväl stött om någon kallade honom diversearbetare. Ibland kallade han sig försäljningschef. Det kom en nyhet på marknaden: rakblad i stället för rakknivar. Då sprang han runt bland gubbarna och sålde den nya rakhyveln och rakblad – tills gubbarna upptäckte att de i järnhandeln kunde köpa samma rakblad för halva priset.

Oscar tänkte så här: om Astor Larsson av alla människor – samtidigt som allt fler går arbetslösa – har fått ett fast jobb hos Pellerins, då var det ett under.

– Den som lever far se, mumlade han. Och det fick man sent omsider men när Larsson flyttade så hette det fortfarande att han hade fatt jobb hos Pellerin.

2

Mycket sakta kom förändringarna i fattigfolkets vardagstillvaro. Tekniska landvinningar, förbättringar i kvarter och bostäder kom först de rika till del. Nya tider kom till staden som ringar på vattnet. Först till herrskapen på Stora Nygatan och Södra Hamngatan. Långt senare till Majorna, Masthugget och Landala.

Generationer hade fått leva i smuts och stank och det var en klen tröst att det varit värre. Gamla människor visste att berätta från sina