Där livet börjar

By Sara Dalengren and Callin Öhrvall Delmar

Iris nya liv ska äntligen ta sin början. Livet hon längtat efter. Snart åker flyttlasset till Fårö, till den lilla campingen där hon och Filip var så lyckliga i somras. Där tänker de rusta upp stället inför den kommande säsongen och göra deras nya hem lämpligt för en barnfamilj – för om bara några månader ska två bli tre.

De hinner inte ens inleda sitt efterlängtade samboskap förrän Iris pappa Ove kommer med upprörande nyheter – hennes mamma vill skiljas. Beskedet träffar Iris som en knytnäve i magen, föräldrarnas kärlek skulle ju vara ett helt liv. Dessutom verkar det som att Filip håller något hemligt. Har deras förhållande gått för fort?

“Där livet börjar” är andra boken om Iris Grimstedt och uppföljare till “När själen andas”. Sara Dalengren är författaren bakom flera uppskattade kärleksromaner, bland annat romanceserien “Andra chanser”.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 8, 2023
• ISBN: 9789180005913

Book preview

Där livet börjar

Sara Dalengren

Copyright © Sara Dalengren, 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-3591-3

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

December

Kapitel 1

Klassrummet var tomt när Iris Grimstedt blickade ut över skolbänkarna och det var kanske tur. Hon drog baksidan av handen över den våta kinden för att torka tårarna. Barnen hade varit så glada och förväntansfulla över att det äntligen var jullov och snart julafton. Så där glada som bara åttaåringar kan vara. Och här satt hon och grät.

För när barnen kom tillbaka efter lovet skulle hon inte vara kvar.

Det spelade ingen roll att ett nytt och spännande kapitel i hennes liv just skulle ta sin början. Att hon äntligen trott sig ha hittat den rätte och att de dessutom snart skulle bli en liten familj.

Tanken på att aldrig träffa sina elever igen gjorde vansinnigt ont.

Tårarna droppade ner på bunten av ritpapper på katedern framför henne. Teckningar barnen målat åt henne på hennes sista arbetsdag. Tjugoen stycken.

Iris bläddrade igenom högen. Där fanns en skäggig tomte som fastnat i en skorsten och vad som skulle föreställa tomtens renar framför en släde. Det såg faktiskt mer ut som bruna grisar. De flesta teckningarna hade julmotiv, men några av barnen hade valt att fokusera på anledningen till att Iris inte skulle vänta på dem när de kom tillbaka från jullovet.

Hon skrattade genom tårarna när bilden av en grön barnvagn med hjul stora nog för en cykel dök upp. Längst ner stod det i en salig blandning av versaler och gemener:

Lyka till med ugnen.

Ungen skulle det förstås vara. Två av orden var i alla fall rättstavade och det fanns en punkt i slutet av meningen, konstaterade Iris och tårarna tilltog. Den här gången av stolthet. För barnet som ritat just den här teckningen brukade annars ta alla chanser som gavs för att slippa skriva över huvud taget. Frågor i skrivboken och skrivuppgifter besvarades nästan uteslutande av enstaka ord.

Ändå hade Iris fått en hel mening. En hel mening bara till henne.

Men Iris … Du sitter väl inte och gråter?

Hon tittade upp och såg sin kollega Lovisa i dörren in till klassrummet.

Det är sista dagen och … Hon suckade. Jag kanske är lite extra känslig just nu.

Handen gled ner till magen. Än var det långt kvar. I alla fall kändes det så. Fjorton långa veckor, plus/minus någon vecka. Det gick aldrig att säga säkert när den lilla behagade komma ut.

Du får lov att vara lite extra emotionell en dag som denna.

Iris log, men Lovisa bara skakade på huvudet och vände bort blicken.

Nej, titta inte på mig så där. Då börjar jag också grina. Kom nu så går vi till personalrummet. De andra väntar.

Iris samlade ihop teckningarna. Innan hon stängde dörren gav hon klassrummet hon tillbringat så många timmar i ett sista ögonkast. Lät blicken svepa över de uppställda stolarna, snöflingorna i papper de dekorerat fönstren med, den ensamma adventsljusstaken och plastgranen i hörnet med elevernas egentillverkade julpynt.

Det var änglar tillverkade av toarullar, runda pärlplattor i regnbågens alla färger och smällkarameller i tunt silkespapper. Hon hade inte kunnat förmå sig att plocka undan något av det. Det fick hennes ersättare göra efter ledigheten istället.

Iris stängde dörren och följde efter Lovisa genom korridoren. När de nådde personalrummet hördes prat och skratt, men ljudet dog ut när de klev in. Rektorn tog ett steg framåt. I famnen bar hon en stor röd skål till brädden fylld med godis inslagen i cellofan.

Lovisa berättade att du är förtjust i glaskonst, så vi tänkte att den här kanske skulle passa bättre än en blomma.

Iris gav Lovisa ett tacksamt leende och tog emot skålen. Tyngden överraskade henne och fick hjärtat att slå ett extra slag. Det här var mycket bättre än en vit orkidé i en lika vit kruka.

Nu hoppas vi att du får tid att koppla av och ta det lugnt innan barnet kommer och att allt går bra när det väl är dags. Stort lycka till och grattis! Iris fick en kram.

Tack så jättemycket.

Och när du känner dig redo att börja jobba igen är det bara att du hör av dig. Men vi sa väl tre terminer ledigt i alla fall.

Hon nickade. Det var kanske fegt av henne, men hon hade inte kunnat förmå sig att skicka in sin avskedsansökan. Så än så länge trodde hennes kollegor att de skulle ses igen när hennes föräldraledighet var slut.

Det var bara Iris som visste att det här antagligen var sista gången hon satte sin fot på låg- och mellanstadieskolan i Jönköping. Den som varit hennes arbetsplats de senaste fyra åren. Och samtidigt som tanken gjorde henne sorgsen och triggade hennes tårkanaler ännu en gång, fanns det en längtan i bröstet och en lycka som överskuggade allt det ledsamma.

Hon hade ett annat liv som väntade henne nu. Ett liv på kanske den vackraste och mest rofyllda platsen på jorden. En plats i paradiset.

Men om de fortfarande skulle kalla den lilla campingplatsen för just Paradiset när de öppnade för säsongen, hade Iris och Filip inte bestämt än. Hon tyckte fortfarande att namnet gav lite för mycket naturistvibbar. Filip däremot skulle säkert inte se det som något större problem om en och annan nudist eller nakenbadare hittade dit. För honom var alla lika hjärtligt välkomna till deras paradis.

Det var en av sakerna hon älskade allra mest med Filip. Hans öppenhet och sättet som hans omtanke sträckte sig till alla och envar omkring honom.

Angående namnet behövde de snart bestämma sig om de ville få en chans att annonsera och synas i campingtidningar och på hemsidor. Dessutom fanns det en hel massa annat som måste fixas inför den nya säsongen.

Det där som hennes chef sagt om att koppla av och ta det lugnt innan barnet kom, det skulle hon då rakt inte ha tid för.

Iris tog ett stadigt tag om den stora skålen med ena handen, slängde jobbryggsäcken över axeln med den andra och hävde sig upp från sätet. Dörrarna på tåget öppnades och med en djup suck klev hon ut på perrongen.

Hon var helt slut och inte alls sugen på promenaden som väntade innan hon var hemma. Den brukade ta tio minuter om Iris gick i rask takt, men idag skulle det nog ta det dubbla. Minst.

Iris!

Den välbekanta rösten fick henne att titta upp och se sig omkring. Snart såg hon någon småspringa mot strömmen av människor som just klivit av tåget.

Leendet i ansiktet på mannen som kom emot henne gick inte att ta miste på, trots den tjocka, stickade halsduken och den djupt neddragna öronlappsmössan. Det kan ha varit den fulaste mössan Iris någonsin sett, men den satt på mannen hon älskade allra mest.

Filip. Hennes Filip.

Han drog in henne i famnen eller gjorde i alla fall ett helhjärtat försök. Hade det inte varit för skålen och den tunga ryggsäcken skulle han säkert kramat henne hårt och snurrat runt med henne.

Vad gör du här? Jag trodde inte du skulle komma förrän ikväll?

Kalla läppar kysste henne på kinden.

Jag kunde inte vänta.

Men hur tog du dig hit?

Vänta så ska du få se.

Filip hade alltid cyklat vart han än skulle när han bodde i Nynäshamn och det hade han fortsatt med sedan han flyttat till Fårö på Gotland. Det var både miljövänligt och ekonomiskt. Men det var den tjugoandra december och även om han såg ordentligt påpälsad ut trodde och hoppades inte Iris att han varit dum nog att cykla hela vägen från Gotland till Jönköping en dag som denna. Något han faktiskt gjort en gång under hösten för att träffa henne.

Annars brukade han bara cykla till Visby och färjan, och sedan förlita sig på busstrafiken.

Filip hjälpte henne att bära ryggsäcken och skålen och tillsammans lämnade de Nässjö station bakom sig. Men istället för att gå mot gatan som snabbast skulle ta dem ut mot villaområdet, gick han åt motsatt håll, och inte mot vännerna Yvonne och Leif där Iris hyrde sin lilla garagelägenhet.

Vart ska vi?

Filip pekade. Till parkeringen. Hade du verkligen tänkt gå hela vägen hem i den här kylan. Är det där ens en vinterjacka du har på dig?

Nej, det var det kanske inte.

Jag behöver ingen vinterjacka, svarade Iris. Jag är jättevarm ändå. Mer än bara varm. Svetten klibbade under armarna och även på andra ställen. Att vara gravid innebar inte bara att man gick omkring och kände sig lycklig över att man bar på ett litet mirakel.

För varje vecka som passerat sedan hon kommit halvvägs in i graviditeten hade någon ny liten krämpa eller något besvär dykt upp. Den här veckan var det svettningar och de kunde komma var som helst och när som helst. Det behövde inte ens vara speciellt varmt. Det gick tydligen alldeles utmärkt att toksvettas mitt i vintern.

Filip stannade till. Nå? Vad tycker du?

Om vadå? Hon tittade på raden av bilar framför sig.

Om vår nya bil, såklart. Och innan du frågar så har jag avbokat flyttbilen. Nu har vi ju egen transport eller hur?

Hade han köpt den utan att rådfråga henne först? Hon var inte säker på vad hon tyckte om det. Iris granskade de parkerade bilarna noggrannare, men om Filip inte gav henne ett bilmärke, en färg eller ännu hellre ett registreringsnummer skulle hon omöjligt kunna gissa.

Eller vänta.

På en mörk kombi syntes någon slags logga i vitt. Iris tog några steg närmare för att kunna se hela och läsa texten. Mellan siluetten av ett par träd till vänster och svallande havsvågor till höger stod Välkommen till Paradiset.

Jag trodde vi skulle diskutera namnet en vända till innan vi bestämde oss.

Filips förvånade min såg ut att säga: Skulle vi? Men det var inte orden som lämnade hans mun.

Loggan sitter med magnet, så det är bara att byta och sätta dit en ny i så fall. Och även om vi inte kallar campingen för Paradiset är det ju fortfarande ett paradis vi välkomnar gästerna till, eller hur? Men vad tycker du om designen? Är den inte fin? Och bilen?

Iris nickade.

Designen är jättefin. Har du gjort den själv?

Nej, men grannpojken är riktigt bra på grafisk design och han har lovat att hjälpa till med hemsidan också.

Vilken grannpojke? Trots att deras paradis var den underbaraste platsen på jorden så hade Iris inte hunnit tillbringa speciellt många helger där. All renovering som Filip pysslade med hade gjort det lättast för dem att ses hemma hos henne, men snart skulle det bli ändring på den saken.

I mellandagarna gick flyttlasset äntligen till Gotland.

Filip började noggrant redogöra för alla deras närmaste grannar medan han låste upp bilen och ställde in Iris saker i bagaget. Familjen Gustafsson som bodde allra närmast, men ändå på behörigt avstånd, hade tre barn. Däribland den äldste sonen Emil, som enligt Filip var en riktig fena på det mesta som hade med datorer att göra.

Det var förresten dem jag köpte bilen av också. De hade två kombis innan, men nu när barnen började bli stora tyckte de att det räckte med en. Emil har dessutom en egen bil.

Gott om utrymme kommer vi ha i alla fall, sa Iris och tog in det gigantiska bagageutrymmet.

Eller hur? Det finns inte en barnvagn som inte får plats här. Säker ska den också vara enligt Gustafssons. Perfekt för en barnfamilj.

Iris kunde inte låta bli att le när hon instämde. De två – en barnfamilj i vardande. Inget kunde vara mer perfekt än det.

Iris vaknade till ljudet av Filips röst.

Vi är framme nu.

Hon tittade upp och mycket riktigt stod bilen parkerad på gatan framför den rödmålade villan Yvonne och Leif bodde i. Hade hon hunnit somna på den korta resan från stationen?

Sedan tittade hon på Filip. Han log och smekte försiktigt hennes kind. Fingrarna var kalla, men värmen i hans blick var mer än nog. De hade träffats alldeles för sällan under de senaste månaderna. Det var inte alltid lätt när de bodde på olika håll och hade helt olika liv.

Jag har saknat dig. Iris böjde sig fram och kysste honom.

Jag har saknat dig också … Eller, er menar jag. Jag har saknat er. Han lade handen på hennes mage.

Är du redo för det som väntar? frågade hon.

Tänker du på barnet, för i så fall är svaret ja. Däremot har jag fortfarande några saker som behöver fixas innan allt är klart. Babyskydd till bilen till exempel. Och skötbord.

Jag tänkte snarare på julhelgen och min familj.

Aha. Det ska nog gå bra. De vet ju redan om både graviditeten och vårt förhållande. Han lät lugn, men i hans ögon speglades något oroligt.

Ni har inte träffats innan, påpekade hon.

Filip tittade på henne en lång stund, innan han gav vika.

Okej, då. Jag erkänner, jag är nervös. Eller till och med mer än så. Jag har drömt mardrömmar. Var det vad du ville höra?

Iris skrattade till och klappade honom på knät.

Du behöver bara vara dig själv.

Precis. Jag är säker på att din familj är hur snäll som helst, sa Filip, utan att se det minsta övertygad ut.

Men? frågade Iris.

Du kan ha sagt något om din mamma som … Han grimaserade.

Mamma Gunilla. Iris suckade. Det hade hon alldeles säkerligen gjort. Sanningen var den att ända sedan Iris gjort slut med exsambon Marcus så hade det varit spänt mellan dem. Gunilla hade tagit uppbrottet väldigt hårt. Det, och förlusten av alla mysiga stugsemestrar med Marcus föräldrar Margaretha och Jan-Erik. Under flera veckor, till och med månader efter att de gjort slut hade hon tjatat på Iris om att försöka återförenas med Marcus.

Det hade blivit bättre sedan Iris berättat om Filip och barnet … Bättre, men fortfarande inte helt bra.

Iris önskade att hon kunde lugna Filip och försäkra honom att allt skulle gå perfekt, men samtidigt ville hon inte ge honom falska förhoppningar.

Mamma kan vara lite … Hon sökte efter rätt ord. … Vass? Ja, vass. Så ta inte åt dig om hon säger något som kan tolkas som en förolämpning.

Filip nickade. Då vet jag. Och det ska nog gå bra ska du se. Och även om det inte skulle göra det … Han lät orden bli hängande i luften.

Så förändrar det ingenting, fyllde Iris i. Det är du och jag nu.

Bara du och jag. I alla fall i några månader till.

Kapitel 2

Iris lägenhet var inte stor. Det rum där hon hade sin säng, en färgglad fåtölj, tv och några bokhyllor fyllda med diverse prydnader, det var egentligen lägenhetens enda. Utöver det fanns en toalett, en mindre hall och en kokvrå så liten och trång att matlagning bara kunde skötas av en person åt gången.

Eftersom Iris bodde ensam den mesta tiden gjorde det ingenting. Dessutom intalade hon sig att det var bra att hon vant sig vid att bo trångt. För så väldigt gott om utrymme skulle de inte ha i den lilla stugan på campingen där den förre ägaren bott.

Vad vill du göra ikväll? frågade Iris när de fått av sig ytterkläderna.

Undrar hon som inte klarade att hålla ögonen öppna under bilresan hem, kontrade Filip.

Där hade han en poäng. Iris var inte säker på att hon orkade göra något alls.

Okej … Skulle du föreslå hämtmat och ligga i sängen och titta på tv, så skulle jag inte säga nej. Det är bara det att vi har så mycket att göra. Hon gick in i lägenhetens enda rum och ställde ifrån sig den stora glasskålen på nattduksbordet.

Tänker du på packningen?

Bland annat. Jag köpte lite extra flyttkartonger i förra veckan, men jag vet inte om jag orkar ikväll. Och imorgon har jag lovat att vi ska äta hos Yvonne och Leif innan uppesittarkvällen.

Då kom Iris att tänka på något annat. Filip sa att han hade avbokat flyttbilen. Det fanns inte en chans att de fick plats med både alla väskor, lådor och möbler i bilen. Kombi eller ej.

Vi måste fixa en släpkärra också. För det var väl drag på vår nya bil?

Iris sträckte ut sig på sängen.

Jajamän! Fast jag får erkänna att det hade jag inte en tanke på när jag köpte den. Det var mer av en glad överraskning. Jag fick syn på dragkroken när jag lastade in väggfärg i bagaget för några dagar sedan.

Filip lade sig bredvid henne och Iris var snabbt där och lutade huvudet på hans arm.

Jaha, men vad bra då. Eller tur, rättare sagt. För bilen lät mer och mer som ett spontanköp från Filips sida. Och bilar köpte man inte spontant. De planerade man. Kanske inte lika länge och minutiöst som hennes ex gjort, men lite planering var bra.

Fast det sa inte Iris högt.

Oroa dig inte för packningen. Vi har hela dagen imorgon och det är väl bara på julafton vi ska vara hemma hos din familj? Vi hinner, älskling. Filip kramade om henne. Annars får du visa hur du vill ha dina saker nedpackade så jag kan börja redan ikväll medan du vilar.

Menar du det?

Det är klart. Men inte än. Först hämtar jag lite mat.

Vad hade hon gjort för att förtjäna en så snäll och omtänksam man som Filip? Och hans spontanitet var ännu en anledning till att hon fallit så handlöst för honom. Han hade visat henne ett helt annat sätt att tänka och leva – något hon längtat efter så länge.

Så vad gjorde väl en spontanköpt bil?

Det låter som en väldigt bra idé.

Det hann bli mörkt innan Filip äntligen klev in i hallen och doften av thaimat spreds genom den lilla lägenheten. Han hade åkt till Iris favoritställe nu under graviditeten. Då hade det varit värt den extra väntan. För nog måste de haft extra mycket kunder ikväll, när det tagit sådan tid.

Vad bra att du är vaken, jag trodde nästan du skulle ha hunnit somna igen, sa Filip när han fick syn på henne där hon satt i sängen och väntade. Vi måste sätta upp elstolpar på campingen. Så vi kan ta emot husbilar och husvagnar som vill ha el. Tältare också, förstås.

Jaha, det kom du att tänka på precis nu, sa Iris. Jag trodde charmen med vår camping var att den var så spartansk. Men du har säkert rätt. El-platser kommer säkert locka fler besökare.

Exakt. Jag träffade precis din granne nere på gatan. Och han och hans fru hade just köpt sig en husbil. Så jag berättade såklart om campingen och det var då elen kom på tal. Nu måste vi skaffa el-platser, för det har jag lovat.

Vilken granne?

Jag vet inte riktigt. Pensionär, pratglad och gift med en Sonja, tror jag det var.

Då var det Ingemar. Ingemar och Sonja Nilsson. Vad kul för dem att de har köpt en husbil. Och bättre än den där skruttiga, gamla husvagnen som stått parkerad utanför deras villa så länge nu.

Filip log sitt allra bredaste leende och nickade. Jag vet.

Han lämnade över pappkartongerna med mat till Iris och fick av sig ytterkläderna. De kändes kalla, noterade hon. Hur länge hade Filip stått därute och pratat med Ingemar egentligen?

De åt av maten, som mycket riktigt hunnit bli kall, men det gjorde ingenting. Iris var vrålhungrig. Sedan lade sig de till rätta i sängen och Filip satte på en dokumentär som nyligen släppts på Netflix.

Iris var egentligen inte jätteintresserad, men då gjorde det heller inget om hon dåsade till en liten stund till.

Hon blinkade ut i halvmörkret. Vad kunde klockan vara? Inte för att det spelade någon roll. Hon skulle ändå inte kunna somna om förrän hon varit på toaletten. Iris vände sig mödosamt om i sängen.

Ljuset från en datorskärm bländade henne, men bara för ett ögonblick, sedan hade Filip stängt laptoppen.

Är du vaken? frågade han.

Jag måste upp och kissa.

Hon kravlade ur sängen och gick mot toaletten. Ett av havandeskapets många nackdelar. Jag kommer inte ihåg senast jag sov en hel natt. Hon skulle säkert vakna minst en gång till innan det blev morgon. Iris drog igen badrumsdörren efter sig.

Är det inte det som är meningen, då? hördes Filips röst utifrån. Som en förberedelse för alla gånger barnet kommer att väcka dig de första månaderna.

Iris satte sig på toaletten och suckade djupt. Både av lättnaden att äntligen få tömma blåsan, men också över tanken på att detta faktiskt bara var början. Filip hade rätt. Barnet var inte här än och hon sov redan dåligt.

Om några månader skulle nattsömnen säkert gå från dålig till något ännu värre.

Men vad gjorde Filip uppe så här dags? Det måste vara mitt i natten och han hade