Margita. Fjärde boken

By Birgitta Sandberg-Hultman

"Kör till Utsikten." Margita log, rättade till backspegeln och vred om startnyckeln. Hon var målmedveten och fokuserad, och körkortet skulle snart vara i hennes ägo. Femtiotalet har nått sitt slut. År 1960 är här och Margita ska fylla arton år. Arbetet på Västra Företaget går framåt samtidigt som relationen med Henrik, som tidigare främst skett via brev, börjar växa till någonting konkret. Sakta men säkert ter sig vuxenlivet allt mindre avlägset för Margita. Detta är den fjärde och avslutande boken i serien om Margita Berggren och hennes ungdomstid i 1950-talets Sverige. Följer unga Margita Berggren under hennes formativa år i 1950-talets Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2021
• ISBN: 9788726815719

Book preview

skaffa.

Morgen

– Kör till Utsikten, sa Bengt Svensson, bilskoleläraren.

Herr Svensson satte sig tillrätta i framsätet samtidigt som han stängde bildörren ordentligt efter sig. Ulf Palmgren, den nye blivande bilskoleläraren som ännu gick på prov, körlärare Svenssons adept, satt redan på plats i baksätet.

Margita log.

– Okej, sa hon och förde högerhanden till backspegeln och kände efter att den satt rätt. Endast en blick räckte inte, det hade hon nogsamt lärt sig. Spegeln måste kontrolleras handgripligen så att det observerades av körläraren, annars hette det att momentet var överhoppat. Allt i samband med starten måste därtill ske i rätt ordning.

Margita släppte backspegeln med blicken – med Ulf Palmgren i baksätet mitt i blickfånget – och vred om startnyckeln. Hon var både förtjust och illa berörd av fripassageraren. Palmgren var ny på skolan och följde med för att lära sig staden. Bengt Svensson däremot, den riktige körskoleläraren, var medelålders, rundmagad och tunnhårig. En idealisk körlärartyp enligt Margitas sätt att se på saken. Palmgren däremot var såväl ung som snygg och därtill flirtig. Margita distraherades av att ha honom med i bilen. Det kittlade i hårrötterna och pirrade under fotsulorna. Hon var rädd att inte kunna koncentrera sig ordentligt på körningen.

– Kör in på parkeringen uppe på krönet. Herr Svenssons lågmälda kommando till köreleven kom inflikad i ett resonemang med herr Palmgren.

Margita nickade och svängde in på den väl tilltagna parkeringsfickan vid krönet av den ringlande vägen uppför berget vid Utsikten. Svärmarvägen! den romantiskt slingrande grusvägen genom tät bokskog väster om Läroverket. Margita insöp mentalt utsikten. Det var vackert här uppe; även fast våren inte satt fart ännu.

– Det är bra, sa herr Svensson. Här stannar vi.

De bägge herrarna steg ur bilen, hämtade några tillbehör ur bilens bagageutrymme och hamrade sedan ner fem träpinnar i marken. Margita följde intresserat efter. Slalom, tänkte hon. Hon skulle backa slalom mellan pinnarna.

– Nu ska jag visa fröken Berggren vad det är vi har tänkt göra idag, sa körläraren och satte sig tillrätta bakom ratten. Backande tog han sig runt de fem pinnarna och körde sedan fram bilen till utgångsläget igen.

– Nu ska fröken Berggren inte bli ledsen när pinnarna rasar, sa han godmodigt och log rart. Det gör de nämligen för alla den första gången.

Margita nickade och satte sig tillrätta bakom ratten. Hon backade runt alla hindren på banan utan att snudda vid ett enda av dem.

– Det var som tusan, sa herr Svensson och gned sig eftertänksamt om hakan. Han bytte en blick med herr Palmgren. Vi tar det en gång till fröken Berggren.

Margita backade runt pinnarna ytterligare en gång. Fortfarande utan att så mycket som snudda vid en enda av dem. Efter fyra vändor, fortfarande med alla pinnarna på plats, blev hon irriterad.

– Jag tycker att det räcker med pinnövningarna nu, sa hon och fäste sin blick stint i körlärarens.

– Det var som tusan, sa Svensson igen, allt medan han rättade till hängslena över sin trinda mage. Aldrig tidigare har jag varit med om att en elev vägrat göra en övning fler gånger.

Men han log och med en blick på Palmgren skrev han en bock i kanten för klarat moment nummer nio.

– Då fortsätter vi med start i backe nu då.

– Hoppsan, hoppsan, hoppsan då, fröken Berggren! Hur gick det där till nu då?

Margita kände en förargelsens blodvåg skölja genom kroppen. Sablar! Hon hade gjort samma fel som hon brukade; att lägga ur växeln innan hon drog åt handbromsen. En dödssynd i körskolesammanhang.

Efter avslutat körpass var körskolebilen med sina passagerare tillbaks vid körskolan.

– Det är nog bäst att vi tar privatlektioner på kvällarna om den där detaljen, kommenterade Palmgren från baksätet med en underton av flirtighet.

En tutning bakom körskolebilen förkunnade att ytterligare en körbil kommit in. Ur bilskolans inre kom därtill en för tillfället billös lärare ut. De bägge nyanlända instruktörerna sällade sig till Margita och hennes sällskap.

– God afton fröken Berggren, hälsade de med nära nog en mun. Och hur har dagens övningar avlöpt?

Margita gjorde inget för att dölja ett roat leende över uppmärksamheten. Snabbaste bruden i stan! Det var så hon kallades på bilskolan. Hon klarade av moment efter moment i rasande fart och spräckte allt vad så kallade tidigare erfarenheter hette om antal lektioner per övning. Uppmärksamhet fick hon därefter. Alla på skolan nickade igenkännande och tog gärna chansen till en liten pratstund.

– Tack bra, svarade hon på den vänliga frågan. Jag har kört de här bägge herrarna baklänges runt ett antal pinnar uppe vid Utsikten. Hon nickade roat mot herrarna Svensson och Palmgren. Var så god och tack för idag, fortsatte hon, nu direkt vänd mot körläraren. Hon lämnade en körkupong, log och hängde axelremsväskan över axeln. Med en leende nick mot de övriga avlägsnade hon sig från bilskolan.

Margita hade alla sina körlektioner förlagda direkt efter arbetstid. Alla på Västra Företaget visste att hon gick och körde, så det var inte svårt att få skjuts in till stan. Självaste kontorschefen, som hade ett gott öga till henne, kom ofta och frågade om hon ville åka med honom. Att komma hem till Ellebäck igen efter körningen var knepigare. Sista tåget från stan gick klockan sex. Men å andra sidan, om tågen gick eller inte, spelade inte så stor roll. Margita – som alla andra ungdomar ute i byarna – liftade. Att lifta mellan stan och de olika samhällena i grannskapet var lika självklart som att viska amen i kyrkan.

Det blåste snålt runt gathörnen. I rännstenen samsades en kletig massa av fjolårslöv och några cigarrettfimpar med en tom papperspåse ovanför en avloppsbrunn. Vid sidan om virvlade några kolapapper runt i en dödspiruett.

Brr!

Margita klämde åt överarmarna mot kroppen för att behålla värmen innanför kappan. Det var dåligt bevänt med våren. Kallt och blåsigt i den sista segdragna väntan på lövsprickningen.

Hon sparkade till en vilsekommen sten med foten. Blaskig vinter eller vacker vår kunde förresten kvitta lika. Livet var lika tröstlöst vilken årstid det än var. Hon sparkade till en ny sten och blåste ut en tjurig andningspust. Fy vad hon vantrivdes. Med sig själv och med allting. Den vänliga uppsynen och de rappa replikerna från körlektionen nyss var bara en fasad till ett inre i kaos. Tankarna bara malde och malde. Varför kunde hon inte behärska sin vantrivsel?

Vore hon det minsta förnuftig borde hon i ödmjuk tacksamhet välsigna livet och ödets vägar och jubla av glädje och lycka. Och visst var det väl vad hon gjort. Till en början! Brevet som så plötsligt dumpit ner i brevlådan en blöt senvinterdag hade innehållit precis allt hon i ett års tid innerst inne väntat på, men aldrig vågat hoppas. Henrik och Alicia hade separerat. Det går inte, hade Henrik skrivit, att koppla ihop två människor för att leva ett liv tillsammans om det inte finns någon riktig kärlek mellan dem. Hon hade svarat omedelbart och sedan den dagen skrev Henrik och hon till varandra flitigare än någonsin tidigare. Hon plågades inte heller längre av den tärande misstänksamheten från tiden före Alicia och barnet. Då hade hon ständigt varit rädd för ett nytt brev, rädd för att Henrik funnit någon annan, rädd för att brevet i hennes hand skulle vara det sista. I själsligt självförsvar hade hon ständigt varit redo, ständigt beredd på slutet. Så var det inte nu. I snart tre år hade Henrik och hon känt varandra. Bara vid tre tillfällen hade de träffats. Bara tre korta perioder under tre julimånader. Men desto intensivare hade de brevväxlat. Och kärleken hade hållit. Till och med det senaste årets påfrestningar hade den hållit för. Så varför skulle hon längre vara rädd? I detta nu fanns inte någon smolk i kärleksbägaren. Henriks och hennes kärlekssaga var mer skimrande än någonsin. I ett år hade hon bekämpat och undertryckt. Sökt glömska. Kanske hade hon till och med varit på väg att lyckas. Inte att glömma, men väl att minnas i glädje istället för i förtvivlan. Kanske. I varje fall hade hon vuxit och mognat.

Så hade brevet kommit och allt vad hon byggt upp av ny styrka hade rasat samman som ett korthus. Kärleken till Henrik hade blossat upp lavinartat och hotade nu att spränga alla självbehärskningens vallar. Hon försökte se på deras förhållande med Henriks ögon. Han lät gladare och mer optimistisk för varje brev som kom och gick dem emellan. Han hade börjat läsa igen på kvällarna och hämtade ständigt kraft och glädje ur vissheten om deras kärlek, skrev han. Hjärtat bultar som det bara kan göra för dig. Hur härligt det är att få känna så igen, det anar du inte. Skulle jag väl någonsin kunna binda mig vid någon annan, då du berusar mig så? Så skrev han också.

Hon borde också tänka så, men förmådde inte. Att älska så, men inte få träffas! Det var ett större helvete än det hon tidigare genomlevt! Hela kroppen var uppfylld av eld och längtan. Hon kunde vakna mitt i natten, genomsvett upp i hårfästet och med varenda nerv krypande under skinnet i outsäglig längtan efter sinnlig uppfyllelse. Alla tidigare genomlevda helveten var ett intet mot det hon levde i nu. Att inte kunna träffas. Att inte få se och röra. Att inte få lyssna till en älskad röst. Det var en plåga som inte kunde uppvägas av vissheten att det en gång skulle komma ett sedan.

Sedan – låg höljt i ett dunkel i en oviss framtid. För varje dag som gick kom hon visserligen närmare en återflyttning till Stockholm, barndomsstaden, men inte tillräckligt nära. Hon hade sina föräldrars fulla förtroende att själv avgöra när tiden var mogen. Men än var inte tiden mogen. När skulle den väl bli? Hon var ingen barnunge längre. Ingen osnuten småunge som hoppade på första bästa tåg, tog Gud i hågen och intalade sig att om hon bara kom till Stockholm så skulle alla problem lösa sig och livet bli en enda lång räcka av frid och fröjd. Ånej, så enkelt var det nog inte. Nog för att hon trodde sig om att kunna skaffa sig ett arbete. Men det var bara halva saken. För vad skulle hon med ett arbete om hon inte hade någon bostad? Man behövde inte vara stockholmsbo för att veta att det tog tjugo år i bostadskön i huvudstaden.

Hon läste platsannonserna i DN regelbundet och hade arbets- och bostadssituationen ganska klar för sig. För kvalificerade arbeten erbjöds nästan alltid hjälp med anskaffande av bostad, som det stod i annonserna. Men så var det inte med annonser riktade till sökande i hennes ålder. Unga flickor på kontor förväntades bo hemma. Men – hon gned sig energiskt om underarmarna – hon hade hört talas om att Postgirot ofta sökte unga flickor och att de gärna tog folk utifrån. Alltså borde de också kunna hjälpa till med hyresrum. Men än hade hon inte sett någon postgiroannons. Även i övrigt var det klent med utbudet på de arbeten hon kunde söka. Men de som fanns, de sökte hon; receptionistjobb och ritbiträdesjobb. Ansökningarna kom i retur förstås. För vem ville väl anställa en flicka de inte ens kunde få titta på innan hon anställdes. Hon hade skrivit till morbror Gösta som var ingenjör på Elektro-Helios, men han hade svarat att Gud må bevara henne för såväl Stockholm som Helios. Kanske var det lika bra att han svarade som han gjorde. Det blev nog lugnast för alla om hon redde upp sitt liv själv, utan inblandning av släkten. Men nog såg det nattsvart ut alltid. Inte en strimma av hopp någonstans.

Hon tog vägen förbi Polyfoto på Drottninggatan. Lite som en tjuv om natten kände hon sig då hon stannade utanför fotografens fönster och tittade på jätteförstoringarna längs ena långväggen. Det var bild nummer tre av fem som hon tittade på. Hon skämdes ända ner i tårna över att hon stannade till och tittade. Det var en ansiktsbild; ett profilfoto av en ung flicka med rena vackra drag, små nätta öron och en lång smäcker hals. Håret som var helt struket från ansiktet och lämnade den höga pannan bar var uppsamlat i en knut på skulten. Det var en vacker bild.

Det var veckan före artonårsdagen som hon gått till frissan för att få håret lite kastanjetonat och kammat i knut. Sedan hade hon gått till Polyfoto och bett att få bli fotograferad. Hon måste ju ha ett foto till körkortet. Men vad hjälpte det att fotona blivit så bra att ett av dem fått sitt säte i jätteförstoring på Polyfotos vägg? Vad hjälpte det när det ändå bara fanns en i hela världen som hon ville vara vacker för? En som bodde så långt borta att de inte kunde träffas! Förresten visste hon inte ens om Henrik tyckte att hon såg särskilt bra ut. Vad hjälpte för övrigt alla komplimanger i världen när hon ändå i själen fortfarande var den fula ankungen från förr? Vad hjälpte väl ett betraktande av den egna spegelbildens hyfsade framtoning mot själens spegling av den långa magra bengeten?

Hon sparkade till en ny sten. Den for all världens väg längs rännstenen. Rännstenen! Rännstensungar! Oh, hon snörvlade till i kappärmen. Nu började hon minsann lipa också. För att hon kom att tänka på den gamla filmen Rännstensungar. Filmen om den lama lilla flickan Ninni som sitter i sin rullstol på en bakgård och har några små förkrympta krukväxter som käraste ägodelar.

... I min lilla lilla värld av blommor, där finns plats för alla och en var. Uti träden alla fåglar sjunga, och bland blommor dansar jag...

Hon fnulade upp en näsduk ur kappfickan och snöt sig.

Hon var besvärlig hemma också. Hon visste det. Stämningen var tryckt. Det blev den alltid då hon hade sina svarta perioder. Hon hälsade och tackade för maten och svarade på tilltal, men mer än så var det inte. Det var som om hon var rädd för att prata, som om hela störtfloden av vanmakt hotade att komma upp till ytan och svämma över om hon försökte. Ändå brusade hon upp ibland. Det var när fadern talade om hur det varit när han var ung. Vilken sensation det varit om han någon gång fått låna en cykel, eller fått en sockerbit att suga på. Och så det som alltid kom därefter: Hur bra dagens ungdomar hade det, hur bortskämda med grejor och bekvämligheter de var, men samtidigt oförmögna att känna tacksamhet och glädje över välståndet. Då brusade hon upp och blev arg. Var det deras fel kanske? De – hon och hennes generation – sena tiders bam – rådde väl inte för att föräldragenerationen höjt levnadsstandarden och därtill gett sina barn en klarare, men också krassare, syn på samhället och livet. Hennes generation var från födseln matad med bekvämlighet och förmåner. Det var väl inte så konstigt att de inte skrek av glädje över sådant som de upplevde som helt naturligt och självklart. Pappa Gunnar uppträdde i alla fall som vanligt och var hänsynsfull nog att inte brusa upp tillbaks. Med mamma Inger var det annorlunda, otäckare på något sätt. Hon slöt sig som en mussla och vågade knappast tilltala ens, och om hon gjorde det så var det på ett nästan vördnadsfullt sätt, som om hon vore rädd för att få ett uppbrusande svar.

... I min lilla lilla värld av blommor, där ska alltid alltid lyckan dröja kvar...

Hon snöt sig igen och stretade vidare i snålblåsten. Hon såg hur modern led, led själv av att se henne lida. Hon tyckte om sina föräldrar, älskade dem verkligen. Ändå klarade hon inte av att visa den ömhet hon kände.

Fy vad hon tyckte illa om sig själv! Fy!

Hon var så ledsen och arg på sig själv så hon kunde spricka. Trots vissheten om att det en gång skulle bli för sent att visa uppskattning kunde hon inte förmå sig till att ge sin mamma en kyss på kinden eller sin pappa en kram. Så hade det varit ända sedan familjen tio år tidigare kommit från Stockholm. Precis tio år sedan var det! De hade flyttat från Enskede i Stockholm den våren hon fyllt åtta. Allt hade gått snett redan från början. I brukssamhället Ellebäck hade aldrig tidigare funnits någon stockholmsfamilj. Hon hade redan från första stund i första klass blivit utfrusen och betraktad som en utböling. Allt hade hon blivit retad för. Stockholmsdialekten i första hand naturligtvis, men även för att hon var lång och mager, längst i klassen. Lillebror Kristoffer hade klarat omställningen mycket bättre. Han hade ett annat sinnelag; var glad och öppen och lätt att få kontakt med.

Trottoarens ojämna stenbeläggning dunkade olycksbådande i otakt upp genom skosulorna. Knöligt och dant. Usch! Att inte ens en trottoar kunde vara lite hyfsat gåvänlig! Usch!

Hon suckade djupt och gick vidare. Hon bemödade sig inte ens om att försöka kväva sucken. Det blåste snålt och ingen människa i världen skulle ändå höra om hon suckade aldrig så ljudligt.

Fy vad hon var ful och trist och tråkig. Och otacksam. Usch vad hon tyckte illa om sig själv. Usch!

Hon var teatralisk och fånig helt enkelt. Om hon skulle dö nu, falla pladask rakt ner så skulle eftervärlden minnas henne som djupt olycklig och tragisk. Oh så tjusigt!

Hon drog upp gråtsnor i näsan så att det rann över i halsen. Tvi vale! så larvigt.

Snart var hon ute ur staden i alla fall och kunde börja lifta.

Och visst! Allt från skoltiden var över nu. De gamla klasskamraterna från folkskolan hade hon ingen kontakt med alls. Och de som tillsammans med henne hade vandrat vidare till realskolan hade antagligen glömt alltsammans. De nya kamrater hon hade nu skulle antagligen inte tro henne om hon berättade hur det varit. För nu var allt annorlunda. Ytligt sett hade svart skiftat till vitt. Nu var hon en auktoritet bland ungdomarna i byn, populär och omtyckt. Känd av alla genom sitt tidigare engagemang som ordförande i byns enda ungdomsförening men också på grund av sitt arbete som enda flicka bland ingenjörerna på ritkontoret på Västra Företaget. Omtyckt och populär på grund av ett lättsamt sätt och en rapp tunga. Och inte minst genom att vara en bussig kompis.

Men det hjälpte inte. Innerst inne var hon fortfarande den främmande fågeln. Hon talade annorlunda. Hon hade ett annorlunda arbete. Hon hade annorlunda intressen. Och sist men inte minst såg hon annorlunda ut. Med sina 180 centimeter i strumplästen var hon längre än alla andra flickor i grannskapet. Hon rådde även de flesta karlar. I och för sig var det aldrig någon som sa någonting negativt om hennes längd längre. Tvärtom! Alla tycktes tycka att det var snyggt att vara lång – även kortvuxna karlar faktiskt! Men hon märkte att det skrämde.

Karlar var rädda för långa begåvade flickor.

Där kom ett par bilar och hon lyfte tummen. Ingen reaktion. Hon sänkte tummen igen och bestämde sig för att det inte gjorde något att ingen stannat. Hon hade inte bråttom. Inte egentligen.

Men brr, så kallt det var. Och där stannade ju faktiskt en bil! Hon tittade till mot föraren och log. Det var Holmström på Sammansättningen.

– Såå. Så fröken Berggren har varit inne och fått en körlektion förstår jag.

– Jaa, just det. Margita nickade och log. Hon hoppade in i bilen och satte sig tillrätta i framsätet. Hon drog kappan tätare kring benen. Hon hade inte känt riktigt hur kallt det faktiskt var ute. Men nu när hon kom in i bilens värme kände hon kylan i benen. Det skulle bli bra skönt att komma hem och få byta ut kjol och blus mot jeans och stortröja. Kanske skulle Eva eller Monika droppa in för en stund, de kom allt som oftast. Eva för att prata bort någon timme och röka ett par cigg. Monika för att bara slå sig ner i ett hörn och läsa en tidning.

Margita suckade av välbehag och kurade ihop sig på bilsätet. Sakta men säkert kände hon värmen sprida sig genom kroppen. Hon sneglade mot Holmström, men han syntes inte vara intresserad av att prata. Nej, hon viste det. Holmström tillhörde inte den pratsamma skaran.

Bilen stannade plötsligt till. Margita tittade yrvaket upp. Jösses, var hon redan hemma!

Hon hade varit så försjunken i tankar att hon inte märkt hur den dryga milen till Ellebäck rullat undan. Eftersom hon visste att Holmström visste var hon bodde, hade hon inte behövt kolla vägen och säga till var hon skulle stiga av. I byn visste de flesta var alla andra bodde. I varje fall visste alla var cheferna med sina familjer bodde,

– Tack för skjutsen Holmström! Hon samlade ihop sig själv och handväskan.

– Tack själv.

Redan ute i farstun hörde hon tonerna från vårens stora schlager Morgen med trumpetaren Eddie Calvert. Svaga toner från hennes egen grammofon. Hon behövde inte stiga innanför lägenhetsdörren för att förstå att det var Monika som lagt på skivan.

– Visste du inte att jag hade körlektion, frågade hon skrattande då hon kommit innanför dörren.

– Jo då.

Monika satt nedsjunken i den orange fladdermusen, fåtöljen Margita fått i present till trettonårsdagen fem år tidigare. Hon svarade utan att lyfta blicken från Bildjournalen.

– Vet mamma att du är här?

– Ja det är väl klart.

– Det är väl inte så klart. Margita skrattade åter. Du brukar ju kliva in här utan att vare sig knacka eller ringa.

– Klart att jag ringde på, sa Monika. Jag visste ju att du inte var hemma. Följer du med till Fisket på lördag?

– Nej. Margita skakade på huvudet.

Monika återgick med hela sin koncentration till veckotidningen.

Margita log. Hennes bägge väninnor var sins emellan mycket olika. Eva var den glada, roliga, som alltid ville prata och alltid hade något att berätta. Monika sökte bara sällskap, krävde vare sig samtal eller uppmärksamhet. Hon var nöjd med att bara sitta med i rummet och läsa en tidning och spela grammofon. Ingen av de bägge väninnorna hade det så ställt hemma att de kunde ta emot vänner. Evas familj bodde för trångt och Monikas föräldrar var för snorkiga. Hur som helst så var Margita glad åt att de två väninnorna kom. Hade de två inte funnits hade hon väl suttit inne och grubblat kvällarna igenom. Och även fast hon hellre satt hemma och läste än gick ut och dansade på lördagskvällarna, så följde hon ändå oftast med när flickorna kom och bad.

– Eva har gjort slut med sin kille.

Monikas konstaterande kom utan att kommentarens levererare lyfte blicken från tidningen.

– Uumm. Margita hummade. Eller om det nu var killen som gjort slut, tänkte hon. Till sin artonårsdag hade hon bjudit Eva och hennes pojkvän tillsammans med Arne på en liten tillställning för fyra. Hon sprang alltid på Arne i Parken när Gert-Åke Waldéns Glennmillerorkester spelade. Arne och hon brukade dansa några danser med varandra och prata lite som goda vänner. Arne hade inget nytt sällskap och hade glatt accepterat att komma. Som kompis! Hur som helst så hade Eva och Arne plötsligt fått något gemensamt intresse och kilat in i hennes och Kristoffers rum för att slå i ett par böcker. Hon själv och Evas pojkvän hade suttit kvar i köket och kelat med Kristoffers lilla ljusbruna hamster. Pojkvännen hade sett ledsen ut och nu så här efteråt tyckte hon själv att det faktiskt verkade lite skumt alltsammans. Varken Eva eller Arne hade tidigare visat något större intresse för hennes böcker! Hur som helst så hade det tagit slut mellan Eva och pojkvännen efter den där kvällen. Någon ny hade hon ännu inte vad väninnorna visste.

–