Broadway Blend : emigrantberättelser

By Walter Dickson

"Pappy frustade till så att det blev en liten tornado i tekoppen. Men sen blev han så allvarlig och nästan stel i ansiktet. Han la ner brödskivan med ham and egg, och den såg ut som en sån där ruin som mammy berättat om i kvällssagan. Home in Sweden in the Ätradal, där mammy växt opp, fanns en sån ruin mitt i ån. Sjönevadborgs ruin, sa mammy. Ett sånt konstigt ord. Sjönevadborgs ruin."En man reflekterar kring sina varma barndomsminnen. Han är född i Amerika av två svenska föräldrar, där det svenska möter det amerikanska, det blygsamma möter det i överflöd. Han betraktar hur hans far, pappy, ofta våndas över allt de har lämnat bakom sig – ett Sverige i konflikt för ett frihetens och möjligheternas Amerika."Broadway Blend: emigrantberättelser" är en gripande historia om andra generationens emigration, försoningen med det förflutna och ett återvändande till hemlandet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728469187

Book preview

Walter Dickson

Broadway Blend

Emigrantberättelser

SAGA Egmont

Broadway Blend : emigrantberättelser

Copyright ©1973, 2022 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469187

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Céline-Marie

och våra barn

Snökväll i Hamden – 1918

En vinterkväll 1918 satt min mor och jag i köksfönstret och väntade på pappa. Det var som att se på ett Christmas-card som rörde på sig och blev lysande. Snöflingorna satt inte fast i små vita prickar, dom snurrade runt. Rätt vad det var såg det ut som när mammy virkade. Jag skulle just till att fråga vem det var som virkade ett sånt stort sängöverkast då vi fick se pappy i snöfallet. Då blev det ett julkort igen. Och pappy kom som en sån Santa Claus och var vit på axlarna under gatlyktan. Han hade varit med uncle Roos i Hartford och sett på boxningstävlingen, där New Havenklubben var med.

När han kom in och skakade av sig snön, som blev bara vattendroppar, tog han bort the Christmas card och jag blev lite ledsen. Men så sa han nåt som tände opp ett alldeles nytt stort rum och det var sporthallen i Hartford. Kan du tänka dej, sa han till mammy, jag såg Hay-Stack där! Hay-stack, sa mamma och såg ut som en fråga i ansiktet. Jag visste vad hay-stack var för något. Det var ju en höstack. En höstack i boxningsringen i Hartford, det lät spännande. Det var som i sagan. Det blev sommar mitt i vinterkvällen. Hay-Stack är en boxare, sa pappy. Då såg jag hur en gubbe hoppade opp ur höstacken! Ja, det blev verkligen roligt. Nästan roligare än när mammy berättade om höstackarna home in Sweden. Där kunde hända allt möjligt i dom höstackarna, hade mammy sagt. Nu fanns det en sån där höstack i Hartford, mitt i boxningsringen.

Mammy bjöd på te, så det blev som en breakfeast nästan mitt i natten. Allting kunde visst bli som en saga, bara man ändrade på klockan. Mammy hade gjort i ordning ham and egg och klockan var kvart över elva – på kvällen! Då sa pappy, just som han lyfte opp den rostade brödskivan med skinka och ägg: Han är en ham-and-egger. En skink-och-äggare! Ur höstacken — the Hay-Stack — hoppade det opp en sån figur som jag aldrig sett, inte ens på biografteatern inne i Greene! Sen började pappy berätta om Hay-Stack. Han fick fram en människa ur höstacken och ur the ham-and-egger. Allra först fick jag lära mig vad en ham-and-egger var för nåt. Det var en sån mänska i the States som jobbar för att få ihop bröd med ett ägg och en skinkbit på. Hay-Stack är en sån boxare, sa pappy. Han blir knockad och knockad igen. Men ibland går han en oavgjord match och det kan till och med hända att han vinner. Men mest blir han knockad. Han har säckat ihop. Han har blitt en höstack. Men rätt vad det är hoppar han fram ur höstacken och gör en sjuhelsickes match! Publiken vill se honom. Man vill se när höstacken exploderar. Därför tycker the promotors att det är liksom ett dragplåster att ha Haystack med på programmet.

I kväll gjorde han en sån där sjuhelsickes match, sa pa och tog en tugga med ham and egg. Det kluckade till när han svalde ner tuggan med teslurken. Jag såg hur the ham-and-egger fick sej en magsugare. Han gick ner till åtta, sa pa. Sen var han oppe och ganska så groggy. Men domarn bröt inte, för publiken stod opp i bänkarna och tjöt. Haystack, Haystack, explode, explode! Och Haystack exploderade, kan ni tro. Pappy frustade till så att det blev en liten tornado i tekoppen. Men sen blev han så allvarlig och nästan stel i ansiktet. Han la ner brödskivan med ham and egg, och den såg ut som en sån där ruin som mammy berättat om i kvällssagan. Home in Sweden in the Ätradal, där mammy växt opp, fanns en sån ruin mitt i ån. Sjönevadborgs ruin, sa mammy. Ett sånt konstigt ord. Sjönevadborgs ruin.

You see, sa pappy, det var otäckt att se hur Haystack hoppa fram som en virvelvind och gick på en kontring. Det var Hartfords Italian Kid som fick in en pärla som vände opp och ner på matchen, så att Haystack blev Haystack igen. Publiken vråltjöt och han som prata med jätteröst i megafonen utropade Italian Kid till Italian Kid-King! Det blev ten and out för Haystack och jag såg hur det ryckte i ena foten på honom, då sker det farliga saker i hjärnan, sa pa och satte tillbaks tekoppen just som han tänkt ta sej en slurk till.

Sagokvällen blev så underlig. I fönstret såg jag hur det där stora vita täcket virkades och virkades. Jag tyckte det la sej över Haystack där han fallit omkull i boxningsringen i Hartford.

Dom är bread-fighters bägge två, sa pappy. Både Haystack, irländarn, och The Italian Kid-King. Dom försörjer en hel rad med släktingar, som kommit hit till lyckolandet i väster. När pappy sa Lycko-Landet blev snöfönstret ett Christmas-card igen. Och jag såg hur det växte fram små is-stjärnor på fönsterglaset, liksom såna där borsyreglimtar som mammy la i bomullen då hon gjorde the jula-bord, som hon kallade det. Det var där hon la lille Jesus, som hon klippt fram i glanspapperet från Maley’s shop.

Där låg han, sa pappy. Och det började rycka i andra foten också. Det är för jävligt, sa pa, jag tänkte på när man nackade höns hemma i Sweden och dom sprätte med fötterna och vingarna sen huvet var av.

Svär inte så, sa mammy och knäppte händerna på vaxduken. Men jag hade vaknat till riktigt ordentligt. Det här var high life mitt i sagan och julkortet.

Pappy sträckte sej fram över bordet och la sin ena hand över mammys händer. Du, sa han, rätt vad det var kände jag igen honom! Vem, sa ma. Hay-Stack, sa pa. Det var ju John Conolly på stora helvetesgolvet i Stamford. Han som var den förste jag såg som visslades bort av vit-overall-basen. You are no good, sa basen. Du hänger inte med här. John Conolly hade blivit efter med sin hammare och sin såg i det där golvläggarekriget. Vi stannade opp ett ögonblick allihop, både skandinaver, polackare, tyskar och italianos. John Conolly, så irländare han var, fick basens ord i skallen: You are no good — You can go! John Conolly slängde snickarelådan i sjön i stället för att dränka sej, sa pappy. Det fanns dom som dränkte sej när basen för golvläggarna i Stamford — storgolvshelvetet — blåste i pipan och sa: You are no good!

Det är ju John Conolly som är Hay-Stack, sa pappy och såg alldeles hopsäckad ut i sitt ansikte. Och sånt ska du resa till Hartford och betala pengar för att titta på, sa mammy och la sin fria hand över pappys hand, som låg över mammys andra hand. Jag satt och såg på det där handbygget och märkte att jag höll på att bli sömnig. I fönsterrutan började snöflingorna virvla runt, runt, allt djupare in i huvet på mej.

Söndagsmorgon i Hamden – 1919

Det var en majmorgon i Hamden. Mammy hade just slängt opp fönstret och lagt opp lakanen så det såg ut som en snödriva över fönsterkarmen. Jag var fyra år och såg nånting lustigt i nästan allting. Som när jag hörde att mammy hade en fläck på lungan så stor som en apelsin. Då såg jag apelsinen men inte sjukdomen.

Den här majmorgonen såg inte mammy glad ut fast fönsterglaset hade svängt fram solblixten, som fick mej att börja vänta på 4-de julifyrverkeriet inne i Greene. Men det var inte för den där apelsinens skull i lungan som hon såg så mörk ut i blicken. Det var för specerihandlarns skull — the grocery-man — den lille fransmannen med händerna som likna fågelvingar. Nu är dom hos mr. Couty, sa hon. Hon sa det över huvet på mej till pappy, som var hemma, för det var söndag. Tänk på en söndag, sa hon sen och slog till med ett lakan i luften så det small. Det lät som om mammy skjutit på nån där nere. Det är klart en söndag är fin för sånt, sa pa och satte rakkniven in i tvållöddret, som likna vispgrädde, så det såg ut som om han skulle skära en cake. Jag höll på att skratta till åt pa’s ansikte som blitt en cake. Men så blev hans ord spännande och tog bort mitt skratt. Dom bombade juvelerarn förra veckan för att han inte betalat avgiften! Tänk på en söndag, sa mammy igen och såg hela tiden på nånting där nere på gatan. Dom gör det tidigt på söndagsmorronen, sa pa. Så dom ska hinna gå i mässan och be om förlåtelse. Då visste jag vilka det var han talade om. The spigatthis. Italienarna. Dom hade pappy pratat om många söndagsmornar när han stod framför rakspegeln. Han gjorde såna snabba blixtrande skär med kniven när han berättade om dom där italienarna. Vad gör dom med mr. Couty, sprang jag fram till mammy och undrade. Visa dej inte, sa hon först och drog mej bakom gardinen. Det var spännande som på movie. Jag viskade min fråga till henne. Viskningen lät som när man tänder gaslågan. Det är en fin söndagsmorron, tänkte jag, inget prat om sjukdom och sånt och doktor Robinson och sanatoriet. Vad gör dom med mr. Couty? Mammas svar blev en gaslåga till. Dom kommer för att få pengar av mr. Couty. Pengar, sa jag. Och gaslågan blev en dollarsedel med president Washington på. Det var nästan som i 4:de julifyrverkeriet när raketerna på himlen över Greene ritade opp Niagara-fallet. Och mitt i vattenfallet på himlen kom George Washingtons ansikte fram. Pengar? Vad då för pengar? — Dom vill att mr. Couty ska betala en försäkring. Vad då för försäkring? — Dom vill försäkra honom mot överfall. Du vet att dom rånar butiker rätt ofta. — Då hjälper dom mr. Couty mot the burglars …

Pa skrattade till borta vid spegeln. Sen sa han aj som fan, för han skar sig. The spigatthis hjälper mr Couty mot the spighattis. Det är dom som är rånarna, the burglars. Om inte mr Couty betalar försäkringen till makaronigossarna, så kastar makaronigossarna en liten jävla bomb i mr. Coutys butiksfönster —. Svär inte så, sa mammy till pappy, som hade fått två röda blodstrimmor i tvållöddret på ena kinden. Det var svenska ord pappy svor med. Det var high life med såna ord, tyckte jag. Dom kom med rakkniven och gjorde blodstreck i ansiktet på pa.

Sen sa pappy nåt som jag inte alls begrep då, men som jag kommit att tänka över när jag blev äldre. Han sa: Det är nog i alla fall som farsgubben skriver därhemifrån att varför skulle du sticka från storstrejken. Det finns nåt i det långa brevet farsan plitat ihop om det här dollarlandet, där pengar blir till en satans oblat — ja, han skriver det — en satans oblat — inte visste jag att farsgubben med arbetareföreningen och röda talarstolen på Ekbacken var religiös — när han skriver oblat är han religiös, förstår ni, för det är ju brö’t som delas ut i körkan till vinskvätten. — Farsgubben gilla inte det fotografiet som Roos tog på mej vid automobilen inne i Greene — du sätter opp en sån där högfärdssko på fotsteget som om bilen var din, skriver han — ja som om du skulle kunna ta den på nåt jädrans Amerikavis.

Pappy fick nåt högtidligt i ansiktet mitt i tvållöddret med blodstrimmorna. Han såg ut som the priest i Lilla Kyrkan, han som jag kallade the Prince när dom begravde uncle Gus.

Nu kommer dom ut från mr. Coutys, viskade mammy. Jag smög kvickt fram ur gardinen, som jag tyckte var ett tält. Det var tre små män. Dom hade svarta mustascher alla tre och liknade varann, så jag tyckte dom var som The three Sicilians på biografteatern inne i Greene. Pappy hade kommit fram till fönstret, han också. Nu, långt efteråt, ser jag oss tre i söndagsmorronfönstret ute i Hamden, New Haven, Connecticut, USA, som en så sällsam teatergrupp, som om jag upplevt alltihop inne på biografteatern i Greene, New Havens centrum med 4:de