En gång snut

By Kjell E. Genberg

När den pensionerade kriminalkommissarien Arnold Nyman förbereder sig för julen konfronteras han plötsligt med en skrämmande nyhet - polisen har hittat en död kvinna på hans tomt.Efter en tid stagnerar utredningen och Arnold, som fortfarande har hög status inom poliskåren, känner sig otålig och beslutar sig för att ta saken i egna händer. Han samlar ihop några av sina gamla kollegor som tillsammans tar sig an fallet. Men med ett kriminellt gäng ständigt flåsandes i nacken är det bara en tidsfråga innan de riktar sina hot mot Arnolds familj. "En gång snut" är en fristående uppföljare till serien om kriminalkommissarie Arnold Nyman. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788728592090

Book preview

Kjell E. Genberg

En gång snut

SAGA Egmont

En gång snut

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728592090

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Rubina

– en läsande dotterdotter

Kapitel 1

Sara Bergstrand steg in i sin modul på socialkontoret i söderort. Utan att reflektera över vad hon gjorde klippte hon till strömbrytaren på vänster sida av dörrkarmen och lysrören i taket blinkade till ett par gånger innan ljuset stabiliserades.

Det låg en lapp bredvid datorns tangentbord,

En ung man insisterar på att få träffa dig personligen. Okänd för mig. Vågar du träffa honom?

Kristina

Meddelandet var skrivet med prydlig piktur av avdelningens allt-i-allo, flickan som fungerade som sekreterare, internbud och kaffekokerska.

Vågar jag? tänkte Sara.

Att vara socialsekreterare var ett utsatt yrke numera. En kollega i en annan kommun överlevde nyligen mirakulöst att någon kastat en handgranat mot hennes bostad. Klienternas vrede kunde vara irrationell. Oftast bottnade den i att de inte fick de pengar man ansåg sig ha rätt till och då gick ilskan ut över den man senast träffat.

Själv hade hon mötts av misstänksamhet på grund av sitt namn. Många av de nyanlända, vars ärenden hamnat på hennes bord, kom från mellanöstern och de konflikter som härjade där hade fått följa med till det nya landet.

Är du judinna? hade en äldre man förskräckt frågat via tolken när hon presenterat sig. Då kräver jag en annan handläggare.

Han hade inte litat på hennes försäkran om sitt etniska ursprung. Namnet Sara hade föräldrarna valt 1980 när den nyfödda kommit hem från Södra BB. De hade konsulterat listan över årets mest populära namn. I stället för att välja det populäraste satte de fingret på nummer två. Hade ni valt det första – Anna – skulle jag ha sluppit det här bekymret, tänkte hon med en blick mot mannen som stirrade på henne med kolsvarta ögon i ett fårat och väderbitet ansikte.

Hon tryckte bort minnet och gick ut på den inglasade loftgången. Det satt rätt många besökare i receptionen men det var bara en av dem som var en ung man. Han satt i vrån invid fönstret mot gatan och bläddrade förstrött i en av de trista tidningar som berättade om vad kommun och sjukvård ville meddela medborgarna. Ett svart gitarrfodral stod lutat mot stolskarmen.

Sara tyckte att mannen verkade bekant men hon kunde inte placera honom. Nå, minnet skulle kanske komma tillbaka om hon lät honom vänta en stund till. Hon återvände in i kontoret. Där var persiennerna i fönstret fällda och hon gick för att dra upp dem. Någon skillnad blev det knappast alls. Därute gick molnen lågt, grå och tunga. Hon tyckte faktiskt att de liknade havregrynsgröt.

Almanackan på väggen berättade att Leopold hade namnsdag. Själv skulle hon inte kunna fira sin förrän den 19 juli, i fruntimmersveckan.

Det var exakt då hon kom på vem mannen i receptionen var.

Pip! utbrast hon högt.

Han hade varit hennes elev i ett tidigare liv, på den tiden hon arbetat som lärare i svenska som andraspråk. Pip – han hette naturligtvis inte så men det rätta namnet kunde hon inte komma på – hade varit en främmande fågel i hennes klass. De flesta eleverna kom från Balkan där krigen orsakat en flyktingström till Sverige. Varför Pip placerats med människor ur en helt annan språkgrupp hade hon inte begripit. Han och större delen av familjen hade flyttat till Stockholmsområdet från flyktingförläggningen i Småland där han var född. Hans farföräldrar kom från Chile där de varit politiskt aktiva inom oppositionen mot Pinochet och tvingats fly. Sveriges ambassadör Harald Edelstam hade hjälpt dem att komma till Sverige där de fått en fristad. De lyckades aldrig helt rota sig eftersom de flyttades från förläggning till förläggning och längtade alltid hem. Det gick bättre för deras barn men då de bodde i en sydamerikansk enklav i en förort blev det nödvändigt med riktad svenskundervisning. Det var ju viktigt med integrationen, det hade politikerna bestämt.

Pojken hade snabbt blivit hennes favorit. Han var pigg och läraktig när de väl hittat ett sätt att kommunicera. Pip kunde redan ganska många ord på svenska och hans intonation var mer småländsk än spansk. Att han hade språköra visade sig inom kort. Snart kunde de prata rätt obehindrat med varandra och efter bara en termin smög sig södersnacket in i hans idiom. Rätt ofta gick de på lokal och fikade tillsammans och på kaféerna fanns ofta tidens ungdomstidningar. De diskuterade musiksmak och var sällan helt överens. En gång hade hon bjudit hem honom på middag. Pojkvännen Emil – han som hon nu var gift med och var far till deras två barn – hade lagat maten och efter en stund övertagit samtalet. Båda var, till skillnad från Sara, intresserade av fotboll och bägge två hade åsikter om både spelare i Stockholmslagen och landslaget.

Det blev en av de sista gångerna hon umgicks med Pip. Skolledningen hade lagt märke till deras relation och Sara kallades till rektorn. Där fick hon en uppsträckning och en föreläsning om vikten av att inte favorisera någon av eleverna. Alla skulle behandlas lika.

Allt hon försökte säga till sitt försvar avfärdades och det gjorde att hon tog så illa vid sig att hon redan nästa dag lämnade in sin avskedsansökan. Den beviljades genast.

Det löser sig, hade Emil sagt när hon kom hem och grät i hans famn. Jag har skaplig lön. Den klarar vi oss på. Vad vill du göra?

Studera.

Hon återvände till universitetet och skrev in sig på socionomprogrammet. Tvåhundratio högskolepoäng och tre och ett halvt år senare var hon färdig socialsekreterare, ett yrke som ansågs ha en god framtid.

Jag undrar vad Pip kan vilja mig, tänkte Sara Bergstrand när hon gick till receptionen för att hämta honom. Han såg inte ut att höra till det vanliga klientelet. Minst av allt såg han ut att ha det knapert. Den knäppta jackan var en märkesvara och på fötterna hade han handgjorda italienska skor.

Hennes breda leende när hon sträckte fram handen besvarades inte, något som fick henne att rynka på ögonbrynen. Han reste sig bara, grep gitarrfodralet och visade tydligt att han var redo att följa henne en trappa upp.

När de kommit in på hennes kontor lutade han instrumentfodralet mot garderoben som stod nära dörren.

Det var inte i går, Pip, sa hon och granskade honom ingående. Jag har ofta tänkt på dig, funderat över hur ditt liv blivit. Du ser ut att ha klarat dig bra. Vad kan jag göra för dig?

Han tog av sig jackan och hängde den över en stolsrygg innan han slog sig ner i den lilla soffgruppen där hon brukade samtala med sina klienter. När jackan inte längre dolde hans överkropp kunde Sara se den tunga guldkedjan som hängde runt Pips hals och sken i lysrörsljuset där den tryckte mot en svart t-shirt som inte köpts i något varuhus för gemene man. Och klockan på hans handled … visst var den en Rolex?

Till att börja med ska du aldrig mer kalla mig Pip! svarade han och viftade otåligt bort hennes erbjudande om kaffe. Jag heter Sebastian Gonzales … och jag är ingen vanlig liten skit som man kan låta sitta och vänta.

Förlåt, sa Sara, förvånad över hans utbrott. Det var ju det namnet vi använde då … för alla dessa år sedan.

Det är andra tider nu. Det gamla, när vi tragglade glosor tillsammans, finns inte längre. Jag är här för att du ska hjälpa mig.

Ska?

Exakt.

Det fanns ingenting kvar av hans brytning, inte ens en skymt av den söderaccent som hon funnit så charmig. Nu lät han som en neutral radiopratare i P1.

Jaha. Hon lät tveksam. Vad handlar det om? Det är inte alls säkert att jag kan. Jag är bara anställd här och måste följa reglementet. Besluten fattas högre upp.

Nu log Sebastian Gonzales för första gången.

Du ska förvara den här åt mig, sa han och pekade mot instrumentfodralet. Jag kan inte ha det där det brukar stå. För många ögon börjar titta åt mitt håll. Han spände blicken i henne. Fattar du? Vissa saker mår varken de eller jag bra av att de upptäcks.

Du kan inte bara …

De stirrande ögonen över det påklistrade leendet kallnade. Grinet såg varken vänligt eller vackert ut längre. Röstläget sänktes ett snäpp och Sara tyckte att det blev än mer hotfullt.

Du bor kvar i huset där vi åt middag och pratade fotboll. Skillnaden är att ni flyttat upp en våning till en större lägenhet. Barnen går i skola två kvarter från hemmet. Sebastian såg på klockan. Deras första rast har just tagit slut. Din äldste son ska ha geografi nu medan lillgrabben pluggar matte.

Sara såg förskräckt på mannen hon en gång tyckt om. Var det verkligen samma människa?

Jag trodde att vi var vänner, sa hon.

Det här har inget med vänskap att göra. Allt jag begär är att mina grejer förvaras på ett ställe som är säkert. Ingen kan tro att de finns på ett socialkontor.

Om det är det enda … varför hotar du då min familj och mina barn?

Jag har inte hotat, bara berättat fakta. Grejerna behöver bara stå här i ett par, tre veckor. Du kommer att få veta när de ska hämtas och hur. Sebastian reste sig och öppnade garderobsdörren. Här finns det plats.

Det fanns inte så många saker därinne, bara lite ytterkläder och en del av de gamla inramade affischer som upplyste om socialtjänstens verksamhet. Gitarrfodralet flyttades och när Sebastian inte längre skymde hennes vy förstod hon att affischerna hade ställts för.

Sebastian tog på jackan och gav Sara ett leende som nästan såg vänligt ut. Själv hade hon tårar i ögonen. Detta var ett svek som kändes ända in i märgen. De hade varit goda vänner. Hur kunde han ha förändrats så mycket under åren som gått?

En sak som behövdes i arbetet som socialsekreterare var att försöka förstå människor. Hans beteende förstod hon inte.

Låter du mig vara efter att du hämtat … grejerna? frågade Sara när Sebastian var på väg ut.

Han vände sig inte ens om.

Det kan tänkas, hörde hon honom säga innan dörren stängdes.

Sara satt kvar på skrivbordskanten, stum i kroppen och tom i hjärnan, i nästan en minut. Sedan reste hon sig och gick ut på loftgången. Sebastian hade hunnit nästan ända fram till ytterdörren. Kristina satt bakom informationsdisken. När hon såg Sara log hon lättat och visade tummen upp. Sara nickade tillbaka. Nej, inget hade hänt henne kroppsligen men själen och synen på mänskligheten hade fått en skada som skulle ta lång tid att läka.

Sebastian stannade till på trottoaren, vände sig om och fick syn på Sara bakom glaset på loftgången. Det där självsäkra leendet återkom för en sekund. Han hade stått där i kanske trettio sekunder när en grå stadsjeep körde fram och stannade. En man hoppade ur och öppnade bakdörren åt honom. Ögonblicket efter hade den stora bilen slukats upp av gatans trafik.

Proceduren hade liknat den hon sett på teve när höga politiker och dignitärer togs emot i Bryssel. Det han visade var som att dra två tjocka röda streck under sin varning. Jag har makt, betydde det. Det är säkrast att du gör som jag säger.

Sara Bergstrand gick tillbaka in till sitt. I garderoben låg gitarrfodralet på sida bakom affischerna. Det var inte låst och hon fumlade med läderremmen och de två knäpplåsen. Nu gick det att öppna locket.

Där låg ingen gitarr. I stället stirrade hon ner på två vapen. Det var första gången hon sett sådana i verkligheten men tidningarna hade visat bilder i samband med alla gängskjutningar så hon visste vad det var.

Två Kalashnikov – det ryska stridsvapnet från andra världskriget, framtaget för att döda människor.

Kapitel 2

Arnold Nyman frös.

Han hade som alltid vaknat vid sextiden och känt att det var svalt i sovrummet. Han stängde fönstret helt och gick för att tvätta sig. Det var då han upptäckte att det inte kom något varmvatten. I pannrummet fann han att pannan stod tyst.

Oljan hade tagit slut under natten.

Det var tredje gången det hände trots att han hade ett avtal som sade att tanken skulle fyllas på i god tid. En miss kunde han förlåta, kanske till och med två men detta var strået som knäckte kamelens rygg.

Skinnet knottrade sig när han startade datorn för att söka hjälp. Det fanns faktiskt en oljejour i Stockholm och han ringde dit och fick svar trots den tidiga timmen.

Vi kan komma med det du behöver före klockan ett, blev beskedet. Passar det?

Det passar mer än bra, svarade Nyman och gav personen i andra änden en vägbeskrivning.

Tillbaka i köket satte han på ugnen i elspisen och öppnade luckan. Det blev inte särskilt varmt ändå, huset var för stort och för många dörrar stod öppna. Inte ens de två stora muggarna kaffe hjälpte särskilt mycket.

Här stannar jag inte längre än nödvändigt, tänkte han och drog på sig ytterskorna. Det får bli frukost i pizzerians varma lokaler.

Bara en sak först. Med stela fingrar bläddrade han fram sin oljeleverantörs nummer i mobilen. Tre minuter senare konstaterade han belåtet att abonnemanget var uppsagt.

Salman, ägaren till pizzerian, tog emot honom lika översvallande som alltid. Första gången han fick detta välkomnande hade han blivit generad men efter att ha sett att den runde och jovialiske mannen behandlade alla gäster lika accepterade han bemötandet som något etniskt och lite av en kuriositet.

Jag tror inte att jag skulle klara av pizza eller kebab som frukost, sa Arnold. Har du inget mer svenskt?

"Om engelsk morgonmat duger kan jag ge dig bacon, ett par stekta prinskorvar och stekt ägg. Vändstekt eller med solsidan upp, du väljer.

Det låter alla tiders. Gärna vändstekt.

När Salman skyndat in bakom disken satte Arnold fart mot det stora elementet vid kortväggen. Han ställde sig med ryggen mot järnet och kände hur härlig värme började spridas i kroppen.

Över bordet till vänster hängde en tavla som han inte sett förut. Den föreställde en kyrka med öppen port. Tornet var vitt med blå och rosa schatteringar i det vita. Den delen av bilden var den enda som hade färg i sig. Resten, kyrkogården med alla gravstenar, verkade vara ritad med svart och grå krita.

Så vitt han begrep, utan att vara konstkunnig, var detta Hötorg men ändå fanns det något i tavlan som fascinerade honom.

Salman kom med Arnolds bacon och ägg. Han hade till och med stekt lite potatis. Du vet vad en svensk man behöver, tänkte Nyman.

Den här har jag inte sett förut, sa han med en nick mot konstverket.

Ny sedan i går, svarade Salman. Det kom ett par gäster, en man och en kvinna. När de ätit hade de inte pengar så det räckte till notan. Då plockade mannen upp tavlan ur sin väska och jag tyckte att den inte såg så illa ut. Eftersom jag hade en bit tom vägg ville jag ha den. Jag erbjöd en hundring och maten för den och det gick de med på. Han såg plötsligt orolig ut. Jag har väl inte gjort något dumt?

Det tror jag inte. Den är riktigt snygg där den hänger.

Arnold åt sakta och tog in kaffe efteråt fast han redan hade mycket av den sorten i magen. Hela tiden höll han ögonen på tavlan. Det verkade som om någonting pågick bakom träd och gravstenar i bilden men vad det var kunde han inte avgöra trots att han ställde sig och kisade. Åldrande är avskyvärt, tänkte han. Man bli skumögd. Nästa gång jag åker hit får jag inte glömma att ta förstoringsglaset med mig.

När han kom ut ur skogen och såg sitt hemman stod det en stor tankbil på gården. Tanken slog honom än en gång. Jag är nog lite för impulsiv ibland. När jag bodde i tvåan i Högarängen tyckte jag ibland att den var för stor för mig. Ändå köpte jag den här kåken som är femton gånger större. Han växlade ner och parkerade på vändplanen bortom brevlådan.

En medelålders man i heltäckande overall och med en trumpröd reklamkeps på huvudet stod vid sin bil och höll på att rulla in en slang.

Nisse heter jag, sa han sedan de skakat hand och Arnold presenterat sig. Du har en rymlig tank. Det gick i drygt tre kubik.

Jag vet. Men om man vill slippa frysa är det bara att slanta upp. Arnold kom att tänka på en sak. Är du hemmastadd på oljepannor?

Någorlunda. Hur så?

Förra gången oljan tog slut ville inte pannan starta. Jag blev tvungen att ta hit en expert. Det vore olyckligt om den inte gick igång sedan du åkt härifrån.

Nisse såg på klockan och nickade sedan.

Jag kan alltid ta en titt.

De gjorde sällskap till pannrummet. Efter ett par misslyckade försök att få fart på skrället skakade chauffören på huvudet och började ta loss brännarens kåpa. Han lossade munstycket och granskade det med en alltmer bekymrad min.

När byttes den här senast? frågade han,

Aldrig under de år jag har bott här, erkände husägaren.

Det är ren tur att oljan alls har brunnit. Du måste ta hit en firma som kan underhålla panna och brännare. Den här är nästan helt igensatt. Jag kan hjälpa dig provisoriskt med att göra hålet lite större. Men om mindre än en månad lovar jag att det har kläggat ihop igen.

Vad behöver du?

Något det går att rensa med.

Rensa. Ordet väckte Arnolds minnen av en tid när renlevnad och moral ännu inte hade blivit politik. Alla på jobbet rökte. Han själv också.

Jag tror att jag har piprensare i en låda, sa han.

Kan vara värt ett försök.

Nisse tog med munstycket och de satte sig i köket. Medan den nyvunne kamraten använde piprensare efter piprensare satte Arnold på kaffe. De drack och Nisse putsade på. Slutligen var han någorlunda nöjd. Eftersom Arnold inte trodde att han skulle göra någon nytta som åskådare lät han bli att följa med ner till pannrummet.

Efter några minuter var Nisse tillbaka.

Nu brinner det i alla fall, sa han. Men huset var utkylt. Det kommer att ta några timmar innan trivseltemperaturen kommer tillbaka.

Vad vill du ha för jobbet? undrade Arnold efter ytterligare en kopp fika.

Betala vad du tycker att det är värt.

Arnold Nyman dolde en grimas. Det var värt mycket för honom men inte hur mycket som helst. Det var en lurig begäran. Tog han fram för lite pengar fick han skämmas och gav han Nisse för mycket skulle han känna sig dum. Han plockade fram sedelbunten ur fick och skalade loss två femhundralappar.

Blir det bra så här?

Nisse skrattade