Aftonklockorna

By Sonia Strömberg

Livet i den gotländska byn Bryte bjuder inte på några större överraskningar för makarna Joel och Elin. Åtminstone inte förrän en utvandrad moster plötsligt kommer på oanmält besök från USA. Hennes rosenskimrande berättelser från staterna sår ett frö hos det unga gotländska paret. Kanske skulle de också kunna ta sig över och börja om från början? Vad finns det egentligen att vara rädd för?Det bestäms så småningom att Joel ska resa över Atlanten och arbeta på sin kusins restaurang i Chicago. Men väl på plats inser han att mosterns beskrivningar varit allt annat än sanningsenliga och att det kommer dröja innan hans älskade familj äntligen kan följa efter. Hemma på Gotland blir Elin allt mer orolig och otålig. Hon är säker på att det är något Joel döljer för henne. Hur länge ska hon behöva vänta? Samtidigt börjar svågern Knut ta allt större plats i hennes liv – och snart har hon kommit på helt andra tankar...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726915334

Book preview

Cover: Aftonklockorna by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Aftonklockorna

SAGA Egmont

Aftonklockorna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1998, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915334

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Aftonklockorna

www.sagaegmont.com

Till

min sonson JOHAN FREDRIK

Första delen

År 1935-1936

Avsnitt I

1.

Bryte, Gotland mars 1935

JOEL OCH ELIN

DETTA GIVER ICKE BRÖD

Tre par förvånade ögon stirrade ut genom fönsterrutan, när den stora svarta droskan stannade vid huset. Var det doktorn som var på väg? Gick det några epidemier nu igen? För det var ju bara han och disponenten på cementfabriken, som var stadda vid så pass god kassa att de hade råd med bil. Men ingen var ju sjuk och behövde en läkare.

Ännu mer överraskade blev de, när det visade sig att en ganska storvuxen kvinna steg ur bilen. Hon var klädd i svart tättslutande yllekappa där kragen, beklädd med skinn i svart och vitt, var så stor och yvig att den gick ända upp över hennes kinder.

Hatten liknade närmast en svart skopa, som i stället för handtag hade ett stort plym i vitt.

På benen hade hon merceriserade strumpor och på fötterna svarta lågskor med slejfar.

– Det måste vara nån som har kommit fel, jag känner inte igen den där människan. Vad i all sin dar har hon med oss att göra? För vi är väl inte skyldiga för nånting?

Elin såg alldeles förskräckt ut.

‒ Jag vet inte vem det är. Men titta där är ju mamma också.

Joel, Elins man, såg fundersam ut. För nu hade en person till klivit ur på bilens motsatta sida. Samtidigt tycktes ett oändligt antal koffertar och ytterkläder lastas ur bagageluckan och ställas vid grinden.

‒ Det är nog nån som kommer från Borås och har med sej varor och priskuranter. Och vi som inte har ett enda öre att köpa för.

Joel, trettio år gammal, hade bott i hela sin levnad i Bryte medan Elin börjat sitt liv i en grannby. Hon var ett år yngre än han. Joel hade sin dagliga sysselsättning som biträde i den en mil längre bort liggande handelsboden, en sträcka som han varje dag cyklade fram och åter. Men betalningen var dålig och förhållandena urusla med dragiga lokaler och långa arbetsdagar.

Därför försökte Elin dryga ut matpengarna genom att servera på ett närliggande kafé ett par kvällar i veckan. Nu var det emellertid lördag, hon var inte i tjänst och de hade tänkt sig en hemmakväll tillsammans.

Alla koffertarna ställdes vid grinden och när de båda kvinnorna kom gående mot farstutrappan, gick Joel dit och öppnade dörren för dem. Och när han såg den främmande kvinnans ansikte på nära håll, märkte han också likheten med modern.

‒ Åh Joel dear, I am…

‒ Jag förstår moster Karolina.

– Åh nej, Karolina no, jag är Caroline Kärolajn and I am here för att få se mitt gamla barndomshem igen. Jag har aldrig sett dej förut Joel, för Ted och jag reste ju samma år som du föddes. Och det här är lilla frun förstår jag.

Caroline talade med stark amerikansk accent.

När alla hade hälsat på varandra bars allt bagaget in i den lilla farstun.

Men Elins tankar snurrade runt i huvudet.

Har den där tanten tänkt sej att bo här? Varför bor hon inte hos sin syster, när hon nu absolut ville hit till Sverige? Men det är klart hos tant Evelina får man ju knappast röra sej, utan att det känns som om man besvärar. Råkar man få ett ärende in i kammaren nån enda gång, så är man ju snart ute därifrån igen. Där ser det likadant ut för jämnan. Samma gamla kaktusar vid fönstret och samma lakan som täcker soffan och de två stolarna. Ingen människa har väl suttit vid ett kaffebord därinne. Lille Klas har då ännu inte fått sätta sin fot där. Tacka vet jag min mamma där får man åtminstone röra sej fritt.

Hon tog ännu en titt på den främmande damen och tankarna gick vidare.

Men här då? Vi har ju bara kammaren och salen på nedervåningen och ett sovrum för oss tre där uppe. Ska vi då behöva ha henne liggande i kammaren? Och hur länge har hon tänkt stanna här? Vad i alla mina dagar ska jag bjuda på då? Duger sillsalladen som vi tänkte äta ikväll? Men räcker den? Nej det gör den naturligtvis inte. Rotmos och köttkorv då? Men det tar ju tid att laga till såna rätter.

Hon kom snabbt fram till att fisksoppa, kroppkakor och svagdricka var det mest passande i det här fallet.

De hade just ätit färdigt när Caroline började packa upp ur alla sina resväskor.

‒ Det här är äkta chiffong och det ska du ha Elin. Det kan du sy dej en riktig aftonklänning av.

‒ Tack.

‒ Och Joel den här kostymen hade Alfons, min salig man alltså, köpt sej ett par år innan han dog. Han trivdes väldigt bra i den. Den här kappan är till dej Evelina den passar bra, eftersom vi är av samma storlek båda två. Tröjan får Klas ha att växa i, den är efter mej och har krympt i tvätten. Här är en…

Plagg på plagg lades fram och alla höll god min och tackade artigt. Men Elin ville inte sy en klänning av det i hennes tycke grisskära tyget, och Joel ville inte ha den rutiga kostymen i brunt och beige som en död man hade burit. Inte heller ville någon ha de utslitna gamla nertzarna eller hattskrällena, som för länge sedan hade sett sina bästa dagar. På var sitt håll tänkte de att amerikanskan inte hängt med tiden utan trodde att man i Sverige hade det, som det var på den tiden när hon reste iväg. Med de höll alla god min, och tänkte att när Caroline väl hade gett sig av igen, så kunde de slänga det som de inte ville ha.

‒ Ja inte har jag då ångrat precis att jag for härifrån. Det var ju inte bara det att det var fattigt här, det var det här med Ted också.

‒ Jamän Edvard hade det ju bra hemma hos mor Vilma, du kan väl inte säja annat. Hon höll honom om ryggen i allt. För han var en mästare på att göra rackartyg.

‒ För all del Evelina, men det var jag som fick ta dom hårda smällarna. Den där Pettersson från Visby som lurade mej till allt möjligt, han var inte karl för sin hatt när det gällde att ta hand om mej. Nej, då stack han iväg minsann. Då var det slut med kärleken från hans sida. Och jag var ju faktiskt bara tjugo år. Fast visst var det väl likadant därborta i väster. Där fanns det väldigt många som var högreligiösa, och det var inte alls fint att ha ett barn utan att vara gift. Så när jag kom till Alfons, kusinen min, då sa jag att jag hade varit gift med en sjöman som oturligt nog omkommit. Och Ted han hette ju Soensn utav bara farten, också innan Alfons och jag hade gift oss. Förresten, när Alfons hade dött så tog Ted hand om allting inte bara gravsättning och sånt där utan också charkuteriaffären.

‒ Jaha, ni har alltså en affär?

‒ Ja i självaste Chicago.

‒ Fläskstaden alltså.

‒ Jaså Joel, har du hört det där uttrycket också? Ja, det vore väl konstigt om inte det öknamnet skulle ha nått Sverige. Där finns ju en massa slakterier och jättelika ladugårdar med stora boskapsuppsättningar. För det bor ju en mängd människor där, och alla måste ju ha mat.

När ingen sade något, fortsatte Caroline

‒ Det lär ha varit över en miljon svenskar som utvandrade till Amerika, och i Chicago finns det ännu rena svenskkvarter på sina ställen.

‒ Överresan var visst svår, har vi hört.

‒ Ja, det var ena gräsliga dygn från Liverpool och över till New York. Det var spyor och elände och man trodde aldrig, att man skulle få se en kust igen. Fy för den lede! Den här resan hit med Kungsholm var ju helt annorlunda. Men Alfons då oj oj oj. Han var ju tjugo år äldre än jag och kom over there redan 1879, och milda makter vilket ståhej det hade varit innan han kom på plats. Det var många skurkar i farten också, som såg till att göra sej en penning på nya oerfarna bosättare. Men han var på sin vakt, och ingen kunde då sko sej på honom. Han gick med i en svensk förening, där han till en början fick det stöd han behövde. Sen, när han hade blivit varm i kläderna, så blev han själv en värdefull medlem i det där samfundet.

‒ Men moster Karo… Caroline hur kom det sej att han for från Sverige då?

‒ Ja Alfons han fick ju höra talas om att i Göteborg fanns det agenter, som ordnade allt för en resa till Staterna. Och han lär ha blivit alldeles till sej och började drömma om det nya landet. Han samlade pengar allt vad han förmådde, och han tog sej alltså dit. Men vad som var stökigast var ankomsten till uppsamlingsplatsen Ellis Island i New York. Massor av folk kom ju från alla tänkbara håll, och många av dom begrep inte det språk som talades i det nya landet. Dom fick genomgå en besvärlig hälsokontroll och svara på en massa idiotiska frågor. Om man sen hade klarat av det där och papperen var i ordning, så släpptes man in genom nålsögat. Alfons berättade att den där emigrantstationen var lortig och rörig och inte alls särskilt välkomnande.

‒ Gick det bättre för dej?

‒ Ja det var nog lättare, för jag hade ju nån som tog emot mej. Alfons mötte mej i New York.

‒ Men att du ändå vågade åka iväg. Jag minns att vi var alldeles förskräckta när ni reste.

Nu hade Evelina blandat sig i samtalet.

‒ Jaa. Fast det var ju så, att Alfons hade skrivit och erbjudit mej ett jobb som hushållerska hos honom. Så jag hade ju ett hem att komma till. Och jag gjorde det mest för Teds skull. Men fråga om nån uppoffring var det då inte, för min son han är väl värd allt besvär i världen. Som jag sa så tog han över charkuteriet, men det är ju väldigt arbetsamt. Och eftersom han alltid har längtat efter att äga en restaurang, så hoppas jag att han kommer att lyckas. Just nu håller han på och förhandlar om ett köp.

‒ En restaurang?

‒ Jaa. Tänk er själva en restaurang med svenska kulinariska rätter mitt i centrala Chicago. Det kommer att bli folkstorm dit var så säkra. Jag ska köpa med mej en svensk kokbok, innan jag reser hem igen. Åk och hälsa på oss i Chicago, vet jag. Vi amerikaner är kända för att vara utomordentligt gästfria, så Ted skulle bli överlycklig om ni kommer över. Han jublar så snart han hör ett svenskt ord.

Lille Klas hade somnat, Evelina hade gått hem till sig, och när Elin bäddat åt gästen gick också hon och Joel till sängs.

‒ Karolina är då en riktig pratkvarn, eller vad tycker du Joel?

‒ Må så vara men det är intressant att höra henne berätta. Och tänk vilket äventyr det skulle vara att få komma dit, tycker du inte det?

‒ Njaa, joo det förstås, men det kostar pengar det. Massor av pengar.

‒ Ja, det är det som är det värsta. Annars skulle det då vara väldigt roligt.

‒ Tacka för det. En annan har ju bara varit ett par gånger i Visby. Skulle man få fara till Amerika, så vore det väl en upplevelse. Tänk vad bra dom har det. Och en restaurang då har dom ju maten gratis. Där finns säkert allt möjligt gott.

‒ Jaa, fast dom får ju köpa ingredienserna förstås.

‒ Dom har nog råd med det. Förresten där är väl mycket varmare än här?

‒ Säkert.

‒ Ja jag hatar höstarna och vintrarna här på Gotland. Det blåser ju för jämnan. Fy Farao för å traska omkring i snöslasket här.

‒ Vad säjer du om mej då, som får ta mej fram på cykeln i ur och skur.

‒ Jaa, och fattigt och eländigt är det här.

‒ Bättre borde man kunna ha det, den saken är klar.

Det första fröet var sått.

2.

Bryte maj 1935

JOEL OCH ELIN

VÄLJ - MEN VÄLJ DET RÄTTA

Caroline tyckte sig kunna allting. De båda systrarnas barndomshem, där nu Elin och Joel bodde, var byggt redan på 1800-talet och alltså i den gammalmodiga stilen. Elin var av naturen ganska slarvig i mångt och mycket, men sina krukväxter vårdade hon med stor omsorg. Vid köksfönsterna stod röd och vit pelargon, gloxinia samt hortensia, och hon gav dem växtnäring med jämna mellanrum. Och i öppningen till burspråket i kammaren stod två stora krukor med passionsblommor, vars rikliga grenverk fyllde nära nog halva utrymmet.

Men en kväll när Elin kom hem efter att ha serverat på kaféet, blev hon stum av häpnad över att finna att nästan endast själva stammen var kvar på växterna.

Men Caroline hade ett svar på allt. Som sakkunnig från en av USA:s bästa kurser i botanik förklarade hon, att växten måste beskäras ofta för att kunna frambringa sina blommor.

Elin visste inte till sig av ledsnad. Alla hennes vänner hade beundrat de där växterna, och nu räknade hon med att det skulle ta åratal, innan rankorna skulle komma till sin rätt igen. Det var inte att rätta sig efter det som Caroline sade. För visst hade Elins växter stått i blom. Senast i augusti månad hade stänglarna varit fyllda med stora lysande blommor.

Joel, i sin tur, höll på att ramla baklänges den dagen när han kom hem och redan i farstun möttes av en stark målarlukt. Hallen hade nämligen blivit nymålad i två olika blå nyanser.

Den bästa tiden för familjen under den här tiden, var utan tvekan när Caroline hälsade på hos vänner från ungdomstiden. Det var tröttsamt för de båda makarna, men ändå entusiasmerades de, när Caroline berättade om livet i USA.

‒ Nu för tiden går det ganska bra att ta sej över, men annat var det minsann förr i världen. I en by därborta i Värmland hade lanthandlarn haft en affisch om drömlandet. Ni vet rederiet Nordstjernan i Göteborg var måna om att få folk att ge sej över. Och Fritiof, han hade fått färdas i tjugosju dygn över vattnet, innan han nådde den amerikanska kusten. Tänk er nästan en hel månad på havet. Först for han till Kristiania, därefter med båt till Hull, så tåg till Liverpool och sen jobbade han sej över till den amerikanska kusten. Han är ju död nu Fritiof, men ättlingarna hans har berättat om honom.

‒ Hur gick det för honom sen då?

‒ Han klarade sej bra. Först var han skoputsare men då han hade tagit med sej skomakaryrket hemifrån, startade han så småningom ett skomakeri. Alla svenskarna valde naturligtvis att gå till honom, när skorna behövde sulas. Han var nämligen noggrann och lämnade ingenting halvgjort. Alltså gick det bättre och bättre och så småningom fortsatte han med att köpa in ett mindre skolager. Först hade han herrskor, sen damskor och till sist så sålde han barnskor för fulla muggar. Han var i det närmaste miljonär när han dog.

‒ Det var värst!

‒ Jaa, men en annan krumelur som det nog gick sämre för, var Halvar från Hälsingetrakten. Han hamnade i Kanada på en fabrik som tillverkade hissar. En dag när han kom hem efter arbetsdagen, hade både frun och dottern gett sej iväg. Då tappade han liksom orken och la av med allt.

‒ Vad blev det av honom då? Gick han under?

‒ Han stack iväg till Vancouver på västsidan, där han byggde sej en båt för att fiska i havet och floderna. Men det gick dåligt med det också så när