Gårdfarihandlarens arvingar

By Sonia Strömberg

Syskonrivaliteten i familjen Jansson är inte att leka med. Det visar sig särskilt när Susannas farfar, gårdfarihandlaren, hastigt går bort. Susanna är bara nio år, men får ändå bevittna ett infekterat bråk mellan sin far Folke och hans syskon. Inte ens när arvet väl är fördelat klarar de att dra jämnt – istället slutar det med att farbror Sture lämnar landet för gott. Vad säger det egentligen om deras familj?Folke Jansson bestämmer sig så småningom för att familjen ska tjäna pengar på att baka kakor. Och för att rättfärdiga att dottern fått en utbildning, där hon dessutom lärt sig engelska, skickas hon iväg till Skottland i jakt på unika recept. Den nu tjugotvååriga Susanna är tveksam. Kommer hon verkligen kunna få fram den information som fadern vill ha? Trots alla tvivel visar sig resan snart bli en vändpunkt i hennes liv. Inte minst med tanke på att hon träffar den stilige Allen från Shetlandsöarna. Är det möjligt att han är den rätte? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726915280

Book preview

Cover: Gårdfarihandlarens arvingar by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Gårdfarihandlarens arvingar

SAGA Egmont

Gårdfarihandlarens arvingar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2001, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915280

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Gårdfarihandlarens arvingar

www.sagaegmont.com

Första delen år 1936-1950

Avsnitt I

1.

Forså juni 1936

SUSANNA

SÄGER MAN A SÅ FÅR MAN SÅGA B

Det var mitt i natten, och utanför fönsterrutan strilade regnet ner. Men nu gällde det att komma på benen direkt, för hon visste att farbror Sture skulle inte vänta en minut i onödan.

Alldeles nyss hade han stått i dörren och ropat

– Upp med dej nu jänta om du vill följa med till farmor idag.

Och eftersom sommarlovet nu var inne hade Susanna, åtta år fyllda, sedan en tid tillbaka sett fram emot att få vistas några dagar i sin farmors gamla torp.

Tillsammans med sina föräldrar Astrid och Folke samt bröderna Börje och Tore bodde hon i det lilla brukssamhället Forså. Astrids far hade på sin tid arbetat i kättingsmedjan, och när alla hennes sju syskon var utflugna hade Astrid fått överta bostaden. Hon hade en liten inkomstkälla genom att hjälpa till litet varstans i området. Det kunde till exempel vara att servera vid stora middagar eller att städa.

De båda bröderna Sture och Folke var uppvuxna i den intilliggande skärgården. Den yngre av dem, Folke, såg bättre ut än Sture som var mer robust till både utseende och sätt. Det var allmänt känt att när de här männen i unga år hade kommit till mer bebodda trakter, satte de genast flickornas hjärtan i brand.

Och Astrid var inget undantag. När hon vid tjugo års ålder på en danstillställning mötte den mörkhårige mannen, förälskade hon sig häftigt i honom. Efter en tid fick hon emellertid klart för sig, att Folke redan hade en fästmö som dessutom väntade hans barn. Hon blev djupt bedrövad och vid tiden för hans giftermål lämnade hon Forså för att ta plats som husa på en herrgård i närheten av Skellefteå.

Rykten hade länge cirkulerat i trakten om de psykiska besvär som Folkes hustru hade. Och man talade länge om att hennes dödsfall säkert inte hade varit en olyckshändelse. Efter att ha legat på en tvättbrygga och med en skurborste tvagat ett par trasmattor rena, hade hon nämligen inte kommit hem igen. Om hon hade tappat balansen där hon legat på knä på bryggan, eller om hon självmant slängt sig ut i den strida Modeälven visste man inte. Kvar på bryggan låg i alla fall de båda mattorna, skurborsten och grönsåpan. Kroppen hittades ett par dagar senare vid älvmynningen.

Och när Folke fick stora problem med både yrkesarbete, barnpassning och hemmets skötsel, kom han att tänka på Astrid.

Då han så en dag oväntat stod utanför herrgårdsporten, blev hon först förvånad men också mycket glad. Och Folke, som snabbt såg fördelarna med att få en mor till sin lille son, erbjöd henne nu att få ingå i det äkta ståndet. Astrid var inte sen med att tacka ja. För på det här sättet fick hon ju möjlighet att bli gift med Folke, få hjälp också i en egen brydsam situation och dessutom få komma tillbaka till hembygden igen.

Susanna föddes år 1928 och Tore år 1932.

Men det var inte bara Folke, som hade tillfört familjen oväntade medlemmar.

Dit hörde förutom Folkes äldre bror Sture också deras systrar Edit och Lilly. Edit var den av systrarna som först hade lämnat hembygden för ett arbete i huvudstaden. Hon var förlovad med en militär vid tiden, när Lilly skulle komma på besök. Just vid ankomsten var emellertid inte Edit hemma, utan bara fästmannen fanns i bostaden. Och Lilly tog nu tillfället i akt att försöka charma honom. Detta sammanträffande resulterade senare i ett barn.

När Lilly år 1921 hade fött sonen Willy, lämnade hon honom utan vidare hos sin mor Hedda på torpet. Själv reste hon tillbaka till Stockholm.

Willy var nu sexton år gammal, lång och gänglig med svart hår och mörka ögon och i Susannas ögon var han i odrägligaste laget. Och Lillys Willy hade heller inte särskilt gott rykte i trakten.

Alla syskonen Jansson hade fötts på det ensligt belägna torpet i Björkviken. Och vid den tiden hade många rykten cirkulerat i trakten. Man konstaterade helt enkelt att varje gång när nio månader hade gått efter husfaderns hemkomst, fick jordemodern komma med sin barnmorskeväska.

Av de sex barnen var nu endast fyra i livet.

Och det hade varit arbetssamt många gånger. Barnen hade haft lång väg till skolan, och det hade inte alltid funnits pengar till mat. Avskildheten gjorde att det var långt till affärer och i avsaknad av elektricitet och indraget vatten var det svårt, speciellt vintertid, att sköta tvätt och matlagning.

Sture, med mörk yvig hårväxt och tatueringar på armar och bröst, var sjåare i hamnen i Sågebyn. Han bodde kvar i torpet men sov ibland över hos familjen i Forså eller hos en kvinna vid namn Sivan.

Köksklockan slog två just när Susanna gick ut genom dörren till farstun. Och där utanför farstutrappan stod hennes farbror resklar vid cykeln.

– Sätt dej på pakethållaren nu och sitt still. Och jag har inte tid att köra dej längre än till stigen, för båten väntas in om en och en halv timme, resten får du ta dej fram på egen hand. Jag kommer hem senare såvida jag inte stannar någon annanstans.

Hon var glad över att vara framme då cykelturen hade varit litet väl skakig. Och nu väntade alltså den smala stigen, som ledde fram till Björkviken vid Vallhammarfjärdens strand. Hon var inte alls rädd. För vad kunde väl hända? Vem var ute en sådan natt? Det var ju ljust som på dagen, men alltför tidigt för fiskarna att vittja näten.

Det regnade fortfarande och hennes annars så vackra ljusa hår hängde nu i stripor ner på jackans krage. Och den som inte visste precis var torpet låg, hade säkert kunnat undgå att få syn på det. För torpet där nere på stranden hade inte den vanliga grå fårgen, utan det var målat i samma färg som den omkringliggande grönskan. Folke, som var målare, ansåg nämligen att man helst inte skulle lägga märke till det om man kom båtledes. Och därför var det numera målat i något så ovanligt som grönt.

Om inte strandkanten nedanför huset varit fylld av havtornsbuskar och den lilla örten smällglim, hade man kanske märkt hur skräpigt det var. Det fanns nämligen ett timmerupplag ganska nära och nu låg mängder av ilandflutna timmerstockar bland stenarna.

Men där var också sådant som var njutbart för ögat åtminstone för dem, som kände till platserna. Till exempel de två stora hängbjörkarna alldeles vid huset, de platta stenhällarna där man kunde ligga och sola sig och den knotiga tallen på det närliggande berget vars stam det var så skönt att sitta och luta sig mot. Snart skulle också fackelblomster komma med sina röda höga stänglar, rödarv som täckte marken, midsommarblomster, linnea och rödblära.

Nu var hon framme vid torpet.

För att skyddas mot hårda nordliga höst- och vinterstormar var det lilla huset placerat så, att ingången låg mot skogen till. Den övre våningen hade plåtbesatt snedtak men stuprännor saknades.

Hon visste att ytterdörren alltid stod öppen. Och nu stod hon där och undrade om hon skulle gå in och lägga sig på kökssoffan, eller ta vägen uppför trappan och se efter om alkoven möjligen var ledig.

Men var det inte… var det inte någon som rörde sig i den öppna dörren till uthuset? Hon ville inte synas utan gick ett par steg bakåt, tog skydd bakom en kraftig trädstam och böjde sig en aning framåt för att kunna se mera. Vad kunde då någon syssla med nattetid i farmors uthus?

Någonting annat fanns också som inte stämde överens med vad hon mindes från tidigare besök, men hon visste först inte vad det var. Något hade ändrats det var någonting som fattades där utanför.

Hon fortsatte att stirra dit bort och i nästa minut visste hon vad det var.

Huggkubben!

Den avhuggna nedersta delen på ett stort kraftigt träd, som alltid stått på plats framför uthuset, stod inte längre där utan hade lagts ned på marken. Men vem hade då med den att göra? Hon stod som förstenad en stund och kände skräcken komma över sig. Vem var han som hade gjort det, för det var väl i alla fall en mansperson. Visserligen hade grannarna, Fritiof femtio år gammal och Irma betydligt yngre, visat sig vara litet underliga ibland men inte var väl någon av dem i farten mitt i natten.

Så blev en mansperson synlig i dörren igen. Han var klädd i något slags regnställ, och nere vid vristerna blänkte någonting till. Och med ens visste hon. Den cirka sjuttiofemårige mannen i den svarta vidbrättade slokhatten var hennes egen farfar Janne. Var han då helt plötsligt tillbaka igen från sina resor?

Hon satte genast fart över grus och sten och snart mötte hon hans öga, där han stod inne i uthusboden.

Hans öga ja… det som han kunde se med. För i den andra ögonhålan satt ju bara ett emaljöga. Ingen i familjen visste var och när han hade förlorat ögat, för Janne behöll nämligen den hemligheten för sig själv. Det enda man kände till, var att det hade hänt någonstans i Amerika.

– Vad i all sin dar!

Janne, med sitt gråa rufsiga hår, sitt orakade ansikte, sin lätt böjda näsa och gapande mun, såg ut som om han trodde att den lilla flickan hade kommit nedramlandes från skyn. Och nu såg hon att det där som hade blänkt till var cykelspännen fastsatta på byxbenen, för att de inte skulle fastna i hjulen.

– Vad står på, varför är du här?

– Jag kom alldeles nyss tillsammans med farbror Sture.

– Sture! Är han här? Då måste jag sätta tillbaka huggkubben med detsamma. Såg han att du sprang hit?

– Nej, han lämnade mej däruppe vid stigen och själv åkte han till hamnen. Det skulle komma en båt idag.

– Såg någon annan dej då? Willy eller Hedda kanske?

– Nej, alla sover väl. Men varför frågar du om det?

– För i det där kassaskrinet du ser här på hyllan, förvarar jag mina surt förvärvade pengar. Dom ligger där och ska bara fram när dom verkligen behövs. Och jag litar inte på någon av mina avkommor, inte på far din heller ska du veta. Så nu är du så god å håller tyst om det här. Hör du det!

Janne hade pekat på ett ganska stort grönt plåtskrin, där ett flertal kuvert var synliga. Och när han tog skrinet och gick ut följde hon honom hack i häl. Just när han la det i den urgrävda gropen på vilken huggkubben skulle stå, märkte han att hon stod alldeles bakom.

– Ja, nu är det väl lika bra att jag berättar allt.

– Ja, gör det.

– Men kan du verkligen hålla tyst då?

– Jaadå.

– Men du är ju ändå bara en liten snorunge.

– Det är jag inte. Jag är åtta år, går i skolan och har förstånd.

– Ja du har ju att brås på förstås. Mor din är en rejäl människa och av annat slag än dom, som Hedda har fostrat upp när jag varit annorstädes. Men vill du höra om det där skrinet, så är det lika bra att jag börjar från början. Vi går in och stänger dörren, så vet ingen om att jag har kommit.

Han drog in sin cykel i boden, stängde dörren, pekade på en sparkstötting där hon kunde sätta sig och började så att berätta om sitt liv.

– Jag är ju ölänning ursprungligen och det hade jag väl förblivit också, om jag inte hade stött på Hedda.

– Stött på?

– Det var så här att jag åkte ju land och rike kring med mina resväskor och en dag häruppe, tog jag vägen ut till Holma. När jag hade klarat av försäljningen i byn och var på väg tillbaka till mer bebodda trakter igen, kom jag till den där stigen som leder hit. Där kom en karl gående mot mej och då frågade jag

– Vart går den här stigen då?

– Den går till Hotaheiti.

– Jag förstod att det var på skoj men blev ändå nyfiken, och beslöt mej genast för att cykla hit. För en sådan egendomlig plats måste man ju se. Och här mötte jag först Hedda och sedan Irma, men det var Hedda som fick mej att bli fast. Hon hade ju ärvt det här torpet och ville på inga villkor flytta härifrån.

– Jag trodde att du alltid hade bott här.

– Nej då. Men jag skriver inte alla på näsan, om vad jag har varit med om tidigare. Och det ska jag då säja, att det var ingen lätt uppväxt jag hade. Mor min och jag höll till i en liten stuga i Svärdslösa på södra Öland. Där på malmen hade vi kusten på den ena sidan och alvaret på den andra. När far levde var han ute på arbeten, som till exempel att lägga stenmurar och hjälpa bönderna att hässja hö.

Han suckade litet och fortsatte sedan

– Efter hans död hjälpte mor till med allehanda ting ute i de olika byarna. Gud vet, hur hon kunde hålla oss två vid liv. Och innan man var så stor så man kunde hjälpa till med något, så sprang man omkring på malmen. Och där fanns ju en uppsjö av hantverkare av alla de slag, så jag lärde mej en hel del genom att titta på när dom arbetade.

– Jag känner en farbror i Forså som ska resa till en malmgrotta.

– Du menar nog en malmgruva. Men det är inte samma sak som det jag menar. Malmen på Öland var ett område som låg utanför en by. Där bodde förutom hantverkarna också jordbruksarbetare och sjömän. Folket på malmen var arbetskraft att ta till när hjälp behövdes i byarna. Och alvaret förstår du det är en sorts ödemark med lava och mossa och ljung och kalksten, som dyker upp här och där.

– Men du är ju gårdfarihandlare.

– Ja, nu är jag det. Men när mor dog, utsliten av allt tungt arbete, var jag bara fjorton år gammal. Mina morbröder hade emigrerat till Amerika, så vad hade jag på Öland att göra? Alltså gav jag mej iväg jag också.

– Var det då som du förlorade ditt öga?

– Det var i Staterna och det berättar jag om en annan gång. Nej, först var jag helt enkelt en luffare, som vandrade omkring här och där både på Öland och på fastlandet. Jag trivdes gott med det livet. Och eftersom jag bara var sådär fjorton till sexton år, så fick jag både mat och logi lite här och där. Alla dom där kontakterna har jag haft nytta av också under senare år. För nu förtiden sträcker sej min affärsrörelse över hela Sverige. Jag har ju som sagt en hel del hållpunkter, där jag kan stanna till lite då och då. Först och främst har jag ju Hedda och det här torpet, så har jag… du sover väl inte?

– Näädå.

– Jag har ju också den lilla stugan kvar på Öland, där mor och jag bodde. Och en del vänner har jag också kvar därnere. Du skulle bara höra den gamle skomakaren, när han sjunger Wolkoffsvisan för mej. Har du hört den?

– N…nej.

– Det är ett skillingtryck och handlar om ryssen Ivan Wolkoff, som försörjde sej som violonist i huvudstaden. Där blev han bekant med en dam som blev kär i honom. Men se ryssen han blev i stället förälskad i fröken Greta, dottern. Först så var hon