Till jordens medelpunkt: -

By Jules Verne

Den tyske professorn Lidenbrock och hans brorson Axel och deras guide Hans ger sig iväg på en äventyrlig färd kantad av strapatser mot jordens medelpunkt. Professorn har hittat anteckningar på runskrift som beskriver hur man kan ta sig till jordens medelpunkt via en inaktiv vulkan på Island vid namn Snæfellsjökull.Jules Vernes sci-fi-klassiker om den farofyllda resan mot jordens medelpunkt kom ut första gången 1864. Verne var otroligt produktiv och populär under sin samtid och hans äventyrsromaner med science-fictioninslag hittar ständigt nya läsare.I originalöversättning av Hugo Hultenberg-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 1, 2018
• ISBN: 9788711594377

Jules Verne

Victor Marie Hugo (1802–1885) was a French poet, novelist, and dramatist of the Romantic movement and is considered one of the greatest French writers. Hugo’s best-known works are the novels Les Misérables, 1862, and The Hunchbak of Notre-Dame, 1831, both of which have had several adaptations for stage and screen.

Book preview

Första kapitlet

Min farbror, professorn

Den 24 maj 1863 — det var en söndag — återkom min farbror, professor Lidenbrock, med hastiga steg till sitt lilla hus vid Königsstrasse, en av de äldsta gatorna i den gamla delen av Hamburg.

Gamla jungfru Martha höll på att tro, att hon alldeles försummat sig, ty middagsmaten hade knappast börjat puttra på järnspisen i köket.

»Min farbror är den otåligaste av alla människor», sade jag för mig själv, »och är han hungrig, komma vi nog att få höra av det.»

»Är professorn redan hemma!» utropade den häpna Martha och stack in huvudet genom matsalsdörren.

»Ja, Martha, men han kan inte fordra, att middagen skall vara i ordning. Klockan är inte två ännu. Hon slog nyss halv i S:t Mikael.»

»Vad skall professorn då hemma och göra?»

»Ja, vi få väl se.»

»Nu är han strax här! Då ger jag mig av. Herr Axel får försöka tala förstånd med honom.»

Och Martha skyndade tillbaka till sitt kulinariska laboratorium.

Jag blev ensam ett ögonblick. Att tala förstånd med en hetlevrad professor var inte så gott för mig, litet undfallande som jag var till min läggning. Jag ämnade därför försiktigtvis förfoga mig upp på min lilla kammare, men i detsamma gnisslade förstudörren, trätrappan knarrade under tunga steg, och husets herre rusade genom matsalen in i sitt arbetsrum.

Under sin hastiga passage genom matsalen hade han likval hunnit ställa sin käpp med nötknäpparehuvudet i en vrå, kasta sin allt annat än glänsande höga hatt på bordet och tillropa sin brorson ett ljuddigt:

»Kom, Axel!»

Jag hann inte röra mig ur stället, förrän det följde ett otåligt:

»Nå, är du inte här ännu?»

Jag skyndade in i min fruktansvärde herres arbetsrum.

Otto Lidenbrock var icke någon elak människa, det erkännes villigt, men om icke någon högst osannolik förändring inträffar, kommer han att dö som ett stort original.

Han var professor vid Johannæum och föreläste i mineralogi. Han fäste sig icke vid, om studenterna gingo flitigt på hans föreläsningar eller vilken grad av uppmärksamhet de skänkte honom eller huru mycket de lärde sig. Sådana småsaker bekymrade honom icke. Han föreläste subjektivt, som det tyska filosofiska uttrycket lyder, för sin egen skull och icke för andras. Han var en egoistisk lärd, en vetenskapens brunn, vars vev gnisslade, när man ville hämta upp något ur den, med ett ord en riktig girigbuk.

Det finns en del sådana professorer i Tyskland.

Trots allt detta var min farbror — det kan ej sägas för ofta — en verkligt lärd man. Om han också stundom bokstavligen krossade de mineralprov, han skulle undersöka, genom att handskas alltför våldsamt med dem, förenade han mineralogens skarpblick med geologens snille. Beväpnad med sin hammare, sin stålmejsel, sin magnetnål, sitt biåsrör och sin flaska med salpetersyra, var han en stor man. På brottytan, utseendet, hårdheten, smältbarheten, ljudet, lukten och smaken av ett mineral gav han det utan tvekan dess rätta plats bland de sexhundra arter, som vetenskapen för närvarande känner.

Lidenbrocks namn hade också en ärofull klang vid lärosätena och inom de lärda sällskapen. Humphry Davy, Humboldt, kaptenerna Franklin och Sabine försummade aldrig att besöka honom, då de passerade Hamburg. Becquerel, Ebelmen, Brewster, Dumas, Milne-Edwards rådgjorde gärna med honom om de kemiska frågorna på dagordningen. Kemien hade honom att tacka för ganska vackra upptäckter, och 1853 hade i Leipzig utkommit en Handbok i transcendent kristallografi av professor Otto Lidenbrock, en stor illustrerad foliovolym, som dock icke var någon affär för dess utgivare.

Jag bör även nämna, att min farbror var intendent vid den ryska ambassadören Struves mineralogiska museum, en dyrbar samling, som åtnjöt europeisk ryktbarhet.

Det var nu denne man, som så otåligt påkallade min närvaro. Föreställ er en lång, mager herre med järnhälsa och ett ungdomligt blont yttre, som minskade hans femtio år med styva tio. Hans stora ögon höllo sig aldrig stilla bakom de väldiga glasögonen. Hans långa, tunna näsa påminde om en skarpslipad klinga; malisen påstod till och med, att den var magnetisk och drog till sig järnfilspån. Det var emelelrtid rent förtal; den drog icke till sig annat än snus, men detta i riklig mängd, om vi skola hålla oss till sanningen.

När jag också fått tillägga, att min farbror alltid tog matematiskt lika långa steg, vartdera en halv famn i längd, och vandrade omkring med hårt knutna händer — tecken till ett häftigt temperament — torde mina läsare känna honom tillräckligt för att icke alltför mycket längta efter hans sällskap.

Han bodde i sitt lilla hus vid Königsstrasse, uppfört dels av trä och dels av tegel och försett med trappgavel. Det vette åt en av dessa slingrande kanaler, som korsa varandra i den äldsta delen av Hamburg, vilken lyckligtvis skonades vid branden 1842.

Det gamla huset lutade visserligen litet, väggen buktade sig utåt som en mage, taket satt på sned som mössan på en kårstudent, och linjernas räthet lämnade åtskilligt övrigt att önska, men på det hela stod det sig gott tack vare en gammal alm, som kraftigt stödde dess fasad och om våren sträckte sina knoppande hängen in genom fönsterrutorna.

Min farbror befann sig i ganska goda omständigheter för att vara tysk professor. Huset var hans eget med allt vad däruti fanns. Till inventarierna hörde hans guddotter Grauben, en ung vierländska om sjutton vårar, gamla Martha och jag. I min dubbla egenskap av brorson och föräldralös blev jag hans biträdande preparator vid alla experiment.

Jag medgiver, att jag rätt mycket intresserade mig för den geologiska vetenskapen. Jag hade mineralogblod i mina ådror och hade aldrig tråkigt i sällskap med mina kära stenar.

Med ett ord, man kunde leva lyckligt i det lilla huset vid Königsstrasse trots dess ägares otåliga lynne, ty om han också ibland tufsade till mig rätt ordentligt, höll han icke desto mindre av mig. Men att vänta förstod han sig icke på.

När han om vårarna hade sått reseda eller konvolvolus i sina krukor i salongen, gick han alltid om morgnarna och drog i bladen för att få dem att växa fortare.

När min farbror ropade, var ej annat att göra än lyda. Jag ilade således in i hans arbetsrum.

Andra kapitlet

Ett fynd

Detta rum var ett verkligt museum. Alla tänkbara mineralier funnos där, försedda med etiketter i den fullkomligaste ordning efter mineralrikets olika indelningar.

Huru väl kände jag icke till dessa mineralogiska småting! Huru många gånger hade jag icke, i stället för att gå ut på upptåg med mina jämnåriga, roat mig med att avdamma dessa grafiter, antraciter, stenkolsarter, ligniter och torvstycken! Och hartserna, kådorna och de organiska salterna, som måste aktas för minsta dammkorn! Och dessa metaller, från järnet till guldet, vilkas respektiva värden förvunno inför den absoluta jämlikhet, de här hade såsom vetenskapliga provstycken! Och alla dessa stenar sedan, som skulle räckt till att bygga om huset vid Königsstrasse, till och med så att det kunnat få ett präktigt rum till, som jag kunnat taga i besittning för egen del!

Men när jag trädde in i arbetsrummet, tänkte jag icke på alla dessa märkvärdigheter utan endast på min farbror. Han satt nedsjunken i sin stora plyschlänstol och hade framför sig en bok, som han betraktade med oförställd beundran.

»Vilken bok! Vilken bok!» utropade han.

»Ser du inte vad jag har här?» sade han. »Det är en riktig skatt jag fann i dag, när jag tittade in till juden Hevelius. Det är Heimskringla av Snorre Sturlason, den ryktbare isländske författaren på 1100-talet! Det är historien om de norska furstar, som regerade på Island.»

»Såå», sade jag, ej alldeles ointresserad, »är den bra tryckt?»

»Tryckt! Den är inte tryckt, min käre Axel! Tryckt! Jo, vackert! Nej du, okunniga gosse, det är en handskrift, en runhandskrift!»

»Runhandskrift?»

»Ja, du vet kanske inte, vad det är för något!»

»Åjo», svarade jag med sårad egenkärlek.

Men min farbror fortsatte oförtrutet och upplyste mig, om jag ville eller icke, om en mängd saker, som jag just icke var angelägen om att få veta.

Plötsligt tvärtystnade han. Ett smutsigt pergament hade glidit ut ur boken och fallit ner på golvet.

Min farbror störtade sig över lappen med lätt begriplig nyfikenhet. Ett gammalt dokument, som kanske sedan urminnes tider legat i denna åldriga bok, ägde naturligtvis högt värde i hans ögon.

»Vad är det här?» utropade han.

Och han utslätade på bordet ett fem tum långt och tre tum brett pergamentstycke, på vilket några oläsliga skriftecken stodo ordnade i rader.

Jag återgiver här dokumentets utseende. Det är ej mer än tillbörligt, att mina läsare få kännedom om dessa märkvärdiga tecken, vilka förmådde professor Lidenbrock och hans brorson till att företaga den underbaraste expedition, som det nittonde århundradet bevittnat.

Professorn betraktade några ögonblick denna följd av skrivtecken. Sedan sköt han upp sina glasögon i pannan och sade:

»Det är runskrift. Dessa bokstäver äro alldeles lika dem vi se i Snorrehandskriften! Men… vad kan detta betyda?»

Som runskriften tycktes mig vara en uppfinning av de lärda för att slå dunster i ögonen på enfaldigt folk, roade det mig ganska mycket, att min frabror ingenting förstod, Åtminstone föreföll det mig så, då jag såg hans otåliga åtbörder.

»Det måste i alla fall vara gammalisländska», mumlade han mellan tänderna.

Detta borde min farbror förstått sig på, ty han ansågs för en verklig polyglott. Han talade visserligen icke flytande alla de två tusen språk och fyra tusen dialekter, som äro i bruk på jordklotet, men en god del av dem kände han till.

Inför den oväntade svårigheten var han nära att giva fritt lopp åt sitt häftiga lynne, och jag förutsåg ett våldsamt uppträde. Men i detsamma slog den lilla pendylen på kakelugnshyllan två.

Gamla Martha gläntade på dörren till arbetsrummet och sade:

»Middagen är serverad.»

»Åt fanders med middagen», utropade min farbror, »och den som lagat den och dem som skola äta den också!»

Martha flydde. Jag skyndade efter henne, och utan att jag rätt visste hur, fann jag mig sittande på min vanliga plats i matsalen.

Jag väntade några minuter. Min farbror kom icke. Det var så vitt jag vet första gången, han icke deltog i den högtidliga middagen. Och vilken middag sedan! Persiljesoppa, skinkomelette med muskot, njurstek på kalv med plommonkompott och till efterrätt sockrade räkor, det hela fuktat med ett gott Moselvin.

Allt detta gick min farbror miste om för ett gammalt pappers skull. I min egenskap av tillgiven brorson ansåg jag mig emellertid skyldig att äta även för honom, och det gjorde jag samvetsgrannt.

Jag hade hunnit till min sista räka, då en stentorsstämma kallade mig bort från efterrättens njutningar. Med ett enda språng var jag inne i hans arbetsrum igen.

Tredje kapitlet

Chifferskriften

»Det är tydligen runor», sade professorn och rynkade ögonbrynen. »Men här döljer sig en hemlighet, som jag skall upptäcka, om inte…»

En häftig åtbörd avslutade meningen.

»Sätt dig där», sade han och pekade på bordet, »och skriv.»

Jag var genast färdig.

»Nu dikterar jag för dig varje bokstav i vårt alfabet, som motsvarar ett av dessa isländska tecken. Vi skola se vad det blir av det. Men, vid den helige Mikael, akta dig väl för att skriva fel!»

Han började diktera. Jag gjorde mitt bästa, nedskrivande bokstav efter bokstav, och det hela bildade följande obegripliga sammelsurium:

När jag slutat, ryckte min farbror till sig det pappersblad, på vilket jag skrivit, och betraktade det länge och uppmärksamt.

»Vad vill detta säga?» sade han liksom för sig själv.

Jag skulle på min ära icke kunnat säga honom det. För resten tog han mig icke till råds, utan fortfor att tala för sig själv:

»Det är vad vi kalla ett kryptogram», sade han, »och dess mening ar dold genom att bokstäverna blivit med flit omkastade. Kunde vi blott läsa dem i den rätta ordningen, skulle de bilda en begriplig mening. Vem vet, om icke dessa rader förklara eller omtala någon stor upptäckt!»

För min del trodde jag nu inte, att det var något sådant, men jag behöll klokt nog min mening för mig själv.

Farbror Lidenbrock tog nu boken och pergamentet och jämförde dem.

»Dessa båda aktstycken äro icke av samma hand», sade han. »Kryptogrammet är yngre än boken, det tror jag mig strax kunna uppvisa. Första bokstaven är ett dubbelt M, som vi förgäves skulle leta efter i Snorres bok, ty det upptogs först på 1300-talet. Det ligger sålunda minst 200 år mellan handskriften och pergamentbladet.»

Detta föreföll mig, det medgiver jag, ganska logiskt.

»Jag har alltså anledning tro», återtog min farbror, »att någon av bokens ägare skrivit dessa hemlighetsfulla bokstäver. Men vem kan denne hava varit? Skulle han icke hava skrivit sitt namn någonstädes?»

Min farbror sköt upp