Vandring i vissheten

By Erik Johnsson

Det har gått ett år sedan terrorattackerna i New York och på turistön Seguro har besöksnäringen i det närmsta stannat upp. Ändå är det hit kriminalinspektör Lars Cleve väljer att åka när det är dags för semester. På plats i paradiset dröjer det inte länge innan Lars skaffar sig vänner bland både gäster och lokalbefolkning. Men visst känns det ibland som att det är något som inte stämmer? Geologerna Ulla och Hans verkar inte alls ha något intresse för den uråldriga vulkanen, trots att det är därför de säger sig ha kommit till ön. Gång efter annan dyker det dessutom upp hotfulla män i receptionen hos hotellägaren Tony. Vad är det egentligen de vill? Fastän han tänkt vila från polisarbetet har Lars plötsligt hamnat mitt i en rad små mysterier. Kommer han även råka lösa dem? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726595048

Book preview

Söndag 8 september 2002

Jag har aldrig gillat att springa, jag gillar att gå. Man följer landskapet bättre och musklerna får en mer harmonisk träning. Man slipper bli andfådd och tankarna blir klarare. Att vandra är en skön meditation och landskapet och ljuset är de mantran man följer.

Jag vandrade en kort stund precis i skymningen längs Seguros knallvita stränder. När jag gick där på den hårda, men ändå lätta sanden, kom jag att tänka på att färgen vit är en blandning av färgspektrumets alla färger. Mindes ett experiment i grundskolan när magistern började snurra på en skiva med olika färger tills de alla försvann i ett vitt dis.

Över stranden svepte en svag vind i stötar som fick sanden att lätt blästra mina ben. Aitize, kvinnan i receptionen, berättade att det alltid, nästan alltid, kommer en ostlig bris från havet framåt eftermiddagen. Hon sa att man ibland känner lukten av Afrika. Hur luktar Afrika? Jag kände bara en svagt stickande lukt som av svavel eller en fräsande brustablett.

Mörkret kom hastigt, nästan som om någon dragit ner rullgardinen alldeles för fort. Precis innan såg jag Verdaderos vassa klippor långt i fjärran. Några fiskebåtar var på väg in och deras lanternor blinkade i vågorna. På stranden hade några infödda tänt en stor eld. Gnistor for som ilskna, små raketer upp mot himlen. Alla vid elden var mörkhyade, troligen mulatter, och i mörkret lyste deras elfenbensvita tandrader när de skrattade. De skickade en spritflaska mellan sig och skratten ökade i styrka med mängden sprit de konsumerade.

Jag gick fram och frågade varför de tänt en eld mitt i den smäktande tropikvärmen.

- Därför att det är det enda sättet att svalka sig, skrattade en av dem och höjde spritflaskan och tog ett par klunkar.

- Svalka sig? sa jag.

- Just det, skrattade en annan. När vi går här ifrån kommer vi att känna svalka längs hela kroppen.

- Ja, allt är ju relativt, sa jag.

En av männen höjde sin spritflaska mot mig men jag tackade vänligt nej och fortsatte vandra längs stranden. Efter en stund vände jag tillbaka mot hotellet och gick ut på den stora esplanaden. Blommor låg slängda på asfalten; det hade varit begravning dagen innan och hela processionen hade följt esplanaden fram till den lilla kyrkan i Puerto Cerveras centrum. Nu hade i alla fall den ursprungliga rytmen infunnit sig och taxibilar kom farande fram och tillbaka i grälla färger. De var alla av amerikansk modell och mellan fyrtio och femtio år gamla. De var buckliga, lappade och lagade, verkade inte riktigt hålla ihop, men på något konstigt vis gjorde de det ändå. Ibland sträckte taxichaufförerna ut sina smala, spinkiga armar och gestikulerade och vevade i luften.

Vid min sida gick en ung man med en motorcykel som inte ville starta. Han tittade ibland på mig med sina hjälplösa stora ögon samtidigt som han drog på gasreglaget och kickade på motorn. Sedan fortsatte han dra sin livlösa motorcykel in mot centrum. Framför mig på trottoaren pilade ibland stora glänsande kackerlackor. Jag undrade vad de livnärde sig av, jag hade hört att vissa satte i sig damm. Kackerlackan var den verkliga vinnaren i vår Herres hage. Den skulle överleva oss galant om jorden blev förstörd av ett kärnvapenkrig eller annan miljöförstöring. Ingenting skulle kunna stoppa den. Egentligen levde vi på insekternas planet; det fanns betydligt fler individer och arter insekter än ryggradsdjur. Hur många kände till det? De berusade männen nere på stranden? En ny dag på insekternas planet! De hade antagligen bara skrattat och hällt ner mer billig sprit.

Jag gick där under palmerna och funderade på väg mot Hotel Paradiso, mitt hem på jorden.

Vi var fyra medelålders svenskar som tagit oss ut till Seguro. Det var jag, Lars Cleve, kriminalkommissarie vid Länskriminalen i Norrköping, Hans och Ulla Thor, medelålders amatörgeologer från Stockholm och Martin Hellman, också han från Stockholm, men utan att kunna precisera varken sin utkomst eller sina övriga intressen. Hela flygningen hade tagit en dryg timma i Robertos skrangliga och bullriga Cherokee-plan. Han hade döpt det till Esperanza II, Esperanza I hade han själv kraschat mot havets hårda yta en gång i tiden.

Under hela flygningen gick det inte att prata, men när vi kommit till hotellet presenterade vi oss för varandra. Vi satte oss på några vita plaststolar framför entrén med varsin välkomstdrink i handen och jag granskade försiktigt sällskapet med mina polisögon samtidigt som jag konverserade. Jag upplevde mig själv som rätt tråkig. Jag sa i stort sett bara det jag skulle säga, jag, en medelålders man ur medelklassen som ogillade banklån och som alltid betalade mina räkningar i tid, precis som alla andra medelålders män ur medelklassen. En som bara gav ifrån sig några enstaka meningar var Martin Hellman som snart lämnade oss ensamma.

- Så typisk svenskt, sa Ulla på sin lite sävliga Stockholmsdialekt. Så typiskt svenskt! Här sitter fyra svenskar isolerade på denna ö och så kan dom inte prata med varandra.

- Han kanske bara var trött efter flygresan, sa Hans. Han kanske bara ville vara för sej själv en stund.

Ibland fick jag en känsla av att något inte stämde hos Hans och inte bara för han hade hästsvans i nacken och en tatuering på högra överarmen. Han slog cigaretten så konstigt mot asken innan han satte den i mungipan och ibland när han pratade spände sig käkmusklerna precis som de gör hos människor som periodvis lider av svåra depressioner. Han hade något rastlöst och tungt i blicken när han småtittade mot sin fru. Hon däremot verkade vara hans raka motsats, lugn och stabil, verkade nästan hämta näring ur hans beteende. Antagligen passade de perfekt ihop.

Stämningen blev lite mer uppsluppen. Jag började berätta lite om mig själv. Jag påstod att jag arbetade som tillsyningsman på en fångvårdsanstalt, jag ville inte upplysa dem om mitt rätta yrke eftersom jag sedan länge tröttnat på att redogöra om våld och allsköns kriminalitet; det är ju ingen semester för mig och roar mig lika mycket som att läsa en dålig kriminalroman. Folk i allmänhet tycks vara lidelsefullt intresserade av kriminalitet, vilket jag inte alls kan förstå.

- Geronimo! utbrast Hans plötsligt och tryckte ner fimpen hårt i askoppen på bordet. Nu kom det! Jag har suttit hela vägen ut hit till ön i planet och undrat var jag har sett Martin Hellmans ansikte tidigare och nu slog det mig. Han liknar ju indianhövdingen Geronimo.

- Snack, sa Ulla. Det är du som liknar Geronimo med din hästsvans i nacken.

Det blev tyst en stund, Ulla tog tag i Hans långa hår och drog sina fingrar genom det.

- Du projicerar över dej