Falskspel

By Malin Stehn

Hela strandkanten var full av döda grodor. De låg i drivor i sanden. Ute i vattnet flöt ett mindre antal grodor tillsammans med ett par änder. Alla hade gått samma öde till mötes ...När Disa är ute på promenad upptäcker hon katastrofen vid Frösjön. När hon återvänder lite senare för att visa Adam, den söta killen från elevrådet, beter han sig underligt och innan hon vet ordet av har han försvunnit. Vad är det egentligen som hänt vid sjön? Och varför beter sig Adam så märkligt? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788726180329

Book preview

Kapitel 1

Disa lutade sig mot väggen och försökte se oberörd ut. För att slippa titta på dem som stod runt omkring henne låtsades hon vara väldigt intresserad av någonting som hände utanför fönstret. Fast det hon såg var egentligen bara en tom skolgård med några vindpinade träd i ena hörnet. Ett av dem såg ut att kunna gå av på mitten när som helst.

Man borde säga till vaktmästaren, tänkte hon. Någon kan få trädet över sig.

Skulle de inte bli insläppta i klassrummet snart? Disa avskydde mest av allt att vara bland främmande människor – särskilt när främlingarna var i hennes egen ålder. Det blev så tydligt vem som var utanför.

Terminens första elevrådsmöte stod på schemat och hon hade mer eller mindre mot sin vilja blivit vald till representant för klass 7A. Klassen hade haft en omröstning första skolveckan och Disa hade protesterat redan när hennes namn skrevs upp på tavlan som ett av förslagen. Klassen var helt ny. Hur kunde klasskompisarna – efter en dryg vecka – veta att hon var lämpad som elevrådsrepresentant?

Disa förmodade att hon hade fått flest röster på grund av sin protest. De andra eleverna måste ha trott att hon var en person med skinn på näsan, en som vågade säga ifrån.

Men det var långt ifrån Disas bild av sig själv. Den där protesten hade bara slunkit ur henne, i vanliga fall var hon ganska tystlåten och eftertänksam. Hon ogillade dessutom att prata inför stora grupper.

Disa flyttade blicken från skolgården till korridoren. Hon såg sig omkring samtidigt som hon ansträngde sig för att se ut som om hon inte tittade på något särskilt. Det var ganska svårt.

Alla verkade känna varandra sedan tidigare. De skrattade och pratade så där ivrigt som man gör när man under en längre tid har varit ifrån någon man känner väl. Några ansikten verkade bekanta, hon hade antagligen sett de där eleverna i matsalen eller på skolgården, men vad de hette eller vilka klasser de gick i hade hon ingen aning om.

Den lilla folksamlingen bestod till största delen av tjejer. Längst bort från dörren stod två nästan identiska blondiner som hon gissade gick i nian. De hade trendiga håruppsättningar, var hårt sminkade och höll båda två i var sin mobil av den senaste modellen.

Disa kände sig alltid väldigt osäker inför den typen av tjejer. Framför allt kände hon sig liten och mesig och blev extra rädd för att göra bort sig.

Bakom de äldre tjejerna skymtade tre killar som hon hade svårt att bestämma åldern på. De pratade högt och två av dem skrattade rått åt någonting som den tredje sa.

Varför tror jag alltid att folk skrattar åt mig så fort jag inte vet exakt vad de skrattar åt? Disa tittade ut på den ödsliga skolgården igen. Hon ville för allt i världen inte bli upptäckt med att stirra på någon.

Just då hördes klapprande steg i korridoren och en kortklippt kvinna i röd kjol och matchande kavaj närmade sig.

Äntligen.

Det var inte förrän de kom in i klassrummet som hon förstod att det var fler som inte kände alla. Så typiskt. Disa drog ut stolen närmast en mörkhårig tjej som redan hade satt sig. Hon såg inte helt hemma ut.

– Är det ledigt här?

Tjejen nickade.

– Ja, jag antar det. Hon såg på Disa. Ni brukar väl inte ha bestämda platser?

– Jag vet inte, det är första gången för mig.

Den mörkhåriga log.

– För mig också.

Disa slog sig ner och slappnade av lite grann. Det kändes skönt att inte vara ensam nykomling i gruppen.

Bänkgrannen visade sig heta Milena och gick i 7B. Det fanns ytterligare två parallellklasser i årskurs sju men deras representanter verkade inte vara på plats.

Fem minuter efter det att Karin, läraren som hade släppt in dem, hade börjat berätta om hur elevrådet jobbade knackade det på dörren. Och innan hon hann ropa kom in slogs den upp på vid gavel.

– Ursäkta, jag höll på att glömma…

– Adam! Karin verkade inte vara arg på killen som hade kommit försent. Sätt dig, vi har precis börjat, sa hon och pekade på den tomma platsen intill Disa.

Killen som hette Adam dråsade ner på stolen. Han la sin mobil på bänken framför sig och vände därefter uppmärksamheten mot Karin.

– Jag är bara med som bollplank, berättade läraren. Det är ni elever som själva ska hålla i elevrådet. Ja, det hörs ju på namnet! Hon skrattade till. Jag tänkte att vi kunde börja med att presentera oss för varandra, fortsatte hon, det är ju ett par nya ansikten här idag. Vill du i randig tröja börja, kanske?

Disa insåg att Karin pratade med henne. Hon kände sig överrumplad.

– Eh, ja… Kallsvetten bröt fram. J-jag heter Disa och har precis börjat i 7A…

Huvudet kändes alldeles tomt. Hon visste inte alls vad hon skulle säga. Snälla, låt det räcka med det, bad hon inom sig och log ansträngt mot läraren.

Karin nickade men såg inte särskilt belåten ut.

– Jaha… Ja, du kan väl fortsätta? Hon pekade på Milena.

– Jag heter Milena Ivanovski och går i 7B. Jag ser fram emot att vara en del av skolans demokratiska arbete, svarade hon med stark stämma.

Disa gav sin bänkgranne en avundsjuk blick. Åh, vad hon önskade att hon också hade varit så där framåt i alla lägen. Och det där med demokratiskt arbete… Något sådant skulle hon aldrig ha kommit på själv. Det lät väldigt bra.

Näste man på tur var Adam.

– Jag heter Adam Andrén och går i 9B. Jag har varit med i elevrådet sen jag började högstadiet och… tja… Han slog ut med armarna och log ett avväpnande leende. Det var väl allt.

Karin log tillbaka och lät nästa elev presentera sig. När alla hade sagt sina namn och vilken klass de gick i tog Karin över igen. Hon stod framme vid den stora smartboarden och ritade olika cirklar. I en av cirklarna stod det skolledning, i en annan skrev hon lärare och i en tredje elever.

Trots att Disa verkligen försökte koncentrera sig på det som Karin sa ville hennes blick hela tiden glida bakåt för att slutligen hamna på Adam. Hon hade visserligen hunnit studera honom ganska grundligt medan han presenterade sig, men av någon anledning kunde hon inte se sig mätt på honom. Det var som om han vore magnetisk.

Disa visste att han när som helst skulle kunna vända sig om och upptäcka att hon stirrade, men inte ens det hindrade henne från att fortsätta titta: Hon var helt enkelt tvungen att ta in varenda millimeter av hans profil; den raka näsan och det cendréfärgade håret.

Disa såg på Karin igen. Hon tog ett djupt andetag och försökte lyssna, men lärarens mun rörde sig utan att Disa uppfattade ett enda ord. En halv minut senare vilade hennes blick återigen på bänkgrannen till vänster.

För varje gång som hori såg på Adam upptäckte hon något nytt. Nu kunde hon till exempel se att Adams näsa och kinder var täckta av fräknar och att håret lockade sig i nacken.

Hon fick en plötslig lust att röra vid de där lockarna. Nästan samtidigt insåg hon att alla tittade på henne.

Disa blev varm i ansiktet och såg sig hjälplöst omkring.

Hade någon ställt en fråga?

Hade hon tänkt högt?

Det här var det pinsammaste hon hade varit med om på länge.

Milena knuffade till henne i sidan.

– Karin frågade om du kan vara sekreterare under elevrådsmötet, viskade hon.

Disa såg skräckslaget på kvinnan framme vid katedern. Hon visste inte alls vad som förväntades av en sekreterare. Hon hade aldrig skrivit ett protokoll förut. Varför hade hon inte lyssnat?

Karin såg uppfordrande på henne och Disa kände att hon inte hade något val.

– Javisst, pep hon.

– Bra!

Med blossande kinder öppnade Disa sin laptop och satte igång skrivprogrammet.

Adam vände sig mot henne.

– Det är inte ett dugg svårt, viskade han. Du ska bara skriva ner vilket datum det är, vilka som är närvarande och sen anteckna vad vi pratar om och om något blir bestämt. Han log. Hur lätt som helst!

– Tack. Disa log hastigt och försökte memorera allt han hade sagt.

Elevrådsmöte på Centralskolan, tisdagen den 30/8

Närvarande: Disa Forsberg, Milena Ivanovski, Adam Andrén…

Disa hade bara hade hunnit se in i Adams ögon under ett par sekunder, men det hade räckt för att hon skulle känna sig som en klump dallrande gelé.

Hon var irriterad på sig själv för att hon kände så. Hon hade aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Man kunde väl inte bli kär i ett utseende när det var insidan som räknades?

Hon borde vara sur på honom. Han hade redan fått henne att göra bort sig inför hela elevrådet.

Men hur mycket hon än försökte så kunde hon inte bortse ifrån att Adam Andrén var något av det vackraste hon någonsin hade sett.

Kapitel 2

– Snälla Mauro, kom nu. Jag svettas ihjäl!

Disa drog i kopplet men den vita lagotton vägrade röra sig ur fläcken. Han verkade ha fått upp ett spännande spår mitt på stenläggningen mellan husen.

– Det är säkert bara en katt… Disa suckade och torkade svetten ur pannan med ena handen samtidigt som hon fortsatte att dra i Mauros koppel med den andra.

Här, mitt på gården mellan de tre sjuvåningshusen, var hettan näst intill olidlig när solen låg på. Disa saknade trädgården och huset där hon bott sedan hon föddes. Det hade varit ett ganska litet och primitivt hus, mer som en stuga, men hon hade tyckt om att bo nära åkrar och ängar och med skogen alldeles inpå knuten. Här fanns bara några risiga buskar – och trots värmen kändes gården kall och ogästvänlig.

Att gården var folktom bekräftade att det var fler som ogillade utomhustemperaturen. Fast många var väl förstås fortfarande på sina jobb.

Disa höll på att falla baklänges när Mauro plötsligt tappade intresset för vad-det-nu-var han hade nosat på.

– Kom! sa hon efter att ha återfått balansen. Nu går vi ner till sjön.

Den lurviga hunden fick spring i benen, precis som om han hade förstått vart de skulle.

Mauro älskade att promenera runt Frösjön. Där kunde han springa fritt utan koppel och hade han tur fanns där en ekorre att skrämma livet ur. Disa, å sin sida, älskade träden som gav skugga åt i stort sett hela den anlagda promenadstigen.

Frösjön låg bara ett stenkast från höghusen och när området byggdes, någon gång i slutet av nittonhundratalet, hade man kunnat bada där. På den tiden var sjön dubbelt så stor och det hade till och med funnits en liten kiosk vid den västra stranden.

Allt det här hade Disa sett på gamla foton som hängde på väggen i bostadsrättsföreningens lokal. Bilderna avslöjade också en stor brygga och ett hopptorn. Barn i alla åldrar hade lekt och plaskat i vattnet. Nuförtiden var sjön omgiven av varningsskyltar på somrarna. Det var någonting med algblomning.

När de kom in under det skyddande bladverket knäppte hon loss Mauros koppel. Hunden gav till ett glatt skall och skuttade in bland träden.

Med kopplet dinglande i ena handen gick Disa långsamt längs stigen och lät tankarna flyga fritt. Hon hade först tänkt ringa och fråga Maja om hon ville följa med, men ångrat sig. Disa hade insett att hon behövde vara för sig själv en