Himlavagnen

By Per Agne Erkelius

Författaren Leo Kammar vill testa på att bo och verka i en större stad än sin norrländska hemby. Han väljer att rikta sin kosa söderut och flyttar till Stockholm. Han hittar en stuga i Ulriksdals slottspark som får bli hans nya hemvist. Med utsikt över slottsparken för han dagbok om livet han hittills levt: sitt fallerande äktenskap, barndomsminnen och vad som har format honom till den han kom att bli. Det som snabbt blir en vardag, att sitta och kontemplera sitt liv med penna i hand, bryts när han kommer i kontakt med en förtvivlad flykting. I mötet med någon i utsatt position förändras Leos perspektiv och utmanar hans världsbild. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726960358

Book preview

Den 3 augusti

Följde i morse grusgångarna under de gamla lövträdens kronor, det kändes som om parken lät gårdagen återvända och visa sig på nytt.

Ja, tyckte jag, parken var också trogen mot det som fanns för mycket länge sedan: alléernas tvåhundraåriga lindar, bäcken, häcklabyrinten, Kapellet i rundbågestil, det lilla 1600-talsslottet vid vattnet, Teaterhuset från Gustav III:s dagar, och i backen Författarens hus där jag bor och finns just nu, i skrivande stund, och himlen och molnen och dagen och natten, det var som om allt fanns orört kvar ännu en gång.

Parkområdet vårdas av kungliga slottsförvaltningen. Ingenting byggs här, och ingenting rivs. Det blir naturligtvis annorlunda med åren, men så långsamt, kan jag tro, att ögat inte uppfattar någon förändring, vilket väl också en gång var meningen med kung och drottning och deras slott i kungadömet Sverige.

Plötsligt fick jag en känsla av att det råder en släktlikhet och redan nu en samklang mellan mig själv och parken, ja denna gång kanske även med staden längre bort, som ju inte syns härifrån. Kanske är det bara min önskedröm alltsammans. Det är som om jag inte längre vet vad som är önskan och vad som kan konstateras.

En ny dag att utforska och vara vittne till, kanske också använda på något sätt som gör mig tillfreds?

Här från arbetsbordet ser jag vattnet, bryggan, Kapellet och slottet. Böjer jag mig åt vänster skymmer fönsterkarmen all bebyggelse, jag ser då bara den smala viken fortsätta norrut med en liten ö och klippiga stränder, det är som långt ut i skärgården.

Men genom det öppna fönstret hörs det monotona bruset från trafiken på Europavägen norrut och, från motsatta hållet, trafiken på kustvägen och på ännu närmare håll ett tordön varje gång ett tunnelbanetåg far över bron, och uppe i luften, mitt över huset, på den nu renblåsta himlen, flygplanens avtonande vissling när de sjunker neråt mot Arlanda.

Närmare nutiden, men ändå vid sidan av, är det allt jag hoppas?

Efter ett tämligen enahanda vid min PCW (tv-serien som bygger på mina senaste fyra romaner, utskrift av sista versionen; därför har jag skaffat mig den här apparaten; jag måste också hämta hem skrivaren snart), gick jag åter på grusgångarna under de tunga grenverken.

En mager man i en sorts pälsartad svart vintermössa låg på knä och letade efter mask i vassen som intill värdshusbryggan växer ända upp på land, bredvid stod en flicka i tioårsåldem med en plastburk i handen, deras metspö låg i gräset. På kullen bortom slottet upptäckte jag fyra rådjur, blickstilla, vända åt de fyra väderstrecken, iakttagande: de skyddade ett betande kid.

Och på den asfaltbelagda, blott ett par decimeter breda stigen som ringlar i ekdungens glesa gräs, anlagd av förre kungen, har jag hört, såg jag prinsessan och hennes långsmala lilla hund, också de på eftermiddagsvandring. Det var för långt håll för att jag behövde undra ifall jag genast skulle hälsa, när jag nu blivit hennes hyresgäst, eller kanske hennes brors. Prinsessan bor inte i själva slottet, emellertid.

På vägen intill körde med krypfart livvakten i sin svarta Golf, fyra antenner stack upp på taket.

Fem rådjur och en prinsessa. Vad mer?

Flera gånger varje dag ser jag en polisbil patrullera på Slottsparkens alla promenadvägar.

Fröken Lindkvist

Åtskilda ett längre tag, M. och jag, är meningen för första gången.

Dagarna tillsammans, de senaste åren hemma i Kyrkeby, kändes stabila, ja som om de skulle vara i evighet. Fasta vanor, mycket arbete för oss båda. Inget litet glapp där tvivel och död trängde in, inte om dagarna i varje fall, knappast ens någon tanke på att framtiden trots allt kunde bli annorlunda.

En lördag eftermiddag, efter mina skrivtimmar i ateijén, satt vi på verandatrappan, i svalkan som fläderträdet gav. Det var i början av juli, för tre eller fyra veckor sedan. En kaffebricka stod på trappsteget mellan oss. Jag sade till M. att om mina aningar talade sanning skulle jag kanske snart tystna som författare, ja till och med börja dricka igen, kanske, vilket ju var min stora fasa.

Tystna, jag? Dricka, igen?

Ja, svarade jag. Självmissaktning. Oförmåga att skriva. Självförakt. Långa alkoholperioder (liksom ofta nog för många av kollegerna). Total tystnad. Ofruktbara utlandsresor, på flykt. Självmordstankar. Kanske jag överdrev, sade jag, men detta ville jag inte vara med om en gång till.

Jo, jag var tvungen att ta steget in i min egen tid igen, hitta tillbaka, men jag kanske inte ville dit? Tänk, om jag inte vågade och inget fann att säga?

Det sydnorrländska 1800-talets mörker av vidskepelse och fager trolldom och barnens svält innan potatisen kom, och en begynnande industrialisering där vattenfallen låg. Järnbäralands bergsmän, brukspatroner och gruvdrängar, herrgårdsmamseller och landböndernas tungsinta moror. Efter fyra s.k. historiska romaner tyckte jag att jag ville lämna tider som ändå var förbi. Finito med den saken.

M., min hustru, svarade genast: Rädsla och ångest, därför att du saknar insikter om…

Ja, avbröt jag, möjligen kan det vara så. Men är det så säkert. Det kanske helt enkelt är min egen verksamhetslust jag är rädd för?

M. är inte bara psykolog. Ända upp till tre dagar före lågtrycken, med blåst och nederbörd och rusk från bergen och dalgångarna i nordväst, känner hon aningar i leder och ryggmuskler.

Jag hörde henne säga en del ord om att det nog vore bra om jag separerade från trakten ett slag, kanske vi skulle nappa på erbjudandet, jag måste kanske befria mig från… inte separation från henne och äktenskapet… nej nej… bergen… dalgångarna… skogen… Kyrkeby…

Helgmålsringningen i kyrktornet började ljuda och överröstade henne, och i samma ögonblick uppenbarade sig drygt åttioåriga fröken Lindkvist nere på kyrkvallen, min fars gamla skolfröken, hon var på väg till gravsmyckningen, i ena handen bar hon en kortskaftad kratta, i den andra en korg med ett stort fång solgula krysantemer, så fort klockorna ringde kom hon travande, sommar som vinter, ibland var det snötäckta blodröda pioner i hennes flätade korg, fast hon var död sedan länge kom hon, hon slog och nöp och luggade pappa när han var pojke och satt i skolbänken, hon började faktiskt bli en plåga även för mig, jag blundade och i samma ögonblick tystnade kyrkklockorna.

Men vad var det nu min hustru sade?

När jag tittade upp hörde jag att till och med klockklangen nyss bara fanns i mitt minne. Om jag inte passade mig nu, tänkte jag, skulle jag också få se en utschasad kyrkvaktmästare komma ut genom den södra kyrktornsdörren, fast både stora och lilla klockan haft elektrisk drivanordning i flera decennier, det låg lik av duvor överallt på golvet som klockorna trampats till ringning från.

… bort härifrån, hitta en annan, hörde jag M. säga.

Leva i nuet. Kanske hade jag trots allt en längtan efter att leva intensivare, känna att jag var i mitt liv, innan väl också jag skulle bli tagen till de eviga tiderna någon annanstans.

Nu, några veckor senare, när jag tänker över vad som fick mig att åtminstone provisoriskt lämna Kyrkeby, minns jag inte om jag tog mod till mig och uttalade detta högt. Jag tror inte det.

Vi sade vad vi redan sagt i flera år: hur som helst, huset är ju snart obeboeligt! Vi hade inte råd att reparera, husets historia i familjen var nog slut nu, kanske lika bra då att en av oss åkte och prövade det där stället som vi fått erbjudande om, den andra kunde stanna kvar hemma och försöka hitta en köpare.

Stiftelsen Litteraturens Verkliga Vänner, där konungen ständigt är hedersordförande, även om det för tillfället vore en tämligen ung och illitterat en, disponerade för evärdliga tider ett hus som låg intill ett slott strax norr om Stockholm, inte nuvarande kungens bostad Drottningholm, det här var mycket mindre, ett av gamle kungens sommarslott, antingen Gustav V:s eller