Tokarnas furste

By Ingrid Persson

Leo och Annika är på väg norrut med sin lastbil och marionetteater. Nu förtiden behöver de inte stanna i varje liten by för att göra någon teaterföreställning med sina trädockor. De har nämligen fått en riklig reskassa från farbror Omar. Men vägen är lång till herden Josef. Annika har inte glömt hans avskedsord: "Kom tillbaka om ni kan. Jag har en uppgift klar till er".När de äntligen kommer fram finns inte Josef där. Men uppdraget har han skrivit ner och gett dem i ett snidat skrin. De ska bege sig ännu längre norrut till en enslig liten by uppe bland fjällen. "Tokarnas furste" är den fjärde och avslutande delen i serien "Marionetteatern"Följer Leo och Annika, som åker land och rike runt i sin lastbil med en marionetteater.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728329566

Book preview

Ingrid Persson

Tokarnas furste

SAGA Egmont

Tokarnas furste

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Ingrid Persson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728329566

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Mot norr färdades de, ständigt mot norr med Leo vid ratten i den stora bilen och Annika på det andra sätet, dag efter dag, endast med uppehåll för att äta och sova. De behövde inte längre stanna i någon by eller stad för att försörja sig med att öppna skåpet i släpet där deras marionetteater fanns. Farbror Omar, hade gett dem en rundlig reskassa.

När de åkte genom städerna väckte deras ekipage inte någon uppmärksamhet. Där var man van vid att de stora transportbilarna hade bilder och namn målade på släpen. Men när de stannade till i byar, flockas folk omkring dem.

Det var inte den blå förarhytten som väckte deras uppmärksamhet – nej det var släpet. Mitt på ena långsidan fanns två skjutdörrar där två marionett-dockor var avbildade. Även deras namn Anjanika och Amadeo, stod där. Den andra långsidan var överströdd med stjärnor mot blå bakgrund. Längst ner på båda sidor stod det Marionetteater med stora vita bokstäver.

På en del ställen ville folk se om de verkligen hade en teater inne i släpet och bad dem bevekande att visa dem en föreställning. Men uppgiften som Josef skulle ge dem väntade.

Det var nu nästan ett år sedan de hade lämnat Leos provins Maahre. Kriget med grannprovinsen Khesai var över. Leos far, överbefälhavaren hade flytt tillsammans med provinsen Khesais överbefälhavare den dagen när soldaterna på bägge sidor, själva hade proklamerat Eld Upphör.

Många av de förrymda kvinnorna, som hade kallats De galna Kvinnorna, blev kvar på andra sidan gränserna. Så småningom skulle detta leda till att de två folken blev ett och de två provinserna blev en.

Leos mor, Sabina och systrarna, Saida och Benia var i trygghet på moster Nadas och farbror Omars stora gods. Ingen visste hur länge Annika och Leo skulle vara borta, inte ens de själva.

Trots allt de hade genomlevt, sedan de lämnade det övergivna huset och Josef, hade de inte glömt hans sista ord: Kom tillbaka om ni kan! Jag har en uppgift kvar till er.

Det var till honom de skulle.

Det var av honom de hade fått bilen och allt vad som fanns inne i den. Genom farbror Omar visste de nu, att det var han som hade tillverkat alla dockor och teaterskåpet.

Annika hade växt upp i samma provins som Josef – i Produktionens provins. Tillsammans med hennes Mormor och en annan person – Aja, hade de tre lekt med trädockor och spelat låtsas-teater efter berättelsen om den försvunna marionetteatern, när de var barn. Berättelsen beskrev hur teatern en gång, under svåra tider, hade kommit och med sina föreställningar gett folket mod att göra uppror mot orättvisor och fattigdom.

Under hela sin uppväxt hade Josef drömt om att finna denna teater. För det stod illa till i Produktionernas provins.

Vid vuxen ålder hade han funnit skåpet och alla marionetterna i det övergivna huset, långt inne i Djupa skogen. Sedan hade han tillverkat en exakt kopia av allt.

Många år senare var det till det övergivna huset som Leo och Annika hade kommit från två olika håll – han på flykt från kriget, hon på flykt från Ledarna som skulle sätta ut henne till de Utslagna på sopbergen.

Det var också härifrån de hade startat sin första resa för att med sin marionetteater, hjälpa de Utslagna i Produktionens provins att göra uppror mot Härskaren, ledarna och deras Underhuggare – spionerna och vakterna.

Efter många månaders resa, var de till slut framme vid den sista av de tre byarna och vid den väg där de hade startat sin resa till Produktionens provins. Det var också här de hade tagit avsked av Josef.

Leo stannande bilen och en lång stund satt de tysta och blickade in i skogen, som om de väntade på att Josef skulle dyka upp där.

Med ett leende sa Leo till slut: - Han kan ju inte veta att vi har kommit, trots att du utsett honom till trollkarl.

-Nej inte, svarade Annika. Men han måste ju ha bott i byn! Farbror Omar sa ju det. Det där stället i skogen, där han hade getterna, var väl bara tillfälligt. Kanske för att komma i kontakt med oss i det övergivna huset. Och hjälpa oss med daglig överlevnad, som du kallade det.

-Ja! Och för att vi skulle hitta våra dockor – Anjanika och Amadeo där uppe på vinden och lära oss att föra dem, fortsatte Leo. Vi går till byn och ser om vi kan hitta honom!

De hoppade ut ur bilen.

Det var en stilla vårkväll när skymningen sakta bredde ut sig på vägen in till byn. En ensam fågel hördes drilla i långa flöjtande toner.

Under tiden som de gick berättade Leo hur han äntligen hade kommit till de här tre byarna på sin långa flykt från kriget i Maahre: - Alla var så vänliga och tog emot mig som om jag var en väntad gäst. Jag fick vila mig ordentligt och i flera hus blev jag bjuden på både mat och sängplats. Jag talade om för dem att jag skulle ta mig till folket i den nordligaste provinsen. Alla var så angelägna om att ge mig goda råd om hur jag skulle ta mig dit. Efter ett tag var det en äldre man som skjutsade mig till just den här platsen. Han gjorde en gest bakåt i riktning mot platsen där de hade lämnat bilen.

- Den där äldre mannen, undrade Annika. Var det kanske Josef? Och alla de andra ville hjälpa honom så att du skulle ge dig in i Djupa skogen och sedan komma fram till det övergivna huset?

Leo tvärstannade mitt på vägen. Han såg sig om som om han skulle hitta svaret på träden vid sidan av vägen. Annika fortsatte en bit och vände sig sedan om: - Farbror Omar, han sa ju att Josef hade sin snickeriverkstad i den sista av de här tre byarna!

- Du har rätt! svarade Leo, men det var absolut inte Josef som körde mig dit! Då skulle jag ha känt igen honom när vi äntligen träffades, efter att ha sprungit efter den där älgen