Skattkammarön

By Robert Louis Stevenson

En av världens bästa äventyrsböcker!
När en mystisk sjöfarare dör hittar unge Jim Hawkins en skattkarta bland sjöfararens tillhörigheter. En karta som visar vägen till den ö och plats där den mytomspunna Kapten Flint beryktat begravt sitt guld. Jim får turen att följa med på ett skepp som kan ta honom till Karibien för att hitta skatten. På skeppet finns också den enbente piraten Long John Silver som också suktar efter skatten. Och han är inte rädd för att luras, ljuga eller mörda för att roffa åt sig den.
"Skattkammarön" är klassiskt och oförglömligt äventyr som alla borde läsa minst en gång i livet!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 21, 2024
• ISBN: 9788727144511

Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevenson (1850-1894) was a Scottish poet, novelist, and travel writer. Born the son of a lighthouse engineer, Stevenson suffered from a lifelong lung ailment that forced him to travel constantly in search of warmer climates. Rather than follow his father’s footsteps, Stevenson pursued a love of literature and adventure that would inspire such works as Treasure Island (1883), Kidnapped (1886), Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886), and Travels with a Donkey in the Cévennes (1879).

Book preview

Robert Louis Stevenson

Skattkammarön

Översatt av Einar Ekstrand

SAGA Egmont

Skattkammarön

Översatt av Einar Ekstrand

Originaltitel: The Treasure Island

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright © 2024 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727144511

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRSTA KAPITLET

På uppmaning av squire Trelawney, doktor Livesey och andra att nedskriva alla omständigheter och äventyr, förknippade med Skattkammarön, från början till slut utan att förtiga någonting annat än öns läge, och detta endast därför att där ännu finns skatter förborgade, fattar jag pennan i nådens år 17— och går tillbaka till den tid, då min far höll värdshuset „Amiral Benbow" och den brune gamle sjömannen först tog in under vårt tak.

Jag minns honom, som om det varit i går; hur han kom vaggande med tunga steg fram till värdshusets dörr, under det hans sjömanskista drogs efter honom på en dragkärra en stor, grov, klumpig, nötbrun karl med den toviga hårpiskan nedfallande tvärs över en väderbiten, askgrå kind. Jag minns, hur han såg sig omkring över havsbukten, under det han först visslade för sig själv och därpå stämde upp den gamla sjömansvisan, som han sedan så ofta sjöng:

"Femton gastar på död mans kista —

För sjung hej, och en flaska med rom!"

med den höga, skrovliga rösten som tycktes ha ljudit och spräckts vid spelbommarna. Därefter bultade han på dörren med en käppstump, liknande en handspak, som han bar i handen, och rekvirerade med barsk stämma ett glas rom, då min far visade sig. När han fått detta, drack han det långsamt, likt en kännare, smackande med tungan, under det han alltjämt såg sig forskande omkring, ut över klipporna och upp till vår värdshusskylt.

— En behändig bukt, den här, sade han slutligen, och en trevligt belägen krog. Stor besättning, styrman?

Min far svarade, att han beklagligt nog inte hade många kunder.

— Gott, sade han, det här är just rätta ankarplatsen för mig. Hitåt, karl! ropade han till mannen, som drog kärran. Lägg långsidan till och bär upp min kista. Jag ämnar stanna här en tid, fortsatte han. Jag är en anspråkslös man; rom och skinka och ägg är allt vad jag behöver. Vad ni får kalla mig? Ni kan kalla mig kapten.

Och fastän hans kläder var dåliga och han förde ett grovt språk, såg han likväl icke ut som en, som seglat för om masten, utan snarare som en styrman eller skeppare, van att bli lydd eller att klämma till.

Vanligtvis var han mycket tystlåten. Hela dagen strövade han omkring på stränderna med en mässingstub, och hela kvällen satt han i gästrummet nära brasan och inmundigade en stor myckenhet rom och vatten. För det mesta svarade han ej, när han tilltalades, utan såg endast upp hastigt och argt och blåste genom näsan likt en mistlur, och vi och folket, som kom till värdshuset, lärde oss snart att låta honom vara i fred.

Varje dag, då han återvände från sina strövtåg, frågade han, om någon sjöman gått förbi på vägen. Först trodde vi, att det var bristen på sällskap av samma skrot och korn som han själv som kom honom att göra denna fråga, men snart nog började vi komma underfund med att han i stället önskade undvika sådant. Så snart en sjöman tog in på Amiral Benbow, kikade han alltid in på honom mellan dörrdraperierna, innan han inträdde, och fanns någon sådan till städes, så kunde vi vara säkra på att han satt tyst som en råtta.

En dag tog han mig avsides och lovade mig fyra pence i silver den första i varje månad, om jag blott höll korpgluggarna öppna för en sjöman med ett ben och lät honom veta det ögonblickligen han visade sig.

Hur denna personlighet, den enbente sjömannan, spökade i mina drömmar, behöver jag knappt säga er. Under stormiga nätter, då vinden riste i de fyra husknutarna och vågsvallet brusade i viken och upp mot klipporna, kunde jag se honom i tusende gestalter och med tusende djävulska uppsyner. Än var benet avtaget vid knäet, än vid höften, än var han en vidunderlig varelse, som aldrig haft mer än ett ben och detta mitt under bålen. Att se honom hoppa och springa och förfölja mig över gärdsgårdar och diken var den värsta av alla mardrömmar, och när allt kommer omkring, betalade jag min månadspenning ganska dyrt i form av dessa vederstyggliga hjärnspöken.

Men hur uppskrämd jag än var av tanken på den enbente sjömannen, var jag långt mindre rädd för kaptenen själv än någon annan, som kände honom. Det fanns kvällar, då han förtärde mera grogg än hans huvud tålde, och då kunde han stundom sitta och sjunga sina gamla vilda sjömansvisor utan att bekymra sig om någon; stundom kunde han åter ropa på glas åt laget runt och tvinga hela det darrande sällskapet att lyssna till hans historier eller att stämma in i korus i hans sång. Ofta har jag hört huset skaka av För sjung hej, och en flaska med rom, i det alla grannarna stämde in för brinnande livet, med dödlig förskräckelse inom sig och den ene sjungande högre än den andre för att slippa anmärkning. Ty under dessa anfall var han den mest tyranniske supbroder; han kunde slå handen i bordet för att bjuda tystnad runt omkring, han kunde rusa upp i utbrott av raseri vid en fråga eller stundom emedan ingen anmärkning gjordes och han därför trodde att sällskapet icke följde hans berättelse med uppmärksamhet.

Vad som värst av allt skrämde folk var hans historier. Och hiskliga historier var det också om hängning, om vandring över plankan, om stormar på havet och vilda dåd på Spanska sjön. Att döma av hans egna ord måste han ha levt sitt liv bland de vildaste sällar, som någonsin trotsat havet, och det språk, på vilket han berättade sina historier, uppskakade vårt beskedliga lantfolk lika mycket som de brott han beskrev. Min far sade alltid, att värdshuset gick sin ruin till mötes, ty folket skulle på detta sätt bli avskräckt från att komma dit, men jag för min del tror, att den gamle sjöbjörnens närvaro snarare gagnade oss. Man var uppskrämd, så länge man befann sig under hans inflytande, men efteråt tyckte man nästan om det, det var ett pikant avbrott i det enformiga lantlivet, och det fanns till och med en del yngre män, som låtsades beundra honom, kallade honom ett äkta sjölejon eller en genuin gammal sjöbjörn med flera dylika namn och framhöll att det just var sådana karlar, som gjorde England så fruktansvärt till sjöss.

På ett sätt bjöd han verkligen till att ruinera oss; han fortfor nämligen att stanna vecka efter vecka och slutligen månad efter månad, så att alla hans pengar för länge sedan tagit slut, utan att min far någonsin kunde taga mod till sig och yrka på att få ut sin betalning.

En enda gång blev kaptenen motsagd, och detta hände mot slutet, då min stackars far låg sjuk och icke hade långt kvar. Doktor Livesey kom sent en eftermiddag för att besöka sin patient, åt litet av min mors middagsmat och gick därpå in i krogrummet för att röka en pipa, till dess hans häst kom ned från byn, ty vi hade icke något stall vid gamla Benbow. Jag följde honom in, och jag minns hur skarpt den prydlige, ljushyade läkaren med sin snövita peruk, sina klara ögon och sitt behagliga sätt kontrasterade mot de sävliga bönderna och framför allt mot den smutsiga, klumpiga, surögda fågelskrämman till sjörövare, som redan tittat djupt i glaset och satt med armarna på bordet. Plötsligt började han — kaptenen — stämma upp sin evinnerliga sång:

"Femton gastar på död mans kista —

för sjung hej, och en flaska med rom!

Drick och låt djävulen sköta det sista —

För sjung hej, och en flaska med rom!"

Vid denna tid hade vi alla för länge sedan upphört att fästa någon särskild uppmärksamhet vid denna sång; den var nu ny endast för doktor Livesey, och på honom märkte jag, att den inte gjorde något angenämt intryck. Han såg helt förtörnad upp ett ögonblick, innan han fortsatte sitt samtal med Taylor, den gamle trädgårdsmästaren, om ett nytt botemedel mot reumatism. Emellertid kvicknade kaptenen så småningom till vid sina egna toner, och slutligen slog han handen i bordet framför sig på ett sätt, som vi alla visste betydde — tystnad. Alla röster tystnade också, utom doktor Liveseys; han fortfor som förut att tala. Kaptenen stirrade på honom en stund, dängde åter handen i bordet, stirrade ännu skarpare och bröt slutligen ut med en vild svordom:

— Tystnad, där mellan däck!

— Var det mig ni tilltalade, sir? frågade läkaren, och då grobianen med en andra ed underrättade honom om, att så var, svarade doktorn: Jag vill bara säga er en sak, och det är, att om ni fortsätter att pimpla rom, ska världen snart vara kvitt en mycket smutsig galgfågel!

Den gamle gynnarens raseri var förfärligt. Han sprang upp, blottade sin långa kniv och hotade, balanserande den på flata handen, att nita fast doktorn vid väggen

Doktor Livesey gjorde ej så mycket som en rörelse. Han tilltalade honom litet högre än förut men fullkomligt lugnt och bestämt:

— Om ni inte på ögonblicket sticker kniven i fickan, svär jag vid min heder att ni ska hänga vid nästa sittande rätt.

Därpå följde mellan dem en envigskamp i blickar, vid vilken kaptenen snart dukade under, gömde sitt vapen och återtog sin plats, morrande som en slagen hund.

Strax därefter var doktor Liveseys häst framme vid värdshusdörren och han red därifrån; men kaptenen förhöll sig lugn den kvällen och många följande kvällar.

ANDRA KAPITLET

Ej långt efter detta tilldrog sig den första av de mystiska händelser, som slutligen befriade oss från kaptenen, ehuru icke, såsom ni skall få se, från hans affärer. Det var en bistert kall vinter med långvarig, skarp frost och häftiga stormar, och redan från första stund stod det klart för oss, att min stackars far hade små utsikter att få uppleva våren. Han tynade bort dag efter dag, och min mor och jag måste ta hand om värdshuset helt och hållet och hade fullt upp att göra utan att bekymra oss om vår obehaglige gäst.

Det var en januarimorgon, mycket tidigt — en bitande kall morgon, då hela trakten låg vit av rimfrost, och solen ännu stod lågt, endast berörande bergstopparna och skinande långt utåt havet. Kaptenen hade stigit upp tidigare än vanligt och styrt kosan ned till stranden med sabeln dinglande under de breda skörten på sin gamla blåa rock, sin mässingstub under armen och hatten knuffad bak på nacken.

Min mor befann sig i övre våningen hos min far, och jag var just sysselsatt med att duka frukostbordet till kaptenens återkomst, då dörren till krogrummet öppnades och in steg en man, som jag aldrig sett förr. Han var en blek, talgögd varelse med två fingrar borta på vänstra handen. Han var inte klädd som en sjöman, men likväl stod det en doft av hav och saltvatten om honom.

Jag frågade honom vad som behagades, och han svarade att han ville ha rom, men då jag stod i begrepp att gå efter det begärda, slog han sig ned på ett bord och bad mig komma närmare.

— Kom hit, min gosse, sade han. Kom närmare!

Jag tog ett steg närmare.

— Är det här bordet för min kamrat Bill? frågade han, sneglande på mig.

Jag sade honom, att jag inte kände hans kamrat Bill, och att bordet var för en person, som bodde i vårt hus och som vi kallade kapten.

— Gott, sade han, min kamrat Bill kan lika väl kalla sig kapten som något annat. Han har ett hugg över ena kinden och ett ganska angenämt sätt har han, min kamrat Bill, i synnerhet när han är full. Antag nu att din kapten har ett hugg över ena kindbenet, och låt oss vidare antaga, att detta kindben är den högra. Jaha, ser du det? Vad var det jag sa? Nå, finns min kamrat Bill här i huset?

Jag sade honom, att han gått ut.

— Vilken väg, min gosse? Vilken väg har han gått?

Jag pekade ut klippan och sade honom, vilken väg kaptenen sannolikt skulle komma tillbaka.

Främlingen gick av och an strax utanför dörren till värdshuset, lurande åt hörnet likt en katt på en råtta. En gång tog jag några steg framåt vägen, men han ropade mig genast tillbaka, och då jag ej lydde kvickt nog i hans tycke, gick en förskräcklig skiftning över hans glåmiga ansikte, och han befallde mig att komma in, med en ed som kom mig att hoppa till. Så snart jag var tillbaka, återtog han sitt förra halvt inställsamma, halvt hånfulla sätt, klappade mig på axeln, sade att jag var en snäll gosse och att han fattat riktigt tycke för mig.

— Jag har själv en son, sade han, så lik dig som ett bär det andra, och han är mitt gamla hjärtas stolthet Men huvudsaken för pojkar är att lyda, min gosse lille — att lyda. Och här har vi ganska säkert min kamrat Bill med en kikare under armen, Gud välsigne hans gamla hjärta, ja, visst är det han. Du och jag ska gå tillbaka till krogrummet, pojke, och gömma oss bakom dörren för ett bereda Bill en liten överraskning.

Med dessa ord retirerade främlingen med mig till krogrummet, där han klämde in mig bakom sig i hörnet, så att vi båda var dolda av dörren. Jag var, som ni väl kan tänka, mycket orolig och illa till mods, och min fruktan minskades ej av att se främlingen själv vara förskräckt. Han klarerade sabelfästet och lossade bladet ur skidan samt svalde hela tiden vi väntade, som om han fått något i vrångstrupen.

Slutligen klev kaptenen in, smällde igen dörren efter sig och marscherade rakt fram i rummet, där hans frukost väntade honom.

— Bill, sade främlingen i en ton, som jag tänkte, att han försökt göra dristig och oförskräckt.

Kaptenen snodde runt på klacken och stod öga mot öga med oss, allt det bruna hade vikit från hans ansikte och till och med näsan var blå; han såg ut som om han sett ett spöke eller den onde själv eller något värre om det finns, och på min ära tyckte jag inte, det var sorgligt att se honom på ett ögonblick bli så gammal och usel.

— Se så, Bill, du känner ju igen mig; du känner väl igen en gammal skeppskamrat, Bill, sade främlingen.

Kaptenen drog ett tungt andetag.

— Svarta Hund! sade han.

— Och vem annars? invände den andre, repande mod. Svarta Hund, nu som förr, kommer för att hälsa på sin gamle skeppskamrat Billy på Amiral Benbow. Å, Bill, Bill, vi har sett många dagar, vi två, sen jag miste de här två klorna, fortfor han hållande upp sin stympade hand.

— Javäl, sade kaptenen, du har borrat mig i sank, och här är jag. Vad mer, sjung ut; vad är det du vill?

— Du sa något, Bill, svarade Svarta Hund, det har du rätt i, Billy. Jag vill ha ett glas rom av det här kära barnet, som jag fått ett sånt tycke för, och så ska vi slå oss