Kussovska arvet

By Manne Löfgren

Vice direktör Gunnar Linde behöver vila efter en lång tids överansträngning. Doktorsordinerad semester väntade i en avlägsen jaktstuga i värmland. Där skulle han inte kunna nås på telefon och han skulle ha tid att vila ut sig.En stillsam dag bryts det härliga värmländska lugnet. Ett flygplan kraschar nära Gunnar. Han räddar den kvinnliga piloten med livet i behåll. När livet återvänt till henne, så blir hon genast bestört: klarade sig min packning? På sjöns botten ligger en vattentät låda som i kvinnans ögon är av större vikt än ett hemmabyggt flygplan... vad kan tänkas finnas i plåtlådan?"Kussovska arvet" är en detektivroman som utspelar sig i Värmland.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726195125

Book preview

I

En Konsultation

»Något organiskt fel kan jag inte upptäcka, min bäste direktör Linde», sade professorn, som nyss avslutat sin undersökning av min kroppshyddas såväl yttre som inre beskaffenhet »Hjärtat och lungorna fungera på bästa sätt, levern är normal och inte ett spår varken till socker eller äggvita. Orsaken till er stora kraftnedsättning ar utan allt tvivel överansträngning och bästa medlet däremot — en tids absolut vila. Ni måste för några veckor lämna affärerna och slå er ned någonstans, där ni i en stärkande luft kan övervinna er sömnlöshet och i ostört lugn hämta nya krafter.»

»Västkusten?» frågade jag.

»Nej», svarade professorn, »den platsen passar minst av alla. Ni skulle där snart åter infångas av affärslivets tentakler och knappt en dag bliva fri från mer eller mindre efterhängsna projektmakare. Vill ni besöka mig ännu en gång, i morgon, skall jag under tiden fundera ut något lämpligt ställe, där ni i ro och fred får vila ut och helt och hållet sköta er själv.»

Jag lovade naturligtvis detta och avlägsnade mig från professor Vejles mottagningsrum, trött och modfälld som vanligt.

Jag var ungkarl och vice direktör i den stora Stockholmsfirman, Nordiska Stål-Kompaniet. Min chef; generalkonsul Ljung, hade varit borta hela våren och jag hade denna tid ensam hållit det stora maskineriet i gång.

Om morgonen var det den digra posten som skulle besvaras och distribueras till de olika avdelningarne. Så kom telefonorderna med sitt ständigt enerverande pinglande, så de utländska telegrammen med förfrågningar på, så när sagt, alla världens tungomål. Alla skulle ha svar genast, omgående, utan dröjsmål. Härtill kom anskaffnings- och transportsvårigheter. Det var nämligen krigsåret 1917, då hopade besvärligheter av alla slag gjorde det hett nog för köpmän, som hade så vidlyftiga förbindelser som vi.

Ehuru endast 30 år tycktes det som skulle jag mist min ungdoms kraft och spänstighet för alltid. Hyn var gulblek, ögonen lågo djupt och voro omgivna av mörka ringar, min matlust var försvunnen och nätterna utan sömn.

När direktör Ljung kom hem, blev han alldeles häpen över mitt förstörda utseende och körde mig direkt till professor Vejle för konsultation. Resultatet blev vad jag sagt och saken ordnades så, att en avdelningschef fick inta min plats och jag erhöll semester. När jag den följande dagen återkom till professorn hade han goda nyheter att förkunna.

Uppe i Värmlands skogar hade Vildfors bruks tjänstemän uppfört åt sig en jakthydda. Denna stod av särskilda orsaker oanvänd under sommaren och per telefon hade han nu lyckats hyra den för min räkning. Själv hade han en gång i tiden besökt platsen och funnit den särdeles lämplig för personer, vilka önskade leva i lugn och ro i en vacker trakt.

»Där slipper ni åtminstone från telefonernas ständiga pinglande», skrattade Vejle. »Det enda ringande ni möjligtvis får höra, blir en koskällas omelodiska plåtskrammel. Vill ni ha post, måste den hämtas från den ¾ mil avlägsna järnvägsstationen, Gamö, och edra nöjen komma väl huvudsakligast bestå i att promenera, äta och som jag hoppas — sova.»

Det var på så vis det gick till att jag i början av juni befann mig på färd uppför Vildälvens vatten och över Ulvsångens långsträckta sjö till Orrkullens jakthydda.

Det var ganska sent på aftonen då mina roddare lade till med båten vid den lilla stenbryggan och jag fick kasta en första blick på det ställe, som under en tid skulle bliva min vistelseort i Värmland.

Den rödmålade jakthyddan låg högst på en kulle, på tvenne sidor omgiven av vatten. Den var byggd av rundtimmer med ett grönskande tak av torv. Dess inre bestod av två rum, det ena med en stor vitlimmad, öppen spis, det andra, av alla agremanger att döma, avsett till kök.

Själva kullen var beväxt med högstammiga tallar och marken därunder var klädd med en frodig mätta av lingonris, endast avbruten av smala, barrströdda gångar.

Trakten runtom, med undantag av några öppna gläntor här och var, bestod av blandad barr- och lövskog i vackra blånande asar, vilka längst bort i fonden övergingo till tvenne höga bergpartier, Vildberget och Ulvåsen.

Vid min ankomst stod dörren till hyddan öppen, fönsterluckorna voro frånskruvade och kvällsolen föll snett in genom de smårutade fönstren och kastade sitt skimrande ljusflöde över det vita, glänsande golvet. Gamla allmogemöbler voro hemtrevligt placerade utefter väggarne och ett dalurs taktfasta tick-tack hälsade mig välkommen från sin vrå.

Det var överenskommet att jag skulle erhålla mat och, uppassning av mor Karin, som bodde på det närbelägna torpet, Strand. Hon hade uppsikten över hyddan och brukade, när så påfordrades, stå till tjänst åt tillfälliga gäster med enkel husmanskost.

Jag möttes av gumman med ett fryntligt leende och, medan hon serverade mig mitt kvällsmål — mjölk och smörgåsar — avhandlade vi hur jag önskade ha det ordnat för mig.

Därefter gjorde jag upp med mina roddare, som under tiden burit upp de grejor jag medfört och ansett mig ha användning för. Det var kläder, böcker, kikare samt en del fiskredskap och, när jag fått allt detta ordnat på bestämda platser, befann jag mig ensam på platsen. Mor Karin hade gått hem till sitt och roddarnes båt båt försvann så småningom ur, sikte.

Jag tände en cigarr och satte mig på en mossbänk utanför stugan. Det var en vacker och stämningsfull junikväll med sjunkande sol och guldkantade västermoln. Långt från den djupa granskogen hördes taltrastens underbara toner och runt om mig bofinkens muntra drillar. Tallstammarne bildade mörka skuggränder på den gröna mattan och luften var fylld av doften från kåda och pors.

Jag satt länge och halvdrömde i denna vemodsmättade natur innan jag förmådde mig att söka vilan och jag, som i storstaden hade haft så svårt att somna, slocknade så småningom av och sov lugnt och gott som en uttröttad vandrare till långt fram på förmiddagen.

När jag slutligen vaknade hade jag svårt att finna mig tillrätta i min nya omgivning. Jag visste till en början inte var jag var, om jag drömde eller om jag var vaken.

Intet hördes av en stads bullrande liv. Inga slamrande vagnar och tutande bilar jagade upp mig ur min bädd till dagens rastlösa arbete. Inga brev väntade på svar, inga kalkyler sin lösning, endast ett sakta sus från skogen, vågskvalp från sjön och fågelkvitter runtom.

Jag steg upp, tog utan vidare ett dopp i Ulvsångens kyliga vatten samt uppiggad och inte så litet hungrig, styrde jag, efter en hastig toalett mina steg till mor Karin för att se vad hon hade att bjuda till frukost.

Torpet Strand låg på en smal landremsa mellan sjöarne Ulvsången och dess fortsättning åt Öster, Gransjön. Det bestod — förutom ekonomihus och ladugård — av en manbyggnad innehållande tre rum, snygga och propra. En numera nedlagd körväg hade förr sträckt sig förbi stället, ledande norrut till det gamla bruket Anefors och söderut till allmänna landsvägen mellan Värmland och Dalarne. Denna i vanhävd liggande väg utgjorde, vad jag senare kom underfund med, en ganska behaglig promenad isynnerhet där den slingrade sig fram genom skogen, beskuggad av dess grönskande trädkronor, eller där den följde sjöns med vide och pors beväxta stränder.

Mor Karin, vars man för flera år sen hade avlidit, skötte tillsammans med sin äldste son torpet. En annan son, den fjortonårige Nils, hjälpte till med vad han kunde; men mestadels strövade han omkring utefter sjöstränderna med metspö i hand. Denna Nils engagerade jag som min specielle uppassare. Han skulle hämta mina tidningar, borsta mina kläder och för övrigt stå till tjänst, när något ärende behövde uträttas.

När jag inträdde i stugan, hade mor Karin länge väntat på mig med frukosten, som stod dukad i en av kamrarne. Hon var alltid tidigt uppe och dagen igenom i ständig rörelse, for att hinna med allt som henne förelåg. När jag kom underfund med hennes många göromål, tyckte jag det var synd att hon även fått mig att dras med, så jag lovade att söka dressera Nils, så han kunde åtaga sig städningen uppe i hyddan, härigenom slapp hon åtminstone att dagligen bege sig dit.

II

En utflykt

När jag väl kommit in i mitt ensliga dagdrivarliv, gick den ena dagen efter den andra, fort nog med den lilla omväxling jag hade: läsa, röka, äta, fiska och sova. Jag började fetma, kinderna fingo färg och jag återvann mer och mer min kropps- och sinnesspänstighet Men, med den återvände hälsan, vaknade även verksamhetsbegäret, jag längtade efter något att uträtta, något som tog mitt intresse i anspråk. Jag önskade andra personer att resonera med än torpstugans enkla innevånare, med ett ord, jag tyckte tiden blev lång.

Jag skrev till professor Vejle och omtalade hur gott denna skogsvistelse gjort mig, hur jag sov som en stock, åt som; en varg och frågade om jäg inte nu kunde få återvända till Stockholm och börja igen med mitt vanliga arbete. Professorns svar kom omedelbart. Han lyckönskade mig till min förbättring, men att avbryta kuren redan nu — absolut nej! Kände jag tiden lång kunde jag företaga något annat, göra utflykter i grannskapet, inbjuda gäster m. m., jag behövde inte känna mig alldeles bunden vid en och samma plats o. s. v. Det var sålunda intet annat att göra än lyda och försöka skaffa mig nya förströelser.

Jag tog mig därför en dag en promenad till Anefors, följande den gamla vägen genom skogen. Det var ett nedlagt bruk med den ödsliga övergivenhet som vilar över ett sådant ställe. De svarta, sotiga vägarne slingrade sig fram mellan halvt fallfärdiga ruiner av gamla smedjor och tömma kollador. Från den otäta dammen pinade vattnet sig fram genom de spruckna dammluckorna och ned under de höga vattenhjulen, som tunga, orörliga hängde på sina grova träaxlar. Inuti själva storsmedjan låg smälthammaren som en jätteslägga, stor och kraftig på sitt massiva städ. Den tycktes ännu i stånd att kunna knåda ihop den degiga järnmassan under trycket av dånande slag och med sprakande gnistor, flygande åt alla håll. Härdarne stodo kvar utmed ena väggen, söndersprängda av hettan, med bristande stag och sönderslagna luckor. Inga sotiga, svettande smeder vände numera om smältan i kolglödande gap eller lappade deras rämnor; lämnade åt sig själva skulle de så småningom falla sönder, förvittra till en enda hög av rostigt järn, tegel och grus.

I de murknade trärännorna rann ännu vatten till svalhoarne och vidare över desamma ned på det svarta golvet, där det plöjt sig en buktande fåra ut till den strömmande älven.

Det dova bruset och sorlet, de enda ljud som hördes i denna ramlande byggnad, ljödo, i mina öron som en hemlighetsfull melodi, en vemodsfull sång vid en fallen industris grav.

Utefter vägen lågo här och var de gamla rödgråa bostäderna, numera bebodda av skogsarbetarne och flottningskarlar. De muskelstarka, magra smederna hade för längesen flyttat. De lågo nu, den ene bredvid den andre utanför väggarne av sin rödmålade sockenkyrka och de smidda järnkorsen med sina många sirater och dallrande blad, visa själva platsen där de fingo sin sista, ostörda vila.

Längst uppe vid övre fallet stod masugnen, även den tyst och sovande. Ingen malm spelades upp på kransen, intet tackjärn tappades ut i röda, glödande bäckar till sandformerna nedom stället. Allt var dött, grått och dammigt. Endast svalorna påminde här om liv. Ut och in genom de glaslösa fönstergluggarne flögo de till sina bon under listverk och taksprång, kvittrande i jubel över den varma junisolen och myggornas dans över den lugna dammen.

I vemodig stämning lämnade jag dessa människotomma regioner och kom så in i den nyare bebyggda dalen. Här gick livet sin vanliga lantliga lunk. Kvinnorna i ivrig verksamhet vid åkertäppan eller klappbryggan. På gårdsplanerna lekte barnen, rena och välklädda, vittnande om att nya släkten växte opp i de förgångnas ställe och av allt kunde man se att en ny tid var i antågande, som fostrade nytt folk med större krav på Iivet än deras gångna fäder haft.

Här träffade jag också på den i varje by så vanliga diversehandeln, där — som det tycktes — allt tillhandahölls en dödlig från dinappen till begravningskransen. Jag köpte cigarrer och presenterade mig för ägaren, som med vanlig värmländsk tillmötesgående gav mig alla upplysningar jag önskade och till och med förde mig med sin motorbåt sjöledes till mitt sommarhem vid Orrkullen.

III

Ett Oväntat besök

Nästa dag tillbragte jag i min hängmatta, läste och halvsov om vartannat. Först emot kvällen sköt jag ut båten, tog mitt metspö och rodde ut på den långsträckta sjön för att vid ett aborrgrund försöka min fiskelycka.

Det var nästan lugnt och skogarnes silhuetter avspeglade sig med darrande brytningar de små blanka vågorna. Men nappen voro få och jag tröttnade till sist vid det lönlösa göromålet och stod i begrepp att vända om hem.

Då hördes söderifrån ett brummande läte, likt surret från ett jättehumla och jag fattade min kikare, vilken jag merendels alltid förde med mig, och betraktade omgivningarne för att upptäcka varifrån ljudet kom. Längst bort över sjöns södra ände såg jag då en flygmaskin svävande, tydligen närmande sig just åt det håll där jag befann mig.

Upptäckten gjorde mig nyfiken och jag sökte begagna tillfället att syna den så noga som möjligt. Det var ett monoplan av mera ovanlig form. Bärplanet var betydligt långt, avsmalnande utåt ändarne och anbragt ett gott stycke ovanför förarns plats. Flygkroppens förända var försedd med ett hjulställ, dess akter med roder och stjärtmed. För övrigt saknade den varje märke, som kunnat angiva dess nationalitet eller andra anordningar, av vilka man kunnat sluta sig till i vad ändamål den var ute.

Jag antog naturligtvis att den var svensk och hade blott funderingar på vad den egentligen hade däruppe att