Kärlekslektionen

By Erik Johnsson

Kriminalinspektör Lars Cleve har tilldelats en svår nöt att knäcka. I en lägenhet i Norrköping har konsthandlaren Isaac Rosenfeld hittats avliden - och allt pekar på att han blivit mördad. I bostaden saknas dessutom en liten tavla. Är det på grund av den som Isaac bragts om livet? Utredningen hinner knappt börja innan ännu ett mord skakar staden, när en ung man påträffas död i hamnen. Kan det vara samma gärningsman? Lars Cleve tvingas snart allt djupare in i en kriminell värld där den okände mördaren drar i trådarna. Allt Lars vet är att han letar efter en man med smak för fin konst - och en förkärlek för brutalt, dödligt våld... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726595055

Book preview

Introduktion

Hösten 1952 startades i Sverige, av den dåvarande överintendenten vid Nationalmuseum Otte Sköld, en riksinsamling för att sätta hans museum i stånd att köpa en tavla från Amerika för den sensationellt höga summan av 770 000 kr. Tavlan var målad av fransmannen Antoine Watteau, d. 1721, och hette Kärlekslektionen. Mot alla odds lyckades insamlingen och tavlan kunde köpas.

Denna historia utspelar sig i samma land exakt fyrtiofem år senare…

De två kostymklädda männen parkerade sin svarta BMW i utkanten av parken. Nästan ljudlöst vevades bilens vänstra vindruta ner och en cigarettfimp virvlade ut i luften en stund innan den träffade trottoaren i ett litet glödmoln. Det höll på att ljusna och en koltrast sjöng svagt från ett av parkens träd. Över hustaken kom en fladdermus flygande på väg mot sitt dagkvarter i en springa mellan en skorstenspipa och en takbjälke.

– Fina kåkar, sa den yngre av de två männen och synade husfasaderna. Den äldre satt tyst och synade bara den yngres nyfikenhet. Den äldre hette Mark och var sedan länge på fel sida om lagen, den yngre hette Mikael, men kallades Mini på grund av sin oerfarenhet av den undre världen. Mark var betydligt grövre byggd än Mini, vilket bevisade hans intresse för kroppsbyggnad. Han hade också en kantigare huvudprofil och bröt lätt på tyska.

– Säkert många storfräsare som ligger här och snarkar, sa Mini och flinade.

– Snacka inte så mycket, sa Mark och tog fram en liten radiomottagare ur handskfacket.

Han drog ut antennen och stack ut den ur bilen. Han tog på sig ett par smala hörlurar och satte på mottagaren.

– Hör du nåt? frågade Mini. Har han vaknat?

– Tyst, tyst som i graven, muttrade Mark och vred på volymen.

Mini tittade på mottagaren och hörlurarna med ett sug i blicken som sa att han också ville lyssna, att han också ville leda operationen. Mini var hänförd, en ny, större värld hade öppnats för honom och han hade nu lämnat sitt gamla trista liv med villainbrott, småbedrägerier och bilstölder som främsta ingredienser. Nu hade han hamnat i de rätta kretsarna och guldägget skimrade någonstans där framför honom. Han lyfte retfullt på ena hörluren vilket fick Mark att grymta till och ge honom en kall blick.

– Läs lite i tidningen, sa Mark. Serierna har du längst bak.

Mini uppmärksammade nu att fönster saknades på ett av husen framför dem och att en stor container fanns på plats med gamla bräder uppstickande. Runt om fanns sågspån och bitar av genomskinlig byggplast.

– Jag trodde byggandet hade dött ut, sa Mini.

– Man renoverar, sa Mark och rörde på antennen. Inga byggjobbare finns här nu.

– Är du säker? frågade Mini.

– Så säker man kan vara, svarade Mark. Är du klar?

Mini kände i ytterfickorna efter sina nycklar. Han kände i kavajens innerficka efter sina andra redskap. Han nickade åt Mark när han visste att allt han behövde fanns på plats.

Konsthandlare Isaac Rosenfeld vaknade som vanligt av att han hade en lätt värk i bakhuvudet. Han satte sig upp i sängen och gäspade, höll handen framför munnen vilket var en reflex från tiden tillsammans med sista hustrun. Egentligen var det ju ingen mening med att hålla handen framför munnen, men han gjorde det alltså ändå. Kanske kände han sig mindre ensam på så vis, reflexen fick honom kanske att inbilla sig att allt var som förut, att Hanna fortfarande levde och fanns där någonstans i rummet vid hans sida.

Han reste sig upp och tog på morgonrocken, svepte om tygskärpet och knöt åt, körde in fötterna i morgontofflorna och gick ut i köket. Han satte på kallvattnet, tryckte ut en huvudvärkstablett ur en karta och sköljde ner den med ett glas vatten. Sedan gick han ut i vardagsrummet, tvekade om han skulle tända, men beslöt sig för att inte göra det. Han tassade fram på de persiska mattorna och slog sig ner i sin slitna Chesterfield-fåtölj. Han hade alltid varit en morgonmänniska och ljuset som strilade in genom fönstren var så milt och behagligt, det tidiga morgonljuset var alltid skönast. När han var ung hade han under en kort period arbetat som tidningsbud och då fascinerats av den ro staden varit inbäddad i tidigt på morgnarna, all jäkt, all stress var som bortblåst och ingen verkade liksom styra världen längre.

Han gäspade ännu en gång och gnuggade samtidigt vänstra ögat. Han kunde nu fullt ut se motiven på sina tavlor. Han hade hängt dem nära varandra, precis som man gjorde i ett borgarhem runt sekelskiftet.

Egentligen var inte motiven så betydelsefulla, det var ljuset de bar på som intresserade honom. Ljuset, det som konsten egentligen handlade om och som också var kärleken. Han lät blicken sakta glida utmed väggarna och motiven gav honom hans gamla liv tillbaka. Varje tavla fick honom att minnas små episoder, tidsepoker, olika skeenden, människor han mött, handlat av och också sålt till. Konstmarknaden var sa förrädisk, han hade aldrig rekommenderat konst som en investering. Under alla hans år i branschen hade han aldrig riktigt förstått sig på prissättningen. Äldre tider värderade egentligen konsten mer rättvist, under det vilda åttiotalet hade han sett målningar av sämre kvalitet värderas till hutlösa priser. Vad var det egentligen man tyckte var vackert? Ju dyrare tavla, desto skönare?

Konsthandlare Rosenfeld satt där nu alltså i sin fåtölj och mindes tillbaka. Ibland trummade han lite med fingrarna mot fåtöljens läder. Hela hans liv hade egentligen bara bestått av två delar. Den första delen hette Maria och den andra Hanna. Maria hade varit hans största kärlek, de hade känt varandra sedan skolåren. Hanna hade varit så hård och kall, som en ordningsman ur en gammal svartvit skolfilm. Maria hade varit lika varm som somrarna i Bohuslän och mjuk som mossan de suttit på när de sett ut över havet. Han kunde se hennes runda brunbrända ansikte när som helst och munnen när den skrattade. De hade haft samma humor, livet blev så lätt när man kunde känna gemenskap i samma sorts humor. Somrarna i Bohuslän och stugan de hyrde av Marias latinlärare. De smala långgrunda vikarna mellan de runda hällarna. Käringtand, strandaster, enbuskar och ljung. Inge Schiölers färger. Och ett blått hav med vita segelbåtar. Maria brukade vada ut i vattnet med händerna och armarna tryckta mot sitt bröst och det långa håret hängande ner över ena axeln.

– Kommer du? brukade hon kalla.

Men han brukade bara bli sittande där på sin häll… i det tidiga morgonljuset… och spana på henne… och doften… av tång och hav… och måsarna som gav skri uppe på himlen.

Maria hade målat ibland, mest blomstermotiv. Själv kunde han inte ens måla en sol. Det var Maria och han som startat rörelsen. Ja, egentligen inte. De hade köpt den för lånade pengar av Marias gamla onkel. Svåra och hårda första år, men rika på hopp och kärlek. De bästa åren av hans liv. Maria och han hade kuskat runt i Europa på jakt efter fynd, men det mesta som erbjudits dem var bara lurendrejeri. Åren hade gått men deras slit förde dem inte framåt, kunderna svek och många gånger sjönk värdet på den konst de hade köpt in. Men så mitt i all möda, en ljusspringa. När livet är som mest kämpigt kan allt plötsligt vända. Maria hade hittat en liten målning på en lopp-marknad i Paris, nästan svart av smuts men ända finare målad än alla de övriga. Kompositionen var så perfekt, så stabil och ljusbehandlingen så överlägsen. Ett litet stilleben med plommon och körsbär. De köpte den för fem franc och rengöringen hade kostat lika mycket. Från början ville konservatorn inte ha något betalt för rengöringen, för när han jublande ringde upp till dem hade han hittat signaturen Chardin i ena kanten. Han hade aldrig under hela sitt yrkesverksamma liv varit med om något liknande och konsthandlare Rosenfeld skulle själv under hela sitt yrkesverksamma liv få vara med om något liknande. I ett huj hade han och Maria blivit förmögna och när nyheten kavlats runt hade en intendent på Louvren i Paris erbjudit dem en svindlande stor summa för tavlan. Som de tackat nej till. Nästan regelbundet, vart femte år sådär, hade han fått telefonsamtal från Frankrike angående just den tavlan. Men den var inte till salu. Den var en del av hans liv och hans liv var inte till salu. En försäljning hade varit som att slita ut en del av hans hjärta och sedan spika upp det till allmänt beskådande. Tack vare den tavlan höll han sig vid liv, den tavlan var hans själ, hela motorn i hans ringa existens. Den tavlan var MARIA som senare så hastigt ryckts bort ifrån honom och slussat in honom i ett enda kaos.

Men så var ju livet, oberäkneligt ingenting blev som man tänkt sig. År av förtvivlan. Han var mager som en skabbräv. Ett kompakt mörker innan Hanna kom in i bilden och rättade till allting med sitt fulländade ordningssinne och talang för disciplin. Varför hade han fallit för henne? För att hon tog tag i hans kaos och borstade fram rätt mönster igen? Men varför hade hon varit så hård och kall? Eller hade hon blivit tvingad att vara det på grund av honom? För att allt skulle gå framåt? Han visste inte, eller så ville han inte veta. Orden hjälpte honom inte så mycket på äldre dagar. Han såg allt hellre i bilder och hans konstsamling hjälpte honom. Men Hanna hade satt ner skorna alldeles för hårt. Det visste han. Hon hade gjort stigar i parketten. Han visste också att hon varit otrogen med en gammal skolkamrat under en period. En riktig tråkmåns! Hård och kall han också, en sådan som bara tog för sig utan att någonsin tänka efter. Bara ha och ha och ha. En rätt enkel livsfilosofi utan det minsta spår av intelligens.

Han upptäckte en fluga som vaknat till liv. Den surrade mot en fönsterruta men kom inte ut. Han hostade till vilket fick flugan att fara ut i rummet. Den flög runt i en vid cirkel under stora kristall-kronan mitt i rummet innan den satte sig på en av tavlornas guldramar. Där blev den först stilla, sedan började den gnida framfötterna mot varandra. Rosenfeld fick lust att gå ut i köket och hämta flugsmällaren, men han gjorde det inte. Han lät flugan vara för den var i alla fall ett litet sällskap som fick honom att känna sig mindre ensam. Han harklade sig och tittade utåt hallen. Vad väntade han på? På att tidningen skulle komma?

Bara det?

De två kostymklädda männen steg ut ur bilen. De hade satt på sig svarta tunna läderhandskar och de rörde sig mot huset framför bilen utan att säga ett ord. Mark bar en brun attachéväska och Mini en dagstidning under armen. När de tagit sig förbi byggcontainern och var framme vid stentrappan, tryckte Mark in portkoden och öppnade den breda ekdörren. Mark tittade på Mini, Mini tittade på Mark. De var båda beredda. De smög upp till andra våningen, Mark tog fram en pistol ur kavajfickan och skruvade på en ljuddämpare. Sedan gjorde han ett tecken åt Mini som tryckte in tidningen genom brevinkastet samtidigt som han skramlade med luckan. Det dröjde en stund, sedan hördes någon komma. Precis när tidningen började dras inåt sköt Mark fyra skott genom dörren. Mini ryggade tillbaka av alla träflisor som yrde i luften. Ett dovt stönande hördes från andra sidan, sedan en kraftig duns som när dött kött träffar en hård yta av betong. Mini famlade fram några dyrkar ur fickan. Han letade bland dem och synade dörrens lås.

– Helvete, mumlade han. Niotillhållarlås.

– Ta yxan, sa Mark hårt.

Mini fiskade fram en liten campingyxa ur innerfickan och drog snabbt in några hugg över det övre låset. Några nya hugg och han hade fått upp ett hål som han trädde in armen i. Han öppnade dörren och Mark steg in i lägenheten. Konsthandlare Rosenfeld hasade sig rosslande framåt på golvet mot telefonen. Mark sköt snabbt ett skott i nacken på honom och det blev det dödande skottet. Rosenfeld suckade till och blev liggande stilla med öppna ögon. Mini stängde dörren och Mark stoppade tillbaka pistolen. De gick in i vardagsrummet och Mark gick fram till en liten tavla mitt på ena väggen. Han tog ner den och la den i sin väska. Tavlan passade perfekt. Mini tittade imponerat på all fin konst och alla andra högklassiga antikviteter.

– Ska vi inte ta nåt mer? sa han. Här finns ju hur mycket som helst.

– Nix, sa Mark. Bossens order.

De gick ut i hallen. Mark tittade på Mini som andades häftigt.

– Var det allt? frågade Mark när de just skulle gå ut.

– Just det, sa Mini och började leta med handen under det antika lilla sybordet som telefonen stod på.

Han hittade sändarmikrofonen, stoppade den i fickan och följde Mark ut ur lägenheten. När de stängt till dörren rev Mark av lite byggplast som han knycklade ihop till en boll och tryckte in i hålet över dörrlåsen. Sedan gick de lugnt ut ur huset utan att se sig om. När de hade startat bilen och rullade iväg, höll solens första strålar på att komma upp över hustaken.

Klockan var fem i tio när kriminalinspektör Lars Cleve anlände till brottsplatsen på Knäppingborgsgatan. Luften hade fått en behaglig temperatur och ovanför honom lekte de nyanlända tornsvalorna tafatt. En bofink drillade från ett av kyrkoparkens utslagna träd. Han tryckte ner den blåvita plastremsan och skulle just kliva in i det avspärrade området när journalist Sjöö dök upp.

– Nej, sa Cleve, jag vet inget än. När kom det här ut?

– För nån halvtimme sen, svarade Sjöö och knäppte upp en knapp på sin jeansjacka.

Sjöö verkade som vanligt stirrig med likblekt ansikte och tovigt och flottigt hår. Cleve lämnade honom och hörde samtidigt ett anrop i en av de tomma polisbilarna. På en instrumentbräda såg han en läderkeps vilket bevisade att hans chef på länskriminalen i Norrköping, kommissarie Henry Brolander, hade anlänt. Han öppnade dörren till huset och mötte Bosse, en av de två kriminalteknikerna, med en kamera i näven.

– Tjenare Lasse, hälsade Bosse. Måste byta film. Satans otäck grej det här.

Cleve rörde lite på ögonbrynen, gjorde ansiktet mer koncentrerat och fortsatte uppför trappan. Han synade sågspånet, byggplasten och allt annat som byggarbetarna lämnat efter sig. Luktade på en träbit. När han kom upp på andra våningen synade han dörren och dess kulhål en stund.

– Han är skjuten genom dörren, sa Bosse när han kom tillbaka med ny film i kameran.

– Det ser ut så, sa Cleve tyst.

Tillsammans gick de in i lägenheten. Cleve tog ett stort steg över den döde konsthandlaren och gick in i vardagsrummet. Där stod kommissarie Brolander och blossade på en cigarill. Brolander hade nyss fyllt sextio år och varje år under de senaste tjugo åren hade bara gjort honom rundare. Han bar en rödrutig skjorta och breda hängslen som verkade hålla uppe den kalasrunda magen. Valrossansiktet hade en stor borstig mustasch och små plirande ögon med spretiga ögonbryn.

– Kan du tänka dej Cleve! flåsade Brolander. I detta huset springer byggarbetare upp och ner i nästan två timmar utan att uppmärksamma att en av Norrköpings största kulturpersonligheter, konsthandlare Isaac Rosenfeld, ligger mördad i sin lägenhet.

– Vem hittade honom? frågade Cleve.

– Flickan från hemtjänsten, svarade Brolander.

– Är hon chockad? frågade Cleve.

– Jag har pratat med henne och hon verkade stabil. Dom får ju se en hel del i hemtjänsten.

– Ringde hon direkt till oss?

– Ja, hon förstod vad som hade hänt.

– Har rättsläkaren varit här?

– Nej, men han kommer innan lunch. Han är lite försenad Brolander tog ett djupt bloss och blåste ut röken i rummet. Han påminde verkligen om en valross, en valross som nyss kommit upp ur isvaken och lät