Den otäcka sanningen

By Carina Fjellström

Det är fullt upp på jobbet för Carina. I klädbutiken "Connies" har ägaren Jenny svårt att koncentrera sig och göra ett bra jobb sen maken Rickard åkte i fängelse efter inblandning i en knarkhärva.Nu är Rickard på väg att bli frisläppt i förtid. Antingen Carina eller Jenny kommer behöva sägas upp. Det blir Carina. Vad ska hon nu göra? Sjutton år gammal och på sabbatsår mellan högstadiet och gymnasiet. Jobbet hade gett henne stabilitet i en annars så flyktig tillvaro.Livet är bra svårt ibland, tänker Carina. Följer Carina Fjellströms liv i småstaden i Malmhammar, med kompisar och jobb på en lokal modebotique.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 26, 2022
• ISBN: 9788728405901

Book preview

Carina Fjellström

Den otäcka sanningen

SAGA Kids

Den otäcka sanningen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1983, 2022 Carina Fjellström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405901

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Nog för att Connie Elvefors hade sagt och gjort underliga saker hela veckan, men nu tog hon priset. Med irriterad min slängde hon nämligen sina bilnycklar tvärs över disken och sa:

— Carina, stick iväg och hämta kartongerna från Tyskland på Bilcentralen. Jag måste försvinna på en stund.

Och så försvann hon mycket riktigt ut.

Jenny såg min häpna min och började gapskratta.

— Du skulle se dej själv nu, sa hon. Snacka om att tappa hakan.

— Vad är det med henne? undrade jag och såg genom skyltfönstret hur lilla, blonda, runda Connie korsade Stora torget i Malmhammar och försvann runt hörnet upp mot Bergsgatan.

Jag är bara sjutton år, och det vet Connie mycket väl. Inte kan jag köra bil heller, och även om jag kunde skulle jag inte göra det utan körkort.

Det var inte bara vi som drabbats av Connies underliga beteende, också kunderna hade reagerat. Flera av boutiquens stamkunder hängde tillbaka plagg, som de verkade ha bestämt sig för, sedan Connie kommit med konstiga frågor och påståenden. Hispig hade Connie alltid varit, men det här …

— Ring Tomas och be honom hämta kartongerna, föreslog Jenny.

Min pojkvän Tomas brukar hjälpa till när det är körigt. Men nu visste jag att han inte kunde. För det första hade han sålt sin mäktiga gamla Chevrolet Impala, och för det andra gick han i plugget. Folkhögskola tycktes vara precis rätta medicinen för en slarver som Tomas.

Det var dåligt med kunder, trots att fredagseftermiddagen brukar vara vår bästa dag. Så Jenny kokade kaffe och vi fikade med dörren öppen ut mot butiken. Jenny, som är ett år yngre än jag, jobbar också som biträde här på »Connies».

— Tittar hon skuldmedvetet på dej också? undrade jag. Som om hon med flit har betalat för lite i lön och misstänker att du fått reda på det?

Jenny ryckte på axlarna. Naturligtvis hade hon märkt förändringen, men hon tog den inte så allvarligt. »Alla människor har rätt att ha sina perioder», det var hennes filosofi. Och som vårdare av en alkoholiserad far kanske man måste ha den inställningen. Jenny Ivarsson och hennes pappa Sture bodde nämligen ihop. Han fick visserligen sjukpenning, men den räckte inte långt, och jag råkade veta att Jenny sällan fick pengar över. Men hon var tuff och ingen kunde sätta sig på henne.

— Det var nog bara jobbigt för Connie att prata med Rickard i helgen, trodde hon. Du vet ju hur hårt hon tar det varje gång hon måste besöka honom i fängelset.

Jenny hade förstås rätt. Som vanligt.

Så det var bara att be Bilcentralen köra ut kartongerna till oss. Connie skulle förstås bli sur för att vi slösade med pengar i onödan, men det kunde inte hjälpas. Vi hade bokat en annons i Malmhammars-Kuriren på lördagen, och fanns inte plaggen inne när kunderna frågade efter dem kunde vi känna oss blåsta på framtida besök.

Connies och Rickards förhållande var egentligen ganska tragiskt. Världens gulligaste och gladaste tjej gick på den ena smällen efter den andra, men varje gång förlät hon Rickard. Och så kom den slutgiltiga kraschen då Rickard avslöjades som medhjälpare i en knarkhärva. Om jag varit Connie skulle jag ha blivit glad att slippa Rickard, men inte hon inte. Så snart han fick ta emot besök var hon där med sina paket och kartonger och cigarretter och kaffeburkar. Det är kärlek det. På gott och ont.

Bilcentralen hade ingen bil att skicka så sent på fredagen. Om vi ville ha våra plagg fick vi vackert komma och hämta dem själva. »Omedelbart! Vi stänger nämligen kvart i fyra på fredagarna.»

Novembervindarna var inte lämpliga för cykelturer, och jag hade inte den ringaste lust att riskera livhanken i frosthalkan.

— Petra då? föreslog Jenny. Kan inte hon ta ledigt en halvtimme och köra dej i sin bil?

— Bil och bil, sa jag.

Petras eldröda lilla Fiat Rinaldo var helt opålitlig, dessutom så minimal att stora Petra och lilla jag tog upp det mesta av utrymmet.

Men jag ringde ändå.

— Man har väl takräcke, skrattade Petra i telefon. Klart jag ställer upp.

Så jag slängde på mig mammas avlagda mockajacka, tryckte ner en stickad mössa över mina mörka lockar och sprang till Malmhammars-Kurirens parkeringsplats på Bergsgatan. Där kom Petra lufsande i sin slitna gamla duffel. Den fantastiska lockfrisyren stod åt alla håll, och inte ens nordvinden kunde göra något åt hennes goda humör.

Petra var bra, hon ställde alltid upp. Nu snirklade hon sig ut från parkeringen, tvingade en taxichaufför att ställa sig på bromsen men kastade slängkyssar åt honom.

— Kommer han hit får han en riktig puss, skrattade Petra. Om du visste hur fint jag mår just nu. Ingen på hela tidningen tål mej när jag är på bra humör. De säger att det inte kan vara nyttigt att se ut som jag och ändå vara glad. Då steppar jag lite och visar min senaste artikel i Kuriren. De hatar mej för att jag får in allt jag skriver. Är det inte underbart, så säg?

— Du är inte klok, stönade jag och kurade ihop mig. Ta det lugnt, är du hygglig. Det är glashalt.

— Inte då!

Petra provade bromsen och Rinaldo snurrade runt ett helt varv innan hon fick stopp mot trottoarkanten.

— Det är halt, konstaterade hon lugnt. Bäst att du tar det lite lugnt, Rinaldo.

Bilcentralen hade sina magasinsbyggnader och garage vid järnvägsstationen bortom hotellet. Just när vi puttrade in genom grindarna tänkte en karl i blåställ låsa och gå hem för dagen.

— Vilken tur vi har! hojtade Petra och körde fram till lastkajen.

Rinaldo såg underlig ut med alla kartongerna på taket. Vi surrade fast dem ordentligt, och Petra lovade att inte tala om för polisen att lagerförmannen hjälpt till att lasta, om vi blev stoppade.

— Har du hört att Rickard kommer ut förresten? sa Petra helt apropå när vi var på väg tillbaka till »Connies».

— Men det är bara november! sa jag förvånat. Tidigast i januari stod det ju i tidningen.

— Tro inte allt som står i Kuriren, skojade Petra. Åtminstone inte om jag har skrivit det. Allvarligt talat, Rickard Elvefors advokat har skaffat fram en massa »förmildrande omständigheter». Stackars lille Rickard blev lurad av dom stora farbröderna. Det var inte alls hans mening att vara med om nåt så fult som narkotikasmuggling.

— Du, säg ingenting ont om Rickard så Connie hör det, bad jag.

Plötsligt började jag förstå varför Connie inte varit sig själv på sista tiden. Rickard skulle bli fri, men vem skulle vilja anställa en sådan som han? Alltså måste Rickard arbeta i boutiquen tills vidare, och det betydde att antingen jag eller Jenny eller båda två måste gå. Och Connie hade inte vågat tala om det.

— Fan också! sa jag och slog handen i instrumentbrädan.

— Akta Rinaldo, tyckte Petra. Vad är det?

Jag berättade och Petra höll med mig. Det verkade logiskt att Connie skulle handla så.

— Hur gör du då? sa Petra deltagande och gasade på nerför Kungsgatan för att hinna svänga till vänster in på Stora torget före en buss.

Ja, vad skulle jag ta mig till? Efter nian hade jag inte haft någon lust att fortsätta direkt i gymnasiet. Planerna på ett sabbatsår hade gjort mina föräldrar mycket tveksamma, men när jag fick jobb på »Connies» lugnade de sig. Om jag nu måste sluta skulle tjatet börja igen. Det finns inga jobb i Malmhammar, särskilt inte nu när vapenfabriken också har börjat avskeda för första gången på femtio år. Och inte kunde jag hoppa in i första gymnasieklassen heller när nästan tre månader hade gått.

— Det fixar sej, trodde optimisten bakom ratten.

För henne, ja. Hon med sin otroliga förmåga att prata sig in överallt. Efter att ha skällt ut högste