Amerika

By Walter Dickson

"De kommer snart att hitta mig. De får inte hitta mig! Vad i helvete har jag med detta krig att göra?! Jag reste hit för att slippa exercisen och allt annat jävulskap, för att slippa allt det gamla, som kommenderade mig."Året är 1917, i kulmen av första världskriget. Lars som är huvudpersonen i den föregående romanen har äntligen hittat sin plats i det nya hemlandet. Han har hunnit gifta sig och lever ett lugnt och tämligen tryggt liv. Desto sämre går det för den unge Knut, Lars nyanlända kusin från Värmland. Knuts vistelse i det nya hemlandet Amerika kantas med konflikter och orolighet redan från början, något som sätts på sin spets när han blir inkallad i den amerikanska armén. Knut förväntas inte bara sympatisera med utan även slåss för den amerikanska sidan, ett folk som tills nyligen var honom främmande. Ska han ingå gemenskapen av amerikansk patriotism med tillhörande krigsbenägenhet eller vidhålla den pacifistiska socialism han själv var fostrad i som svensk? Hur ska han kunna navigera sina känslor när de är så präglade av den ambivalens han känner som både svensk och nybliven amerikan? Sviker han bandet till sitt gamla hemland om han ger sig hän det nya? "Amerika" är andra delen i Walter Dicksons Amerikasvit och fortsättning på hans tidigare emigrantskildring "Carmania". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728469330

Book preview

Walter Dickson

Amerika

SAGA Egmont

Amerika

Copyright © 1954, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469330

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1917

Knut höll händerna mot cementväggen. Men med ens ryckte han dem till sig. Kylan slog som järnklovar runt handlederna. Han reste sig på tå och såg ut genom källarfönstret. Kommer dom inte?

Browns syntes på andra sidan staketet, ja. Och mr Barret gick tvärs över gatan och ställde sig att prata med Browns? De stod allihop och höll i det vita staketet. Höll i var sin liten spets. Han kunde inte göra klart för sig varför han tyckte det såg så otäckt ut med de där sollysta spetsarna i deras händer. Och han såg hur de pratade och nickade till varann. Men han hörde dem inte. Det var som på movie.

Han stödde åter händerna mot den kalla cementen. Drog dem kvickt tillbaka igen.

Kommer dom inte?

Nu kom Lars och Gunhild ut. De blev på sin sida av gatan. De stod i skuggan av sitt hus. Lars och Gunhild har hus. Jag har inget hus. Jag får aldrig något hus. Det gick ett leende över hans ansikte. Bara över halva ansiktet. Över munnen och kindmusklerna. Ögonen var stora av ängslan. Han såg sig om i kolrummet. Tittade på skoffan som han ställt mot väggen. Kolhögen som han börjat flytta. Det var något han inte begrep. Men så nickade han mot kavajen som han hängt på en spik på källardörren. Såg på sin kavaj, fixerade den som om den varit en människa. Han gick fram till kavajen. Den såg ut som en bortvänd människa vars huvud och ben hade sjunkit in i träet, i furuträets ljusa ådring. Han blev stående vid kavajen. Tog på axeln så varligt som om han varit rädd att väcka den. Slog så till blixtsnabbt och hårt i ryggen på kavajen, mot vänstra sidan, hjärtsidan.

Devil, sa han kort. Och tittade på ordet som blev stort och kallt här i källaren. Han fumlade med handen innanför kavajens vänsterslag. Tog upp ett papper som knastrade i handen. Vecklade upp det. Läste. Knycklade hop det till en boll i sin hand. Nu knastrade det högt. Nästan som eld. Kvickt fick han slätat ut det över knäet. Som om det var mycket viktigt att detta papper inte skrynklades.

Han sprang fram till källarfönstret och tittade. Lars och Gunhild stod i skuggan av sitt hus. Den skuggan var röd, av det röda singlet. Men utanför skuggranden var allting vitt av sol. Han såg hur Lars hand tog fatt i det solvita när han gjorde sitt hello över gatan.

Dom hade inte kommit än.

Nu kom Hubbard också ut. Den lille gubben i halmhatten och glasögonen utan skalmar. Glasögonen blixtrade när han hälsade mot Lars och Gunhild. Som om ögonen blixtrat förstorade. Knut drog sig tillbaka. Kände det som om Hubbards stora blixtögon såg honom.

Tittade igen. Nu blixtrade Hubbards ägon åt Browns och Barret. Knut tyckte någon betraktade honom från källardörren med spiken. Men ingen var där utom kavajen.

Han gick bort till dörren, tog kavajen från spiken, drog den över axlarna.

Sedan höll han upp papperet i ljuset från källarfönstret. Höll det så som om han förevisade det för dem därute. Men det var för att ljuset skulle göra skriften tydligare. Han visste vad där stod. Vad det papperet var för något.

En fiende.

Inkallelseordern.

Nu såg han att han liksom förevisade sitt papper. Leendet i halva ansiktet kom tillbaka.

Så spottade han mot papperet. Men inte på det.

Han vek det väl och stoppade det i innerfickan.

Händerna stödde mot cementen. Han ryckte dem häftigt till sig.

Sa: Devil! Visste inte till vem.

Varför kommer dom inte?

Hubbards dotter och måg kom nu. Juden Anthony såg ut som en prins fast han var snickare. Vacker var också Judith, hans hustru. De tog de sollysta spetsarna i sina händer.

Knut såg på sina händer. Knöt dem. Höll dem knutna för ansiktet. Sa in i dem: Jag vill inte. Jag vill inte.

När han såg upp var där ett fyrverkeri av små eldgnistor för hans ögon. Han blinkade mot källarfönstret. Glaset klarnade och gatan kom fram. Väntande vit och bred.

Överallt kom de fram. Och många barn. Lille George Rogers, som hade hår som var så svart att det var blått ibland. George höll sitt huvud med hakan mot en av staketets spetsar. Vickade huvet fram och tillbaka på spetsen.

Knut lutade sig in mot cementväggen. Tog emot hela dess kyla. Kände den mot pannan så att pannan blev till sträv cement. Han kände de små vassa kornen stinga i huden som om han var i cementen. Han tryckte sig mot cementväggen som om han ville bli den.

Han grät mot cementväggen. Kavajen hängde lös över hans axlar. Som en mörk människa över honom. Men ingen såg detta. Ingen var vid källardörren med spiken. Ingen såg detta. Inte ens han själv.

Han var bara inne i gråten och smärtan mot cementväggen.

Det vecklades ut en rak väg, vit som cement i solljus. Och alla stod de där och höll i staketspetsarna. Längst bort vid cigarraffären stor mr Adams och viftade sig med näsduken över flinten. Och han själv stod där, Knut stod där bredvid Lars och Gunhild där de stod just nu. På det röda singlet.

Och det var söndagseftermiddag. Nu var det söndagseftermiddag. De brukade alltid komma kvart i sex. Kommer dom inte snart? Och barnen blev otåliga, gjorde sina trumpetstötar med händerna för mun.

Nu var hon tjuge i sex. Klockan var snart då.

Nu ska du bli här hos oss. Bo hos oss, sa Lars och slog honom på axeln.

Och han hade skrattat tillbaka. Lovat tyst med hela sitt jag att nu var han en annan. Nu var han snickare igen. Det var på gränsen till kvällning, men solljuset stod ändå vitt och hett som på dagen. Man hade söndagskvällsteet i tankarna. Lugnet bakom screens som gjorde ljuset silande, detta vilans ljus mellan två arbetsveckor.

Men just på gränsen till detta, till söndagskvällningen, väntade man på tyskarna.

Det var nåt barnsligt i den väntan. Som att vara hemma och vara liten. Lite grand. Som på marknaden. Vid karusellen.

Alla stod där och väntade på tyskarna som spelade så vackert om sommarsöndagskvällarna.

Alla väntade vid Hawthorne Avenue.

Att få höra mr Katz och mr Berger, mr Hoff och mr Becker, mr Schauman och mr Müller, mr Holtz och mr Becker j:r. Han kände dem allihop. Visste vilka de var. Och i vilken ordning de brukade gå.

Han kunde höra fram kornetten där han stod. Mr Beckers kornett. Hans spända läppar som såg så konstigt hårda ut i det mjuka fylliga ansiktet. Som om han gjorde sig till. Och det gjorde han visst med sitt spel. Ekorrögonen spelade.

Och när han tog ner kornetten och tömde den på saliv. Och munnen var mjuk och trutade lite barnsligt i det breda kraftiga ansiktet. Han var urmakare.

Och pojken Becker med sin trumma. Såg sig omkring medan trumpinnarna gick av sig själva. Som om händerna bara följt med dessa pinnar med liv i. Samma mun som store Becker: mjuk och trutande, i ett brett ansikte. Men mindre. Som en kopia i förminskning. Så man gärna skrattade lite när man såg dem. Men skrattade gott. För deras spel var vackert. Pojken Becker stod i sin fars butik.

Och mr Schauman med sin flöjt. Schauman, mager och lång, struttande fram, hoppande på tonerna. Lite militärisk i benen under knäna men sen bara en lång stör oppåt som hoppade sin egen takt som inte var benens under knäna utan flöjtens. Såg ut som en clown i ansiktet, som bagare kan göra. Han var bagare, ja.

Mr Katz med piccolan och ögonen högt uppe bland tonerna. Han var skrothandlare.

Mr Berger med basunen. Överkroppen tänjbar som basunens stötar. Med benen i noggrann marsch. Han var charkuterist.

Mr Hoff som såg så sorgsen ut, så olik sina toner i klarinetten. Han var målare.

Mr Holtz med tuban. Den väldiga mässingen som liksom hade fångat in honom i ett boaormsgrepp. Tunne Holtz med de snälla ögonen. Han måtte ha haft några oanade krafter i sig för att få den väldiga tuban att låta. Mr Holtz var kontorist.

Mr Müller med bastrumman. Domp. Domp. Den kraftige mr Müller med korta håret och nacken som svällde ut lite över kragen. En Müller som såg ut som en Müller. Han gladde sig åt spelet. Att det var han som gav takt åt spelet. Han var frisör.

Han kunde höra dem. Han kunde se dem.

Men gatan bara låg tom och väntade nu.

Nu var det precis den tiden då de brukade komma. På minuten. De var alltid precisa. Gamla mrs Murphey brukade ställa sin klocka efter dem, sa hon.

De hade visst nån slags glädje i detta att komma på minuten. Att spräcka luften med kornetten och tuban uppe vid cigarraffären precis klockan kvart i sex.

Han hade stått däruppe en gång när de började. De såg högtidliga ut, laddade. Ingen såg åt sidorna. De väntade på mr Beckers tecken. Det var han som gav tecknet.

De väntade på minuten, just den minuten, som på något mystiskt. Beckers ekorrögon var fulla av hemlighet. Ingen såg sig omkring, nej, men det var som om de såg ändå, att folk kom ut till staketen för att lyssna. Och de fyllde sig med väntan på minuten. De fyllde sig med luft. Den sommarkvällsluften, sommarsöndagskvällsluften, som var deras. Som skulle bli musik.

De stod spända som om det inte alls gällt musik. De var som stora barn när trumman började gå.

Så brakade det loss. En kornettstöt som ett skott från mr Becker. Och sen klarinetten som en fågel så fint och mjukt. Och piccolan och flöjten som klättrade opp. Så en tystnad då allihop vid staketen blev som väntande barn. En paus utefter hela gatan. Man hörde den pausen. Ja, man kände något barnsligt, någonting som var långt borta, därhemma när man var liten.

Virveln igen från Beckers pojke. Hans tunna nacke var så styv då.

Och Müller med bastrumman. Domp. Domp. Och allihop var på marsch. Basunens långa steg. Hans ögon såg ut som ett barns.

Han tittar.

Ansiktena vid staketen vänder sig bort mot cigarraffären.

Men gatan ligger bara tom. De kommer inte.

De väntar inte längre. Det har gått över den minuten.

De kommer inte.

Hans ögon är som glas. De vill spegla något.

Han ryser igen. Fast han har kavajen över axlarna. Om de hade kommit. Om de ville komma. Han står på tå och väntar. Ser så spänt genom källarfönstret som om han kunde titta fram dem. Men de kommer inte.

Om de hade kommit skulle det inte kännas så här. Han skulle kunna glömma. De skulle ta bort det där.

Tyskarnas musik på den här gatan i den här minuten skulle ta bort alltihop. Göra alltihop likadant som förut.

Men de kom inte.

Är det detta dom väntar på?

Han sjönk in mot cementväggen. Kylan hade fångat hans handlovar. Hela hans kropp.

De kommer snart att hitta mig.

De får inte hitta mig!

Vad i helvete har jag med detta krig att göra?! Jag reste hit för att slippa exercisen och allt annat jävulskap, för att slippa allt det gamla, som kommenderade mig. Vad i helvete har jag med tyskarna och deras krig att göra! Varför kommer inte tyskarna som de brukar kvart i sex? Han drog opp klockan fast han visste att tyskarna aldrig skulle komma mer. Boetten sprang opp med en knäpp som blev stor här i källaren. Han vände sig om. Men vid dörren med spiken var ingen.

Klockan var sex.

Han såg hur folket vid staketen hade gett upp hoppet. Men vad väntade de på? Vad hoppades de på? De väntade ju inte på tyskarna! Men de ville i det längsta hänga kvar vid de vita sollysta spetsarna. De pratade. Och han visste vad de pratade om. Han såg vad läpparna sa. Amerika har gått med. Amerika har gått med.

Lars och Gunhild hade gått över till Browns. Det såg så förtvivlat övergivet ut när de gick över den tomma gatan. Som om just de stegen hade tagit bort tyskarna som skulle kunnat komma. Som skulle ha kommit med sin söndagsmusik om bara inte Lars hade lämnat sitt staket och tagit Gunhild med sig över gatan för att prata med Browns om Amerika som gått med.

Nu var han borta från den ljusa sommarsöndagsstunden, nu var det aldrig kvart i sex mer en sommarsöndagskväll vid Hawthorne Avenue.

Han rusade på kolhögen med skoffan. Han flyttade kolhögen. Visste inte varför. Han ville gräva ner sig i kolen, ville det skulle vara arbete och arbete och ingenting annat. Hade han inte kommit hitöver för att jobba? Han skulle jobba. Ingenting annat än jobba. Svetten kom i små droppar över hela pannan och på överläppen. Han sög i sig svetten och svalde dess sälta.

Han ville bara suga svett ur sig själv. Gömma sig i sitt arbetes svett. Dränka sig i sitt arbetes svett.

Men han ville inte dit. Inte över dit.

Jag har rest därifrån!

Jag är snickare, jag är målare, jag är kollämpare, jag är äppelplockare, jag är vad i helvete som helst som sliter och släpar på guds gröna jord. Jag är Knut. Men jag är inte det numret där på den lappen.

Han la ena handen mot bröstet. Som om han känt på sitt hjärta. Han kände papperet genom den svarta kavajen.

När Lars och Gunhild kom in satt Knut i hallen med en tidning i handen. Det luktade rätt starkt av en parfymerad tvål.

Du, sa Lars, dom kom inte.

Knut såg inte opp från tidningen. Ja, sa han.

Nej, dom kom inte, sa Gunhild. Då såg Knut upp. Men hon hade försvunnit genom dörren till serveringsrummet.

Det var ändå roligt när dom spelade på söndagskvällarna, sa Lars.

Knut såg stort på honom.

Ändå roligt. Ändå roligt. Knut malde orden inne i sig tills flera år hade gått, tyckte han. Det var ändå roligt när dom spelade på sommarsöndagskvällarna. Vid Hawthorne Avenue. Han ville rusa genom åren ditbort där de orden var som han sagt nu.

Lars tände en cigarrett. Räckte över etuiet till Knut. Knut tände på Lars glöd. Och Lars sa: Kan undra hur det går med bygget nu? Om det blir stopp eller fart.

Knut drog in rök så att elden åt sig ett långt stycke och gjorde en liten pelare av aska.

Han bara tittade på askpelaren. Gjorde det till en lek att askpelaren skulle hålla. Som om mycket hängde på det.

Det kanske blir ont om spik, sa Lars. Eller beslag.

Det lät som om Gunhild sagt beslag beslag med kopparna i serveringsrummet. Hon slog som ett trumslag på en bricka.

Knut ryckte till.

Såg på klockan.

Dom kom inte. Vilka kom inte?

Nu när allting ska gå till vapenfabrikerna, sa Lars. Men jag känner Fayes i Fayes and Company. Där finns lager i reserv. Du Knut, vänta ett tag ska jag visa dig den nya ritningen. Han reste sig, la cigarretten på askfatets kant.

Jag har fått ihop’et fint. Jag har sparat in steg i köket. Det är det viktiga. En husmor ska inte springa ihjäl sig i onödan. De här förbaskade yrkesarkitekterna tänker bara på hur saker ser ut.

Lars var på väg ut i köket. Han hade alltid sina grejor i köket.

En som ritar hus ska jobba i köket, ropade han från köket.

Nu föll Knuts askpelare. En liten hög blev liggande på bordskanten. Han blåste bort den.

Gunhild kom in med tekopparna. Vänta lite, sa Lars som kom med ritningen. Gunhild satte tebrickan på skrivbordet.

Titta här, sa Lars och bredde ut ritningen över bordet. Det var ett tvåfamiljshus. Åtta gånger nio.

Hon har nergång till källaren härinne, sa Lars och pekade på köket. Och hela väggen här i trapprummet är full med skåp. Skåp och skåp. Hela väggar med skåp, det är slöseri med väggar att inte göra dem till skåp.

Han visade skissen till köksinredningen. Den här bänken du. Titta på höjden. Den får ingen människa ont i ryggen vid. Det är viktigt med ryggen. En arkitekt ska veta allt om ryggen. Lars skrattade och han var i sitt esse. Han lät cigarretten röka sig själv bara för att få visa ritningen till det nya huset. Man ska ha ett par barstolar i ett kök, skrattade han. Som man kan skruva upp och ner. Kvinnorna står för mycket när dom jobbar. Det är dom låga bänkarnas skull. Men vid den här kan hon sitta. Han tittade på Gunhild som stod bredvid, lutad över ritningen. Hon log tillbaka.

Hon kan sitta ja. Sitta och skrapa morötter. Sitta och diska. Och barstolen är bra att lämna till ungen. Han leker med den, skruvar den opp och ner och lämnar henne i fred.

Han log mot Gunhild. Lämnar i fred. Lämnar i fred. Knut tryckte in sin cigarrettfimp i askkoppen som var en spiklåda i miniatyr från Fayes and Company.

Lämnar i fred.

Är det inte bra, tycker du? sa Lars och såg lite missräknad ut.

Jo, jo, sa Knut. Och han hörde själv att han sa det. Och blev förvånad över att han kunde säga det.

Lars sken upp. Och här i hallen har jag en fin sak. Skjutdörren som är en hel vägg. Rummet kan bli dubbelt så stort när man vill. Det stora rummet kan bli två när man vill.

Aj, du Knut, när alla väggarna blir skjutbara och flyttbara så man kan göra sig ett nytt hus varje vecka.

Det där är verkligen en fin idé, sa Gunhild. Att du inte fick den innan vi byggde det här.

Men herregud, kära du, sa Lars, det är ju detta vi ska sälja. Vi tar det där så fort målarfärgen har torkat. Inte sant, Knut?

Javisst, sa Gunhild och skrattade.

Skrattet fyllde rummet med någonting explosivt, tyckte Knut. Det pressade och pressade. Det var bara ett kort klingande skratt. Men det blev kvar.

Det var som en musik och så en paus när man väntar på musiken igen.

Men den kom inte.

Nu dricker vi te, sa Gunhild. Annars står det och kallnar. Hon tog just efter brickan och Lars tog efter ritningen när Knut sa det.

Hon stod kvar med handen vid brickan. Lars höll ett finger på ritningen.

Jag har fått den här, sa Knut och la inkallelseordern på ritningen. Den skymde halva köket och hela hallen, stack en bra bit in i matrummet.

Lars böjde sig fram och läste.

Det skars in två veck mellan ögonbrynen på honom.

Va? sa Gunhild.

Lars tittade på henne. Så hade han aldrig sett på henne. Och hon blev rädd.

Vad är det? sa hon.

Knut ska ut, sa Lars.

Ut … tänkte Gunhild.

Ut, tänkte Knut och tänkte det inte som Gunhild. Men så tänkte Gunhild det som Knut. Och hon skrek till. Ett kort litet skrik. En bit av det klingande skrattet som hängde kvar i rummet. En bit av skrattet som föll och dog.

Någonting föll i Knut. Ett skrik. Ett skratt. En hel musik föll djupt i honom. En kornett och en kornett till, en liten triangel som var Gunhild som stötte till en sked och ett tefat, en stor orm av mässing som höll någon fast och som vrålade.

Mässingsormen vrålade och han som satt fast vrålade.

Nu kom de.

Nu tog de honom.

Han blundade.

Nu hörde han musiken. Domp. Domp. De hårda skotten ur kornetten. Trumvirvlarna som rasade.

Jävla tyskar! skrek han. Och sprang upp.

Han stod vid fönstret. Visste inte hur han kommit dit. Han höll händerna mot fönsterkarmarna som han hållit dem mot cementväggen därnere i källaren.

Därute blixtrade mässingen. Därute skallade trumpeterna. Därute slog trummorna. De små trummorna. Och bastrumman.

Jävla tyskar! skrek Knut och höll sig fast i fönstrets vita kors.

Jag ville strypa dom, skrek han och tog sig själv om strupen.

Alla sprang ut till de vita staketen. Inte Knut. Inte Lars. Inte Gunhild.

Hela Hawthorne Avenue var en grå bataljon amerikanska soldater. Efter stjärnbaneret kom musiken. Trumpetskotten, trumvirvlarna och domp, domp, domp! Och den jättestora mässingsormen som vrålade.

The Parade! The Parade! skrek barnen och kravlade upp mot staketens sollysta spetsar.

När musiken hade tonat bort och gatan fylldes med barn som sprang efter soldaterna gick Gunhild och värmde teet på nytt. Det kom en stund av en alldeles ny frihet, tyckte Knut. En sorts frid som han bara hade känt hemma vid flåhackningen när gammelmor eller nån av flickorna kom med maten. Eller på det lilla ungkarlshotellet i Brooklyn där Judy serverade. Lars hade vikt ihop ritningen när Knut vände sig om. Knut såg lite tafatt ut. Någonting blygt kom fram som i början han kom över.

Men Lars som kände honom märkte hur stora pupillerna hade blivit. Och visste vad det betydde.

Sätt dig, sa Lars. Och Knut tyckte han kommit från en lång resa. Han blev stående.

Sätt dig, sa Lars. Han sa det så lugnt att Knut satte sig. Alla ord ville upprepas för Knut. Sätt dig. Så betydelsefullt som om de orden hade lärt honom att sätta sig.

Lars tog upp etuiet igen och bjöd Knut en cigarrett. Knut tog den och Lars tände den åt honom som om Knut varit en flicka. De rökte bägge två. Och det var gott att röka.

De tänkte ingenting.

Då kom Gunhild med teet. Hon satte in brickan mellan Lars och Knut och slog i. Och Knut och Lars hade aldrig riktigt lagt märke till kopparnas och fatens små röda kineser. De gick med parasoller. Och två bar en tredje på en bärstol till en flod. Floden var randen längst ner på koppen. Den var också röd.

Knut kände med långfingret på de små kineserna. Och han kunde känna dem som mycket små upphöjningar. Mellan långfingret och pekfingret höll han cigarretten. Den rykte rätt opp och tekoppen rykte rätt opp.

Take it easy, sa Lars.

Det kom så långt bortifrån, tyckte Knut. Som från andra sidan av en stor flod som var mellan dem. Tekopparna växte. Han svalde en klunk av teet. Märkte hur glada Lars och Gunhild blev. De skyndade sig att dricka med honom.

Vill du inte ha citron, sa Gunhild.

Nej tack, sa Knut.

Då fick han se inkallelseordern. Den låg ovanpå ritningen som Lars vikt ihop och lagt på fire-placekanten. Det låg tre björkkubbar i fire-placen. Ordnade så nice som Gunhild kunde.

Han lät den ligga med blicken. Som om den hade lagts åt sidan. Det hade den ju.

Lars följde hans blick. Gunhild följde deras blickar.

Lars förstod.

Rätade opp sig i stolen, kastade sig bakåt som han brukade när något gick åt pipan. En spekulant som backade, en grundgjutning som sprack.

Ska vi göra en fire, sa han.

Han sa det som ett skämt. Men någonting tändes i ögonen på Knut, i de svarta pupillerna.

Han skojar bara, tänkte Knut. Du har fire-place, du har hus. Jag kommer aldrig att ha något hus. En vrede kom i honom. Och den gick att se i hans cigarrettglöd.

Lars kan skoja om allting, tänkte han. Det som förr alltid hade varit en hjälp. Lars’ skratt, hans cheer up, boy var åt helvete, det såg han nu. Hur