Dolda fel och brister

By Elsebeth Egholm

Det skulle bli en bra dag hade de tänkt, Dicte och hennes två väninnor. De skulle fira hennes 40-årsdag, hennes skilsmässa och hennes nyinköpta hus. Men så blev det inte …

Journalisten Dicte Svendsen har nyligen flyttat in i ett gammalt hus tillsammans med sin tonårsdotter. Samma dag som hon fyller år gör hon en makaber upptäckt: i ån som flyter genom den idylliska lilla staden guppar en blå plastbalja. I den ligger ett nyfött spädbarn med fridfullt slutna ögon, inlindat i handdukar. Dött.

Utredningen av det hjärtskärande dödsfallet kommer att beröra både Dicte och hennes väninnor. I deras på ytan normala liv upptäcks undan för undan sprickor och hemligheter och de tvingas alla att ompröva sin livssituation.

Elsebeth Egholm är en av Danmarks mest lästa författare och hon har jämförts med storheter som Anne Holt och Liza Marklund. ”Dolda fel och brister” är första delen i hennes hyllade serie om journalisten Dicte Svendsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 6, 2020
• ISBN: 9789178297061

Book preview

Rune

1

SOLEN LYSTE ÖVER Århus-ån och luften var fylld av sensommar. Hos blomsterhandlaren på hörnan vid varuhuset Magasin var affärerna i full gång, och på gågatan Immervad började så sakteliga småbarnsföräldrar och tonåringar samlas för att avnjuta dagens första glass. På ytan föreföll allt högst normalt. Ovanligt vanligt, skulle man kunna säga. Det kunde på det hela taget ha varit en bra dag, om den bara inte hade varit så förbannat hemsk.

Det var ungefär så hon satt och tänkte, när hon fick syn på barnet. Eller hörde ljudet rättare sagt, för det var det hon uppmärksammade först. Det skrapande ljudet av plast som skavde mot sten. Varför det nådde just hennes öra kunde hon inte förklara. Kanske led gästerna under gasolvärmarna på kaféets trottoarservering av nedsatt hörsel efter sommarens utomhuskonserter. Eller kanske var det helt enkelt så att hörseln skärptes lite extra när man fyllde fyrtio.

Men strax innan – innan det där med barnet – hade det varit väninnorna. Ida Marie och Anne. Och deras förbaskade födelsedagsjippo, som hon förläget rodnande hade försökt ta med upphöjt lugn. Vilket inte hade varit så lätt, speciellt inte när Ida Marie ställde sig upp med sin stora, gravida mage och sjöng födelsedagssången på svenska, inför hela kaféet och alla förbipasserande som ville höra på. Under det att hon viftade med en svensk pappersflagga och fick folk att applådera.

I det ögonblicket kände Dicte att allas blickar var riktade mot deras bord. Och det skulle kanske inte ha gjort så mycket, om det inte hade varit för presenten som Ida Marie och Anne därefter högtidligt överlämnade till henne.

Hjärtliga lyckönskningar på födelsedagen, och stort grattis till skilsmässan och det nya hemmet, mässade Anne, som om hon läste högt från en inre inköpslista. Anne var ju inte direkt den spontana typen, så hon hade säkert lärt sig det lilla talet utantill. Vi har, efter bästa förmåga, försökt hitta en tre-i-en-present, något som passar vid varje lägenhet, fortsatte hon.

Hus, insköt Ida Marie, som hade en svensk mor och därför ofta missförstod saker och ting. Det är ett hus Dicte har köpt, inte en lägenhet, förtydligade hon och tog upp en kamera ur handväskan. Ida Marie var känd för sin vana att släpa kameran med sig överallt.

Anne ignorerade henne. Det var inte lätt, ska du veta. Inte billigt heller. Vi fick anlita ett flertal konsulter. Psykologer, nyhetsankare, Robinson-deltagare och insändarredaktörer. Alla bidrog med idéer, vilket så småningom ledde fram till ett – om vi får säga det själva – gripbart resultat.

Eller snarare greppvänligt, korrigerade Ida Marie allvarligt.

Anne, som var på lekhumör, vände sig till Dicte och imiterade studiovärdinnan i det populära tv-programmet Lykkehjulet: Kategorin är ett föremål.

Medan de tog fram presenten, ett avlångt paket i svart silkespapper med buteljgrönt sidenband omkring, tyckte sig Dicte i det ögonblicket se alla de senaste årens födelsedagar passera revy, som i en komprimerad datafil. Eller kanske var det mer korrekt att säga att hon såg dem reducerade till en enda, och det var som om den lilla, irriterande känslan mysigt hängde och dinglade framför näsan på henne. Irriterande för att den var något hon saknade. Liksom familjen. Och Torsten, fan ta honom. Torsten hade varit en mästare på att arrangera födelsedagar, det måste hon medge. Kaffe och småfrallor på sängen; stearinljus på nattygsbordet; en kärleksstund med speciellt inlagda Dicte-effekter, som han brukade säga. Och på kvällen en middag för en handfull av de närmaste, gemensamma vännerna, vilka senare, efter skilsmässan, hade valt sida till fördel för honom. Inte för att han hade det moraliska övertaget; det visste alla att han inte hade. Utan för att han var en underhållande middagsgäst, som då och då kunde ses på tv. Det var i alla fall den slutsats hon själv hade dragit.

För egen del hade hon valt att fly tillbaka till Århus, där hon i likhet med halva Köpenhamns befolkning hade tillbringat sin studietid. Tanken hade varit att hon skulle börja på ny kula. Återuppta kontakten med gamla vänner och även skaffa sig nya, för att hon trots allt behövde ha något annat att hålla fast vid än bara Rose. Tonårsdöttrar är ju nu en gång för alla ett instabilt släkte.

Medan Dicte lät tankarna vandra smågnabbades de andra om huruvida kategorin kunde avgränsas ytterligare och benämnas verktyg, redskap, hjälpmedel eller kanske en fjärde variant. Anne föreslog toalettartikel. I stil med tandborstar och bomullsrondeller.

Öppna paketet nu, befallde Ida Marie och tog sikte med kameran. Vi väntar otåligt.

Att döma av de omkringsittandes blickar var de inte de enda som väntade.

Dicte stirrade på presenten, och det var som om den stirrade tillbaka på henne. Retsamt. Hon föreställde sig en svart ask, ur vilken det i samma ögonblick som hon öppnade den skulle hoppa upp en clown på en spiralfjäder och knocka henne med en boxhandske. Trots det lossade hon långsamt på sidenbandet. Vecklade upp papperet.

Satt plötsligt med föremålet i handen och försökte förgäves gissa sig till dess funktion, medan Ida Marie knäppte med kameran som en riktig proffsfotograf.

Tingesten var ilsket rosa med små, röda prickar på, så det var antagligen Ida Marie som hade valt färgen. Materialet var plast. Formen var avlång och påminde lite om en raket.

Behändig sak, sa Dicte. Vad man nu ska ha den till.

Fnissningar och skratt hördes både från Anne och Ida Marie och från dem som satt vid borden närmast intill.

Dicte undersökte presenten. Vände upp och ner på den och upptäckte att man kunde vrida på den undre delen. Utan föregående varning började det mystiska föremålet vibrera så kraftigt att hon fick en chock och tappade det på bordet.

Hennes första tanke, när sanningen gick upp för henne, var: Är de inte kloka? Raskt åtföljd av: Jag undrar hur den känns.

Hon begravde ansiktet i händerna och kände hur det förrädiska blodet i samma ögonblick rusade upp i huvudet och färgade allting rött, både på utsidan och på insidan.

En dildo!

Hon stirrade på Ida Marie och Anne. På massageapparaten som låg på bordet och morrade åt henne, som om den var sur över att ha blivit så omilt behandlad.

Erkänn att det är en genialisk present, sa Anne och såg på henne med sina sneda, asiatiska ögon. Anne, som alltid var så allvarlig i vanliga fall. Anne, som läste Salman Rushdie. Anne, som vid sex månaders ålder hade kommit med flyg från Korea och landat i en östjylländsk prästgård, och som numera livnärde sig på att hjälpa små, skära danskar till världen.

Ida Marie sträckte ut en hjälpande hand och stängde av dildon med en expertmässig vridning. Annars tar batteriet snart slut, förklarade hon och såg oskyldigt på Dicte med ögon lika blå som den svenska pappersflaggan som nu låg overksam på bordet. Det stod i tidningen att var sjätte dansk kvinna har en, meddelade hon beredvilligt.

Dicte kunde inte låta den upplysningen passera. Hur är det med de svenska kvinnorna då? Eller är de här apparaterna förbjudna i Sverige? Du kanske skulle fundera på att börja smuggla över dem dit.

Men ta ur batterierna först i så fall, tillfogade Anne.

Bilden av Ida Marie tillsammans med hundra vibrerande massagestavar och en ilsken, svensk tullare lyckades mirakulöst nog locka fram dagens första gapskratt hos Dicte. Hon kände hur mungiporna plötsligt strävade uppåt; hur skrattmusklerna drog ihop sig. Närmast lättad släppte hon ut skrattet och lät det ta udden av födelsedagsångesten.

I Sverige känner man naturligtvis inte till sådana här saker, svarade Ida Marie oberört. Där har de ju svenska män.

Detta utlöste en del skratt vid grannborden.

Vissa kvinnor säger sig faktiskt föredra massageapparater framför män, sa Anne med blid röst. De lär ska vara mindre besvärliga. Sägs det.

Sägs det? upprepade Dicte som började återfå fattningen. Betyder det att ni inte ens har testat den?

Anne såg lite fåraktig ut för ett ögonblick men räddades av sin praktiska läggning. Den går att byta, sa hon allvarligt. Om du inte blir nöjd med den här kan du få en som ser ut som en mobiltelefon.

Dicte lade snabbt tillbaka dildon i asken. Nåja, tack så mycket för presenten i alla fall, mumlade hon och undvek att se väninnorna i ögonen. I stället sökte sig hennes blick bort till blomsteraffären på hörnan, och det retade henne att de inte hade nöjt sig med att köpa en blombukett åt henne. Eller något annat, sak samma vad. Hon såg bort mot septembermänniskorna. En inlineåkare sicksackade sig fram mellan småbarnsföräldrar och glassätande tonåringar. Allt verkade så normalt, men skenet bedrog. Hade hon inte precis fyllt fyrtio kanske? Och hade inte den föga efterlängtade födelsedagen råkat kollidera med undertecknandet av det sista skilsmässopapperet? Och hade hon inte, som kronan på verket och för att ytterligare understryka hennes nyförvärvade – och lika oönskade – singelstatus, just fått en dildo i födelsedagspresent?

Det var i det ögonblicket hon hörde ljudet i ån, alldeles nedanför platsen där de satt. Med Annes och Ida Maries röster i bakgrunden uppfattade hon det plötsligt och blev påmind om den gången i hennes barndom, för hundra år sedan, då hon hade sänkt ner en plasthink i gårdsbrunnen, som var närapå bottenlös och ett i högsta grad förbjudet område. Ett tilltag som hade lett till hennes livs första örfil.

Kanske var det därför som hon plötsligt glömde allt om dildor och skilsmässor och väninnor som man inte kunde annat än skämmas över.

Hon reste sig. Tog de få stegen fram till kanten och tittade ner i det dygröna vattnet. Lyssnade igen. Kisade mot solljuset och kände med vattnets skvalpande rörelser avståndet till den tiden.

Så fick hon syn på den blå plastbaljan som låg och guppade på vattnet, tätt tryckt intill kanten, kanske av strömmen. Och sedan såg hon ansiktet, delvis dolt under något som liknade en handduk. Litet och blekt med fridfullt slutna ögon.

En lång stund stod hon bara och stirrade, medan skrapljudet blev till en overklig ljudkuliss. Med ens var det som om hennes kropp tinade upp och hon kände ett oemotståndligt behov av att hålla något i sin famn. Av att beskydda. Känna mjuk hud mot sin kind och andas in liv och hålla något varmt och mätt och belåtet. Instinkten, insåg hon plötsligt, förundrat. Den var intakt. Efter så många år.

Ett barn, hörde hon sig själv säga med en röst som lät avlägsen och raspig, som ljudet från en dålig bandspelare. Hon blev medveten om att hon hade stått och hållit andan och släppte ut luften tillsammans med orden. Det ligger ett barn där nere, sa hon och pekade ner mot det grumliga vattnet.

2

SVENDSEN?

Kaiser, konstaterade Dicte och grep automatiskt efter kulspetspennan. En fast hållpunkt. Ett tecken på osäkerhet. Analysen kom automatiskt. Ibland kunde psykologiutbildningen vara en förbannelse, trots att hon hade hoppat av efter halva tiden.

Det var som om nyhetsredaktören till och med via telefonledningen lyckades uppfatta att han inte borde gå på henne nu. Just därför gjorde han det, för sådan var han. I likhet med de flesta andra redaktörer världen över, tänkte hon. Sådana typer verkade vara utrustade med en speciell redaktörgen, en medfödd förmåga att ge journalister nervösa ryckningar och ställa frågor som helst skulle besvaras med tre exakta ord. Med Kaiser talade man som regel i tidningsrubriker.

Jag hörde att du har varit ute och simmat.

Var har du fått det ifrån?

Det var visst något med en liten Moses i Århus-ån.

Hon förstod inte hur han hade fått reda på det. Men å andra sidan förvånade det henne inte. Otto Kaiser var enligt myten utrustad med såväl ett sjätte som ett sjunde sinne, både när det gällde nyheter och konsten att träffa människors ömma punkter. Själv hade hon bara råkat ut för det ett par gånger. Men det räckte mer än väl, och därför hade hon i görligaste mån hållit sig borta från nyhetsjournalistiken. Långt borta från Kaisers domäner. Flytten till Århus hade till hennes tillfredsställelse ökat avståndet ännu mer, vilket hon såg som en extra bonus. Den främsta vinsten var naturligtvis att Torsten inte längre kunde råka ha vägarna förbi.

Jag hade egentligen inte så mycket med det att göra, sa hon avvaktande. Kulspetspennan ritade ett ansikte medan hon tänkte. Trekantig form; mörka ögon; mustasch. Kaiser.

Jag har hört något helt annat, envisades den sirapssöta rösten i luren. En liten fågel viskade att det var du som upptäckte lille Moses, och att du sedan kastade dig ut i ån som en annan labrador. Du kunde ha blivit en hjältinna, Svendsen. Synd bara att du kom för sent, tillade han syrligt.

Okej, då säger vi väl det, sa hon och började förse honom med något som liknade en kropp. Lång och smidig och kvicksilveraktig. Oförutsägbar. Men jag vet faktiskt inte så mycket mer om saken. Barnet var dött. Ambulansen var snabbt på plats, och efter det tog polisen över. Punkt och slut.

I samma stund som hon sa det insåg hon hur grovt hon bröt mot reglerna i den journalistvärld hon kanske aldrig till fullo skulle komma att vänja sig vid. En bra historia skulle dras både fram- och baklänges. Och naturligtvis fanns det mer att hämta här. Mycket mer. Den här historien innehöll material till en hel följetong.

Nu måste jag tyvärr sluta, försökte hon. Jag ska leverera en artikel till näringslivsredaktionen om en halvtimme. Det sista sa hon i hopp om att skrämma iväg Kaiser så att han återvände till sina egna nyhetsreportrar, i stället för att klampa in på de domäner där hon var anställd. Det var det sedvanliga kriget.

Jag har pratat med Mikkelsen, sa han slugt. Och han var vänlig nog att gå med på att låna ut dig på deltid den närmaste veckan, eftersom Sejfert är tjänstledig och Davidsen har fullt upp med mc-historien i Randers.

Dicte kände det som om hon hade hela världen emot sig. Blotta tanken på att ingå i Kaisers nyhetsarmé fick henne att svettas. Hon visste att många såg det som ett drömjobb. Men så var det inte för henne. Allra helst ville hon bara sköta sig själv, skriva sina små artiklar om näringslivspsykologi, och då och då en lång och tråkig intervju med någon företagsledare.

Jag är ingen nyhetsreporter, invände hon.

Men Kaiser lät sig inte avskräckas. Vi ska ha en vass grej till förstasidan. Läsarna vill veta vad, hur och när.

Hon kunde nästan se honom framför sig, sittande bakom skrivbordet med stolens ryggstöd i närmast lodrät position; med telefonluren fastklämd under hakan och med datorns tangentbord i knäet, medan han följde nyheterna från nyhetsbyrån Ritzau. Kanske hade han dragit ut skrivbordslådan. Kaiser bantade konstant men hade ofta en kakbit gömd på en assiett i lådan. Helst chokladkaka.

Och ett reportage på sidan tre, tillfogade han. Hur gick det till när du upptäckte barnet? Hur kändes det? Beskriv stämningen, folks reaktioner och så vidare. Du är precis den vi behöver nu, Svendsen. Deadline klockan sex.

Det var tre timmar till dess. Hon öppnade munnen för att säga något. Försvara sig. Berätta för honom att det var stopp i toaletten i det nyförvärvade huset och att slamsugarbilen skulle komma klockan fyra; att det saknades ett rör i köksfläkten, så att matoset leddes in sovrummet i stället för ut ur huset. Att den förbaskade kåken hade visat sig vara en mycket stor gris i en jättelik säck. Plus att hon inte ens ville tänka på det där barnet, än mindre skriva om det.

Och glöm inte att ta med dig en fotograf, sa Kaiser avslutningsvis. Vi ska ha bilder av rubbet. Platsen; dig själv. Baljan.

Liket, då? frågade hon spydigt.

Kaiser muttrade något ohörbart.

Först när hon lade på luren märkte hon att hennes händer darrade. Mest av vrede. Men också av något annat. Som ett slags hunger som inte gick att mätta. Som om hon hade ett ihåligt, klanglöst rum mitt i magen och befann sig på gränsen till illamående; det var så det kändes.

Återigen förnam hon känslan av vattnet för bara ett par timmar sedan. Människornas oroliga mummel uppe på kaféerna. Sin egen förvåning över det hon gjorde. För han hade ju rätt, Kaiser, var han än hade hört det. Hon hade hoppat i ån. Inte huvudstupa naturligtvis, men hon hade tagit trappan och sedan låtit sig glida ner i vattnet, som på nära håll var ännu grumligare än det hade tett sig på avstånd. Hon mindes vagt föremålen som hade flutit omkring i vattnet. Att hon på väg mot den blå baljan hade fått ett glasspapper mellan fingrarna och tvingats fösa undan en läskflaska av plast som låg och guppade på ytan. Faxe Kondi, erinrade hon sig och förvånades över att hon hade lagt märke till det. Barnets ansikte mindes hon inte längre. Ville inte.

Hon hade bogserat in baljan; skjutit den framför sig medan hon simmade längs kanten. Fått den med sig fram till trappan, där Anne genast hade tagit hand om den, på ytan skyddad av barnmorskans professionalism, medan Ida Marie reflexmässigt och fullständigt groteskt knäppte bilder med kameran som en robot. Så hade Dicte hunnit tänka. Som en robot. Men det var innan hon såg strömmen av tårar. Den gravida, försvarslösa magen som putade ut som en bräcklig sköld. Då insåg hon att Ida Maries kamera var ett skydd mot verkligheten.

Vid det laget hade någon ringt efter räddningstjänsten, men innan hjälpen kom tog Anne kommandot. Hon tittade försiktigt ner i byltet av gamla handdukar, kände sig fram med darrande händer och konstaterade det som Dicte redan visste. Det som hon hade känt på sig, eftersom tystnaden från baljan hade varit så alarmerande.

En liten pojke, mumlade Anne, utan tillstymmelse till den speciella barnmorskeröst som hon annars alltid använde när det fanns spädbarn i närheten. Nyfödd, tillfogade hon. Högst två dygn gammal, skulle jag tro.

Hon tittade upp. Dicte hann se en glimt av något fuktigt i ögonvrån, innan Anne blinkade bort det.

Han är död.

3

FOTOGRAFEN PÅMINDE OM en herrelös hund. Mager och vaksam och med tovig päls. Det sista berodde inte bara på de ostyriga hårtestarna, utan även på det tonårsfjuniga skägget och kläderna, som såg ut att komma från ett albanskt överskottslager. På det hela taget gjorde han ett mycket modernt intryck.

Jag heter Bo, sa han och krossade en cigarettfimp under stöveln. Han såg ut som om han skulle ha föredragit Afghanistan framför entrén till förlossningskliniken på sjukhuset i Skejby.

Hon sträckte fram handen. Dicte.

Hon hade hört talas om honom. Läst om honom till och med, den gången när han vann en utländsk fototävling med sina bilder från Sierra Leone. Eller var det Bolivia? Någon krigszon var det i alla fall, hon kom inte ihåg exakt vilken. Men även prisbelönta fotografer måste ha något att leva av, och därför arbetade han som frilansare på redaktionen i Århus.

Vi ska prata med barnmorskan som var med vid ån, förklarade hon då de gick längs de långa korridorerna och såg sjukhuspersonalen susa förbi på sina sparkcyklar.

En gammal mormor eller farmor på besök kämpade sig tappert fram med sin käpp. Ingen sparkcykel till henne, inte. Dicte sneglade upp på fotografen. Fick återigen en stark känsla av att han hellre skulle ha velat vara någon annanstans.

Han snörvlade och torkade sig om näsan med tröjärmen, samtidigt som han tog ett stadigare tag om kameraväskan och fortsatte att lufsa fram vid hennes sida. Men hon såg hans blick, som i sin jakt på verkligheten snabbt ilade längs väggarna och sökte sig in i vartenda rum de passerade. Kände vaksamheten, som om han när som helst väntade sig ett angrepp med en AK47-a från ett bakhåll i någon av förlossningssalarna, från vilka det då och då hördes hjärtskärande skrik.

Det låter ju som en tortyrkammare, sa han.

Det är det också, svarade hon.

Efter samtalet med Kaiser hade hon i all hast ringt upp en andfådd Anne, som just då hastade fram och tillbaka mellan en sätesbjudning och en förstföderska. Underbara Anne, som sin vana trogen hade lovat att ställa upp, fastän hon redan hade ödslat en hel timme på att avlägga rapport till någon skrivbordskonstapel på polisstationen. Apropå det måste Dicte komma ihåg att ringa till polisen och ta reda på vem som hade hand om fallet. Med lite tur skulle hon lyckas klara av hela saken snabbt och komma undan Kaiser. Slippa tänka mer på den här händelsen, även om det kanske var att hoppas för mycket. Det var som om något inom henne hade brutits upp, tänkte hon medan hon pinnade på för att hinna med fotografens långa kliv. Bänts upp som med ett bräckjärn. Brutalt.

Anne lät dem vänta. Hon var fortfarande upptagen av sätesbjudningen, blev de vänligen upplysta om. Så de satte sig ner, mitt bland alla skriken och de jäktade kvinnorna i vita rockar. Stämningen på avdelningen var spänd och lössläppt på samma gång. Skriken av smärta blandades med lyckliga skratt och trötta leenden på gränsen till gråt.

Har du barn? frågade fotografen plötsligt.

Hon nickade. En tonårsdotter. Det är ganska jobbigt, tillade hon och kände sig gammal. Han kunde inte ha fyllt trettio ännu.

Jag har två, sa han till hennes förvåning. En pojke och en flicka. Fem och sju år. När han såg hennes överraskade min tillfogade han: Jag började tidigt.

Anne kom och Dicte fick sin intervju, stående i ett hörn på ett kontor där stressade människor ibland klampade in med ett ursäkta och sedan backade ut igen. Bo tog den ena bilden efter den andra, och Dicte tänkte för ett ögonblick på Ida Marie. Hur hon hade brutit ihop efteråt, så att Anne blev rädd att barnet skulle komma där och då, mitt i alltihop. Ida Marie hade sjunkit ner på en stol, böjt sig framåt så långt omständigheterna tillät och gråtit hysteriskt medan hon hickade fram: Jag vill inte. Jag vill inte. Och de hade inte riktigt förstått om det var barnet i magen hon inte ville ha, eller om det var döden – så nära med ens – som hon försökte hålla på avstånd.

Med dämpad röst återgav Anne allt hon visste om historien. En hemmafödsel, gissade hon. Navelsträngen hade varit klumpigt avklippt och hopknuten. Barnets kropp insmord med torkat blod.

Enligt min uppfattning placerades han i ån knappt tjugofyra timmar efter födseln. Men det är bäst att ni hör er för på rättsmedicinska institutet, sa hon och svalde hårt medan hon trevade i ena rockfickan, som om det fanns något där hon kunde klamra sig fast vid. Jag kan bara redogöra för det första intrycket.

Som på medeltiden, hade Anne nästan gråtit nere vid ån. I dagens Danmark. Vem överger sitt barn på det sättet i ett land där det finns så många möjligheter att få hjälp?

Dicte hade aldrig trott att Anne kunde se blek ut. Det var som om någon plötsligt hade tryckt in en knapp på en tv-apparat så att bilden blev svartvit. Som om man i det ögonblicket kunde se rakt igenom henne och ner i åns mörka vatten.

Hur gör vi med bilder av baljan? frågade Bo. Var finns den nu?

På polisstationen. För den tekniska undersökningen, sa Anne, som visste hur det brukade gå till i sådana fall. Men Ida Marie tog ju några bilder. Både av födelsedagsfesten och det som hände sedan. Kan ni inte använda dem?

Födelsedagsfest? sa Bo när de tillsammans lämnade sjukhuset för att bege sig till Ida Maries resebyrå.

Bry dig inte om det, suckade Dicte och tänkte på Annes lilla kungarike på sjukhuset.

Hon hade på känn att det aldrig skulle bli detsamma för Anne igen. Eller för Ida Marie. Gravid. Förstföderska vid trettionio års ålder. Av de tre var hon den som absolut inte borde ha varit där. Den som absolut inte borde ha sett. Den som borde ha förunnats nåden att vakna morgonen därpå med total blackout. Det var vad Dicte önskade för Ida Maries del, även om det var omöjligt. Att hon inte skulle minnas något annat än barnet hon bar i sin mage.

Ida Marie hade gått till Store Torv och resebyrån, som hon drev tillsammans med tre andra. Vart skulle hon annars ha tagit vägen? tänkte Dicte. Theis var ju i Köpenhamn och jobbade, och vilka låg närmare till hands att skänka tröst och lindring än förstående kolleger? Det skulle ha varit en psykolog i så fall, men något sådant kunde man inte säga till Ida Marie. Hon hade fått mer än nog av psykologer, skulle hon säkerligen ha svarat och tillfogat att det inte var något personligt.

Hon satt tillsammans med en kollega i det minimala lunchrummet och höll krampaktigt i en temugg. Hälsade matt. Hej.

Dicte kunde inte låta bli. Hon satte sig ner och strök med handen över Ida Maries arm. Kände de spända musklerna. Hur känns det?

För jävligt, mumlade Ida Marie ner i tekoppen.

Dicte gjorde en gest mot fotografen, som höll sig på avstånd. Det här är Bo. Jag ska skriva en artikel, hur det nu ska gå till. Om det som hände.

Ida Marie fuktade varsamt läpparna med tungspetsen. Som om hon ville kontrollera att de fortfarande fanns kvar. Nickade vagt åt Bo och sjönk in i sin tevärld igen.

Dicte harklade sig. Du kanske behöver hjälp, föreslog hon försiktigt. Du skulle ju kunna bo hos mig. Tills Theis kommer hem.

Ida Marie skakade på huvudet. Jag mår bra. Alldeles utmärkt. Har aldrig mått bättre.

Dicte lät lögnen passera. Visste inte riktigt hur hon skulle bära sig åt för att tränga in under skalet. Har du kameran med dig? Filmen? frågade hon lågmält, som om hon var rädd att något kunde gå sönder om hon talade för högt. Det kanske finns bilder där som vi kan använda till artikeln, sa hon och kände sig som en asgam.

Ida Marie såg på henne med avsky i blicken. Ställde ner temuggen med en smäll. Av barnet?

Dicte skakade på huvudet. Smekte återigen Ida Maries darrande arm, som nu vilade mot bordet. Vi kommer inte att publicera några bilder av barnet, försäkrade hon. Bara av själva situationen. Av oss. Och baljan, om det finns någon bild som vi kan använda.

Ida Marie satt en stund och betraktade sin arm, som om den hade blivit en separat del av henne. Sedan skakade hon av sig Dictes hand, sträckte sig efter väskan och tog upp kameran. Gav den till henne. Du kan ta alltihop, sa hon med grötig röst.

Redaktionen var alldeles för liten för de sex journalisterna, och ända sedan den första dagen hade de andra pratat om att flytta till ett annat hus. Det hade så småningom gått upp för Dicte att det var det de hade gjort i åratal. Drömt. Om lokaler vid den nya småbåtshamnen och en egen firmabåt med logotyp. Men eftersom tidningen i Köpenhamn alltid skulle spara hade det stannat vid löst prat, så de var tvungna att tränga ihop sig i tre små rum och ett lite större, där hon nu satt tillsammans med två andra och hade en stämningsfull utsikt över Telefontorvet och alla gatuförsäljarna, som med jämna mellanrum jagades bort av polisen.

Bo hade försvunnit in i det gammalmodiga mörkrummet med Ida Maries filmrulle. Dicte slog sig ner vid skrivbordet, som ännu inte kändes riktigt hemvant. Tog fram sitt block, ringde ett samtal och fick tag i en kriminalassistent John Wagner, som inte ville uttala sig.

Hon fick några förutsägbara svar av typen inga-kommentarer eller det-är-för-tidigt-att-spekulera-om-det. Innan hon lade på luren var hon på vippen att föreslå honom en karriär som politiker.

Hon tittade ut genom fönstret. Kunde nästan se ända ner till ån, om hon ville. Skulle i alla fall ha kunnat resa sig och se en skymt av den, men avstod från det. Det skulle bort. Arbetas bort. Det var förmodligen nödvändigt. Även om hon avskydde nyheter. Och mest av allt att skriva om dem.

Under praktiktiden på tidningen för hundra år sedan hade Kaiser hånat henne och gett henne en privatlektion som hade gjort dem båda frustrerade. Honom, för att han av någon anledning trodde sig veta att hon hade en dold talang. Henne, för att hon visste att han hade fel. Hon var bra på en massa andra saker. Skriva långa psykologiska analyser om ledaregenskaper; läsa verksamhetsberättelser och få uppslag till artiklar om misslyckade företag. Nyhetsrapporteringen hade däremot förblivit en gåta. Hon fattade helt enkelt inte hur något så rakt och okomplicerat kunde vara så förbaskat svårt. Kanske för att hon i de flesta nyheter helt enkelt inte kunde se det banbrytande och inte förstod den prestige det innebar att få sin byline på första sidan.

Bort med de språkliga finesserna, brukade Kaiser säga när han rensade upp i hennes artiklar. Det är fakta vi vill ha. Historien ska berättas i de tre första raderna. Och i rubriken.

Det var detta hon nu efter bästa förmåga försökte åstadkomma och förflyttades i ett slag tillbaka till tiden som volontär. Här satt hon, vid fyrtio års ålder, och kände sig – efter dagens händelser och allt vad dessa hade fört med sig – som om hon blivit överkörd av en ångvält. Med en sårbar tonårsdotter springande lös på stan; lycklig ägare till ett fallfärdigt ruckel på landet, och i högsta grad medveten om att hon snart skulle ha Kaiser på tråden med alla hans sedvanliga invändningar rörande stil, prioriteringar och vinkling i största allmänhet.

Hon såg på klockan. Det var en halvtimme kvar till deadline och hon brottades fortfarande med ingressen, medan hon helt och hållet hade gett upp när det gällde rubriken. Den fick redaktionssekreteraren ta sig an. Det var för svårt. Näst intill omöjligt. Hon skulle just ta itu med brödtexten när en röst bakom henne läste med överdriven nyhetsuppläsardiktion:

En nyfödd baby påträffades i går i en plastbalja i Århus-ån. Bo log vänligt och viftade med en bunt fotografier som han höll i ena handen. Borde inte läsarna få veta med detsamma att babyn var död?

Dicte suckade. Det kommer längre ner. Vi måste ju ha ett spänningsmoment som får folk att läsa vidare, improviserade hon.

Han satte sig på skrivbordskanten. Såg uppfordrande på henne. Erkänn att du inte ens tänkte på det.

Och vad angår det dig i sä fall? sa hon trött. Du är ju bara fotograf.

Orden flög ur munnen på henne innan självcensuren hann med. Rött ljus blinkade för hennes inre syn. Något sådant sa man bara inte till fotografer. I värsta fall kunde man få lov att tänka tanken, men även det var närapå en dödssynd.

Bo skakade långsamt på huvudet. Jag tror att du har en dålig dag, sa han lågmält.

Mycket dålig, medgav hon.

Och den kommer att bli värre, sa han allvarligt, men med ett litet leende mitt i det fjuniga skägget och en road glimt i ögonen.

Vad menar du med det?

Jag menar att de säkert kommer att undra i Köpenhamn över några av de bilder som jag just har skickat med en taxi till flygplatsen. Liksom även jag undrar, men jag är ju i den lyckliga omständigheten att du sitter här och kan inviga mig i mysteriet, om du känner för det.

Vilket mysterium?

Långsamt började han sprida ut kopiorna över skrivbordet. Där fanns mycket riktigt ett par foton