De sju vindarnas hus

By Astrid Estberg

Livet leker verkligen för Kristina Berggren, eller Tina, som hon för det mesta blir kallad. Hon har precis tagit studenten, väntar besked från Dramatens elevskola - och som grädde på moset har hon vunnit en resa till Mallorca! Det måste helt enkelt ligga någonting i det där som alla säger: att hon är född med tur. Vart ska den leda henne härnäst? På sin semesterresa träffar Tina den lågmälde men världsvane Peter som genast tar henne under sina vingar. Men det dröjer inte länge innan en ny bekantskap fullkomligt dundrar in och tar henne med storm. Spanske Ramon är het, blåblodig och tycks bara ha ögon för henne! Men är det inte lite lustigt att han verkar redo att gifta sig efter bara ett dygn? Plötsligt befinner sig Tina på en förälskelsens bergochdalbana, utan minsta chans till återhämtning. Men då och då dyker Peter upp och får henne att tvivla. Är hon verkligen redo att ge upp sitt liv i Sverige för en tillvaro som spansk slottsfru? Och är Ramon verkligen den han utger sig för att vara?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788711739150

Book preview

1

Inte kunde man köra som folk en sån här dag. Tina smet förbi kylaren på en taxi med sån fart att chauffören skakade näven åt henne. Säkert trodde han att hon var raggarböna därför att hon körde en stor amerikansk vagn. Eller kanske han såg W-numret. I så fall svor han som bäst över landsortsbilister. Men strunt i det! Huvudsaken var att hon klarat Stockholmstrafiken utan minsta buckla på karossen.

Nu låg Brommaplan bakom henne. Medan hon rattade i väg mot Enköping började hon sjunga. Hon hade en vacker röst och hade gjort succé i både skolteater och nyårsrevyerna hemma i Ranbo sedan tidiga tonår. Hon kunde sjunga både jazz och »negro spirituals», och hon hade inga hämningar då det gällde att spela ut för fullt i en dramatisk scen. Så en vacker dag skulle Stockholm ligga för skådespelerskan Kristina Berggrens fötter. Varför skulle hon inte göra lycka på en scen i huvudstaden lika väl som i hemkomponerade revyer? Hon skulle arbeta hårt under åren i elevskolan… om hon kom in, förstås. Hon tyckte själv att hon hade klarat proven riktigt bra. Och ljuvliga ord ringde i öronen på henne: Ni har en obestridlig talang, fröken Berggren. Enligt min åsikt bör ni ha chansen att bli antagen. Men jag är naturligtvis inte allenarådande här vid Dramatens elevskola. Vi har många sökande och det är svårt att gallra rättvist. Vi låter höra av oss när vi har prövat alla!

Klart hon skulle komma in! Hon var född med tur. Precis som pappa. Det var inte länge sedan han påminde om att han börjat med två tomma händer. Men nu var han välbeställd ägare till en stor snickerifabrik. Säkert var det för att han hade börjat så anspråkslöst som han alltid ville ha stor bil. Inte mig emot! tänkte Tina leende. Den var härlig att susa fram i på landsvägarna. För resten… om fabrikör Knut Berggren skaffade sig en liten kärra, skulle alla människor tro att han var konkursmässig.

Tina skrattade för sig själv. Rykten hade väldigt lätt för att komma i omlopp hemma i Ranbo. Just nu ojade de sig över att hon, dottern till en så klarsynt och praktisk karl som Knut Berggren, tänkte gå in för teater på allvar!

Tina sjöng sina gamla succélåtar hela vägen genom Uppland och Västmanland. Men sedan hon passerat gränsen till Dalarna saktade hon farten och körde in på parkeringsplatsen vid Brovallen. Det var varmt och soligt, och älven glittrade nedanför den jättelika dalahästen vid sidan av kioskbyggnaden. Hon gjorde en grimas åt sig själv medan hon mumsade i sig en grillad korv.

Hon torkade av fingrarna och vred om startnyckeln. Den stora vagnen tuggade i sig milen på nolltid. Hon var mitt i en småfräck schlager ur Ranbos senaste nyårsrevy då hon svängde in genom grinden där hemma och stannade utanför garaget. Mamma satt på huk och luckrade upp jorden i rabatten runt plaskdammen. Att påta i trädgården var ett av hennes stora intressen. Typiskt för Kajsa Berggren att ha hunnit sno upp håret på rullar innan hon gick ut! Då hon drog av sig sina jordiga jeans och trädgårdshandskar gjorde hon sig återigen så prydlig och chic, för Knut kunde när som helst komma hem med någon affärsbekant. Fattas bara att hon inte skulle hålla takten med sin mans framgångar! Frysboxen var alltid laddad, så hon kunde när som helst bjuda på en god måltid. Och själv höll hon figuren i trim med skidåkning och husmorsgymnastik. Då hon hörde bilen rätade hon på sig och sprang bort mot garaget och slog armarna om Tina. Klädd så här i skor utan klackar var hon ett halvt huvud mindre än sin egen dotter. Men så var Tina sin far upp i dagen också! Lång och blond.

— Hej, min stumpa! Gud, vad jag har längtat efter dig, utbrast Kajsa. Men du kunde väl ha ringt och talat om när du skulle komma hem, så vi hade fått fira dig.

— Fira! Det får ni allt vänta med tills jag får meddelande om att jag kommer in.

— Hur tror du att det har gått?

— Skapligt. Tina lyfte ut sin resväska ur bilen. Just när hon slog igen dörren kastade hon en blick på sin mor. Vad är det med dig? utbrast hon. Vad skrattar du åt? Har du vunnit högsta vinsten?

— Nej, inte precis. Men nånting ditåt. Kom in, får du se vad som kom med posten i dag. Synd att jag inte hann få tag på dig medan du var kvar i Stockholm. Jag ringde, men då hade du just åkt. Hon kilade i väg längs den stenlagda gången mot boningshuset.

Tina tog väskan och följde efter. — Mamma! Har jag redan fått meddelande från elevskolan? frågade hon ivrigt.

— Nej, det är nånting helt annat, svarade hennes mor över axeln. Men jag säjer ingenting.

Hon skyndade in genom köksingången. Men Tina fortsatte bort till stora trappan. Genast hon tog i dörrhandtaget hördes ett vilt glädjeskall där inifrån. Bonso, den lilla silvergrå pudeln hon fått i julklapp, kom rusande över de heltäckande mattorna. Hon satte sig på huk för att han skulle kunna hoppa upp i knäet på henne.

— Jag har dig att längta efter också, sa hon förebrående. Men den tiden, den sorgen. Vi har hela sommaren på oss.

Hunden slutade att skälla. Men för den skull var det inte tyst i huset. Från köket strömmade musik ur transistorradion, och i källaren övade hennes bror Bertil på saxofon.

— Hej! ropade hon. Du börjar låta riktigt skapligt. Tänk den dag man blir kompad av sin egen brorsa!

Bertil lade ner saxofonen.

— Innan vi kan kallas för orkester så står du på en scen och jamsar Shakespeare, sa han moloket. Förresten kanske du fastnar för en spanjor när du kommer till Mallorca. Det vore väl likt.

Tina spärrade upp ögonen.

— Spanjor? Vad pratar du om? Ska vi fara till Mallorca?

I detsamma hördes Kajsas röst däruppifrån hallen.

— Kom nu ungar, så får ni kaffe.

— Tack vi kommer, ropade Tina. Vad var det du sa om Mallorca? frågade hon på väg uppför källartrappan.

— Äsch, det var inget, svarade han avvisande.

— Vad dum du är! utbrast Tina förtrytsamt. Du kan väl tala om…

Men Bertil grymtade bara något obegripligt. Just då Tina gick in genom den vida öppningen mellan hallen och vardagsrummet slog det henne att vyn genom fönsterväggen var som en väldig cinemascopebild i färg med blå himmel och vita moln, smaragdgröna sluttningar ner mot en mäktig blå älv och blankvita björkstammar med yviga kronor. Skönt att man kunde sitta på terrassen…

Då hon kom ut tog hennes mor upp ett brunt kuvert från kaffebrickan och räckte henne det.

— Grattis! sade hon leende. Du vann tävlingen som du fick för dig att delta i för några månader sen. De ringde i förmiddags från den där tidningen, så det var därför jag försökte få tag på dig medan du var kvar i Stockholm. Din tur förnekar dig aldrig! Plitar du ihop lite recept och skickar in, så vips vinner du en tjusig resa.

Tina slet upp kuvertet. Bokstäverna började dansa inför ögonen på henne medan hon läste. Vilket älskvärt brev! Redaktionen för veckotidningen Eva hade det stora nöjet meddela att fröken Kristina Berggren vunnit första pris, en resa till Mallorca, för sitt förslag till den roligaste kalorifattigaste TV-supén. I slutet av brevet ombads hon snarast möjligt sätta sig i förbindelse med fru Elisabet Uttermark och dessutom skicka in ett foto, som skulle publiceras samtidigt med avslöjandet av vem som vunnit tävlingen.

Bertil bet en stor bit av ett frasigt wienerbröd.

— Löjan! Vinna en pristävling om mat, du som inte kan koka jolpäron ens!

— Tina kan visst laga mat, bara hon vill, kommenterade Kajsa. Förresten har du ärligen förtjänat en resa.

Knut Berggren steg just ut på terrassen. Bakom honom skymtade en mansperson till.

— Kom ut du, Evert! Passa på att plåta innan solen går i moln. Pressen är dig i hälarna, Tina. Han vände sig mot Bertil. Stick ut i köket och hämta ett par koppar till! En sån här vacker vårdag måste man unna sig en extra kafferast.

Bertil krånglade sig upp på sina långa gängliga ben. På väg in kastade han en retsam blick på Tina.

— Linslus! utbrast han med känsla.

Evert Nilsson skakade hand med Tina. Han var ovanligt snygg i dag. Det bruna skägget var nytrimmat, och den höghalsade polotröjan klädde honom. Och det fanns faktiskt spår av pressveck på de ljusa byxorna. En spegelreflexkamera dinglade i läderrem från hans hand. Han var platsredaktör i Falun och uppenbarade sig överallt där det hände någonting.

— Hej! Jag hörde att du har vunnit en resa. Du tillåter väl att jag skriver en stump om dig? sade han i det han slog sig ned i en av bambustolarna.

— Jadå, om du tycker att det är värt besväret, skrattade Tina. Till Mallorca far var och varannan människa…

— Ja, men de får betala själva, svarade Evert. Artiklar om vinster slår alltid, vare sig det gäller bingo eller penninglotteriet.

Morgonen därpå klapprade Tina i väg ut till brevlådan i trätofflor och pyjamas. Det var alltid spännande att bli avbildad i tidningen. Förut hade det skett i samband med revyer och teaterföreställningar, och då hade hon alltid varit klädd i någon rollkostym. Men den här gången var hon alldeles sig själv. Sannerligen var det inte en riktigt lång artikel! Och hunden var med på fotot. Bonso får en avskedskram. Matte vinner resa! Och sen en massa om Ranbos revystjärna, att hon klarat studenten och prövat in vid Dramaten och att hon nu gladde sig åt den oväntade resan.

Hon vek ihop tidningen och sprang in. Oväntad var sannerligen rätta ordet. Hon kunde inte fatta att hon verkligen skulle i väg! Det kändes plötsligt gruvsamt att hon skulle ut på långresa alldeles ensam.

Det var medan hon talade med fru Uttermark på Eva som resan började få förankring i verkligheten. Det vore bra om hon kunde fara redan nästa vecka. Redaktionen hade gjort preliminär bokning, och det var svårt att ändra, ty alla plan var fulltecknade. Det började pirra i Tina av spänning. Det var en hel del hon behövde ordna. För att få någon början tog hon fram ett par bomullsklänningar och en soldräkt. Men vart hade hennes bikinis tagit vägen? Hon sökte i lådor och på hyllor men de fanns ingenstans. Kunde mamma ha lagt dem någonstans?

Tina sprang nedför trappan. Mamma påtade förstås i trädgården i dag också.

Men då Tina kom utanför dörren hejdade hon sig. Kajsa stod vid grinden ut mot vägen och pratade med Vargens Lars. Naturligtvis måste det där gubbtrollet