Sillbaronen

By Anna Ihrén

Smögens store sillbaron James Blakes sonson hittas död i den nyligen renoverade lotsutkiken. Självmordet förbryllar Nathalie Colette som tillsammans med Sandra Haraldsson är först på plats. Bara en vecka tidigare har den döde, Charles Blake, leende intervjuats i affärstidningarna om hur han skall förvalta den stora förmögenhet han ärvt efter sin far som just gått bort. Är det trots allt ett självmord och varför har han i så fall valt att avsluta sitt liv? Och vad pågår egentligen i det gamla köpmanshuset på Smögenbryggan där familjen Blake lever ett isolerat liv utan knappt någon kontakt med omvärlden.

Nathalie från Cold Case i Göteborg är sommarvikarie hos polisen i Kungshamn och hon får inte en lätt uppgift att samarbeta med Sandra Haraldsson som tagit kommando över det mesta på stationen. Dennis Wilhelmson funderar kring sitt liv och alltmer går det upp för honom hur mycket han längtar efter en egen familj.

Sillbaronen är tredje delen i serien 'Morden på Smögen'.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 6, 2017
• ISBN: 9789175238708

Book preview

famn.

1

Mary Blake lutade sig ut från balkongen. Inte långt ut, bara så att hon kunde se ner på bryggan utan att själv bli sedd. Hennes hår var perfekt. Som slät och vit sockervadd låg det likt en gloria runt hennes huvud. När hon för länge sedan flyttat in i köpmanshuset vid Smögens hamninlopp hade det legat skymt av familjen Perssons hus som numera var kafé och kallades Skäret. För att ge plats åt den nya Smögenbryggan hade grannhuset rullats in på land från det skär som det en gång var byggt på. Detta hade skett någon gång i slutet av femtiotalet, hon mindes inte så noga. Fru Persson och hennes dotter hade den förmiddagen suttit kvar på verandan och druckit sitt elvakaffe som de alltid brukade göra medan ångbåtarna från Göteborg lade till vid kajen nedanför.

Familjen Blake hade med återhållsam förnöjsamhet sett det ske. Efter flytten av Skäret fick deras köpmanshus äntligen den rätta platsen. Deras hus var trots allt bryggans vackraste och ståtligaste byggnad. Både fru Persson och hennes dotter var bortgångna nu, men det fanns visst ett barnbarn till fru Perssons son kvar i Göteborg någonstans.

Hon vinkade till Hugo som stod ute på en av pontonbryggorna och släppte av morgonens första sällskap från ribbåten. Precis som sin far och hans far och hennes make och hans far, den mäktige sillbaronen på Smögen, var han en entreprenör. Ett litet leende spred sig över hennes läppar. Nuförtiden var det bara Hugo som fick hennes anletsdrag att lätta.

Samtidigt som Hugo var driftig, påhittig och en flickcharmör av rang så var han fortfarande en liten valp. En valp som på sitt surfiga och sportiga sätt tjänade pengar. Dessutom på en business han själv ansåg vara den roligaste man kunde ägna sig åt, nämligen att köra i mellan fyrtio och sextio knop mellan kobbar och skär med racersnabba båtar.

När han kommit till henne i våras och frågat om han fick låna pengar för att starta upp sin verksamhet hade hon berättat för honom att det var hennes make, James den yngre, han skulle tala med. Och det hade han gjort. Efteråt hade han slokörad kommit tillbaka till henne och sagt att hans farfars far hade sagt nej från sjukhussängen.

Och där hade Hugos affärsidé med att köra turister i ribbåt kunnat vara över om inte hennes make hade gått bort natten till midsommarafton. Lugnt och stilla hade han somnat in och tidigt på morgonen hade hemtjänstens personal vid nattbesöket hittat honom i sängen. Visserligen hade bouppteckningen och planeringen inför begravningen tagit en del tid. Men redan på måndagen efter midsommarhelgen hade hon sett till att föra över en summa pengar till Hugo från sina egna besparingar. För det var inte avsaknaden av pengar som gjort att hennes make nekat honom. Nej, det var viljan att behålla makten, den lilla makt han fortfarande haft kvar sedan han blivit fånge i sin höj- och sänkbara säng.

Mary hade tidigt lärt sig att hon förväntades följa sin makes ord i huset. Han hade aldrig höjt rösten åt henne. Aldrig varit fysisk mot henne. Men på andra sätt hade han låtit henne förstå att det var hans ord som var lag. En lag som hon gjort bäst i att följa.

Men Hugos dröm hade varit här och nu, denna sommar. Han hade levt hela sitt unga liv som om allt var precis bara här och nu. Kanske var det därför han klarat vistelsen på den välrenommerade engelska internatskolan bättre än väntat. Han utstrålade kärlek och äventyr. På något sätt skyddade det honom och han hade i våras kommit tillbaka hem och fortfarande haft sin livsglädje i behåll.

Mary kände igen hans ivriga sätt. Hugo var precis som hon själv hade varit i unga år. Dessvärre hade livet inne i det slutna köpmanshuset till slut dragit ur henne det där. Viljan att skapa, vara delaktig och utvecklas. Till slut hade hennes yttre fått utgöra allt av betydelse. Madde, Smögens hemfrisörska, kom varje morgon klockan åtta och lade håret och makeupen för henne. Så lagom till frukosten såg hon som vanligt förtjusande ut. Och innan dess lämnade hon inte sitt sovgemak.

Hon svepte med blicken bort mot Hugo igen. Han hade just fyllt båten med en ny omgång gäster. Sedan rullade hon tillbaka sin rullstol in i huset. Att vinka till Hugo var förmiddagens främsta nöje och nu var det avklarat.

Sandra reste sig med ett ryck och gick ut för att möta upp sommarvikarien i receptionen. Själv hade hon tilldelats augusti som semestermånad, medan Helene hade fått juli eftersom hennes make arbetade som vaktmästare i kommunen och bara kunde vara ledig under den traditionella industrisemestern då skolorna var stängda. Sandra hade inte protesterat eftersom hon var singel och dessutom gärna väntade tills havstemperaturen stigit till över tjugo grader. Sedan sms:et på julafton hade hon inte hört ett ljud ifrån Rickard och det hade inte gjort henne särskilt förvånad. Det senaste hon fått reda på om honom var att han hade fått jobbet inom piketen i Göteborg och nu arbetade under Cleuda, Dennis före detta.

Kvinnan i receptionen sträckte fram sin hand för att hälsa på Sandra.

- Nathalie Colette, presenterade hon sig.

- Sandra Haraldsson, svarade Sandra och visade henne in till mötesrummet. Dennis satt redan och väntade i Guleskär i en av de gula fåtöljerna och läste i några papper han hade framför sig. När Sandra och Nathalie kom in reste han sig för att hälsa.

- Slå dig ner, sa han och visade samtidigt med handen vilken fåtölj som var avsedd för henne. Nathalie satte sig ner och ställde sin röda Yves Saint Laurent-väska med kraftig silverkedja på stolen intill. Väskan matchade både skinnjackan och naglarna.

- Var kommer jag att sitta? frågade Nathalie och tittade på Dennis och Sandra.

- Vi har bara receptionstjänst på torsdagar mellan tolv och femton, sa Dennis. Övrig tid assisterar du oss i utredningar och med inkommande löpande ärenden. Så du tar Helenes rum i korridoren.

- Vad har ni för utredningar just nu?

Dennis tittade på Sandra som fortsatte stirra på sommarvikarien med de röda naglarna.

- Just nu har vi inga större pågående utredningar, sa Dennis, men det kommer in ganska många mindre ärenden under sommaren, så du kommer ha att göra.

- Vem ger mig uppdrag?

- Jag ger dig huvuddragen, men Sandra kommer förse dig med uppgifter i det dagliga. Till mig rapporterar du större avvikelser eller om det kommer in något som vi måste ha under särskild bevakning.

- Särskild bevakning? undrade Nathalie.

- Den risken är inte så stor, sa Sandra. Jag ska visa dig runt. Det är en liten station, men du ska få hälsa på blåljusfolket som vi huserar tillsammans med.

- Finns det några lunchrestauranger här i närheten?

- Nej, vi brukar hämta mat någonstans eller så tar vi med egen matlåda.

Nathalie log och tittade på Dennis.

- Kan vi äta lunch tillsammans första dagen?

Sandra tittade ner i bordskivan och kvävde en suck.

- Hrm, javisst det är väl en jättebra idé. Vi kollar om Stig också kan, sa Dennis som kom att tänka på att de aldrig hade gått ut tillsammans. Inte ens luciafirandet hade blivit av, trots att Dennis förskräckt övat in luciasången kvällen före i vintras.

Plötsligt kom Stig inrusande i mötesrummet. Hans ansikte var högrött.

- När man talar om trollet, sa Sandra.

- En man har hittats död i lotsutkiken på Smögen! Stig flämtade av ansträngning.

- Av vem? frågade Dennis bestört.

- Erling från hembygdsförbundet var där för att öppna utkiken för en grupp turister. Han skulle guida dem och berätta om lotsarna betydelse för sjöfarten utanför Smögen.

- Vet han vem mannen är? frågade Sandra otåligt medan hon reste sig för att åka iväg.

- Det är Challs! sa Stig och skakade bedrövat sina runda kinder.

- Challs? sa Sandra.

- Alltså Charles Blake. Sillbaronens sonson.

- Hur gammal är han? undrade Nathalie.

- Det märker vi, sa Sandra. Häng med mig så åker vi bort. Stig, ringer du läkaren?

Dennis såg genom fönstret när tjejerna drog iväg i hög fart med lampan påslagen på biltaket. Det här kunde gå på två sätt. Antingen skulle de finna varandra och bli som ler och långhalm. Eller så skulle de ryka ihop som katter. Det senare upplevde han att magen ansåg vara det troliga med tanke på de sura safterna som hotade tränga upp i svalget på honom. Men varför utgå ifrån det värsta? Sandra hade utvecklats otroligt mycket under det år de arbetat tillsammans. Hennes attityd hade mjuknat och den vassa tungan var inte längre riktigt lika lång och tudelad. Och Nathalie hade han hört gott om från Göteborg där hon hade sin ordinarie tjänst. Hon arbetade i Cold Case-gruppen, som media gärna kallade den. Tidigare hade gruppen bestått av en person, men i våras hade Camilla Stålberg, polischefen i Göteborg förstärkt med att Nathalie Colette tagits in. Men i samband med semesterplaneringen ansåg hon tydligen att de kalla fallen kunde vänta en månad. Så mycket nytt i de fyrtionio olösta mordutredningarna hade inte dykt upp det senaste året så hennes bedömning var, utifrån det minst sagt tajta läget i Göteborg, säkerligen rimlig.

Om Sandra kunde tänka sig att acceptera Nathalie så skulle den här sommaren bli dräglig. Förhoppningsvis skulle läkaren konstatera att Charles Blakes eller Challs, som Stig kallade honom, dödsfall hade en alldeles naturlig förklaring. Om han inte missminde sig helt så var Charles närmare sjuttio år vid det här laget så sannolikt hade han råkat ut för en hjärtinfarkt i samband med att han tagit sig upp för den branta lejdaren till lotsutkiken. När Sandra ringde skulle han få en första rapportering.

Han öppnade Nathalie Colettes mapp som han ärligt talat inte hunnit titta i tidigare. Eftersom Camilla Stålberg redan tagit beslutet om att Nathalie skulle få vikariatet hade han inte lagt någon tid på det, men nu efter att han träffat henne väcktes nyfikenheten till liv. Nathalie hade börjat i Cold Case-gruppen efter det att han själv börjat arbeta i Kungshamn så hennes namn var inte bekant för honom. Innan Cold Case hade hon haft en annan utredartjänst på dåvarande länskrim. Han kunde inte riktigt bedöma om omplaceringen från den vanliga utredningsavdelningen till mordanalys och utredningsgruppen, som Cold Case egentligen hette, var ett steg uppåt eller neråt. Han såg framför sig när Nathalie öppnade sin väska i fyrtiotusenkronorsklassen med sina långa oxblodsfärgade naglar. Det var inte riktigt så de vanligtvis såg ut, utredarna i Göteborg. Han hade själv arbetat där i tre år och några pinglor hade han inte sett till på den tiden, men nu var det snart fem år sedan och mycket hade hänt inom polisen sedan dess.

Telefonen ringde och han såg på displayen att det var Sandra.

- Hjärnblödning eller hjärtinfarkt? frågade han.

- Nja, sa Sandra i andra änden.

Smögens lotsutkik låg på sin tid perfekt placerad uppe på klipporna på den västra delen av ön med fri sikt i sydlig, västlig och nordlig riktning. Här kunde lotsarna från 1899 fram till sextiotalet både torrskodda och vindskyddade bevaka sitt område. Lotsbyggnaden låg uppe på ett högt fundament som bland annat innehöll en brant inbyggd lejdare. När ett fartyg hamnade i nöd sprang lotsen ner för lejdaren och sedan nerför den gröna lotstrappan längs med bergskanten. Nedanför väntade lotsbåten trogen sin plats vid bryggan vid den inre delen av Smögenhamnen.

Både Nathalie och Sandra klarade lejdarens nylackade trappsteg utan att tappa andningen fullständigt. När de kom upp till det lilla utrymmet stod Erling och Walter från Smögens hembygdsförbund och samtalade vid det lilla kikarfönstret som stod öppet. Genom fönstret hade de gamla lotsarna en gång spanat efter fartyg. Med sitt eget liv som insats hade de under århundraden räddat sjömän i nöd. Men när båtarna blivit mer snabbgående hade verksamheten flyttat till Lysekil. Under våren hade Smögens hantverkskunniga entusiaster renoverat lotsbyggnaden så nu sken trägolvet i lejdaren och utkiken som guld och väggarna och taket var nymålade i vitt.

Det fanns bara en detalj som störde friden i det annars historiskt sett mycket spännande byggnadsverket. En man i sina bästa år låg död på det blanka nybonade golvet och Nathalie satt böjd vid honom utan att röra varken hans kropp eller något annat.

- Hängde han här? frågade Sandra och pekade upp mot en krok i taket.

- Ja, sa Erling och gned sin händer mot varandra. Vi skar ner honom eftersom vi inte visste om han var död.

Sandra svarade inte, men hon tänkte. Självklart var det fel av männen att röra kroppen, men samtidigt hade hon med hundra procents säkerhet gjort likadant om det varit hon.

- Läkaren är på väg, under tiden vill jag gärna ställa några frågor. Om det går bra alltså, lade Sandra till och sneglade på Nathalie som fortfarande satt nedböjd.

- Ja, svarade Walter efter att ha tittat en stund på sin vän.

- Kände ni Charles Blake?

- Kände och kände, sa Walter. Han har alltid vart här.

- Men ni umgicks inte privat?

Männen som själva arbetat som lotsar i många år såg ut som om de inte förstod vad Sandra menade.

- Köpmanshuset är det ingen som dricker kaffe i, sa Erling och Sandra förstod att hon var tvungen att nöja sig med det svaret.

- Känner ni Charles hustru? Heter hon Catherine?

Männen nickade.

- Hon kallas Kate, upplyste Walter. Men det är förfärligt för Mary, alltså Challs mamma, som blev änka vid midsommar.

- Men hennes man var nittiofem år, så han fick trots allt ett långt liv, sa Erling.

- Och det har inte gått någon nöd på han heller, lade Walter till, men fick en blick från Erling som betydde att han skulle vara tyst.

- Begravningen var förra veckan, sa Erling och böjde fram sitt huvud som för att visa sin vördnad.

Steg hördes i trappan och tunga andetag närma sig.

- Om ni vill så kan ni gå nu, sa Sandra. Vi kontaktar er för fler frågor om vi behöver. Var snälla och håll det här för er själva. Ni har från och med nu tystnadsplikt i ärendet.

Männen nickade och tog sig förvånansvärt smidigt ner till landbacken igen. Sandra såg genom fönstret efter dem när de gick ner mot spruthuset vid Smögens Torg.

Mary Blake svalde hårt. En klump i storleken av en golfboll hade satt sig i halsen.

- Min son. Självmord? sa hon stelt.

Kate gick fram och tog telefonen ur hennes hand.

- Ni talar med Kate, Charles Blakes hustru.

- Vi har hittat er make, sa Dennis och använde rösten som bara kom fram när han skulle lämna ett dödsbud.

- Var?

- I lotsutkiken.

- Vad har hänt?

- Kan jag komma till er?

- Ja, svarade Kate tvekande.

- Då ses vi snart.

De la på och Dennis stod kvar i sitt rum med telefonen i handen. Dödsbud var aldrig roliga att lämna och personen som nåddes av sorgebudet kunde reagera på olika sätt. Men den osäkerhet han hört i luren när han talat med Kate kände han inte igen från tidigare erfarenheter. Han ringde Sandra när han körde över Smögenbron.

- Ja, vi ses där om en kvart. Vi går in från baksidan av huset. Inte från bryggan.

Lotsutkiken var het som en bakugn. Utrymmet var litet och sommartid stekte solen på den lilla byggnaden stora delar av dygnet.

- Är det du som kommer? undrade Sandra förvånat.

Miriam Morten bad Nathalie att backa undan för att lämna plats åt henne och hennes assistent. Jesper Korp var ny och behövde träning för att så småningom själv kunna leda en obduktion eller en undersökning på plats.

- Ja, hur kom det sig att ni ringde mig? frågade Miriam.

- När jag kom upp hit fick jag en stark känsla av att det här kanske inte rör sig om ett självmord, sa Nathalie.

- Känsla?

Sandra tittade irriterat på Nathalie. Hon hade bett Stig ringa läkaren och nu hade vikarien efter eget huvud ringt rättsmedicin.

- Ja, när jag kom upp hit så…

- Så vad? Sandra kunde inte låta bli att släppa ut irritationen hon kände.

Nathalie vände sig från Sandra mot Miriam.

- I Dagens Industri stod det för ett par dagar sedan att Charles Blake ärvt den gamle sillbaronens förmögenhet och de intervjuade honom för att fråga hur familjens intressen skulle förvaltas vidare? Sedan var det även några ord om sillbaronens verksamhet i början av förra seklet. Jag läste den eftersom jag precis fått veta att jag skulle vikariera här i Sotenäs under sommaren.

- Och vad stod det om förmögenheten? frågade Sandra skeptiskt. Och varför skulle det hindra sonen från självmord? Ett sådant beslut kan ha övervägts under lång tid.

- Artikeln utstrålade något helt annat. Charles Blake verkade väldigt nöjd med livet och med pengarna.

Miriam Morten fortsatte sin undersökning av kroppen och kommenterade inte polisernas samtal.

- Jag återkommer med en första rapport under dagen, sa hon utan att resa sig från golvet.

- Vi ska besöka änkan och mamman nu, sa Sandra till Nathalie som utan ett ord följde efter nerför lejdaren.

Victoria låg på mage vid bryggan utanför Makrillvikens vandrarhem. Solen lyste från en blå himmel och mer sommarlov än så här upplevde hon att det inte gick att få. Smidig som ett kylskåp hade hon lagt sig intill Theo som fiskade krabbor med varierad framgång. Men Victoria som var helt inne i fisket drog upp en efter en utan att knappt se hur det gick för sonen. Att fiska krabbor var en av hennes specialiteter och när hon väl börjat försvann allt annat runt omkring. Björn sprang efter Anna ute på klipporna. Den lilla hade börjat gå och var nu fullt bestämd över att hon ville upptäcka varje skreva i bergen och varje pöl med gammalt regnvatten som färgats grönt av alger.

- Kjabboj mamma, ropade Theo som sett att en stor krabba satt sig för att äta på musslan som hans far fiskat upp och krossat åt honom.

- Försiktigt, dra upp den försiktig, manade Victoria och släppte för en sekund blicken från sin egen mussla som vilade intill en tångruska i väntan på den största krabban.

Theo vägrade låta henne hjälpa till att dra upp snöret.

- Bra, älskling. Försiktigt.

Skickligt drog han upp musslan med krabban till vattenytan, men när den vittjade luftelementet släppte skaldjuret desperat den goda maten och valde att återgå till livet i tångruskan. Victoria anade att samma krabba snart skulle rusa fram till nästa musselfest och tröstade Theo, medan hon i ögonvrån bevakade sina egna intressen.

Snart satt krabban hos henne.

- Vänta lite Theo, sa hon och började lugnt och metodiskt hala upp linan. Precis innan musslan nådde vattenytan saktade hon ner tempot och lät ekipaget glida upp i luften. Med närmare fyrtio års krabbfiskerfarenhet manövrerade hon ner krabban i hinken och tillsammans med sina kamrater rusade han runt och skrapade klorna mot kanterna för att försöka orientera sig i sin nya, men turligt nog bara tillfälliga boning.

- Kom och kolla, ropade hon till Björn som var tillbaka från lekplatsen där Anna gått med på att bli gungad en stund.

Samtidigt ringde hennes telefon. Det var Dennis.

- Hej syrran! Du pratade om att du fått ett uppdrag att skriva om Smögen i en årsbok. Vad var det du skulle skriva om?

Victoria kände glädjen sprida sig. Visserligen hade hennes bror glömt att fråga hur det var med dem och alla andra typer av artighetsfraser, men han hade frågat vad hon skrev om och hans intresse för projektet gladde henne.

- Jag skriver om sillbaronernas tid, svarade hon och log stolt mot Björn som just kommit fram till henne.

Dennis väntade utanför entrén till köpmanshuset när Sandra och Nathalie kom gående längs gatan. Det var sällan man såg huset från det hållet eftersom det vanliga var att man strosade längs med bryggan och från hamnsidan såg byggnaden ut som en bakelse i vitt med valmat tak och en inbyggd balkong med utsikt över Hållö fyr och Kleven.

- Nathalie, jag tror att vi kan vara max två personer när vi lämnar beskedet, sa Dennis och det märktes att han skämdes över att be Nathalie avvika.

- Ingen fara, sa Nathalie. Jag väntar här ute så länge.

Sandra drog en lättnadens suck och ringde på klockan. Efter en stund kom en man och öppnade dörren.

- Yes, how can I help you? sa han med en helt igenom artig men distanserad ton.

- Dennis Wilhelmson, Kungshamnspolisen. We are here to talk to Mary and Catherine Blake.

- They are waiting for you in the living room. Please, do come in.

Butlern var så genuint engelsk i sin framtoning och med sin högborna dialekt och välskräddade klädsel kändes det som om de förflyttats till ett avsnitt av Downton Abbey. Sandra följde efter butlern in i huset, men sa ingenting. När de kom fram till salongen rullade en kvinna i rullstol fram till dem för att hälsa.

- Thank you, dear Henry. You can serve the tea now, sa kvinnan och log blekt mot Dennis och Sandra.

- Slå er ner, sa hon och slog ut med handen mot sofforna i plysch. Huset var mörkare inrett än de fiskarvillor Dennis hittills varit inne i. Det vanliga var att väggarna bestod av liggande vitlaserad panel och att möblerna gick i ljusa grå eller bruna toner med inslag av maritima detaljer. Men här i köpmanshuset låg heltäckningsmattan i rött fylld med medaljonger och möblerna drog åt brunt. Gardinerna var tjocka och lät inte solens strålar lysa in i rummet. Istället var lamporna tända, både kristallkronan i taket och ett antal lampetter ovanför och intill tavlorna som hängde i kraftiga guldramar. Flera av konstverken föreställde fartyg i hårt väder. Ingen sol utan istället mörka himlar som lovade oväder och hög sjö.

Dennis och Sandra slog sig ner medan butlern ökade på stegen mot en salongsdörr som med all säkerhet ledde in till husets kök.

- Vad har hänt?

Sandra hostade till.

- Er make har hittats död, sa Dennis vänd mot Kate. Hon spärrade upp ögonen.

- Var har ni hittat honom? Hon hade redan per telefon fått beskedet om maken, men nu när hon hörde och såg Dennis forma orden verkade budskapet nå längre in.

En salongsdörr öppnades hastigt och en man rusade in i rummet.

- Please, sit down, sa Mary med skarp ton. Det var hennes sonson som kommit inspringande. Christian Blake var enligt Stig den minst engelske av familjens män förutom Christans son Hugo förstås. Hugo hade inte ens fått något av släktens namn som annars var James, William, Harry, Charles eller möjligen Christian. Men Hugo hade fått ett svenskklingande namn som till en början hade ansetts så avvikande och underligt att familjen Blake fått sig många skratt på den lille pojkens bekostnad.

- Polisen är här för att berätta vad som hänt med vår käre Charles.

Sandra undrade om familjen Blake själva någonsin kallat Charles för Challs som han uppenbarligen kallades av Smögenborna i övrigt.

- Vi har hittat er far död i lotsutkiken.

- Men hur? Christian såg bestört ut.

- Polisen arbetar med teorin att det rör sig om ett självmord, mumlade Dennis. Han mådde illa när han hörde sin egen röst. Orden lät så kliniska och opersonliga.

- Far skulle aldrig begå självmord, utbrast Christian och började röra sig oroligt i rummet.

- Självmord kan begås av människor som mycket omsorgsfullt döljer sina innersta känslor och tankar, fortsatte Dennis.

De båda kvinnorna satt tysta och lyssnade på samtalet. Kanske var de för chockade för att delta eller så hade de inget att tillägga.

- Vi inväntar förstås läkarens bedömning innan vi kan veta säkert, sa Sandra med klar röst. Med avsikt uteslöt hon ordet rättsläkare.

Den mumlande stämningen i rummet bröts av Sandras både starkare och högre tonläge, vilket fick medlemmarna av familjen Blake att haja till.

- Innan vi vet säkert måste vi väl kunna hålla det här inom polisens väggar, sa Mary och sträckte på halsen i en helt igenom nobel rörelse.

- Jag skulle just be er om det, sa Dennis. Vi går inte ut med något av detta till någon. Inte innan vi vet vad som hänt och knappt ens då. Självmord finns ingen anledning att rapportera om i media och om något annat skulle ligga bakom, vilket jag absolut inte har någon anledning att tro, så ska det heller inte pratas om detta utanför polisen eller detta hus.

Mary drog en lättnadens suck i rullstolen och rullade fram till bordet där butlern Henry just ställde ner brickan med te och scones som av den rykande ångan att döma var nybakade.

- Som vanligt, utbrast Kate förtvivlat. Det spelar ingen roll om det är död, sjukdom eller annan bedrövelse. I den här familjen bryr man sig bara om att tysta ner saker och ting.

- Men mamma, sa Christian. Det är väl bara bra att folk här ute på ön inte snackar om det här.

- Ute på ön, sa Kate med ännu högre röst. De kommer att prata om det här i hela Bohuslän förstår ni väl. Arvtagaren till sillbaronens förmögenhet begår självmord innan hans far knappt hunnit jordfästas. Hur naiva får ni lov att vara?

Mary såg bestört på sin svärdotter som nu nått den aktningsvärda åldern av sjuttio år. Hon mindes första gången Charles hade presenterat henne för Kate. Genast hade hon förstått att Kate var ett gott parti. Kanske hon inte var kvinnan Charles hade drömt om, men hon hade definitivt varit kvinnan han behövt. Kate hade på ett förtjänstfullt sätt fortsatt hålla tät kontakt brevledes med de väl ansedda familjerna i England och även åkt över ett par gånger per år för att delta i välgörenhetsarrangemang som hästkapplöpningstävlingar och annat som de välborna fortfarande höll sig med. Mary hade alltsedan hon blivit fånge i rullstolen avböjt den typen av resor och arrangemang.

Numera lämnade hon aldrig huset utan lät Henry eller husfrun Stina beställa allt som huset behövde. Kate hade blivit hennes förlängda arm ut i världen. Och svärdottern hade också blivit den som fått sköta det mesta kring representationen eftersom hennes make slarvern Charles alltid skyllde på att han hade åtaganden för företaget när