Zoom

By Marie-Chantal Long

Nordens skola ska sätta upp en musikal. West side story, världens bästa musikal! Carro går i nian och bestämmer sig för att delta i projektet, men när hon ska sjunga under sin audition kommer det inte ett ljud ur hennes mun. Hon blir istället uttagen som kameraman och genom kameralinsen ser hon saker hon aldrig lagt märke till förut. Hon ser Yasmin, den nya tjejen. Yasmin som knappt kan någon svenska men som har den vackraste rösten Carro någonsin hört. Hon ser också Sanna. Sanna som är övertygad om att huvudrollen kommer att gå till henne ... "Zoom" är en berättelse om kärlek, vänskap, musik och konflikter. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726712674

Book preview

författaren.

Måndag 5 september, 7.20 – Tallskog

Just den morgonen orkar Carro ta en tidig springtur. Det var kanske lika bra att mamma väckte henne tidigt med sitt högljudda packande. Vidrigt tidigt, men samtidigt skönt på nåt sätt. Att slippa stressa i dag är lika bra: det ska bli audition på skolan. Därför springturen, för att bli riktigt klar och pigg i huvudet. Inte så att hon bryr sig om det där löjliga musikalprojektet. Men om Sanna och Marjo ska dit kan hon inte låta bli.

Det är på vägen tillbaka som Carro ser henne komma på stigen med två tunga kassar. Det är den där nya tjejen i åttan, hon med sjal på huvudet och för långa kjolar. Hon går med små, snabba steg och drar upp armarna så att kassarna inte ska släpa i marken. Tidigt som det är måste hon ha handlat i jourbutiken. Hon försvinner in i porten till ett lågt tegelhus, ett likadant som Carro själv bor i, och kommer snart ut igen, den här gången utan kassar men med en svart tygväska över axeln. Carro har gömt sig bakom några träd. Det känns liksom skämmigt att spionera men det gör hon egentligen inte. Det är mer så, att hon inte har lust att hälsa, eller visa att hon också bor i området. Hon har ingen lust att behöva umgås med henne.

Yasmin står ett tag i porten, liksom för att se om nån har lagt märke till henne, och sen börjar hon småspringa mot skolan. Just i dag vill hon inte komma för sent. Det är inte mycket hon förstår än men ett ord förstår hon: audition. Som på engelska fast de uttalar det på ett annat sätt. Aodisjon. Hon stannar till, drar åt den mörkgröna sjalen som håller på att glida av, och tar fart igen.

Carro väntar tills Yasmin är helt försvunnen bland träden innan hon går in till sig, två hus därifrån. Hemma är det tyst. Mamma har åkt på en av sina ständiga arbetsresor, till Bryssel eller Luxemburg eller nåt annat spännande europeiskt, och det är lika bra. Hellre ensam än stå ut med samtal som inte ger nånting. Hela hemmet för sig själv, pengar på byrån och mat i kylen. Det är livet.

Vem bor den där tjejen med? Och varför handlar hon så tidigt, och i den dyra jourbutiken?

Återblick: måndag 29 augusti, 9.45 – Nordens Skola

Alla sjuor, åttor och nior till Nöjet om femton minuter! Gå med era mentorer klassvis! lät det en aning för knastrigt ur högtalarna.

Sanna, Marjo och Carro reste sig lydigt och lämnade klassrummet. Beredda på nåt sånt var de ändå: de hade fått höra vid halv tio att de inte skulle sätta i gång med några större uppgifter utan bara läsa ur bänkboken eller göra färdigt en försenad läxa.

Nöjet, det var den gamla aulan från förr i tiden, minst 100 år. Sitsarna var dock nya. Mörkröda. Mjuka. Lika mörkröda som ridån på scenen. Scengolvet var svartmålat. Lamporna lyste gula och varma.

På scenen väntade rektorn och två till, en lärare från skolan och en okänd gubbe. I salongen ställde sig lärarna längs väggarna för att bevaka det hela. De blygaste eleverna höll tyst och gjorde sig små och obetydliga i de djupa, mörkröda fåtöljerna. De andra, de som ville höras och synas, ropade på varandra mellan sitsraderna, vinkade, skrattade.

Tystnad! Det är lektionstid! Sluta tjattra!

Herr Ljunggren, som har både teknik och matte, stod vid ena dörren och mässade. Om det är nåt som herr Ljunggren verkligen ogillar så är det tjatter. Inte prat eller skrik utan tjatter. Tjattrar gör till exempel kajor. Inte elever på Nordens Skola. Herr Ljunggren vill ha lugn och ro.

Hallå, hallå! hördes rektorns röst i mikrofonen. Det lät illa av rundgången och flera höll för öronen och ojade sig högljutt. Så blev det bättre ljud och när herr Ljunggren hade fått tyst på det sista tjattret fortsatte rektorn.

Ni undrar säkert varför ni har kallats hit. Och nu ska jag berätta det för er: Ni kanske får vara med i vårt stora höstprojekt. Om ni vill det.

Där gjorde rektorn en sån paus som i Vem vill bli miljonär? på teve, och tittade ut mot salongen.

West Side Story på Nordens Skola, fortsatte hon efter pausen. West Side Story! Världens bästa musikal. En story för ungdomar av ungdomar. Är det inte underbart? Vi kommer förstås att skicka ett brev hem så att vi vet att ni får lov att vara med. Och det får ni säkert. Vilken förälder vill inte se sin unge på scen?

Det sista var inte menat som en fråga, för när några började svara blev de omedelbart hyschade av herr Ljunggren.

Jag tror, fortsatte rektorn, att det blir oerhört lyckat. Ni som vill vara med måste anmäla er hos era mentorer, redan idag. Det blir audition nästa vecka. Men kom ihåg: Rätt attityd är det som räknas! Sjunga rätt och dansa snyggt och tala så man hör, det kan alla lära sig. Men attityden! Ni måste vilja stå där på scenen och berätta för alla om Nordens Skola. Rätt attityd är det som krävs! Rektorn talade med stora svepande gester och en röst som liksom tjöt i mikrofonen.

Hon tror att hon är nån jävla präst eller nåt, snart säger hon halleluja, hörde Carro att Sanna viskade till Marjo. De satt längst fram med de andra niorna och var faktiskt mest osynliga där för herr Ljunggrens örnblick. Marjo började fnissa men dolde fnisset bakom ett stort leende riktat mot scenen. För därifrån syntes de. Vilken fantastisk idé, sa leendet till rektorn.

Med mig i dag har jag Connie Schultz som flera av er redan känner: hon är sånglärare här på skolan och ska ta hand om sången. En danslärare kommer också att vara med men han fick förhinder… verkar det som. Och så Niels Madsen som har fått ansvar för teaterbiten och nu vill säga några ord till er.

Hon gav mikrofonen till gubben bredvid henne. Först stod han helt tyst och bara tittade ut i salongen. Det såg ut som om han letade efter nån.

Finns det möjlighet att tända? sa han till slut, vänd mot båset högst upp där vaktmästaren satt. Hans svenska lät annorlunda. Salongen tändes så att alla blev lika synliga för Niels Madsen som han var för dem, som han sa.

"Varför ska ni få sitta i mörkret medan ni kan se precis hur jag ser ut, hur tjock och gammal jag är, och att jag petar mig i näsan? Visst blir det orättvist?"

Det blev tyst på en gång i salongen. Nåt liknande hade ingen hört förut. Skulle den gubben peta sig i näsan? Sa han verkligen att han var tjock och gammal? Efter tystnaden började viskandet och fnissandet. Sanna och Marjo gjorde alla möjliga miner mot varandra, och även mot Carro när de vände sig mot henne i bänken.

Viska inte! fortsatte Niels och gick fram till scenkanten för att se bättre, eller synas. Att viska är brist på respekt. Om ni vill säga något, säg det. Högt. Är det någon som har något att säga?

Återigen blev det tyst, förutom några nervösa fniss. Vad var det för en gubbe, egentligen? Skulle nån våga? Rektorn tittade oroligt på Niels. Det hade hon kanske inte väntat sig.

Ville du säga något? sa Niels och pekade på en hand i luften, nånstans mitt i salongen. Var så god. Går det bra utan mikrofon? Res dig så man ser dig.

Vem kunde det vara, om inte Samir? Samir var inte rädd för nån, inte för den hispiga rektorn, inte för den tjatiga herr Ljunggren, och knappast för sina föräldrar, annars skulle han inte hålla på så som han oftast gjorde fast man inte fick: på lunchrasterna, i korridorerna, på gården. Han lät och syntes överallt, svor, kom för sent, gjorde knappt några läxor. Nu stod han i salongen med en mallig min och skulle fråga Niels Madsen om nåt.

Rätt så snygg var han också. Det hade inte Carro tänkt på förut men sen skolstarten hade hon känt sig underligt berörd varje gång hon såg honom i korridorerna eller matsalen. Det kunde hon förstås inte erkänna för nån, särskilt inte för Sanna och Marjo, som kommenterade vidare med vad-skämmigt-miner. Carro kände sig tvungen att spela med. Det skulle vara alldeles för farligt att ens nämna för dem den där nya känslan.

Och så gick Samir faktiskt i åttan.

Jo, jag undrar bara, varför du vill se oss. Om man gör teater, dom andra ser en, men du ser inte dom. Det är så. Varför vill du se oss, blir det så när vi gör den där teatern? Att man ser dom som sitter och tittar på teatern.

Rektorn suckade och skulle lägga sig i men Niels var snabbare.

Tror du att de vill det? Att man ser dem. Vill de det?

Nej. Dom vill inte. Dom kommer för dom vill titta. Inte bli tittade på.

Alldeles riktigt, fortsatte Niels och Samir satte sig nöjd under kompisarnas applåder. Därför ska vi inte heller ha ljus i salongen när vi spelar. Det var bara idag. För att jag ville se er. Vad heter du?

Samir, svarade i stället en röst från sidan. Han går i min klass, 8 B.

Niels tittade mot rösten, såg en lång, ljushårig lärare med runda glasögon och hästsvans. Hon stod lutad mot väggen med korsade armar över sin ljusrosa kofta och såg besvärad ut.

Blev du plötsligt stum, Samir? frågade Niels och vände sig mot Samir igen. Du pratade alldeles nyss. Konstigt.

Det blev tyst igen. Skulle man skratta, eller bara applådera gubben där på scenen? Alla måste ha hört hur kaxig den där Niels lät mot läraren. Han kanske var nåt att ha.

Samir, och ni andra: Ni är så välkomna till audition. Det blir plats för max trettio pers. Man ska inte behöva trängas på en scen. Men sök! Jag lovar, det är kul att stå här i ljuset. Och bli sedd.

Niels gav tillbaka mikrofonen till rektorn som skulle avsluta det hela. Fru Schultz, sångläraren, såg mer än vanligt ut som en drake. Det var så hon kallades på skolan. Tydligen tålde hon inte Niels sätt.

Plötsligt kom en kille, i träningskläder och mössa, in i salongen och gick uppför scentrappan mot rektorn. Det var ingen från skolan, för då hade man lagt märke till honom på en gång. Carro kunde inte riktigt placera honom men hon hade på nåt sätt sett honom nånstans. Sanna och Marjo kvävde var sitt tjut i händerna, tittade sen på varandra med gapande munnar, såg oerhört chockade ut. Det är Emmanuel ju, lyckades Sanna viska fram, "är det han