Under misteln

By Anna Portner and Hanna Dorsin

Till skillnad från vad hennes efternamn antyder ser Sofie Storm sig själv mer som en lätt bris. Bakom kulisserna på det populära programmet Edwards jul är hon en sansad motvikt till den snarstuckna Edward. Med samma mjuka hand skjuter hon mammans kommentarer om Martin, Sofies svärmorsdröm till exman, åt sidan.

Tjejkompisarna från bokklubben är dock alla överens om att Martin är en tölp, trots att de som oftast har skilda åsikter om böckerna de läser. De borde hjälpa Sofie lite på traven, kanske genom att arrangera en och annan blind date?

Veckorna går i Visby, pepparkakshusen blir allt fler och luften fylls av doften av hyacint. I skenet av juleljus, och med ett pirr under en mistel, sprider sig julens magi över Sofies arbete och hem.

"Det här är verkligen en mysig och hjärtevärmande julbok om att hitta sig själv. Vänskap och romantik med Visby i juleskrud." – Malins bokblogg

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 11, 2022
• ISBN: 9789180006064

Book preview

Under Misteln

Anna Portner

Copyright © Anna Portner, 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-606-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till mina barn, Max och Clara

Julens magi finns i det vi skapar, i den tid vi har tillsammans, i de minnen vi sår ett frö till. Omfamna den, njut, och dela med dig av den.

Prolog

Det knäppte om veden så där ivrigt som det gör i början när man tänt en brasa och elden är på väg att ta sig. Sofie lyssnade uppskattande på knakandet och sprakandet från kaminen intill henne, hon tyckte att ljudet lät lovande, som att det bar på ett löfte om något större som komma skulle. Lite som med förberedelserna inför jul, där man bereder väg för julens magi. Med brasan som bakgrundsmusik satt Sofie i fåtöljen, med full koncentration på det röda, glansiga pappret hon med precision vek utifrån en egenkomponerad design hon hade i huvudet. Hon hade fått idén tidigare samma kväll när hon skulle lägga ifrån sig boken och gjorde ett hundöra för att markera vilken sida hon var på. De där vikta hörnen på boksidorna var ett brott i litteraturvärlden och boknördar kunde utan pardon gå ganska hårt åt den läsare som idkade sådan skadegörelse. Sofie hade förlagt sitt bokmärke och fick då idén om att göra ett eget i sann julpysselanda. Och som så ofta annars när hon befann sig i sin kreativa fas kom orden och texterna till henne. I vardagsrummet låg alltid ett anteckningsblock i vilket hon skrev ner allt. Hon älskade hur ordval och formuleringar kunde leka sig fram till sin betydelse, och att hitta deras samhörighet och följa budskapen de ville förmedla. Så hon skrev. För vad annat kunde hon göra?

Nacken och ryggen gjorde sig påmind när hon suttit hukad lite för länge över pyssel och anteckningsblock. Det knakade till tacksamt när hon sträckte på sig i fåtöljen. Värmen i vardagsrummet, med bidrag från brasan, hade gjort henne lite sömnig så hon reste sig, tog med mobilen, hoppade i de slitna gympaskorna och drog i farten med sig en kofta från kroken i hallen.

Ute i den sena sommarkvällen gav kylan ny kraft och nya tankar. Sofie tog upp mobilen och skrev in ett meddelande till sin favorit, Edit, på Hackebacken, äldreboendet där hon jobbade. Edit och Sofie hade kärleken till julen gemensamt, och Sofie brukade skicka meddelanden till Edit när hon skrivit en extra julmysig text. Hon andades in den kalla luften och blickade ut från husets stentrappa. Därifrån var utsikten givmild, med takåsar som sluttade ner mot havet. En utsikt som kändes som hemma, som hennes eget vykort av Visby. Förutom ett par år i Stockholm, tillsammans med hennes exman Martin, så hade hon bott större delen av sitt liv på Gotland, och så skulle det fortsätta att vara. Att vara öbo kändes som en viktig del av hennes identitet. Hon hade fått uppleva öns omfång, det som var långt ifrån det som turisterna såg och uppskattade men ändå alltid lämnade. Gotland var så mycket mer än en sommarflört, och inte alls det där kortvariga eller av och på som hon upplevde att många turister verkade tänka om ön. Nej, för Sofie var Gotland inte alls antingen eller, svart eller vitt, med turism eller utan. Ön hade betydligt fler dimensioner. Den skiftade ständigt färg, form och skepnad. Och vad som gjorde det hela än mer komplext var känslan av beständighet, allt det historiska som ön bar på och som gav den en stabil identitet. Gotland var alltid Gotland. Med blåst, bräckt vatten, kalksten, murgröna, gränder, glass, murar, omfamningar, hopp, ljus, och allt det andra som rymdes mellan Östersjöns horisont och hjärtat.

Kapitel 1

Lässtund råder, tyst det är i husen, tyst i husen.

Barnen sover, tända äro läseljusen, läseljusen.

Läs läs, läs läs, läser läser läs läs

Läs, läs läs…

Är du hos gynekologen? Åh fy så hemskt! Du ska få lida ifred min vän, men snälla, när du är klar där – kan du skicka en sammanfattning av Fogelström? Några övergripande punkter från boken. Snälla, så jag har lite koll. Du vet hur Laura blir annars. Zarah suckade ljudligt och med en kokett röst försökte hon sig på att härma Laura, bokklubbens mest skötsamma medlem, tillika Visbys bibliotekschef.

Vad är det för mening med att ha en bokklubb om jag är den enda som läser böckerna vi ska diskutera?

Sofie log åt hur väl Zarah fångade Laura.

"Ja, ja, jag ordnar det. Men du, Fogelström är bra, du skulle kanske kunna ge honom en chans ändå. Har du ens läst första kapitlet i Mina drömmars stad?"

Jag har läst! försvarade sig Zarah En bit. Men, nej, pretentiöst dravel. Sak samma. Vad gör du hos gynekologen? Herpes, klamydia, gonorré ...?

Hon ville förståeligt nog flytta fokus från sitt återkommande, misslyckade försök att läsa den lite ädlare form av litteratur som bokklubben ibland gav sig i kast med, och då alltid vid de tillfällen då Laura stått för valet av bok, till att i stället diskutera det som för Sofie var ett minst lika obekvämt faktum, att hon strax skulle dra ner byxorna på sig själv inför en främling.

Ha! Du vet att man måste ha sex för att få sådant va? Nej, jag är här för ett cellprov bara, en rutinsak.

Ah, jag förstår. Hemskt ändå. Finns det någon annanstans där man hellre inte är besökare, än gynekologen?

Det skulle vara kronofogden kanske? Men idag hade jag nog hellre gått dit ändå. Min gamla gynekolog har tydligen slutat, och blivit ersatt av en ung tjej med lila slingor och AC/DC-tröja ...

Hur vet du det? Om tröjan och håret?

"Det stod Gynekolog Robin Andersson i kallelsen, så jag fick panikgoogla lite, livrädd för att det skulle vara en kille."

Oh, nej det vill man ju verkligen inte!

I alla fall, så att döma av hennes Facebookprofil är Robin inte direkt mellanmjölk. Stackaren, hon lär bli besviken när hon ser mig.

Vad snackar du om?

"Ja, men det gamla vanliga du vet. Någon ser mitt namn, Sofie Storm, och de får en bild i huvudet av personligheten som kommer med det namnet. Storm. Och så är det mig de får träffa. Grå, vardaglig, ingen man minns typ."

Nu säger jag inte att det är så, att du inte är någon man minns. Men, du vet att det finns fördelar med allt det där. Skulle du begå ett brott inför vittnen skulle ingen kunna ge någon direkt minnesvärd eller karakteristisk bild av dig. Jeans, t-shirt, ljust men inte jätteljust hår i en tofs. Saker ingen människa minns. En tuppkam däremot, eller lila slingor och AC/DC-t-shirt, det hade fått dig att åka dit direkt!

Tack för tipset, jag ska tänka på det om brottets bana någonsin lockar mig.

Sofie Storm!

Den piggt, fräkniga kvinnan bar även denna dag en hårdrocks-t-shirt, nu med ett tryck av Metallica, tillsammans med ett par lila tights som matchade slingorna i håret. Hela kompotten kontrasterade tydligt mot den myndigt vita läkarrocken.

Gynekologens blick gick från pappret i sin hand, ivrigt upp och ut i rummet, nyfiket sökande bland de tiotal kvinnorna där inne, några blyga, stirrandes ner på den grå linoleummattan, några avslappnat bläddrandes i graviditetstidningar, och så Sofie. Enkla Sofie. Sofie strök sina handflator lätt över jeansen och svarade på uppropet med att resa sig och sakta, med all sin alldaglighet, gå genom rummet.

Mycket riktigt, hårdrocksfanets nyligen så ivriga blick gick över till någonting sömnigt, kanske rent av med viss antydan till besvikelse. Sofie nickade en tyst hälsning mot kvinnan som nickade tillbaka med ett pålagt leende.

Robin. Hon nickade igen och tittade ner på sitt papper:

Sofie Storm, vilket läckert namn ändå! Man tänker direkt att wow, här kommer någon … ja.

Hon tystnade och även om hon försökte gömma sin besvikelse så var det med fullständig övertygelse Sofie visste att hon återigen inte levt upp till de föreställningar om en härligt yvig och utsvävande, storslagen personlighet som hennes namn tycktes slå an. Hon hade gjort sin nya gynekolog besviken redan i väntrummet. Hon tänkte på hur besviken denna coola människa skulle bli när hon lade sig till rätta i gynekologstolen, övertygad om att någon typ av exotisk vaxning hade kunnat räddat situationen. Och åh nej, trosorna! Hon kom att tänka på sina gråa, tråkiga bomullstrosor. Från Lidl!

Inne i undersökningsrummet kom Sofie på att hon i alla fall hade fina, nymålade tånaglar. Kanske att det polkagrisrandiga mönstret kunde glädja den nya gynekologen? Förlåt mig, jag vet att jag ser ut att vara tråkig nog för att få kyrkklockorna att stanna, men jag är faktiskt ganska rolig, jag lovar, kolla bara på mina polkagristår!

Med nyvunnen styrka klev hon snabbt ur sina jeans och marscherade bestämt fram mot gynekologstolen, och på ett ovanligt graciöst manér hoppade hon upp och la sig till rätta. Robin som hade placerat sig på skrivbordsstolen vände sig om mot Sofie, såg lite frågande ut för en stund, och pekade sen mot en annan stol intill skrivbordet.

Jag tänkte att vi kunde börja här.

Sofie nickade, generad. Ja, såklart … absolut! Inga problem.

Hon tråcklade på sig jeansen igen och svor i huvudet åt den inte så samarbetsvilliga slimfit-modellen hon hade valt, dagen till ära, och satte sig sen mitt emot Robin.

Men det visade sig att Sofie lyckades imponera på den nya gynekologen litegrann ändå. Vid rutinfrågorna om Sofies hälsa: känner mig frisk som en nötkärna, familjesituation: tvillingparet Alba och Arvid, 12 år, tillsammans med exmaken Martin, en fredlig och odramatisk skilsmässa när barnen var 8 år, kom frågan om vad hon jobbade med. Och när hon svarade att hon dels arbetade på ett äldreboende, Hackebacken, dels med teveproduktionen Edwards jul så la Robin ifrån sig pennan tvärt och tittade upp med stora ögon.

Men? Är det sant? Så coolt!

Sofie nickade instämmande. Ja, jag älskar verkligen julen så …

Robin avbröt Sofies försök att förklara vilken äkta julnörd hon var:

Edward! Du jobbar alltså med Edward? Så häftigt. Är han lika härlig som han verkar?

Någonting drömskt föll över Robins blick. En hårdrockare som var ett fan av julprogrammet, och Edward, egentligen är det inget konstigt med det. Det verkade vara en gemensam syn hos svenska folket, detta att Edward och programmet hade någonting oantastligt över sig.

Precis så, ljög Sofie. Som hon alltid gjorde på den frågan.

Okej, Sofie, cellprovet får du svar på via post, om ungefär en vecka–tio dagar. Och i övrigt ser det bra ut. Men kanske att lite mer träning av bäckenbottenmuskulaturen skulle göra dig gott. Vad tänker du om det? Aktiverar du dig?

Robin antecknade i datorn samtidigt som hon ställde de frågor som Sofie antog var rutinmässiga för varje kvinna som antingen fött barn eller var över fyrtiostrecket. Sofie hade gjort det första, och hade en knapp handfull år kvar till det andra.

Ja, jo absolut. Det lite tvekande i rösten försökte hon släta över genom att nicka bestämt. "Varje dag, vid tandborstning så kniper jag mina tre minuter.

Hon log lite åt hur hon återanvände samma lögn som hos tandläkaren, för inte borstade hon tänderna i tre minuter varje morgon. Och knipövningar blev än färre.

Okej, det är bra. Sen finns det ju fler sätt att aktivera sig på. Knipövningar är bra, jättebra, men för en del så glöms de bort lite. Robin vände sin blick från datorskärmen och mot Sofie.

Jaså, jaha … ja, nej jag brukar komma ihåg …

Hur har du det med samlivet? Robin höll kvar sin blick på Sofie när hon ställde frågan som var fullt naturlig. För henne.

Jaa, alltså … det har väl varit lite stilla där, det har inte blivit så mycket dejtande efter skilsmässan. Jag jobbar mycket och barnen bor hos mig så … Sofie skruvade lätt på sig i stolen medan hon försökte undvika diskussionen om sitt obefintliga sexliv.

Gynekologen nickade tyst, avvaktade och såg ut att göra någon form av huvudräkning innan hon svarade:

Har du gift om dig? Efter barnens far? Och sen skilt dig igen?

Sofie skruvade på sig lite till, fundersam över vart gynekologen ville komma, och varför hon trodde att Sofie skulle ha gift och skilt sig flera gånger. Såg hon ombytlig ut eller?

Eh, nej … Jag har bara varit gift en gång. Och skilt mig en gång. Med Martin. Från Martin …

Okej, jag förstår. Robin grimaserade, drog in luft mellan tänderna och tittade lite förlåtande på Sofie. Så det har varit lite stilla, sen skilsmässan? För fem år sen?

Fyra år sen, rättade Sofie, trots att hon var fullt medveten om att det inte gjorde någon skillnad, att hon återigen hade gjort sin nya gynekolog besviken, oavsett om det var fyra eller fem år av torka som hon stod till svars för. I ett försök att vända på känslan i samtalet skrattade hon lättsamt och lutade sig bekvämt tillbaka i stolen.

Ja, nej, men mina kvällar består mer av en kopp te och en bra bok, lite mer avkoppling på egen hand så där, snarare än heta sexuella eskapader.

Nöjd med Sofies svar vände sig gynekologen tillbaka mot datorskärmen och knappade på tangentbordet i takt med att hon nickade och svarade:

"Helt rätt Sofie, helt rätt! På egen hand går så bra så. Och för dig som gillar att läsa, så kanske tillsammans med Fifty shades of grey? Och en bra vibrator?"

Knappandet fortsatte och Sofie vågade knappt tänka på vad gynekologen författade i Sofies journal: Obefintligt samliv som vägs upp av massiv masturbering.

Solen stod högt men värmde mjukt när Sofie gick över kullerstensgatorna. Staden som fram till nyligen brusade av liv och fest låg nu betydligt lugnare. I gränderna var det stilla, luften bar på hav och fiskmåsars skratt. Sista veckan i augusti var Visby som värden i slutet av en hemmafest: lite uppsluppen, glad men trött, en som slängde sig på soffan efter att festens sista gäster hade lämnat. En som i stillhet njöt av ett sista glas vin och lite smått och gott, sådant som från början fanns i överflöd, och som det såklart även skulle finnas kvar av när de sista besökarna påbörjat sin färd hem till sig.

Medan resten av Visbys befolkning kramade det sista ur sommaren var det redan jul i Sofies huvud. Det var tretton veckor kvar till första advent, då årets första avsnitt av Edwards jul skulle sändas, och veckan efter det skulle filmandet inledas.

Hemma hade hon hängt fram en röd satinklänning med rika böljande volanger att ha på sig på dagens zoom-möte med produktionsteamet. Det var en oskriven regel de hade, att vid första mötet vara uppklädd i julig skrud, för att tillsammans skapa ett tydligt avstamp. För denna grupp med människor var det från och med nu jul, jul, mera jul, som de alla skulle äta, andas, sova, drömma under kommande veckor. Sofie blev alldeles pirrig över tanken på allt julmys som skulle uppta större delen av hennes vakna tid.

Det var tredje året i rad som hon fick ta en paus från sitt vanliga jobb på äldreboendet för att jobba som kreativt ansvarig för julprogrammet och hon var fortfarande tvungen att nypa sig i armen för att våga tro att det var på riktigt. Att hon fick ha detta drömjobb! Julen hade alltid varit hennes absoluta favoritsäsong. Säsong ja, hon såg inte på julen som en kort högtid utan snarare som en enda lång säsong. Allt pyssel och pynt, stök och bök runt denna tid hade tidigare varit en hobby. Som hon inför mångas höjda ögonbryn påbörjade i oktober varje år. Tänk, nu har de börjat med julmusik i affären, redan nu! Det blir tidigare och tidigare för varje år! Dessa klagomål som muttrades kors och tvärs runt Sofie, och allt hon ville svara var: Ja, äntligen, har de börjat med julmusik! Visst är det fantastiskt? Längtan är över! Att hon numera, varje år, hade en legitim ursäkt att gå in i julstämning redan i slutet av augusti, och dessutom fick betalt för det, det var ju inget annat än ett drömjobb. Och hela tiden fick hon tänka ut nya idéer, juliga inslag, skapa pynt som kunde vara allt från små dekorationer till större installationer. Hon fick visa på möjligheter, förslag och hjälp till andra. Visa hur andra kunde skapa sin jul, bjuda på små julgåvor till tittarna att ta till sig av och ta med till sitt eget julfirande.

Hon fick helt enkelt sprida lite julmagi. Som sagt, ett drömjobb! Om det inte vore för Edward. Hon stannade till vid glasskiosken för att köpa en bägare med en kula saffransglass och medan hon väntade i kön började hon i frustration riva på ett nagelband som hade flikat sig. Hon fick tag i en tunn skiva och rev upp den lite för långt. Det sved till och började blöda. Edward var en snobb, en osympatisk översittare, rampljussökande och egenkär. Och Sofies chef. Han var dessutom glömsk, allmänt förvirrad, utan ett spår av fantasi eller känsla för kreativitet. Detta utgjorde rimligtvis inte de punkter man önskar på ett CV för ett programledarjobb i ett julprogram, men hade man smilfinkat sig fram och strategiskt rört sig i kändistäta sammanhang och genom detta byggt upp ett entourage av följare i sociala medier och blivit en så kallad influencer, ja då var man toppkandidat för i princip vilket jobb som helst.

Med glassen i handen fortsatte hon promenaden hemåt, genom Visbys vackra gränder. Hon bytte ut tankarna på den osköna chefen, till att i stället insupa allt det vackra runt omkring sig. Medan den kalla, gräddiga, sötkryddiga glassen la sig mjukt mot hennes tunga, en sked i taget, andades hon in doften av den rosa klätterrosen. Utan pardon spred den ut sina grenar över det vita kalkstenshuset där bokhandeln låg. Den blommiga doften var slående, men i all ärlighet så var hon mer förtjust i doften som fanns innanför de där väggarna. Bokhandlar hade en säregen doft, likt den då man öppnade en helt ny bok. Doften invaggade alltid Sofie i en trygghet när hon besökte butikerna på jakt efter ett nytt äventyr att kasta sig över.

Väl framme vid det saffransgula huset med den julröda dörren såg hon Arvid sittandes på stentrappan. Hon log frågande mot sonen.

Glömt gympapåsen?

Japp.

Och nycklarna?

Japp igen.

Med en moderlig hand rufsade hon om tolvåringen i håret, tittade på klockan runt handleden och försökte mana fart i pojken.

Klockan är tio i elva, gympan börjar tio över va?

Han nickade till svar, reste sig och gjorde sig redo medan Sofie låste upp dörren.

Då så, du hinner om du skyndar dig.

Chilla! Jag springer fort som fan. Snabbast i klassen.

Han pratade på det där enstaviga sättet som tonåringar ofta gjorde, med sparsmakade avhuggna meningar.

Jo, jag vet det, och det gör din pappa med. Har ni pratat nåt mer om det där löplaget, friidrottstruppen?

Men, orka! Han fräste ifrån och inne i huset studsade han snabbt upp för trappen, två steg i taget.

Vi kan prata om det ikväll, svarade Sofie tyst med ursäktande ton, kanske mer till sig själv än till sonen.

Sofie la in vedträn i kaminen. Med morakniven täljde hon ett par långa stickor från ett av vedträna, och la stickorna på toppen av vedhögen. Hon sträckte sig efter tändsticksasken på spiselkransen och stannade upp för en stund, betraktade asken, vred och vände på den en stund. Man skulle kunna göra något pyssel med tändsticksaskar, dekorera dem lite juligt kanske?

Det är typ hundra grader ute, ska du verkligen tända en brasa nu?

Arvid kom ner för trappen, gympapåsen slängd över ena axeln, och den neutrala, lite nyfikna tonen tydde på att han förlåtit sin mamma för att hon tagit upp Martins påstridiga önskemål om att sonen borde idrotta. Egentligen vilken idrott som helst, men förslagsvis tävla med Visby IF:s friidrottslag.

Vi ska ha ett digitalt möte med produktionsteamet snart, och jag tänkte att det kunde vara fint om jag hade en mysig brasa i bakgrunden.

Du kommer att svettas ihjäl. Han skakade på huvudet, vände sig om och gick. Trots att han redan hade hunnit halvvägs ut genom dörren blåste Sofie i väg en slängpuss till sonen, nickade och svarade ut i intet: Det är förvisso sant, men är det jul så är det.

Hon såg sig sökande runt efter svar i rummet, och beslutade sen att öppna ett par fönster med hopp om att korsdraget skulle bidra med lite frisk luft och låta brasans värme snabbt passera ut ur huset. Sen skyndade hon sig att göra sig i ordning, byta om, på med lite smink, och puffa upp håret med en dutt spray.

Hallå!

Hej, hörs jag?

Hör ni mig?

Heeej! Syns jag, hörs jag? Edward var minst sagt entusiastisk när han öppnade mötet. Han såg lyxig ut i sin röda sammetskostym med vit skjorta och röd fluga.

Åh, hahaha, och Rudolf, underbara Rudolf!

Edward applåderade förtjust och de andra föll in i ett högljutt skratt när de såg Rudolf, en av kameramännen, med stora horn på huvudet och, som pricken över i:et, en blinkande röd clownnäsa. Den sprakande brasan gjorde Sofie varm, och att bli påmind om hur mycket hon hade saknat det här gänget av knasiga, härliga människor gjorde henne ännu varmare. Micke, produktionsledaren, bar en tomteluva med en hållare på varsin sida i vilken det satt Red Bull. Det gick en slang från burkarna till hans mun. Edward höll upp en hand mot skärmen för att avbryta gruppens kommentarer om Mickes smarta luva.

Hörni, hallå, kan jag få lite programtid? Han rättade till flugan och fortsatte: Vänner, hur fantastiskt är inte detta? Så många bekanta ansikten och även några nya, jättekul att se, verkligen. Edward nickade och strålade nöjt mot skärmen,

Men i år är vi fler än vi varit tidigare, och jag vet inte, jag tycker det är lite av ett myller av ansikten här på skärmen och så många intryck att ta in, så jag föreslår att ni alla stänger av era kameror och mikrofoner. Då blir det bara den som pratar som har sitt ansikte på skärmen och som hörs. Jag tror det blir lättare för alla att kunna koncentrera sig då. Okej?

Sofie som hade ansträngt sig med det visuella inför mötet blev lite besviken, men bara kortvarigt, för värmen inne i det lilla huset hade fått hennes smink att börja rinna, och håret slickade sig oskönt fast mot den svettiga huden.

"Låt oss börja med att välkomna alla nya vänner till produktionen av Edwards jul."

Sofie tänkte att det måste krävas ett visst mått av narcissism för att kunna prata om sig själv i tredje person med ett sådant eftertryck och en sådan beundran.

Vi har Linda F i sminket, och av årets alla nyanställda så är nog du, vännen, lite extra välkommen. Du kommer att få göra under och utföra magi för att få den här trötta, utarbetade programledaren att se levande ut igen.

Sofie skakade på huvudet när hon såg Edward dra fingertopparna över sitt solkyssta ansikte, en solbränna hon antog att han hade St. Tropez att tacka