När själen andas

By Sara Dalengren and Callin Öhrvall Delmar

Mitt under Vätternrundan inser Iris, slutkörd och med smärtande underliv, att förhållandet till Marcus inte är så perfekt som hon intalat sig. Det är alltid hans intressen, vänner och inredningsidéer som kommer först, medan hennes älskade glasprydnader ligger nedpackade i en kartong i källaren. Hon fick loppet i trettioårspresent, men när hon inte orkar hålla samma tempo som sambon bestämmer hon sig för att ta bussen tillbaka. Medan Iris vilar och äter sin andra portion lasagne får hon sällskap av Filip, en levnadsglad kille som cyklar ensam och njuter av vägen utan att pressa sig själv. Pratstunden med honom, handen mot hennes rygg i uppförsbackarna och hans hemmagjorda energibars gör att hon till slut lyckas ta sig i mål. När Marcus och resten av kompisgänget pratar om nästa tävling bestämmer Iris sig för att inte följa med. Hon behöver tänka klart och planerar i stället en cykelsemester på Gotland. Att det var dit Filip skulle därnäst kan ha påverkat beslutet. Sara Dalengren är författaren bakom flera uppskattade kärleksromaner, bland annat romanceserien ”Andra chanser". ”När själen andas” är hennes debut inom feelgoodgenren.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 21, 2022
• ISBN: 9789180003681

Book preview

När själen andas

Sara Dalengren

Copyright © Sara Dalengren, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-368-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Del 1

JUNI

Kapitel 1

Om det fanns ett helvete på jorden, så hette det belgisk kedja.

Iris Grimstedt var trött. Hon hade nog aldrig varit tröttare i hela sitt liv. Ändå trampade hon på. När hennes sambo Marcus, som tidigare legat bakom henne i den lilla klungan, kom upp på hennes vänstra sida visste hon att det snart var dags att påbörja den tröttsamma resan mot ledarplatsen igen.

Det var det en belgisk kedja gick ut på. Kedjan gick runt, runt när cyklisterna turades om att ta tätposition. Den var som en evighetskarusell av ansträngning och smärta. Men det skulle tydligen gå snabbare så här. Dessutom skulle de spara på krafterna om alla hjälptes åt att dra lika mycket, hade Iris fått förklarat för sig. Även om draghjälp dessvärre inte betydde mer än att man slapp fartvinden längst fram.

Det var inte alls det här Iris hade föreställt sig när en smånervös Marcus väckt henne med röda rosor och kaffe på sängen på hennes trettioårsdag, och sedan uttalat orden:

Jag vet att det här kan verka lite skrämmande. Men jag tror att vi är redo att ta det här steget tillsammans.

Äktenskap, hade varit hennes första tanke. De skulle förlova sig, ha ett vackert kyrkbröllop, skaffa minst två barn och leva lyckliga i alla sina dagar. Det var det steget hon känt vore naturligt att ta tillsammans med Marcus. Grannpojken som varit hennes första kärlek under tonåren och som sedan dykt upp i hennes liv igen när hon varit äldre och modig nog att äntligen agera på sina känslor. Deras saga hade varit i det närmaste perfekt.

Euforin hon känt på sin födelsedag hade snart lagt sig när det visat sig att den potentiellt skrämmande presenten varit en anmälan till Vätternrundan …

Sedan hade karusellen dragit igång. Och vad som skulle varit en romantisk parutmaning runt Sveriges näst största sjö, hade blivit en satsning på en svensk klassiker tillsammans med kompisgänget och en maxgräns på tio timmar på de trettio milen.

Hur fan hade det gått till?

Iris slängde ett snabbt ögonkast åt höger och såg vattnet. Det glittrade hånfullt mot henne. Varför var Vättern tvungen att vara så stor? Allt var egentligen Jörgens fel, Marcus irriterande barndomskompis. Iris minnen av honom från skoltiden var kanske inte negativa, men inte precis positiva heller. Han hade liksom bleknat i jämförelse med hennes perfekte Marcus, trots att Jörgen gjort sitt bästa för att höras och synas så mycket som möjligt på den tiden.

De två tillsammans alltså … Och Iris var helt säker på att hade det inte varit för den förbannade tävlingsinstinkten de delade skulle hon inte befinna sig här nu. Med ben som brann och ett underliv som tappat känseln för flera timmar sedan.

Under deras senaste schemalagda mikropaus hade hon inte ens varit säker på om hon lyckats kissa ordentligt. Området var så avdomnat att hon förmodligen skulle kunna kissa på sig och inte märka det förrän hon kände lukten av gammal urin. Och i den här motvinden kunde det dröja.

Älskling! Kom igen nu! Marcus gav henne en blick över axeln.

Hon gled motvilligt ut till vänster och trampade fortare. Hur långt är det kvar till Hjo? flämtade hon.

Det ska du inte tänka på nu. Koncentrera dig på kedjan istället. Du sackar efter.

Om de inte varit omringade av vännerna hade hon sagt ifrån ordentligt. Iris bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont i tänderna och tvingade de smärtfyllda benen att fortsätta trampa. Hon stod snart inte ut längre. Och det fanns inte en chans att hon skulle klara att hålla det här tempot hela vägen in i mål.

Det är mindre än en mil kvar nu.

En andlös viskning från höger fick Iris att vrida på huvudet. Sanna försökte nog le uppmuntrande mot henne, men det hela liknade mer en plågsam grimas. Sanna var sambo med Jörgen. Och förutom de två bestod deras lilla helveteskedja av Marcus arbetskamrat Olof och hans fru Josefin, samt Jörgens bror Jonas och hans sambo Charlotta.

Egentligen var det Marcus kompisgäng, men under deras år tillsammans hade hon blivit riktigt nära vän med både Sanna och Charlotta. Josefin kände hon fortfarande inte särskilt väl, de hade mest träffats under träningen och planeringen inför Vätternrundan. Och då hade det inte varit tillfälle att prata om något annat än just cykling. Det hade Marcus påpekat för henne.

Mindre än en mil kvar … En kilometer var snarare vad Iris ben hade kvar att ge.

Ljudet av snabbt snurrande ekrar och tunga andetag fick Iris att sakna spinningpassen på Friskis & Svettis. Då hade hon ändå hatat instruktören som blandat friskt mellan gamla schlagerdängor och death metal. En sadist var vad han var. Eller det var i alla fall vad hon hade tyckt då. Nu, efter över fem timmar på cykel skulle hon aldrig klaga på ett enda av hans pass igen. Om hon fick syn på honom utmed vägkanten skulle hon gladeligen kasta sig av cykeln och in i hans armar och be honom ta med henne hem till Jönköping igen.

Det gällde förresten inte bara honom. Hon skulle kasta sig över djävulen själv. Bara smärtan fick ett slut.

Iris visste inte hur hon stått ut. De rullade snabbt utmed vattnet och strandpromenaden på väg in i Hjo och nästa depåstopp. Benen skakade av trötthet. Nej, hela kroppen. Hon hade gjort det. Nu skulle hon få vila.

Och mat.

Hungern rev i magen. De små påsarna med energi-gel, som Marcus bunkrat upp med inför loppet, gav henne kväljningar. Så mycket näring under första halvan av loppet hade det inte blivit. Bara en massa sliskig sportdryck. En smak hon tröttnat på redan under vårens alla träningspass tillsammans med de andra.

Benen vek sig nästan när hon klev av cykeln nere vid hamnen. Hon vinglade till. Som tur var kände hon hur starka armar fick tag om hennes midja. Iris vände sig om för att ge Marcus ett tacksamt leende, men hejdade sig när hon fick se det hårda uttrycket i hans ansikte.

Jag sa ju att du skulle träna mer, viskade han.

Iris blev så paff att hon ryckte bakåt och nästan krockade med ett par på tandemcykel.

Vad gjorde du på alla de där spinningpassen egentligen? Satt och diggade till musiken? Skärp dig nu. Du skämmer ut mig.

Men jag är … trött, pressade hon fram.

Precis som resten av oss. Du hör inte oss gnälla, eller hur?

Iris ville protestera. Fråga när hon hade gnällt?

Hon hade undrat hur långt de hade kvar till nästa depå ett par gånger. Eller kanske mer än bara ett par. Men hade hon sagt något om sin svidande vagina? Sina krampande ben?

Nej, och det hade hon god lust att tala om för Marcus. Men han var inte längre kvar, utan på väg bort till mattältet tillsammans med Olof och Jörgen.

Kommer du? Sanna log ursäktande.

Självklart hade de andra hört vartenda ord från Marcus. Iris svalde runt den ömmande klumpen i halsen och tvingade sig själv att le.

Visst. Hon parkerade cykeln och gick med försiktiga steg, eftersom hon fortfarande inte vågade lita på att benen faktiskt skulle bära.

Marcus var också trött. Klart att han blev lite irriterad då. Det visste hon. Hon kände honom.

Hon kände honom väl.

Den halvljumma lasagnen åts snabbt och under tystnad. För varje sekund som passerade växte ångesten inom Iris. Hon ville inte sätta sig på cykeln. Inte än.

Hon försökte tugga snabbare. Pressa ner maten i det ömmande svalget när hon såg att samtliga nästan hade ätit upp medan hon bara knappt kommit halvvägs. Ett par minuter passerade, sedan var ljudet av smaskande utbytt mot taktiksnack och planering inför kommande sträcka.

Då så, ett snabbt toabesök för er som behöver annars går vi mot cyklarna. Marcus samlade ihop engångstallrikarna. Utan att så mycket som titta på Iris ryckte han maten ur händerna på henne.

Jag har inte ätit färdigt, protesterade hon.

Jo, det har du. Och om du tagit för vana att äta lite mindre och cykla lite mer skulle vi redan varit på väg mot Karlsborg nu.

Ska vi stanna i Karlsborg? Iris kände hur ett litet hopp tändes inombords. Nästa depå var drygt tre mil bort. Det kanske hon skulle klara. Det skulle göra ont, men det var inte omöjligt. Om inte annat skulle hon kunna skjuta lite på att göra resten av gänget besvikna med sitt avhopp.

Det hördes en djup suck från Jörgen. Marcus snodde runt och den här gången mötte han hennes blick.

Var inte dum! Det vet du mycket väl att vi inte ska. Vi har planerat den här dagen i månader. Varje depåstopp, varje kisspaus och vi ändrar inte på något. Skärp dig nu, Iris!

De sista orden spottade han ur sig så att saliven stänkte i ansiktet på henne. Hon hade aldrig hört honom skrika så, i alla fall inte på henne. Marcus som alltid var prydlig och korrekt i alla lägen. Med nystrukna skjortor, sin ständigt nytvättade bil, det blonda håret som alltid klipptes var sjätte vecka och sin maniska inställning till ordning och reda. Allt skulle planeras och älska gjorde man på lördagar, alltid i sängen och efteråt bäddade man rent.

Marcus skulle föreställa hennes stora kärlek, men just nu hatade hon honom lite grann.

Eller ganska mycket.

Hans ljusbruna ögon hade borrat sig fast i henne och sköt pilar av vrede. Runt omkring dem hade det blivit alldeles tyst. För självklart hade alla hört – igen. Där och då fick Iris nog. Hon behövde minsann inte skärpa sig.

Nej. Hon lät ögonen smalna och stirrade tillbaka på Marcus.

Vad sa du?

Du hörde vad jag sa. Och ge tillbaka min lasagne!

Det kanske är bäst att ni får snacka lite ifred, sa Jörgen, och de andra var inte sena att hålla med. Vi ses vid cyklarna om fem.

I ögonvrån såg Iris hur deras lilla gäng avlägsnade sig, men hon tog inte ögonen från Marcus. Till slut blev det han som vek undan med blicken. Med lugna steg gick han mot närmaste soptunna och slängde ifrån sig alla tallrikarna.

Jag tänkte faktiskt äta den där.

Nu är det för sent, fnyste han.

Då går jag och hämtar en ny portion. Iris vände sig om och började gå.

Det ger du fan i.

Marcus kom ikapp och grep tag om hennes arm. Iris tog ett djupt andetag. Nu hade han gått för långt. Ändå tvingade hon sig att skjuta undan känslorna som sa åt henne att skrika tillbaka och ställa till med en riktig scen.

Bara för att de var trötta betydde inte det att de inte kunde diskutera som vuxna människor. Vätternrundan hade varit en dålig idé. Det var bara att inse fakta.

Jag hoppar av. Jag bryter. Det kan du gå tillbaka och tala om för de andra. Ni får åka utan mig. Jag ska äta mig mätt och … Iris såg sig omkring och fick syn på skylten till massagetältet. … och ta en massage. Sedan tar jag en buss till målet, så ses vi där. Du kanske har rätt. Jag skulle ha tränat mer.

Marcus såg på henne en lång stund, innan han släppte taget om hennes arm. Han gav pulsklockan på handleden en snabb titt.

Helvete, muttrade han och sprang tillbaka mot cyklarna.

Kapitel 2

Iris hade återvänt till hamnen efter en välbehövlig massage, även om den varit i kortaste laget. Hon var fortfarande öm i kroppen, men den värsta smärtan hade lagt sig. Hon gick mot vattnet med sin andra portion lasagne. Det fanns ingen anledning att ha bråttom längre.

Förmiddagssolen värmde, trots de svalkande vindarna från vattnet. Hon slog sig ner på marken och tittade ut över Vättern. Solstrålarna speglades i den blå ytan och med ryggen mot alla stressade cyklister försökte hon koppla bort allt som hade hänt den senaste halvtimmen. Det var lättare sagt än gjort. Iris förde handen bak till nacken och släppte lös det mörka håret ur sin strama fläta. Ytterligare några spänningar släppte i kroppen och hon suckade högt.

Hur hade de andra reagerat på hennes avhopp? Skulle Marcus fortfarande vara arg när hon mötte dem i mål senare under dagen?

Hon var frestad att åka rakt hem till lägenheten i Jönköping, men hon hade cykeln att släpa på. Dessutom fanns packningen och tältet kvar på idrottsplanen i Motala där de övernattat inför loppet. Sedan var det loppisen hon velat besöka under gårdagen, istället för att flänga runt bland försäljningen av cykelrelaterade prylar vid målområdet. Då hade Marcus stoppat henne, sagt att det hade de minsann inte tid till. Nöjen fick man ägna sig åt efter att loppet var avklarat.

Och det var det ju på sätt och vis nu, tänkte Iris. I alla fall för hennes del.

Alltså skulle hon ta bussen tillbaka till Motala. Ta sig till tältet för att byta om och bli av med cykeln. Därefter kunde hon flanera runt i den lilla staden bäst hon ville i väntan på de andra. Marcus var ändå inte speciellt rolig att ha med sig när man skulle loppisfynda. Det hade Iris insett för flera år sedan. Han fick ett plågsamt och konstant uttryck av äckel när han besökte loppisar och secondhandbutiker. Och enligt honom fanns det ingen anledning att handla begagnat när man hade pengar till att köpa nytt.

Nytt, nytt, nytt. Allt skulle vara nytt. Och viktigast av allt – rent!

Iris däremot älskade secondhand, saker som bar på en historia och allra mest älskade hon glas. Figuriner, prydnader, skålar, vaser. Det var något speciellt med det sköra materialet och tillverkningen som fick henne att …

I love you!

Iris avbröts i sina tankar av en exalterad manlig röst strax intill. Hon sneglade åt sidan och fick syn på ett par smala, brunbrända och håriga vader som försvann ner i ett par cykelskor.

Vem han än var så hade han uppenbarligen inte tilltalat henne.

I nästa stund slog sig mannen ner på marken bredvid. Inte för nära för att det skulle kännas obehagligt, men heller inte tillräckligt långt borta, tänkte Iris.

Hon fokuserade på vattnet igen och förde plastgaffeln lite fram och tillbaka i lasagnen, som nu halvvägs in i portion två inte alls var lika lockande.

Visst passar det?

Den här gången vred hon på huvudet och gav mannen intill en ordentlig titt. Så han pratade svenska i alla fall. Hon såg sig omkring och eftersom det inte fanns någon annan människa i deras omedelbara närhet drog hon slutsatsen att orden varit menade till henne.

Vilket då? frågade Iris.

I love you. Klarblå ögon mötte hennes, ögon som ramades in av tunna skrattrynkor.

Ursäkta?

Visst är det en passande slogan? För Hjo alltså? Vem kan inte älska detta? Han nickade ut mot vattnet och då fattade hon.

I love Hjo. Det var det han sa. Hon hade faktiskt också noterat orden på skylten med det röda hjärtat när de närmat sig södra infarten till den lilla staden.

Mm, svarade hon.

"Det namnet har verkligen hur mycket reklam-potential som helst. Jag mötte precis en äldre man med en T-shirt som det stod I’ve got Hjo under my skin på. Fantastiskt, va?"

Jaså? Ja, kanske det. Iris ställde ifrån sig maten. Hon var inte på humör att prata. Vare sig om Hjo eller något annat. Hon ville bara därifrån.

Förlåt, du kanske har bråttom i väg igen? Och här sitter jag och pladdrar på.

Det är lugnt, mumlade hon. Jag har brutit.

Jaha. Mannen ryckte på axlarna. Då valde du i alla fall den vackraste platsen på hela rundan att göra det på.

Så kanske man också kunde resonera, tänkte Iris och tillät sig ännu en blick på mannen. Han tittade fortfarande på henne och mellan ögonbrynen hade en rynka bildats.

Du har väl inte skadat dig? frågade han.

Nej, då. Jag mår fint. Jag hade inte lika mycket uthållighet som resten av mitt sällskap bara.

Det låter inte som något vidare sällskap om du frågar mig.

Det är mitt fel. Jag skulle ha tränat mer. Det tog emot att säga det, men nu när den värsta ilskan runnit av henne var sanningen inte lika jobbig längre.

Äsch, träning är överskattat. Man cyklar ju för att det är roligt och för att se sig omkring. Jag heter Filip, förresten. Han lade ifrån sig plastgaffeln och sträckte fram handen.

Iris, svarade hon och hälsade.

Trevligt att träffa dig, Iris.

Tyckte han verkligen det? kom hon på sig själv att undra. För hittills hade hon inte varit speciellt trevlig mot honom. Än var det dock inte för sent. Bara för att hon var på dåligt humör behövde hon inte låta det gå ut över andra.

Så när startade du, Filip?

Strax innan soluppgången. För den vill man inte missa.

Iris som hade väntat sig ett klockslag, skakade på huvudet. Var den här killen på riktigt?

Är det någon idé att jag frågar vilken tid du planerar att köra på?

Nej, det får ta den tid det tar. Vadå, hade din grupp ett tidsmål?

Japp, under tio timmar.

Så pass, sa Filip. Ja, då behöver man kanske träna lite grann.

Eller ganska mycket, i mitt fall.

Filip svarade inte, utan började äta av sin lasagne igen. Iris satt kvar. Hon vände ansiktet mot solen och slöt ögonen. Dagen hade kanske inte utvecklats så som hon hade hoppats och hon var fortfarande arg på Marcus. Speciellt över hur han hade behandlat henne inför deras vänner. Men här i värmen från solen var det som om allt bara smälte bort. Hon var för trött för att vara arg.

Vätternrundan hade varit en dålig idé. Varför hade hon låtit det gå så långt? Allt hon behövt göra hade varit att säga stopp.

Visste du att Hjo fick sina stadsprivilegier redan på fjortonhundratalet? Filip hade tagit en paus i ätandet och nu tittade han nyfiket på henne.

Nej, men det visste tydligen du? svarade Iris. Vad vet du mer om Hjo?

Det beror på. Är det något särskilt du är intresserad av att veta? Något om stadsbranden 1794, kanske? Vattenkuranstalten eller hamnen? Fartyget Trafik ska tydligen vara en av Sveriges äldsta och bäst bevarade ångbåtar.

Iris skrattade till. Är du uppvuxen här? Eftersom du nu vet så mycket.

Nej, då. Sådan tur har jag inte haft.

Säger du det?

Filip stoppade in mer mat i munnen, tuggade och svalde. Det kan hända att jag brukar läsa på lite innan jag besöker en ny plats. Du vet, så man får lite sammanhang.

Det visste Iris inte. Men när han sa det lät det så självklart att hon nickade.

Filip sken upp. Brukar du också göra så?

Iris slutade genast. Nej, alltså … Jag borde kanske börja?

Det tycker jag. Han ställde ifrån sig sin nu tomma tallrik och ställde sig upp. Nej, nu ska jag dra vidare. Mot Sveriges reservhuvudstad.

När hon inte svarade förtydligade han. Karlsborg, alltså.

Ja, just det. Cyklar du ensam? frågade Iris.

Nej, då. Vi är över tjugotusen. Filip blinkade åt henne. Så jag ska nog hitta någon ny att prata med under vägen dit.

Prata medan man cyklade … Tänk så olika människor valde att tackla utmaningen de trettio milen utgjorde. Det var trots allt ett motionslopp, inte en tävling.

Eller du kanske har ångrat dig och vill fortsätta? frågade han. Ta rundan i ditt eget tempo?

Hon kände efter. Benen var inte längre lika stumma. Baken inte lika öm. Sedan hejdade hon sig. Tanken på den hårda cykelsadeln fick henne att rysa till.

Nej, min Vätternrunda slutar här. Tack för erbjudandet och lycka till.

Hon fick ett brett leende till svar, men nog såg han lite besviken ut också när han reste sig. Kanske var han van att se omgivningen smittas av hans optimism och Iris hade faktiskt hunnit tveka lite grann, innan hon kommit till sans.

Då får jag önska dig en fortsatt trevlig dag, sa Filip och gick.

Det lät som något personalen i kassan på Ica skulle ha sagt, och kanske var det därför hennes svar kom automatiskt.

Detsamma, ropade hon efter honom. Sedan vände hon ansiktet mot solen igen. Hon skulle bara sitta här några minuter till och känna värmen i kroppen stiga.

Ett kort vibrerande i fickan bak på cykeltröjan fick Iris att söka med handen efter mobilen. Kunde det vara Marcus som trots det pressade tidsschemat tagit sig tid att skicka en liten hälsning? Nu med lite distans till det hela kanske han också hade insett att det som hänt hade varit oundvikligt. Och ingen av dem hade hanterat situationen på bästa sätt. Iris borde sagt ifrån tidigare. Redan när tiotimmarsmålet kommit på tal tillsammans med en svensk klassiker på under tjugofyra timmar.

Och Marcus … Han borde också förstått. Iris var inte som han, hon var ingen tävlingsmänniska. Hade aldrig varit och skulle aldrig bli.

Hon tryckte fram meddelandet. Det kom inte från honom. Inom sig hade hon redan vetat att det varit att hoppas på för mycket och hon blev inte ens besviken. Istället såg hon sin pappas namn på skärmen.

Har det hänt något? Är du skadad?

Iris pappa hade alltid varit oroligt lagd, men hur kunde han veta … Så mindes hon appen som Marcus hjälpt både hennes pappa Ove och mamma Gunilla att ladda ner till sina telefoner. Med den kunde de följa sina utvalda deltagare i Vätternrundan i realtid och till och med se exakt vilken fart de höll och var på banan de befann sig. För att han inte skulle tro att hon låg ensam och skadad i ett dike bara för att hastigheten visade på noll i appen skickade hon i väg ett sms.

Jag mår bra. Bestämde mig för att bryta i Hjo. Ska snart ta mig tillbaka till Motala.

Det gick inte ens en minut innan telefonen ringde.

"Är det säkert att du mår bra?"

Iris log vid ljudet av sin pappas oroliga röst, men innan hon hann svara hade hennes mamma tagit telefonen.

"Det är klart att hon mår bra. Det skrev hon ju precis."

Ja, jag mår bra, förtydligade Iris. Lite öm i kroppen och trött bara.

"Det får man väl räkna med om man ska cykla trettio mil. Vad sa Marcus, då? Är han hemskt besviken? Jag sa faktiskt till honom att detta var en galen idé, att få dig att cykla Vätternrundan, men den gången ville han inte lyssna på mig."

Vi hann inte prata så mycket innan de var tvungna att fortsätta …

"Nej, det förstår jag, fortsatte Gunilla. Han ska ju inte behöva ge upp. Såklart att han ska göra sitt allra bästa för att klara målet."

Jo, att Vätternrundan var viktig för Marcus hade nog inte undgått någon. Ändå hade hon god lust att påpeka att motionsloppet från början faktiskt hade varit hennes födelsedagspresent. Hennes och Marcus utmaning och inget annat.

Och vad var det som sa att de inte skulle ha klarat det tillsammans med en annan inställning och utan tidsmål? Hon hörde sin mamma säga något om att hälsa Marcus så gott och att de skulle ses när de kom hem igen, sedan var Ove tillbaka i telefonen.

"Är det säkert att allt är bra?" Han talade lägre nu. Kanske hade han till och med gått in i ett annat rum för att de skulle kunna prata ifred. Iris uppskattade omtanken.

Det är säkert. Jag borde satt stopp för de här dumheterna för länge sedan. Men jag fick i alla fall uppleva halva resan runt Vättern. Även om jag mest fokuserat på att överleva cyklingen och inte på utsikten.

"Än är det väl inte för sent. Jag har hört att Karlsborgs fästning ska vara riktigt fin och vägen dit inte så illa heller."

Sveriges reservhuvudstad? Eller vad var det den entusiastiske cyklisten Filip hade sagt till henne?

"Det stämmer. Men du gör som du vill. Du kan väl slå en signal när du är tillbaka i Motala igen och kom snart och hälsa på. Vi saknar dig."

Det gör jag också.

Kapitel 3

Iris tog sig långsamt fram genom trängseln av lycraklädda kroppar. Var hade hon parkerat sin cykel någonstans? Ansiktena som passerade såg trötta ut, men ändå var det prat, skratt och leenden som mötte henne. En folkfest. Det gick inte att beskriva på något annat sätt, och då hade deltagarna ändå många mil kvar innan de var i mål.

Så fick hon syn på sin svarta racercykel och kontrollerade snabbt utrustningen, innan hon tog på sig hjälmen. Hjälmen? Hon hejdade sig just som spännet klickade till. Hon var ju färdig. Hon hade brutit.

Hennes mamma hade precis sagt vilken galen idé det varit, att försöka få någon som Iris att cykla trettio mil. Trettio mil!

Och det var en galen idé att cykla trettio mil på tio timmar. Så tänkte hon på vad Filip hade sagt när hon nämnt det där med tidsmål.

Man cyklar ju för att det är roligt och för att se sig omkring …

Iris låste upp cykeln och ledde den genom folksamlingen. Hon hade faktiskt aldrig varit i Karlsborg och om hon skulle tro på sin pappa var reservhuvudstadens fästning kanske något att se ändå.

Snart var hon framme vid vägen som skulle ta henne från depån och ut ur Hjo. I ett par minuter stod hon bara där och såg cyklisterna trampa vidare mot sitt mål medan en inre dragkamp utspelade sig i hennes medvetande.

Trettio mil var alldeles för mycket.

Men all den där träningen, då? Alla pass på Friskis & Svettis. Alla helger ute på landsvägarna runt Jönköping. Hon hade milen i benen.

Kanske om hon tog det riktigt lugnt. Gav kroppen en chans att komma ikapp igen.

Tänk att se de andras miner om hon faktiskt korsade mållinjen i Motala.

Vad skulle Marcus säga? Hennes mamma?

Iris stålsatte sig inför smärtan när rumpan landade på den smala och hårda sadeln. Hon drog efter andan. Det gjorde ont, men inte värre än att hon kunde stå ut. I alla fall en liten stund till.

Ut genom Hjo gick det lätt uppför och det kändes genast i benen. Tempot hon höll var lågt och när Iris