Vägen till Ljungahill

By Sonia Strömberg

Anne Marit hör inte hemma någonstans. Som tvååring rycktes hon hastigt och lustigt från sin mors hem i Trondheim och blev sedan uppfostrad av mormor Helena i grannlandet Sverige. Att hennes mor gift sig och skaffat tre andra barn visste Anne Marit, men i övrigt hörde hon aldrig något från sin mor. Och mormor förbjöd henne att själv söka kontakt. Varför? För att hon var ett tyskebarn och resultatet av en förbjuden relation? Om hon ändå visste varför saker och ting blev som de blev. Under en resa till England förälskar sig Anne Marit i den ensamstående pappan Lasse och de bestämmer sig för att ses igen under semestern i Sverige. Men någonting kommer emellan. Ett brev från Norge dyker plötsligt upp och vänder upp och ner på hela Anne Marits tillvaro. Inget av det hon trott sig veta verkar nu stämma. Och den dolda sanningen, hade hon aldrig kunnat ana sig till ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726915181

Book preview

Cover: Vägen till Ljungahill by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Vägen till Ljungahill

SAGA Egmont

Vägen till Ljungahill

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2005, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915181

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Första delen år 1980

Avsnitt I

Vid en liten fiskehamn

Vid en liten fiskehamn

Fanns en liten restaurang

Och vid ett av de små borden satt ett par i svärmeri

Och de älskade varann

Och hon krama hårt hans hand,

Nu de båda funnit lyckan och två hjärtan stod i brand.

J,C.Eriksson

1.

Stockholm-Östersund juli 1980

ANNE MARIT

DEN SOM SOVER SYNDAR INTE

Lyckokänslan fanns fortfarande inom mig.

Jag hade mina två underbaraste veckor bakom mig, och var viss om att min tid vid kursgården i Brittiska Mousehole skulle få en fortsättning i Sverige.

Att som enda kvinnliga fastighetsförvaltare ha fått vistas tillsammans med sex andra, med samma yrke men från olika håll i vårt land hade varit stimulerande. Att få minnas Kurt femtio år från Skövde, som hela tiden längtade hem till familjen. Nisse trettiotvå år från Motala, som helst ville dra sig undan till sin lilla kärlek i Plymouth. Frej femtifem år ärrig och tatuerad, som såg ut som om han levt vid avgrundens djup i alla år. Sven den äldste från Gävle, som bara väntade på sin pensionsdag. Örjan som bara var tjugofyra år och nybliven fastighetsförvaltare, som med sin friskhet och sina storvulna idéer tog oss alla med storm. Och… så Lasse. Han som kom norrifrån precis som jag och som jag blev förälskad i. För ingenstans i världen torde det finnas en man, som kan mäta sig med Lasse från Umeå. Jag var trettio år och han var ett år äldre. Den tid vi tillbringade vid näckros-dammen och på restaurangen vid hamnen skulle för alltid bli kvar i mitt minne.

På vår konferens hade vi bland annat haft rollspel. Och vad var då lämpligare än att bjuda in de svenska damerna, som under samma tid fanns på kursgården för studier i praktisk engelska.

Rollspelen gick ju ut på att bemöta hyresgästernas klagomål samt att påpeka sådant, som inte fick förekomma i lägenheterna.

Men även andra personer tilldrog sig stor uppmärksamhet. Där var till exempel Timothy Stoone, konstnären, som anordnade en kurs i oljemålning alldeles utanför kursgården. Han såg så till den grad bra ut att anmälningslistan fylldes på nolltid till att få vara med. Flera av de svenska damerna rusade ut varje gång, som timmen var inne för konstkursen.

Det var bara det att när de var inne på sin andra vecka, så var det som om ett bombnedslag drabbade de engelskstuderande svenskorna. En dag hade nämligen en vacker kvinna kommit vandrande upp mot kullarna till kursgården. Då hade Tim slängt allt han hade i händerna, rusat rakt fram mot henne och länge hållit henne i sina armar.

Nu vara konferensen avslutad, vi hade skilts från våra kurskamrater och också från de svenska damerna. Lasse var på väg flygledes till Umeå, och jag satt på ett tåg mot Östersund.

Nu kom tankarna på hur det kunde vara därhemma. Hur skulle det bli med maten? Som ensamstående hade jag vant mig med att konsumera halvfabrikat av olika slag. Och på kursgården vid det stora gående bordet var det minsann inte lite som stått framdukat. Där gällde det bara att välja bland rätternas mångfald. Man kunde till exempel börja med en tallrik havsålssoppa och sedan fortsätta med musslor i gräddsås, ostron, räkor, krabba, inbakad vitling, sjöabborre, marinerad makrill eller en god kryddad cornisk stek med lök, grönsaker och råstekt potatis. Som dryck kunde man välja mellan isvatten, lemonad, fläderbärssaft, te, öl eller kaffe. En frestande äkta cornisk saffranskaka hörde till efterrätten.

Jag försökte göra det bekvämt för mig, så gott jag kunde och nu slumrade jag till emellanåt. Men efter ett par timmar var jag klarvaken.

Men det var svårt att koppla av. Folk skulle stiga av och på tåget, andra skulle uppsöka toaletten och eftersom restaurangvagnen fanns alldeles invid öppnades dörren dit ideligen.

Jag kände att jag började bli irriterad. För kunde inte den där pojken, som hade dragit ner fönsterrutan, ha dragit upp den efter sig också. Nu var det ju som om ljudet av allt slammer mot rälsen hördes lika illa inne i tåget, som det säkert gjorde utanför.

Som väl var passerade just konduktören, som utan vidare stängde till fönstret.

Så fortsatte tankarna.

Visst skulle det bli skönt att komma hem. Att få sätta nyckeln i dörren, öppna och känna den hemvanda doften av pelargonerna som grannen så välvilligt hade vattnat. Och att få vakna nästa morgon i sin egen säng och sedan ta dagen som den kom. Konferensen i Storbritannien räknades ju som utbildning, och därför hade jag tre hela veckors semester till mitt förfogande. Underbart! Om bara tåget kunde rulla iväg illa kvickt. Men jag hade i alla fall Gävle bakom mej och nu väntade Bollnäs, Ljusdal och Ånge innan jag äntligen var framme i Östersund.

Den norrländska natten gav ingen skymning, och jag njöt av utsikten från fönstret. Snart skulle vi passera genom landskapet Hälsingland. Och då skulle jag ännu en gång få se de stora rödmålade bondgårdarna, som jag tyckte så mycket om. Men mest av allt hägrade målet - det jämtländska området - med Östersund beläget vid Storsjön.

Det hade blivit morgon innan jag var hemma.

Daggdropparna satt som små glittrande pärlor på ängsblommor och höga grässtrån, och solen var redan en god bit på väg upp över himlen. I luften var det ännu så länge en aning svalt. Men det skulle i alla fall så småningom bli en fin dag, var jag viss om.

Cornwall var mycket vackert med all sin djupa bördiga grönska, sina vackra kullar och branta stränder tänkte jag, när jag satt i taxibilen. Här har vi inte den mångfald av vilda blommor, buskar och lövträd, som fanns därnere. Men ändå… under tiden därnere saknade jag barrträden och de stora skogarna, som vi har här hemma.

Avsnitt II

Lappflickan

Bland Ovikens snökrönta

skyhöga fjäll

Bland grönskande furor där ligger mitt tjäll,

Där växte jag opp,

Likt en lilja i knopp.

Där lärde jag blicka mot himmelen opp.

Augusta Amalia Wilen 1897

1.

Östersund juli 1980

ANNE MARIT

ÅNGER KOMMER ALLTID FÖR SENT

På tåget hade jag föresatt mig att, under de kommande dagarna, helst göra precis vad som föll mig in. Nu planerade jag att efter att ha ordnat med det allra viktigaste, skulle jag ge mig ut i naturen.

Men det som stod allra först i tur var att packa upp efter resan, gå ner till tvättstugan i förhoppning om att få en ledig tid och sedan det allra bästa - att ringa till Lasse. Vi hade ju skilts åt vid ankomsten till flygplatsen Arlanda.

Så var jag hemma i tvårumslägenheten, som låg centralt vid det stora torget.

Jag var mycket trött efter resan. Och efter att ha ätit de sista medhavda smörgåsarna, somnade jag och sov drömlöst i ett par timmar.

Jag vaknade av ett rasslande ljud i brevlådan. Och nu satte jag mig i soffan för att ta en hastig titt på innehållet. Där blev jag emellertid sittande kvar en ordentlig stund. För bland postförsändelserna fanns ett par reklamerbjudanden, en elräkning och också till min stora förvåning ett brev avsänt ifrån den norska staden Trondheim.

Sedan åratal tillbaka visste jag mycket väl att jag hade min härstamning i Norge. Men jag hade också klart för mig, att den kontakt jag borde ha haft med min mor under årens lopp varit nästan obefintlig. För när jag var två år gammal hade man flyttat mig till Sverige. Mormor Helena hade nämligen en bror, Nils Seppi Surva som var bosatt i det jämtländska området Oviksfjällen. Där bodde vi inhysta ända till den dag, när jag var sju år gammal och skulle börja i skolan. Därefter blev Östersund vår bostad.

Mormor Helena var till hälften samiska, min mor hade alltigenom norsk släkt och min far var… När jag blev äldre förstod jag varför min mormor hade tagit till denna drastiska handling. Hon hade inte velat att dotterdottern skulle behöva ta emot folks pikar. Det var nog med att dottern Björg hade blivit beskylld för att vara tysketös. Och detta var förfärligt vid den tiden. Men enligt mormor hade inte min mor velat tala om den man, som var fadern. Hon verkade inte vilja ställa honom till svars, för den olycka som han hade orsakat.

Enligt de sparsamma besked mormor hade gett om min mor, förstod jag att Björg hade varit mycket vacker. Och som den skönhet hon var hade hon haft flera beundrare inte minst bland de män som, under andra världskriget, kommit för att ockupera landet. Som expedit i ett större varuhus hade hon blivit bekant med många olika män, vilka hon sedan stötte ihop med på stadshotellets danskvällar.

När jag blev äldre fick jag veta, att min mor hade gift sig med en norsk man vid namn Olav Rösholt. Och mormor Helena kände också till, att Björg därigenom fick ytterligare tre barn.

Det tog en ordentlig stund innan jag förmådde mig att öppna kuvertet. Jag hade onda aningar för stämpeln på kuvertet visade, att brevet sänts från en advokatbyrå.

Om det inte gällde min mor vad kunde det då vara? Var jag skyldig för någonting i det landet?

Till Anne Marit Mikkelsen!

Ni kallas härmed till bouppteckning efter Björg Rösholt den 5:e augusti 1980 klockan 15.00 på vår advokatbyrå Jernbanetorvet, Trondheim.

Var god meddela om förhinder föreligger.

Olavsens Advokatbyrå

Olav Olavsen

Jurist

Jag greps nu av en känsla, som jag inte hade trott mig om att äga.

Jag hade alltså haft en mor, som jag under alla dessa år inte alls lärt känna. Men aldrig någonsin hade inte heller hon gjort ett försök till närmande. Det enda jag visste om min mor, hade jag fått reda på genom mormor. Men varför hade då inte jag själv tagit ett steg mot försoning? Varför hade jag så sällan skänkt min mor en tanke? Aldrig hade någon av oss ens sänt ett julkort eller en hälsning. Och nu var min mor död. Nu var det för sent till åtgärder för att överbrygga missförhållandet. Nu återstod bara eftertanke om vad som egentligen borde ha skett.

I den stunden insåg jag att jag måste ta itu med det, som låg allra närmast i tiden. Det skulle bli bouppteckning och jag var kallad att närvara där.

Mormor var också död sedan tio år tillbaka. Men nu tyckte jag mig plötsligt höra den gamlas bistra stämma

– Nu kanske du äntligen får veta vad han heter och var han finns, han den där tysken som är din far.

Jag var inte inviterad till någon begravning. Den hade redan skett. Alltså räknades jag inte till de sörjandes skara och tillhörde inte familjen. Jag tyckte inte att jag passade in någonstans. Mormor och farbror Nils Seppi var döda, jag hade ingen far som jag kunde ty mig till. Och den mor jag hade haft, lade inte två strån i kors för mig. Vems var felet? Mitt kanske. För i vuxen ålder var det väl inte en alltför stor historia att ta sig över till Trondheim. Men jag hade inte gjort några ansatser i den vägen.

Ett visste jag i alla fall, och det var att mormor hade stått i vägen. Hon sade det aldrig men jag kände ändå till det - hon ville inte att jag skulle ha kontakt med min mor Björg. Varför? Var det då detta med den tyske mannen?

Ja, vem var han egentligen? Han som hade älskat min mor så till den grad, att ett barn blivit till? Hade han tänkt på mig många gånger eller kanske aldrig? Satt han där nere i Sydtyskland vid en uteservering med ett stort ölglas framför sig. I tyrolerliknande kläder blickade han säkert upp mot örnnästet färdig att göra hitlerhälsning om tillfälle gavs. Att skänka en tanke på de människor som, på grund av honom, råkat i besvärligheter fanns inte med i bilden.

Eller var han en kamrer med pomadablankt mittbenat mörkt hår och hornbågade glasögon, som bara strävade efter att allt omkring honom skulle vara perfekt. Därhemma fanns hustrun och barnen med ett liv i allsköns välmåga. Aldrig skulle han väl vilja berätta om sina kärleksäventyr, som militär i det främmande nordliga landet. Nej, det skulle inte vara förenligt med det borgerliga liv han nu byggt upp åt sig. Skulle han ta familjen med på en resa, exempelvis till Norge, var han aldrig beredd att göra avkall på sin egenmäktiga tystnadsplikt.

Eller tillhörde han möjligen det olyckliga folket i öster, som i flera år hade utestängts från det övriga Tyskland. Hade han kanske gjort försök att ta sig över till väst för att förenas med Björg? Nej, det hade inte funnits något intresse åt det hållet. För ett brev borde man kanske kunna smyga ut från landet. Då var det bättre att hålla tyst om sina tidigare försyndelser och leva i nuet.

Var mormor rädd för att jag skulle ha velat pressa min mor, gräva i det förflutna och kanske ge mig till Tyskland och söka efter honom han som var min far? Kanske berodde det hela på omtanke från mormors sida.

Att en del av de drygt 10.000 krigsbarn - barn som föddes med en tysk far under ockupationen 1940-1945 hade farit illa efter kriget var ju känt. De och deras mödrar hade trakasserats. Var det med hänsyn till min mor eller till dotterdottern eller möjligen till mormor själv, som avresan från Norge hade skett?

Men min mor då?

Hade hon sörjt över vår uteblivna årslånga kontakt? Undrade hon över mig, vad jag gjorde och så vidare? Var jag lik mannen hon hade fallit för en gång i tiden? Jämförde hon mig med sina andra barn, trodde att jag var sötare, intelligentare eller så?

Tankarna kom och gick och medan dagen led mot sitt slut, desto mer melankolisk blev jag.

När klockan var åtta på kvällen hade jag varken ätit eller druckit på hela dagen. I stället hade jag suttit i min fåtölj och bara stirrat rakt ut i luften. Emellanåt kom tankarna på Lasse och att jag borde ringa till honom, men jag förmådde inte göra det.

Inte förrän vid niotiden på kvällen tog jag mig till kylskåpet, där jag hittade ett paket glass i frysfacket. Det och några kex fick bli min måltid denna dag.

Någorlunda styrkt av den lilla näring jag fick genom glassen, bestämde jag mig för att ringa till Lasse i alla fall. Kanske skulle det kunna pigga upp mig, vi hade ju lovat varandra att hålla kontakt.

Det tog ganska lång tid efter att signalen hade gått fram, som någon lyfte på luren. Jag förstod genast att rösten tillhörde en pojke, men på grund av den höga ljudnivån i bakgrunden var det svårt att höra vad han sade.

När jag hade lyckats göra min stämma hörd, lade han luren åt sidan och ropade

– Det är en tant som vill tala med dej, pappa.

Ljudet skruvades ner och när sedan Lasse kom till telefonen, lät han en aning generad.

– Jaså, det är du, välkommen hem till Sverige.

– Tack. Skönt att vara hemma igen.

– Gick resan bra?

– Jadå, tack. Men jag har haft det lite tråkigt på hemmaplan idag. Min mor i Norge har dött och jag är kallad till bouppteckning i början på augusti.

– Jag trodde att hon redan var död. Du har ju bara talat om din mormor.

– Vi skildes åt när jag var två år. Mormor tog mej till Sverige.

– På så sätt.

– Och det här har rört upp det för mej.

– Jag förstår.

– Lasse, vi talade ju om en fjällvecka. Kan vi inte ta den nu? Jag behöver få komma på lite andra tankar.

– Jag tror inte jag kan det. Inte nu i alla fall senare kanske.

– Då är ju semestern slut.

– Det kommer fler tillfällen för oss var så säker. Jag ringer dej så fort jag kan. Tack för samtalet.

Jag passar inte in med honom heller, tänkte jag när vi hade avslutat samtalet. Det går an att vara glad och trevlig när det passar, men när det är