Jakten

By Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker and Jonas Malmsjö

En intensiv jakt på seriemördaren är igång. Problemet som plågat December en tid är äntligen på väg att lösas, men till ett högt pris. Kims liv är i fara och John gör desperata försök att rädda henne. Samtidigt hittar han ett spår av sin son Mattias. Kanske finns han närmare än vad John har trott.

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 8, 2023
• ISBN: 9789180006347

Book preview

Döden i December

Del 9

JAKTEN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-634-7

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore ett lik

skulle det vara vackert men fullt av krälande maskar."

René Hoffmann

1

Fucking Frank!

John förbannar sig själv för att han inte hittade latexhandsken tidigare. Det hade räddat liv och nu råder det inga tvivel. Han borde berätta för Mona att han schabblade men har inte gjort det än. Just nu är allt fokus på Frank. Att ta fast den jäveln.

Stämningen är besviken, ilsken och uppgiven på polisstationen. Ingen hade kunnat tro att en polis är Döden i December.

Jag har pratat med åklagaren och alla utom Jimmy ska åka upp till campingen och gripa Frank. Helst under så lugna former som möjligt. Han är ledig idag, men vi får ändå vara försiktiga. Hans vapen ligger inte i skåpet på stationen och vi måste utgå från att han inte kommer att följa med frivilligt, säger Mona.

Är vi verkligen säkra på att det är Frank? undrar Axel och skakar på huvudet. Jag menar, det … är Frank.

Så säkra vi kan vara. Vi har DNA från ett av offren och hans fingeravtryck på samma handske, så just nu handlar det om att gripa honom, få in honom på förhör och reda ut vad det är som har hänt. Milisen har hjälpt oss med att spärra av de två huvudvägarna in och ut ur December. Försöker han sticka så tar vi honom.

Milisen? säger Juliette. De är väl för fan inga poliser.

Nej, verkligen inte, fast vi behöver vara fyra som åker upp till Frank. Jag har kallat på förstärkning från Umeå, men det kan ta ett tag innan de kan frigöra resurser. Ni vet hur det ser ut överallt. Och jag har en känsla av att det är bråttom. Jag kollade snabbt på Franks schema, och de flesta gånger det skett ett mord har han varit antingen sjukskriven eller ledig. Dessutom borde han inte ha fått hennes blod på sin handske, eftersom han inte var på den brottsplatsen.

Och Leonardo Ricci? John sitter framåtlutad, gnuggar tinningarna och hoppas fortfarande att det inte ska vara Frank. Att allt bara är ett missförstånd. Frank var iskall när han pratade med honom i morse och magkänslan brukar inte ha fel. Allting pekar på Frank, men Leonardo Ricci kan förstås ändå vara inblandad på något sätt.

Vi har fått en husrannsakan för hans bil men inte hans bostad. Inte förrän vi hittar nånting mer konkret. Men för säkerhets skull, var extra försiktiga. Ifall vi har att göra med två gärningsmän som samarbetar kan det bli … stökigt. Särskilt med tanke på att Frank är polis och därmed tränad i både närstrid och vapenanvändning. Det märks på Mona att hon är tagen av situationen. Tror knappt själv på det hon står och säger. Att det verkligen kan vara sant. Att det var en av dem hela tiden. Riktigt stökigt kan det bli, avslutar hon.

Stökigt, tänker John. Allt i December är stökigt.

Okej, då kör vi, men ingen stress. Vi åker inte samtidigt. Mediebilarna finns utanför och jag vill inte att de ska förstå att det är en massiv utryckning.

Massiv … med fyra poliser, säger Axel.

Ingen skrattar.

Jag och Juliette åker först och väntar på er utanför stan. Åk om tio minuter. Mona nickar mot dem och John har nog aldrig sett henne så allvarlig. Kanske inte så konstigt. Det var hon som anställde en seriemördare.

Jag fattar det inte, säger Axel när de två kollegorna gått ut till den ena bilen. Frank, liksom. Det svagbegåvade sektmongot. Mesen. Kan det verkligen stämma?

Jag håller med dig. Jag såg det aldrig komma.

Gjorde nån det?

John vill säga att han kunde ha gjort det långt tidigare. Om han bara hade rotat i papperskorgen som bibliotekarien Sylvester kom in med direkt.

Vad gör vi om han börjar skjuta? Axel drar sin Sig Sauer ur hölstret, tar ut magasinet och stoppar in det igen.

Då skjuter vi tillbaka. Inom sig ser John djuren och barnen, alla de trasiga människorna som bor uppe på campingen, och grimaserar. Stökigt är bara förnamnet på allt som kan gå fel med det här gripandet.

Han måste ha fel i huvudet. Vem fan blir ens seriemördare?

Jag vet inte, Axel. Vi vet för lite som det är nu. Det kan vara den här Leonardo som har planterat allting. Fatta att jag var där i morse. Jag tog till och med bilder på hans suv.

Hur var Frank?

Han var … Frank. Tystlåten men ändå inte. Normal. Inte det minsta nervös, snarare lite bortkommen som vanligt, och han hade en fullt rimlig förklaring till latexhandsken. Men samtidigt … Jag tvivlar på att han hjälpte en död kvinna som trillat. Säger analysen att det är Somkiats blod så är det.

Kom, vi drar. Axel drar på sig mössan och vinkar till Jimmy, som sitter med Bulten mellan benen och ser ut som om han är på väg att strokea ur på allt som han fått höra den senaste halvtimmen.

De går lugnt ut genom porten och får pälsklädda mikrofoner i ansiktet medan snöfallet gör sitt bästa för att täcka dem. Tusen frågor, och Axel mumlar att de är gamar och horungar som lever på andras misär. John svarar på en fråga om vart de ska: de ska äta.

På vägen mot campingen sitter de tysta med tankar som far omkring i skallen som fulla humlor.

John hoppas verkligen att det här kommer gå lugnt till. Men vad är oddsen för det, tänker han och kollar så att pistolen är ordentligt laddad.

2

Varför gör du så här mot mig?

Frank är nervös och trampar fram och tillbaka i husbilen. Slänger blickar upp mot taket. Han skulle ta hand om Victoria idag men nu är han osäker. De har hans fingeravtryck på en blodig handske och han försöker komma ihåg hur den kan ha hamnat där den hittades.

Han måste ha tappat den när han sprang. Sedan har förmodligen någon engagerad samhällsmedborgare tagit upp den från trottoaren och slängt den i en papperskorg. Ett misstag som förstörde allt. Dessutom tog John bilder av Leonardos bil i morse. Det kommer inte ta lång tid innan de hittar DNA även i den.

Jag borde ha skjutit den jävla John när han var här.

Har du övergivit mig? frågar han och tittar ut på campingen och mot Leonardos bil.

John verkade tro på honom. Köpte hans historia utan att pressa honom, vilket betyder att den stackars kvinnans DNA-matchning inte är klar än. Hur lång tid brukar det ta? Ett par veckor? Några dagar?

Han kan inte vara säker på något längre. Han visste att de till slut skulle hitta honom, men inte nu. Inte när han har så många kvar att förlösa.

Han har haft på sin rakelenhet sedan John var här. Inte ett ord har sagts om Frank i radion, inte direkt något annat heller, vilket i sig inte är jättekonstigt men … ändå är det just det. Det kan knappast ha varit helt händelselöst i December under de här timmarna. Det händer alltid något.

Men svara mig, säger han och hatar den gnälliga tonen som hans röst får, men det kommer inget svar.

Han tittar på Leonardos bil. Samma däckmönster är det många som har, men tänk om de vet att det är just den. De kanske misstänker Leonardo, och i så fall borde det vara lugnt, men han kan inte vara säker.

Varför gör du så här mot mig? undrar han igen.

Frank tar ett beslut. Han kan inte stanna kvar här längre, det är för osäkert. Han måste dra och hoppas att de inte kommer upp hit på ett par dagar, så att han ändå hinner göra det han ska. Eller så får han flytta till en annan ort. Ondska finns överallt och hans uppdrag är för viktigt. Han får inte sluta nu.

Frank tar fram en svart trunk av seglarduk och packar det nödvändigaste. Pistolen stoppar han ner först. Latexhandskar, kaustiksodan, vatten, bilden på Anna som han älskar, men … även hon måste dö till slut, och mamma så klart. För deras egen skull.

Då och då tittar han ut genom fönstret. Övertygad om att de kan komma när som helst. Han hatar John Wagner. Varför var han tvungen att komma till December?

Allt är hans jävla fel.

Frank har ingen aning om vart han ska ta vägen. Var han kan gömma sig tills han vet exakt vad han ska göra. Om han fortfarande har tid. Han kan alltid sjukskriva sig så länge.

Oavsett så kan jag inte stanna här.

Frank stänger väskan och ser sig omkring i husbilen, undrar om han någonsin kommer kunna återvända. Han tror inte det. Han borde städa den. Se till att det inte finns några som helst DNA-spår, trots att han vet att det i stort sett är omöjligt.

Han behöver bara några dagar till på sig. Avsluta allt. Sedan kan de få ta fast honom.

3

Kim blundar men kan knappt tänka i det vildsinta tjattret omkring sig. Eller i tjattret som pågår inuti henne, för den delen. I huvudet. I hjärtat. I magen. Det känns fan som om till och med fötterna tjafsar med varandra, för de klarar inte riktigt av att stå still. Hon skiftar tyngden från ena sidan till den andra och gräver in naglarna i handflatorna. Försöker tänka, men det går bara inte.

De är tillbaka i huset, i matrummet på undervåningen som har blivit omgjort till warroom av de här civilpatrullstomtarna. Helst skulle Kim ha velat stanna kvar på stationen. Hade så klart önskat att hon fått sitta med på genomgången, fått höra vilket beslut som Mona och de andra nu har fattat.

Det här är min utredning också.

Hon var den första som kopplade ihop allt till att det fanns en seriemördare i December, och nu känner hon sig surt utesluten just när allt ska nå sin kulmen. Men visst, på sätt och vis förstår hon. Civilpatrullen är just det – civil.

Dessutom hade de fel.

Vid bordet står Svante och Bettan och bråkar med varandra som två katter i en torktumlare. En kaffemugg har välts, ett papper rivits itu och båda ser helt galna ut.

Svante håller i ett utskrivet foto av Leonardo Riccis svarta suv och ser ut att vilja lappa till Bettan med det, medan Bettan håller en whiteboardpenna i varje hand som om de är ninjasvärd och hon gör sig redo att skära ut hans hjärta med dem. Båda skriker i mun på varandra, och ingen av dem lyssnar.

En av de andra två kvinnorna är inte här. Det gör Kim lite olustig till mods eftersom hon berättat om vad som kom fram på polisstationen om Frank. Det stod horder av journalister och väntade utanför stationen när hon lämnade den. Om kvinnan får för sig att snacka med dem, att läcka det som kom fram när forensikern från Umeå kom in och lamslog alla med informationen om DNA:t på latexhandsken, så finns det en stor risk att Frank får reda på att de är honom på spåren så fort det går ut i etern. Han är ju för