Längtan

By Sonia Strömberg

När Jan Eduardo Davidsson får syn på Elisaveta Hakhnova är det kärlek vid första ögonkastet. Båda två är friidrottare, tävlandes i de olympiska spelen i Barcelona. Han representerar Brasilien och hon Ryssland. På ytan kunde de inte vara mer olika, men det visar sig snart att de har mer gemensamt än någon kunnat ana. I deras ådror rinner nämligen svenskt blod. Jans farfar och Elisavetas mormor föddes i Sverige. Ändå har barnbarnen ingen aning om släkternas förflutna eller minsta koll på det forna hemlandet. Varför bestämde man sig för att lämna Sverige? I takt med att Jan och Elisaveta lär känna varandra får de veta mer om sitt eget ursprung. Men att bo på varsin sida av jordklotet blir allt svårare för det unga paret. Kan deras kärlek övervinna avstånd, världshav och kontinenter? "Längtan" är en roman om att hitta kärleken, lära känna sig själv och slutligen finna platsen där allt en gång tog sin början.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726915259

Book preview

Cover: Längtan by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Längtan

SAGA Egmont

Längtan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2002, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915259

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Ett speciellt tack till

Lars Gahrn

Mölndals Museum

Första delen

År 1992-1993

KÄRLEKEN FÖRDE OSS SAMMAN

Ta min hand så följer vi vägen.

Genom regn och sol är jag din.

Vi tar med oss den gyllende regeln

och förs fram av en viskande vind.

Idag är det bara du och jag.

Idag är det bara vi två

Du är min

och jag är din

och kärleken förde oss samman.

Ulf Lundell

Avsnitt I

1.

San Francisco sommaren 1992

JAN

EN LYCKANS OST

Jan Eduardo Davidsson, tjugotvå år gammal, lutade sig bekvämt tillbaka i flygplansstolen, där han satt och väntade på planets avgång.

Det här ska bli roligt, tänkte han. Aldrig hade jag väl tänkt mej, att jag skulle få möta världseliten i mina idrottsgrenar. Alla dom där kändisarna som jag har beundrat i flera år. Och nu är det möjligt att jag till och med kan tränga mej in och kanske få en god placering bland de bästa. Visst är jag väl privilegierad, som åtminstone under en tid har fått lämna det fattiga området hemma i Brasilien och studera på Berkeleyuniversitetet i USA. Där får jag ju samtidigt ägna tid åt träning, och får kompisar med samma intressen som jag har. Jag kan inte annat än att vara tacksam. Det har gått bra för mej. För nu är jag alltså på väg att ställa upp i Olympiska Spelen i Barcelona tillsammans med mina skolkamrater. Vi representerar ju olika länder, är de bästa vänner på universitet men svåra fiender på banorna.

Jan var i stort sett nöjd med livet. Det var bara en enda sak som oroade honom.

Hur hade fadern det därnere i Sao Paulos utkanter? Det amerikanska företaget, som sponsrade Jans uppehälle, hade ju varit frikostiga när det gällt honom själv men inte tagit stor hänsyn till hans far. Medan Jan närapå levde lyxliv i Kalifornien bodde Eduardo kvar i det eländiga lilla kyffe, där de bott tillsammans ända sedan de anlänt från det tidigare hemmet vid kaffeplantagen.

Fadern var tystlåten, vänlig och mycket tålmodig. Men Jan visste att Eduardo hade känt sig ensam, ända sedan hustrun Luciana avlidit för tio år sedan.

Det var för Jans skull och hans möjligheter att bättre få utöva sin idrott, som de hade flyttat in till staden Sao Paulo. Att man sedan upptäckt hans stora talang som sprinterlöpare, hade gjort att han fått erbjudandet att både studera och träna i USA. Och Eduardo hade alltså blivit ensam kvar i den sydamerikanska storstaden.

Jan sörjde över detta men hade i nuläget ingen möjlighet att förändra situationen. Och faderns knapphändiga rader ett par gånger i månaden sade inte mycket.

Om man bara såg till Jans yttre kunde man förvåna sig över att han gjorde sådana framsteg på löparbanorna. Han var nämligen ganska lång och mycket smärt i det närmaste mager. Men man bedrog sig. Jan var stark och uthållig och efter år av intensiv träning var han i oerhört god form.

Jan inkvarterades tillsammans med övriga idrottsmän och ledare tillhörande Brasilien, och redan dagen efter ankomsten gjorde de en guidad tur genom staden.

Barcelona var Spaniens största hamnstad och förutom hamnen visades områden med en mängd industrier och vackra byggnader. Picassomuseet intresserade sig Jan särskilt för liksom kyrkan La Sagrada Familia, som sades ha tagit åratal att bygga utan att ännu ha blivit klar.

Invigningskvällen var inne.

Det var en speciell stämning på den stora arenan, när representanter för land efter land tågade in med sina fanor. När Felipe, Spaniens kronprins, kom bärande värdlandets flagga dallrade luften på idrottens högborg.

Redan på första tävlingsdagen fick han syn på henne.

Visst hade han sett många vackra flickor, bland annat därhemma i Brasilien. De hade välsvarvade eleganta kroppar, sambarytmer i blodet, mörkhyade, mörkögda och sensualism i varje rörelse de tog. Till och från hade han också sällskapat med Maurren, den tidigare skolkamraten i Sao Paulo, men nu hade avstånden mellan dem gjort att de förlorat kontakten.

Det här var någonting annorlunda.

Den här flickan, med kortklippt smålockigt bländande vitt hår och en oerhört smidig kropp, rörde sig med stor grace. Men vem var hon?

– Vet du vem det där är? Den ljushåriga alltså.

Jan hade frågat sin gruppledare.

– Jag vet inte så noga dom har ju en mängd idrottare att ta av därborta, så det är väl en av dom nya, kan jag tro.

Punkt slut. Det ryska gänget, det betydde nog fortfarande att med dem kunde man inte få någon närmare kontakt. Men det fick inte hindra honom att försöka. Och det var vad han gjorde. Han kom fram till att hon kunde vara höjdhoppare eller kanske var hon en sprinter hon också. För med den kroppen var hon med säkerhet ingen kulstötare eller diskuskastare.

Jan hade nu inte bara spänningen inom sig att få ett bra resultat på tävlingarna, utan allra mest att få bli bekant med den okända flickan. Han höll sig kvar nära tävlingsområdet så länge det var möjligt.

Ett flertal försöksheat genomfördes på 200 m, då de fyra bästa i varje lag fick gå vidare. Sedan följde kvartsfinal, semifinal och till sist finalen. Jan kom med ända till finalen och fick mycket beröm.

Han satt på läktaren när damerna sprang försök på 100 m. Och när alla presenterades fick han veta, att den vackra flickans namn var Elisaveta Hakhnova.

Jan lät sig inte avskräckas. Och när den första uttagningstävlingen var avklarad, ordnade han så att han kunde komma i närheten av henne utanför själva arenan.

När sedan Elisaveta Hakhnova plötsligt stod framför den unge mannen i kortsnaggat hår runt tinningarna men med mörkt lockigt hår mitt uppe på huvudet, var det som om tiden stod stilla en stund.

Hon hann med att läsa allt i hans blick från ömhet till beundran och intresse. På dessa korta sekunder var det någonting speciellt som hände mellan dem. Det var som om det bara var de två, trots att en mängd människor fanns runt omkring dem. Hennes ljusblå ögon ville inte slita sig från hans. Men vem var han?

När Jan nu förstod att han hade fått gensvar från den ryska flickan, började han med stort mod gå in för sin satsning på 100 m.

Och det visade sig ge resultat. Ännu en gång var han långt framme i resultatlistan.

De olika ländernas deltagare hade sina egna inkvarteringar, och om man gick ut för att festa en kväll såg man inte till några andra än sina egna idrottare. Någon ytterligare kontakt med Elisaveta fick alltså inte Jan.

Med sorg i hjärtat reste han tillbaka till USA.

2.

Stuttgart sommaren 1993

JAN OCH ELISAVETA

TRÄGEN VINNER

Allt eftersom åren gått efter kommunismens fall, infördes alltfler lättnader för idrottarna från öst.

Och Jan, som nu också följde utvecklingen där, blev väl informerad om förhållandena. En mycket känd rysk skidlöpare hade nu lämnat sitt land och bodde i Norge, en duktig kvinnlig löpare levde med sin man i Storbritannien och flera ishockeyspelare tillhörde numera klubbar i andra länder.

Han hade funderat på att försöka skriva till henne, men det hade stannat därvid. När han så fick veta att hon var anmäld till 1993 års VM i friidrott, lovade han sig själv att i stället se till att få komma till tals med henne. Förutom hennes namn visste han nu att hon var född år 1971 i Minsk i Vitryssland, men att hon hade bott i Sankt Petersburg i flera år. Både modern och fadern var idrottstränare. Men fadern, Alexsej Hakhnov, var sedan år 1983 avhoppad till väst. Och Elisaveta var känd som sprinterlöpare på god frammarsch.

När tiden för nästa VM närmade sig, började Jan intala sig att den ryska flickan var helt ointressant för honom.

Han försökte säga sig att egentligen så var Elisaveta helt utan charm, i stället var hon rätt ful. Och i och med att hon var ryska hade hon säkert också en annan mentalitet än de människor, som han var uppvuxen tillsammans med. Hon skulle säkert aldrig kunna tänka sig att mitt på en gata, även om det var under en karneval, dansa en rumba eller ens en tango.

Nej hon var säkert en stelbent tjurskallig torris, och han skulle inte alls bli förvånad om hon var en riktig nolla. En trögtänkt östmänniska genomsyrad av politiska floskler, som ingenting i världen kunde rubba. För varför hade inte hennes mor lämnat Ryssland när fadern gjorde det - jo därför att hon ansåg, att det statsskick som rådde i det landet var det enda rätta. Och Elisaveta var uppvuxen med den läran.

Dessutom var hon helt utan humor. Inte ens tillstymmelsen av ett leende hade han sett på hennes läppar. Kunde man tänka sig den allra minsta lilla konversation med en sådan människa?

När han inför sig själv klassat ner den unga kvinna som satt hans hjärta i brand, hade han också bestämt sig för hur han skulle bete sig. Han skulle, även om hon också fanns där, inte alls ta särskild hänsyn till henne. Han var där för sin egen skull och för det land, som han representerade och skulle inte kasta bort en enda minut genom att inlåta sig med främlingar. Det fanns helt enkelt ingen orsak för honom att göra sig bekant med den där kvinnan.

I stället gick han nu in för sina studier med stort engagemang.

Jan hade inte det minsta till övers för staden Stuttgart och dess omgivningar.

Den här gången, när han åter var i Europa, hade han helt andra intressen inombords. Nu var plötsligt alla hans föresatser angående Elisaveta helt borta. Hon fanns ju också i Stuttgart, och till varje pris ville han nu återse henne. Trots tröttheten efter den långa resan, tog han genast itu med att ta reda på så mycket som möjligt om den ryska truppen.

Han var i närheten av den stora arenan, när det plötsligt hände.

Bland alla personerna i mängden som strömmade fram mot ingången gick en ung kvinna som, trots att hon var iklädd en otymplig träningsoverall, rörde sig ovanligt smidigt och vackert. Och nu förflyttade han sig genast till en plats, där han skulle stå ansikte mot ansikte med henne.

Elisaveta!

Det syntes tydligt att hon ryckte till en aning vid åsynen av honom. Och här gällde det att handla snabbt, för när som helst kunde ju någon komma för att hämta henne.

Får jag träffa dej, Elisaveta?

Hon svarade inte utan såg sig bara en aning oroligt omkring.

Ja eller nej! Vill du sitta någonstans med mej, så att vi kan få prata lite?

Ja.

Hon hade viskat fram svaret.

Men var någonstans?

Vi bor på…

Jag vet var du bor. Det finns en park där framför. När?

Klockan åtta ikväll.

Det fanns ett par bänkar alldeles där parken började, och där slog han sig ner.

Antingen kommer hon och då vet jag att hon tycker om mej, tänkte han, eller också avstår hon. Risken finns att hon tror att jag har något att göra med hennes far, som ju tydligen finns i Kanada. Och hur hon skulle bemöta en sådan sak, vet jag ju inte. Om hon skulle vilja till väst, kanske att hon också vill träffa mej. Men vill hon inte det blir det nog nobben direkt. Och då är den här sagan slut. Jag kommer att må bra av att få veta, vilket det än blir.

Hon kom. Hon var klädd i en enklare typ av rysk nationaldräkt med vid småblommig volangprydd kjol, vit spetsblus och väst i samma tyg som kjolen.

Hon var så söt att han inte kunde ta ögonen från henne. Och nu reste han sig från bänken och sträckte ut sin hand mot henne.

Så satte hon sig vid hans sida.

– Jag heter Jan Eduardo Davidsson och är från Brasilien, och du heter alltså Elisaveta Hakhnova. Kan du säja Jan?

– Jan.

– Bra. Det kan dom inte därhemma. Där säjer dom Schan.

Hon skrattade.

– Och hur tror du att det går med tävlingarna?

– Bra.

– Tränar du mycket?

– Ja.

– Vad gör du annars? Själv går jag i en skola i Amerika, där vi också får träna. Men jag bor alltså i Brasilien.

– Jag kan bara lite engelska. Jag har ju varit ute på tävlingar i Europa tidigare, och det är då jag lär mej mest.

– Men jag kan inte ryska jag heller. Bara skål och vi ses.

Hon skrattade och hennes pärlvita tänder blev synliga.

– Min engelska är inte bra den heller. För jag är faktiskt uppfödd med det portugisiska språket.

– Och jag med vitryska. Jag kan bara det och ryska och så lite lite svenska.

Han stirrade förvånat på henne.

– Svenska?

– Ja, mormor kom från Sverige.

– Är det möjligt? Min farfar kom ju också från det landet. Vet du varifrån din mormor kom?

Hon satt en stund och såg ut att fundera över, hur hon skulle kunna förklara.

– Nej. Hon talade om det men inte var. Alla i familjen svenskar men min far en vitryss.

– Jag förstår. Jag vet inte heller varifrån farfar kom. Tyvärr lyssnade jag sällan på äldre människor, som ville berätta om flydda tider. Jag var ju född därnere och mest intresserad av vad som hänt där. Beträffande farfar så var han förresten död, när jag föddes.

En gonggong hördes och hon reste sig nu med orden

– Jag måste gå. Kan jag skriva?

– Måste du verkligen gå?

– Ja.

– Elisaveta, vi måste träffas igen.

Jan lämnade sitt visitkort och när han hade tagit hennes hand i sin, ville han hålla den kvar så länge som möjligt. Visst hade han velat trycka henne intill sig och kyssa henne hett och innerligt. Men