Projekt X

By Bengt Carlberg

Den tredje fristående delen i den nervkittlande serien om kriminalkommissarie Johan Fransson och hans kollegor vid Växjöpolisen.I närheten av det bildsköna naturreservatet Tinnerö, strax utanför Linköping, hittas en kvinnokropp av en förbipasserande hundägare. Två veckor tidigare hade den unga kvinnan anmälts spårlöst förvunnen.För att gå till botten med decennier av ouppklarade försvinnanden – 29 fall av försvunna kvinnor där brott misstänkts – tillsätter polisen en Cold Case-grupp, kallad Projekt X. Under ledning av Växjöpolisens Sofija Estvanic hoppas de kunna ge offren upprättelse och deras nära och kära något slags avslut. Gruppens första uppdrag blir att utreda två mystiska försvinnanden från den lilla tätorten Slöinge i Halland. Kriminalkommissarie Johan Fransson och hans kollega Sandra Faréus kallas in för att bistå med sin expertis i arbetet. Snart finner de samband mellan fallet av den mördade kvinnan i Tinnerö och försvinnandena i Slöinge. Fynden de gör försätter gruppen i direkt livsfara och utredningen intensifieras i den riskfyllda jakten på mördaren. Kommer Johan Fransson och Projekt X kunna ge offren upprättelse och hur långt är de villiga att gå för att fånga mördaren?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727055961

Book preview

Bengt Carlberg

Projekt X

SAGA Egmont

Projekt X

Omslagsfoto: Shutterstock, Unsplash & Pexels

Copyright ©2016, 2023 Bengt Carlberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055961

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Trafiken i Kalmarkrysset blev nu allt lugnare och flickan som i tidningarna skulle komma att kallas Anna, men som egentligen hette Marie, suckade där hon stod och blickade västerut på den stora fyrvägskorsningen med sina trafikljus. För tio minuter sedan hade trafiken varit tät, men hon hade förmodligen stått för nära korsningen, bilisterna hade inte hunnit stanna. Men nog trodde jag att jag skulle ha fått skjuts vid det härlaget, tänkte hon.

Hon hade lovat att vara hemma i Lessebo innan sex och nu var klockan mer än tjugo över fem. Jag måste få skjuts om max fem minuter, annars är det helkört. Farsan kommer att bli asförbannad.

Maries styvfar, Ingemar Nygren, blev ofta asförbannad. Oftare nu, när han sedan ett år tillbaka varit arbetslös på grund av misskötsel. På pappersbruket i Lessebo brukade man ha överseende med den rödbrusige mannen och hans dryckesvanor, men när hans dåliga umgänge med spriten i tur och ordning ledde till att en maskin stannade, att en annan maskin gick sönder och att en av Ingemars arbetskamrater blev skadad, tog företagsledningens tålamod slut. Han fick avsked, med ett par månadslöner i ryggsäcken. Sedan dess hade han supit. Hårt.

Marie gick ytterligare ett par minuter i den sköna kvällssolen, bort från korsningen och österut längs riksväg 25, samtidigt som hon tydligt visade tummen med sin utsträckta vänsterarm. Bil efter bil passerade och Marie började definitivt misströsta. Hon försjönk åter i tankar…

Det hade varit en hektisk dag med de sista proven innan studenten. Marie, som gick halvklassisk variant på Humanistisk linje, hade lätt för sig i skolan, men dagens filosofiprov hade definitivt inte varit lätt. Engelskprovet hade hon som vanligt klarat galant. Efter skolan hade hon skyndat till Fotofirman på Storgatan, där hon fixat sommarjobb. Nu var det onsdag och bara nio dagar kvar till studenten och hela hennes kropp pirrade av förväntan. Ägaren hade gått igenom kontraktet med henne, eftersom hon skulle börja på helgerna redan nästa vecka, och även visat henne en del grundläggande arbetsuppgifter. Hon hade genast fått stort förtroende för honom och kände att det skulle bli en bra sommar. Mötet drog dock ut på tiden och hon hade missat sin buss med några minuter.

Jaja, hade hon tänkt. Vad gör det? Första steget. Första steget mot självständighet. Först sommarjobba, sen ett riktigt jobb och sen en egen lägenhet i stan. Nä, förresten, körkort först. Inga fler vuxna som bara la sig i, inga föräldrar som tjatade, egna pengar.

Marie lät tankarna irra iväg ordentligt och det var först efter ett par minuter hon märkte att hon passerat infarten mot Åbo idrottsplats och att hon nu definitivt lämnat staden. Jag borde ringt från skolan, tänkte hon. Då kunde farsan hämtat i alla fall… Eller ska jag vända? När går nästa buss, förresten? Ska jag bara vänta här? Hon avbröts mitt i dessa tankar av en mörkröd liten lastbil som gjorde en snabb inbromsning snett framför henne. Hon skymtade ett T och ett H samt Snickerier i vita bokstäver på sidan av fordonet.

– Vart är du på väg? undrade föraren med vänlig röst, samtidigt som denne slog upp dörren. Hon såg en grov näve på dörrhandtaget.

– Lessebo, sa Marie, men allt åt rätt håll skulle hjälpa.

– Hoppa in, sa föraren, jag ska till Kalmar.

Marie äntrade passagerarsätet, och sköt en relativt stor träfiberplatta mot föraren för att få plats. Hon satte på sig bilbältet och rättade till sin kjol. Hon försökte studera föraren i ögonvrån, men den stora träplattan gjorde att hon endast kunde se några detaljer. Kraftfull högerhand, mycket markerat käkparti, ögonen syntes inte. Gubbig frisyr, åtminstone luggen, inget skägg, men svårbestämd ålder. Han var förmodligen kort, men han såg vältränad ut, åtminstone om man utgick från höger underarm som egentligen var det enda som syntes tydligt.

– Jag måste bara stanna till på ett ställe och lämna lite virke. Det tar bara fem minuter. Är det okej?

Marie nickade och sjönk ner lite i sätet. Den intensiva dagen tog nu ut sin rätt och hon kände sig dåsig. Det var inte förrän det guppade till som hon insåg att de lämnat landsvägen och nu var på en liten byväg. Han bromsade in relativt häftigt och Marie tyckte det var konstigt att lägga av virke mitt i ingenstans.

– Vi är framme, sa föraren. Ska bara lämpa av lite tryckimpregnerat, sen fortsätter vi.

Han öppnade förardörren och klev ut ur bilen. Marie hörde hur han öppnade bakdörren och rumsterade om i några sekunder. Metall mot metall. Det blev tyst och i nästa ögonblick slet han upp hennes dörr. Något glimmade till i hans ena hand.

Två saker hann hon tänka under den korta tid hon hade kvar i livet: Det ena var att han mycket riktigt var kort, det andra att alla hennes framtidsplaner nu för evigt skulle raderas.

Hennes korta skri studsade mellan träden i någon sekund, inte mer.

Ett

– Du måste hjälpa mig med huset, sa Axel Fransson. Torparn är död nu.

Denna enkla begäran, kombinerat med detta kärnfulla påstående, ställde på en tiondels sekund hela Johans värld på ända. Axel Fransson, tidigare åkeriägare och Johans far, brukade ha denna inverkan på sin son och inom Johan virvlade tankar på otillräcklighet och en hel barndom fylld av brist på respekt och kärlek. Fadern, kraftkarlen som aldrig klagade, som alltid hjälpte till och som alldeles uppenbart inte tyckte att den äldsta sonen var av rätta virket.

Och tänka sig, tänkte Johan, alldeles innan det här telefonsamtalet var man lycklig som allra helst.

Ella och han själv hade varit på Grand Budapest Hotel och njutit av Wes Andersons magi och Ralph Fiennes skådespelarkonst i skön symbios. Vid Johans vardagsrumsbord i trerummaren på Liedbergsgatan hade de sedan delat sina intryck av filmen och de var rörande överens om att mästerregissören hade gjort det igen, även om Ella tyckte att Moonrise Kingdom var ett strå vassare.

Johan var högt uppe i det blå, telefonen ringde och verkligheten, i form av en tvåtons cementklump, trillade rakt ner i Johans knä.

Ella iakttog fascinerat hur Johans ansiktsuttryck gick från renaste eufori till rynkad panna på mindre än en sekund. Hon tecknade att hon gick till köket för att lämna Johan i fred.

Johan harklade sig och sedan, i ett försök att slingra sig, sa han:

– Har du pratat med Erik?

Johans lillebror Erik hade tagit över faderns firma för tio år sedan, i samband med att Axel Fransson fått en allvarlig hjärtinfarkt. Brodern hade flyttat firmans kontor till sitt hus i Åryd, sagt upp sig från sitt arbete på Åkericentralen och tagit över familjeföretaget.

– Har inte Erik möjlighet att hjälp dig? Han bor ju där ute, fortsatte Johan.

– Erik är i Östergötland den här veckan. Det fattar du väl för fan att jag bad honom först!

– Har du ingen annan du kan be? Det kanske inte ser så bra ut att en kriminalinspektör städar hos en dömd mördare…

– Torparn var lika lite en mördare som du och jag, sa Axel Fransson korthugget. Dessutom var han min bästa vän i mer än nästan sjuttio år, så lite respekt kanske kunde vara på sin plats. Vi ses vid huset klockan åtta på lördag morgon. Axel Fransson avslutade samtalet.

Ella kom ut ur köket med två koppar nybryggt kaffe.

– Problem? undrade hon samtidigt som hon satte sig.

– Inte mer än vanligt, suckade Johan. Pappa vill att jag hjälper honom att röja ut i ett dödsbo nu på lördag.

– Och? sa Ella undrande.

– Det är inte så enkelt. Johan såg urskuldande ut. Karl-Ivar Torph var pappas allra bästa vän och en mycket uppskattad person i vår familj. Men han var också en person som kallblodigt mördade en ung flicka och avtjänade tolv års fängelse för mord. Du kan ju ana vad media skulle gotta sig om en kriminalinspektör skulle rensa ut en mördares hus.

– Ah, sa Ella avfärdande. Du har väl aldrig brytt dig om vad media skrivit? Berätta vad det är istället.

Hon ser rakt igenom mig, tänkte Johan. Som en tunn skuggfigur. Och ändå finns det inget skrämmande i att någon känner mig utan och innan, snarare lugnt och tryggt.

– Ja, sa Johan lite trevande, det är ju pappa … och jag.

– Bara det faktum att du kallar honom pappa utan någon större hjärtlighet säger en del om er relation tycker jag.

Ella anlade den där halvprovokativa minen hon var expert på.

– Kanske det, sa Johan, nu mer samlat. I alla fall har jag under hela mitt vuxna liv försökt få en bra relation till min pappa. Jag har hjälpt honom med huset, när farmor blev sjuk hjälpte jag honom mycket och jag har alltid skjutsat honom och min mamma överallt Ändå räcker inte det. Han drog efter andan innan han fortsatte: Han avskydde att jag blev polis, tyckte inte det var ett riktigt jobb och missade aldrig ett tillfälle att klaga, för alla som ville lyssna, på mitt yrkesval.

– Och hur reagerade du på det?

– Vad tror du? sa Johan, mer hetsigt än han avsett. Jag tröttnade på tjatet, så klart, undvek honom istället. Ja, men sen när han fick sin infarkt blev det ju ännu värre.

– Hur menar du? undrade Ella.

– Då tjatade både lillbrorsan och pappa på mig, att jag skulle säga upp mig och ta över åkeriet. Vad fan visste jag om lastbilar eller att driva eget?

I den yviga gest som följde på Johans retoriska fråga, råkade Johans kaffekopp slås ut på bordet. Ella och Johan lyckades med gemensamma ansträngningar minimera konsekvenserna.

– Och din bror?

– Han var på mig i ett, tyckte att jag svek pappa och familjen, eftersom jag var äldst. På honom låter det fortfarande som om han gjort en jättelik uppoffring. Men snälla nån, han jobbade ju som lastbilschaffis redan…

– Han kanske trivdes med att vara anställd? Det måste ju vara tufft att driva eget?

– Jo, det förstås, sa Johan. Men ändå…

– Jag är kluven till det här med föräldrar, sa Ella sedan. Å ena sidan tror jag inte att man kan göra sina föräldrar riktigt besvikna, förutsatt att man inte blir kriminell eller något sådant, förstås. Å andra sidan tror jag inte att man kan göra dom helnöjda heller. Det ingår liksom i livet. Vi är ju föräldrar själva och man hoppas ju bara att ens barn ska bli lyckliga med vad dom än företar sig, eller hur?

– Javisst, sa Johan. Det är du och jag. Men du känner inte Axel Fransson.

Två

Johan travade in på sin arbetsplats strax efter åtta på fredagsmorgonen. Den jättelika byggnaden, som inrymde både Polismyndigheten, Kriminalvården och Åklagarmyndigheten, tronade majestätiskt på Oxtorget och blickade ut över västra delen av Växjö Centrum.

Han hälsade på de kollegor han mötte, tog en kopp kaffe i cafeterian och startade sin dator. Efter någon minut kunde han så öppna sin kalender och konstatera att dagen innehöll två möten; ett informationsmöte i Rikskrims regi samt ett eftermiddagsmöte gällande det kommande torgmötet från Svenskarnas Parti.

Johan kände sig förunderligt splittrad. Det var inte bara den fantastiska film som Ella och han själv njutit av kvällen innan, även om en del scener definitivt satte Johans redan livliga fantasi i svang. Nej, där fanns också telefonsamtalet från fadern, ett samtal som satt sig likt en fästing i Johans medvetande.

Jag vill ju inte, ska det vara så svårt att förstå? Jag känner mig alltid värdelös och misslyckad när jag träffar min pappa och han vet om det och utnyttjar det. Ska jag ringa återbud? Nä, den tillfredsställelsen unnar jag honom inte.

Johan suckade och satte händerna bakom nacken.

I samma ögonblick stod Sofija Estvanic, Johans närmaste kollega, på tröskeln och såg lurig ut.

– Såå, en annan har ju avancerat. Hon inväntade Johans reaktion.

– Va, berätta!

– Inte än, min käre kollega, sa Estvanic med överdrivet högtravande röst. Inte än. Men jag kan i alla fall avslöja så mycket att jag från och med idag inte enbart är anställd som myndighetens officiella kuttersmycke. Hon härmade sedan den debila uppsyn som så många unga kvinnor använde på sina otaliga selfies.

Johan kvävde ett skratt.

– Jaha, men är inte själva definitionen av ett kuttersmycke obeskrivlig skönhet, en skönhet man inte kan sluta beundra? Ungefär som San… Johans utläggning avbröts av ett hopknycklat kuvert som med full kraft träffade hans kind.

– Farfar, sa Estvanic, jag har ögonen på dig. Hon pekade med låtsat allvar på Johan.

Johan tittade i snabb takt igenom sina mejl – inget akut – och återgick sedan till att försöka analysera vilken av Wes Andersons filmer som egentligen var främst.

Detta enorma slöseri med skattebetalarnas pengar avbröts dock abrupt av Lars Tjelvander, en annan av Johans närmaste kollegor, som stack in huvudet på Johans kontor och enkelt förkunnade:

– Möte. Nu.

På podiet i den stora samlingssalen satt länspolismästare Haldor Svensson och dennes skugga, polisöverintendenten Lisa Pettersson. Till höger om Svensson satt kommissarie Sund, Johans chef och mentor. I mitten tronade rikskriminalens biträdande chef Martin Hansson och Estvanic. Skaran fullbordades av Frida Holm, en polis från Skåne som Johan och Estvanic haft det stora nöjet att samarbeta med tidigare.

Många högdjur, tänkte Johan. Det här blir spännande.

– Så, timmen är slagen, sa Haldor Svensson. Innan jag lämnar över ordet till Rikskrim och Martin Hansson, vill jag passa på att tacka er för det gångna årets hårda arbete. Inom alla mätbara områden har vi kraftigt förbättrat vår uppklarningsprocent, inte minst inom stöld och villainbrott. Dessa förbättrade resultat hade inte varit möjliga utan förbättrade metoder rent kvalitetsmässigt, goda prioriteringar i form av riktade insatser, ny, anpassad teknik och, framför allt, jäkligt hårt arbete. Jag behöver väl inte påpeka att alla större medier hade detta som huvudnyhet i förra veckan. Så, från alla i ledningen, stort tack!

En kort applåd följde.

Hansson satte på sig sin mygga och tog till orda.

– Jag vill, liksom Halvar, tacka er för ett mycket framgångsrikt arbete det senaste året. Detta arbete och förbättrade metoder har också lett till att vår myndighet för första gången på mycket, mycket länge kan snegla åt arbetsuppgifter som legat i träda i många, många år.

Hansson satte på projektorn med hjälp av den lilla fjärrkontrollen han höll i sin hand. Ett lätt svirrande ljud hördes och projektionsduken fylldes av bilder föreställande unga kvinnor. Ett lätt sorl hördes i salen.

– Tjugonio kvinnor, fortsatte Hansson. Tjugonio kvinnor, i åldrarna femton till fyrtio, spårlöst försvunna under åren 1984 till 2013. Samtliga senast sedda i södra Sverige, från Ystad i syd, Falkenberg i väst, Jönköping i nord, Oskarshamn i öst. Ingen av dessa kvinnor har setts i utlandet, ingen har hittats avliden. Spårlöst försvunna. Det är inget som pekar på att någon av kvinnorna självmant valt att försvinna. Vi tror därför att samtliga dessa kvinnor har utsatts för någon typ av brott.

Hansson gjorde en konstpaus. Därefter fortsatte han:

– För att ge offren upprättelse och åtminstone ge familj och vänner något slags avslut, har högsta polisledningen gett Rikskriminalen i uppgift att tillsätta en utredningsgrupp i södra Sverige, en Cold-case-grupp om ni så vill. Ytterst ansvariga är kommissarie Sund och kommissarie Lopez, operativt ansvariga är Sofija Estvanic och Frida Holm. Gruppen kommer mycket snart att utökas med ytterligare två kriminalpoliser. De poliser som ingår i gruppen gör detta på heltid från måndagen den förste september i år. Projektet pågår, i första fasen, fram till förste mars nästa år, då man gör en utvärdering och eventuellt omfördelar projektmedlen. Vi har valt att kalla detta projekt Projekt X, eftersom kvinnornas öde ännu är okänt för oss, liksom gärningsmännen.

Några frågor?

Tystnad.

– Nåväl, sa Hansson, då tackar jag för mig och vill, å Rikskriminalens vägnar, önska kommissarie Sund, kommissarie Lopez, Estvanic och Holm lycka till med projektet.

Ytterligare en kort applåd följde och därefter upplöstes mötet. Johan gick fram till podiet och gav Estvanic en riktig bamsekram.

– Stort grattis, Sofija! Det här kommer du att klara galant. Och du vet ju att du alltid kommer att förbli mitt kuttersmycke.

– Och var är min kram då? Holm pockade på uppmärksamhet med utsträckta armar och även hon fick en hjärtlig kram av Johan.

– Hör ni, sa Johan, jag fick just en idé. Vi måste ju fira denna tilldragelse. Ikväll bjuder jag på Miss Anderson. Jag hoppas du stannar över natten, Frida?

– Absolut! Sofija och jag hade ändå tänkt gå ut å fira.

Sandra Faréus, det nyaste tillskottet i Växjös krimgrupp, stannade till vid trion.

– Är ungdomar också välkomna?

– Passa dig, Sandra, sa Johan med spelad bisterhet. Ungdom och skönhet är två opålitliga reskamrater, se bara på Sofija. För andra gången på två timmar sved det till i Johans kind, denna gång på grund av en lekfull örfil.

Den omtumlande kväll som därpå följde bevisade konkret vissa saker som Johan i och för sig anat, men som han nu fick bevis för.

Till exempel behöver inte en rätt som kostar över 350 kronor vara välsmakande. Den kan faktiskt vara motsatsen. Johans gös på Miss Anderson smakade som om den blivit kvar i botten på någon fiskebåt under förra säsongen och nu, med hjälp av långkok, kommit till heders igen. Faréus kyckling hade förmodligen avlidit av mycket hög ålder, medan Estvanics hamburgare var riktig aptitlig.

Man kan också alltid lita på att Barks korvkiosk är räddningen, oavsett om den hungrige är dragen, bakis, lunchsugen eller, som i sällskapets fall, besviken-på-lyxrestaurangens-mat-och-tillagning-och därför-i-behov-av-en-rejäl-korv-med-räksallad-hungrig.

Den sista slutsatsen Johan kunde dra av fredagens eskapader var att själva aktiviteten var sekundär, sällskapet definitivt helt avgörande. Johan njöt och tjöt av skratt när Estvanic kom med sina skickliga imitationer av befäl och kollegor. Holm visade sig vara en hejare på fräckisar och Faréus ondgjorde sig träffsäkert om Facebook-kulturen.

När Johan sent omsider var tillbaka på Liedbergsgatan, möttes han av den ståtliga svarta hankatten Silas, som med ett förnöjsamt kurrande välkomnade sin husse. Med famnen full av katt blev han för ett ögonblick lätt nostalgisk. Johan kunde konstatera att Sofija Estvanic och han själv arbetat ihop i tolv år redan. I nöd och lust. På liv och död.

Det sista Johan gjorde innan han landade i sin säng var att messa till Estvanic:

Ett stort grattis till min allra bästa vän!

Du kommer att blända dem… /J

Tre

– Mamma och jag har gått igenom vardagsrummet, så du kan fortsätta med det. Allt som är kvar ska ut på släpet.

– Okej, sa Johan neutralt.

Johan hade både förväntat sig och hoppats på att få mycket tid tillsammans med fadern idag. Gnagandet från telefonsamtalet i torsdags fanns kvar, känslan av otillräcklighet och outtalade frustrationer likaså. Nu ville Johan ha tid. Tid för samtal och diskussioner, tid att klara upp saker.

Hittills hade de dock inte fått en minut tillsammans, eller ens varit i samma rum. Sigrid och Axel Fransson hade varit i köket och stökat mest hela tiden, medan Johan hade rensat ut de bägge sovrummen på ovanvåningen.

Huset var ett rödmålat hus med vita knutar, brutet tak, tvåvånings med källare, av det slag som är så vanligt på Sveriges landsbygd. Huset var mycket välskött, både inomhus och utomhus, och det märktes att den som bott här varit händig, eftersom alla träarbeten var välgjorda och väl underhållna. Möblemanget var mestadels från sjuttiotalet, även om köksinteriören var ett tiotal år yngre. Något hade alldeles uppenbart stoppat utvecklingen i huset för trettio år sedan.

Johan suckade och gick in i vardagsrummet. Tunga, mörka möbler i ädelträ mötte hans blick. Han log inombords. Man kan ju lugnt säga att sjuttiotalet inte var så politiskt korrekt, åtminstone inte i våra ögon. Alla rökte överallt, inga bilbälten för barnen i baksätet, kvinnorna bar riktiga pälsar och jakaranda och teak fanns i var mans hem. Vilken tid!

Han grabbade tag i en otymplig fåtölj och baxade ut den genom den smala ytterdörren. Han vilade med sin last på översta trappsteget, samtidigt som han ropade in i huset:

– Är ni helt säkra på att detta ska slängas?

– Ja, ropade Johans mamma, det är ingen som vill ha sånt där längre.

Två fåtöljer, en tvåsitssoffa, en tresitssoffa, ett stort vardagsrumsbord och en förskräckligt ful bokhylla senare, satte sig Johan vid det slitna köksbordet tillsammans med sina föräldrar. På bordet stod en termos, tre koppar och ett fat med Sigrid Franssons världsberömda vaniljhjärtan.

– Toaletterna och källaren kvar nu, sa Johans far. Vi hinner nog klart idag.

– Kommer inte på fråga, sa hans fru bestämt. Jag vill inte veta av att du förtar dig. Du är inte tretti längre, gubben min. Och Johan kanske har annat för sig?

Axel Fransson insåg att detta slag var förlorat.

– Men imorgon skulle vi ju till Jönköping med Svenssons? Jag lovade mäklaren och Torparns syster att allt skulle vara klart till helgen.

– Jag fixar det, sa Johan. Du och jag gör rent toaletterna idag, sen fixar jag källarn imorgon. Är det mycket där nere?

– Två utrymmen med kartonger. Mest bråte förstås, men du får kolla igenom allt, innan du slänger det på släpet. Torparns syster Irma ville ha alla bilder. Som för att poängtera det sist sagda pekade han på de fotoalbum som låg staplade på den fjärde köksstolen.

– Ja, jag är i alla fall helt färdig, sa Sigrid Fransson. Jag börjar med maten nu. För du stannar väl på middag, Johan? Köttfärslimpa och potatis tackar du väl inte nej till?

– Nä, sa Johan och drog ut på det. Nä, det gör jag inte. Jag stannar.

Johan gick upp på övervåningen och rengjorde den lilla toaletten från golv till tak. Knappt en timme senare gick han ner för att avlösa sin far i badrummet. Johan lade sig på rygg och knä och påbörjade det glamorösa arbetet med att rengöra under badkaret. Hans far satte sig på en stol nära badrumsdörren.

– Berätta lite om Torparn, bad Johan sin far.

– Var ska jag börja?

– Börja med hur ni blev vänner.

– Torparns familj flyttade hit i början av hösten 1945, jag kommer ihåg det för det var efter freden i Europa och precis före atombomberna. Jag var nio, han var ett år äldre och vi fann varandra direkt. Vi gick i samma klass i Åryd och sen följdes vi åt hela skoltiden. Som ler och långhalm.

– Vad hände sedan? Johan ändrade arbetsställning eftersom hans nacke började smärta lite oroväckande.

– Inget dramatiskt. Han fick en lärlingsplats på ett snickeri i Hovmantorp och jag blev springsjas på Mattssons åkeri. Men vi höll ihop i vått och torrt. Han träffade sin Eva året innan din mor och jag träffades, det blir … 1959, ja och sen umgicks vi nästan dagligen fram till…

Johans far harklade sig.

– Hur var han som person? Johan ändrade ställning återigen.

– Den ärligaste människa du kan tänka dig. Han gjorde alltid rätt för sig och ställde alltid upp för släktingar och vänner. Och för er. Ni pojkar, framför allt Erik, gick som barn i huset, eftersom Eva och han själv inte kunde få egna.

Johan drog sig till minnes de gånger Erik talade om Fabo Kalle och hur han retat sin lillebror för att han inte kunde tala rent.

– När vi startade eget, fortsatte Axel Fransson, hjälpte vi varandra mycket under en period och jag kan ärligt säga att jag inte hade rett ut det om inte Torparn hjälpt mig.

– Och mordet? Johan reste sig från liggande och lutade sig mot den blankpolerade toalettstolen.

– Är fortfarande obegripligt. Jag tror inte ett dyft på att Torparn stack ihjäl den där stackars flickan.

– Men han erkände? Och kroppen som man hittade bakom huset?

– Jag vet och jag kan inte begripa något av det som hände. Men en sak vet jag alldeles säkert. Torparn var ingen mördare.

– Men hur kan du vara så säker på det? Jag träffar massor med vanliga människor i mitt jobb, vanliga människor som i affekt begått fruktansvärda brott.

– Jag är säker. Och därmed basta.

Johan bytte samtalsämne.

– Var det inte tufft att starta eget? Jag menar med ekonomin och allt. Vi var ju inte så stora heller.

– Nja, jag vet inte, sa Axel Fransson, uppenbart smickrad över att Johan intresserade sig för faderns tidigare uppehälle. Dels hade jag hjälp av Torparn, dels hade jag redan en relativt stor kundkrets. Och mamma tog ju hand om er.

– Försökte du påverka oss att bli intresserade av lastbilsbranschen? Johan beslutade sig för att ge sig ut på djupt vatten.

– Ja, nog försökte jag. Erik fick jag dämpa, annars hade han bosatt sig i förarhytten. Dig kunde man aldrig väcka, du var djupt begravd i dina kära böcker.

Han sade kära med ett så löjeväckande tonfall att Johan kände hur pulsen steg direkt.

– Ursäkta mig för att jag satsade på skolan, sa han korthugget. Alla kan ju inte intressera sig för motorer och teknik.

– Du valde bort hemmet. Axel Franssons tonfall blev plötsligt knivskarpt. Du valde bort familjen. Första bästa chans du fick, så flyttade du hemifrån. Och sen valde du bort familjen en gång till när jag blev sjuk. Utan att blinka. Och polisutbildningen ska vi bara inte tala om… Trodde du verkligen att jag bara stillatigande skulle acceptera detta?

– Och trodde du att du kunde tvinga på mig ett yrkesval? Vet du hur många ljusa barndomsminnen, där du är med, som jag kan plocka fram ur minnet? Exakt två! Morfar och du och jag i en båt på Gullmarn, omgivna av rödmaneter. Och så när du klädde ut dig till cowboy på min sjuårsdag och sen hade vi revolverdueller hela kvällen. Två glada minnen. Två.

Johan drog efter handen. Han