Vinternatt

By Sievert Sjöberg

Vägen mellan Björkliden och Lönnvattnet flankeras av en bred och brusande älv. Under de kallaste vintermånaderna är älven täckt av en blanksvart yta som lurar ögat. Vattendraget ser harmonisk och nästan drömsk ut, men under den lugna ytan ryter mörka krafter fram.

"Vinternatt" är en novellsamling bestående av sjutton berättelser. Berättelserna innefattar allt från en åldrande opportunist som emigrerade till USA för att tjäna storkovan i "Mr Halloran" till den manipulative och kontrollerande Micael Birgerzon i "Skymning i bersån".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726693645

Book preview

Johan!

Advokatens tax

M yndighet kunde vara det första man tänkte på när man såg advokat Manfred Schöön röra sig på Östermalms gator. Hans ljust bruna ögon uttryckte ett trosvisst lugn, de långa målmedvetna stegen avrådde från att hejda honom för en snabb konsultation. Lät han sig ändå hejdas i steget, var det för att han blev tilltalad av någon med jämförbar social status.

— Käre bror!

— Gustaf! Så trevligt.

— Så käre bror tar sig en liten runda med hunden?

— Det är gamla fru Örnstedts. Hennes ben … ja … Hur står det till med familjen?

— Tackar som frågar. Bara bra. Raphaël kommer hem från Oxford nu på lördag.

— Å! Då får jag be dig framföra min varmaste hälsning. Utmärkt pojke.

Ordensbrodern bugade sig andäktigt medan han lyfte på hatten. Själv rörde Manfred inte ens vid hattbrättet.

— Och allt går sin gilla gång på byrån?

— Mer och mer att göra. Ärenden i travar.

— Tänk att det redan är tio år sedan Strindberg dog. Jag tycker inte att det är längesen man såg honom ute på Strandvägen … nästan som en vålnad.

— Nej … Åren går.

Manfred Schöön hade aldrig gillat Strindberg. Man visste aldrig var man hade den strame författaren. Han såg ut lite som en herreman, men hade sympatier på annat håll.

Familjen Schöön bodde i en våning en trappa upp på Grev Turegatan. Hemmet var en uppvisning i ekonomiska resurser och lyckad förvaltning av arvegods. Salongen, som utgjorde hjärtat i den tvåhundraåttio kvadratmeter stora våningen, var enligt tidens ideal belamrad med värdefulla föremål. Väggarna såg ut att vilja bågna under de till synes otaliga tavlorna i alla upptänkliga format. Sideboards och skänkar var översållade med gnistrande kristall och höghalsade vaser, där jugendrankorna sökte sig upp mot den handmålade bård som löpte längs taket.

I Frankrike kulminerade modernismen. Men det var ingenting som rörde makarna Schöön. Manfreds konstnärliga ideal fann sin näring i den, visserligen lite dystra, men handfasta barocken. Fru Ingelie var mer öppen för nya intryck, men ville inte sträcka sig längre än till att beundra jugendornamentiken.

Husan, som alltid var klädd i svart klänning, vitt förkläde och en liten, veckad vit "tiara’ på huvudet, la sig aldrig i resonemang som gick utanför hennes ansvarsområde. Ibland, när fru Ingelie vandrade av och an i rummen, med armarna om sin bål, som om hon frös in i märgen, hade husan kunnat komma med ett råd eller ett tröstande ord. Men sådan var inte ordningen i det schöönska hushållet.

Ibland stod Ingelie på lite håll, kanske bakom en vidlyftig ormbunke, och iakttog sin man då han satt i sin engelska klubbfåtölj. Hans skor verkade lika välputsade när han kom från advokatbyrån, som när han gick dit. Oftast tog han av sig sin tweedkavaj innan han slog sig ner. Då satt han i vit skjorta, väst och fluga. Västen bar han aldrig uppknäppt. Han började alltid med att dra till sig det lilla rullbord där hans rökattiraljer väntade på honom. Ett halvdussin pipor vilade i ett ställ av snidat elfenben. En efter en granskade han dem, använde ibland något av de små verktygen för att kratsa bort avlagringar. Sen valde han ut en som han omsorgsfullt stoppade med irländsk tobak. Oftast bad han husan om en liten whisky innan middagen. När proceduren var avklarad, ägnade han sitt fulla intresse åt dagens tidningar. Eftertänksamt blossade han på pipan, men avslöjade aldrig med en min hur han ställde sig till de nyheter eller börsnoteringar som uppdagades för honom.

Ingelie såg en stilig man i sin krafts dagar. Han utstrålade auktoritet, hade kunnat platsa i vilket parlament eller, i alla fall nästan, vilken Hollywoodproduktion som helst. Men sällan sökte hans blick hennes när han satt där och begrundade sakernas tillstånd. Hon hade kunnat avvara ett dussin av sina bästa klänningar för att få sitta i fåtöljen mitt emot och resonera om små eller stora händelser. Men hos Schööns skulle var sak vara på sin plats och till sakerna räknades Ingelie.

Det hände att den tolvåriga dottern Victoria kom springande med utbredda armar och hoppade upp i Manfreds knä.

— Å … pappsi!

— Victoria! Min lilla flicka …

Vid dessa tillfällen la han tidningen åt sidan och förhörde sig om hur dotterns dag hade varit. Medan hon blygt pillade på hans fluga, berättade hon tyst om de positiva saker hon varit med om. Manfred nickade förnöjt och log mot henne. Sonen Charles Edward, två år äldre än systern, hade inte suttit i faderns knä på tre – fyra år. Men han var hur som helst mammas pojke. Om modelljärnvägen behövde justeras, eller om en vinge på ett av flygplanen av balsaträd krävde en reparation, var det mamma han vände sig till. Att be Manfred var lönlöst. Även om han kunnat bistå med vissa praktiska insatser, ville han ge sken av att vara född med tummen mitt i hand. Förhållandet förbryllade Charles Edward, eftersom pappan vid sällsynta tillfällen kunde berätta om tekniska experiment och drastiska äventyr han varit med om under sin uppväxt på Alnön. Manfreds far var överjägmästare hos några träpatroner i Sundsvallstrakten och tog vid flera tillfällen med sig sonen ut på strapatser. Bland annat fick Manfred lära sig att ordna en bivack för övernattning. Det hände till och med att de sov över i en sådan. Mot den bakgrunden tyckte Charles Edward att pappa borde ha klarat av att rätta till en vinge på ett leksaksflygplan.

Men Manfreds förespeglade oförmåga att uträtta någon form av hantverk blev med tiden vardag. Middagarna var egentligen de enda tillfällen då han pratade med sina barn och då skedde det inte sällan i förmaningens tonfall.

Flera kvällar i veckan var han borta från hemmet. Om det inte var frimurarna, så var det tennisklubben, Gastronomiska sällskapet, styrelsemöte i ridskolan eller yachtklubben. Antingen borstade Ingelie eller husan hans ulster och hatt, med samma svala effektivitet. Husan höll dock inte upp ulstern åt honom då han skulle ta den på sig. Det var ett av hustruns privilegier.

Ingelie behövde inte anstränga sig för att framstå som fina frun. Den rollen föll sig naturlig för henne. Hon kom från goda förhållanden och visste om att hon besatt en viss grace. De fotsida klänningarna satt som droppade på hennes slanka kropp. Troligen var hon en av sin sömmerskas favoritkunder.

Men en sak bekymrade henne. Det skulle inte dröja länge innan någon av deras bekanta började kalla henne madame Schöön. Situationen skulle innebära en vändpunkt i livet, som oåterkalleligen placerade henne i medelåldern. Ingelie hade inte brytt sig om att utbilda sig, eller att skaffa sig någon specialkunskap utöver sin roll som advokathustru. Om Manfred så småningom skulle få för sig att börja snegla neråt i åldrarna och … hemska tanke, överväga att ersätta henne med en mer … representativ fru, skulle hon inte ha mycket att sätta emot. En tillvaro som ratad med allt vad det innebar, skulle då ligga framför henne. Ingelie kände till ett antal sådana fall. Och det sociala utanförskap som drabbat dessa frånskilda kvinnor, framstod som en mardröm för henne. Så hon gjorde allt för att vara sin man till lags, vilket i grunden innebar att låta honom vara ifred och att träda in i handlingen när hon såg eller hörde att han så önskade.

När hon på tebjudningar, soaréer eller i andra sammanhang träffade fruar ur sin egen samhällsklass, berömde hon alltid Manfred för att han så ofta lät henne få hans odelade uppmärksamhet. Hon hittade på små detaljer som skulle verifiera hans ständiga iver att se till att hon mådde bra.

— När vi har gäster ser han alltid till att jag får ta lika mycket plats som han, sa hon med ett drömmande tonfall.

De andra fruarna utbytte ögonkast som Ingelie valde att ignorera.

Julförberedelserna var egentligen den enda omfattande insats i hemmet som Manfred engagerade sig i. Där hade han några käpphästar. Anskaffning av en ståtlig gran var en av dem. Den gamle överjägmästaren spökade i sonens huvud. Ställde krav. Men med åren hade Manfred kommit att uppskatta uppdraget på alldeles egna villkor. Så trots att det varje år innebar att han fick en ulster mer eller mindre fördärvad, envisades han med att själv bära hem julgranen. Innan dess hade han valt ut den med omsorg. För det första skulle den vara omkring två och fyrtio hög, sen skulle den ha lätt uppåtriktade grenar som inte slokade under utsmyckningarnas tyngd. De skulle också vara jämnt fördelade över en spikrak stam. Skogsbonden från Södertörn kände till advokatens önskemål och såg alltid till att ställa undan den gran som skulle hamna i den schöönska salongen. Men spelets regler krävde att advokaten först gick igenom samtliga granar vid bondens försäljningsplats på Strandvägskajen. Under tiden såg bonden till att diskret placera den utsedda granen så att advokaten själv fick upptäcka den.

När den väl var hemma och husans make hjälpt till att montera den i julgransfoten, fick alla lämna salongen. I och med det inleddes årets husliga högtidsstund för Manfred. Med en stadig whisky inom räckhåll och pipan i munnen började han först planera dekorationen av granen och så småningom sakta men säkert genomföra den. Han log brett när han hörde att barnen försökte få en glimt genom att trängas vid något av nyckelhålen. Familjen Schöön förfogade över en uppsjö av julgranskulor. De flesta var inhandlade i Tyskland eller beställda därifrån. Som mest fanns det två likadana. Några var helt unika och kunde föreställa figurer ur bröderna Grimms sagor, Jeanne d’Arc eller Barnet i krubban.

När granen var klädd, satte sig Manfred i sin fåtölj och betraktade underverket med glansiga ögon. Någonstans nickade överjägmästaren sitt samtycke. Ibland kände advokaten att han besatt en potential som knappt någon kunde utmana. Det inträffade alltid när julgranen var färdigklädd. Ingen kunde ha gjort det lika bra.

Det fanns en tyst överenskommelse i familjen. När Manfred pinglade i en liten malmklocka, fick de övriga glänta på dörren och försiktigt tassa in i salongen. Därpå skulle de unisont uttrycka sin beundran med ett långdraget Ååååååå …

Familjefadern sökte i deras ögon efter uppriktig beundran och tyckte sig alltid finna den. Därpå vidtog en annan traditionsbunden procedur. Varje år skaffade han en ny glasfigur, som han gömde bland alla de andra i granen. Den som först fick syn på den belönades med en liten julklapp innehållande en större, handgjord chokladpralin. När barnen var mindre fick de varsin, men av uppfostringsstrategiska skäl erbjöds bara ett vinnarpris från och med den jul dottern fyllt sju. Ingelie hittade aldrig den nya glasprydnaden, det var också en tyst överenskommelse.

— Nu tar vi lite julmust och slår oss ner och tänker på barnen i Afrika som aldrig får njuta av en julgran, sa Ingelie den här julen.

— Det växer inga granar i Afrika, sa Manfred och såg på henne med en blick där förväntningarna och kraven på henne lyste igenom. Men vi kan sätta oss och smaka lite på musten. Personligen tycker jag att vi ska tänka på vår fina segelbåt som sover i sitt hus ute på Djurgården.

— Jag kan inte låta bli att tänka på julklapparna, kvittrade Victoria.

— Och du då Charles Edward? undrade fadern.

— Jag tänker på moster Annelie …

Manfred svarade inte. Han började istället brodera ut händelserna kring en färd med ren över sjön Bjären. Den skulle ha inträffat när han var ungefär lika gammal som Charles Edward var nu. Överjägmästaren hade, tillsammans med en kamrat och tillika högt uppsatt tjänsteman på länsstyrelsen i Sundsvall, låtit frakta en ren med tillhörande ackja per järnväg ner till Alnön. Hela detta arrangemang iscensattes enbart för att Manfred och tjänstemannens pojke skulle få uppleva ett oförglömligt och stärkande vinteräventyr.

Effekterna av whisky reducerade advokatens aktningstörstande framtoning och fick hans kinder att anta en ton som harmonierade med brasans glöd. Med armar, händer och mimik åskådliggjorde han de bataljer han fick kämpa sig igenom med den bångstyriga renen. Charles Edward misstänkte att fadern ljög ihop alltsammans. Hur kunde det annars komma sig att han aldrig visade minsta uns av äventyrslusta, eller att han aldrig försökte göra som sin far och ta med sig sonen på ett vinteräventyr, om än aldrig så litet?

Dagen efter annandag jul nöjde man sig med att äta mat som blivit över från helgfirandet. Allt var så fint arrangerat att ingen hade kunnat ana att det som serverades hade stått framme tidigare. Som alltid varade den rofyllda julefriden bara under själva helgdagarna. Så vid den här middagen tittade inte Manfred på granen med samma kärleksfulla blick.

— Har du något emot att jag tar en promenad? Jag tycker att jag inte har gjort annat än suttit och ätit hela julen, sa han medan han baddade mungiporna med servetten.

— Inte alls kära du. Gå du, så ser jag till att få barnen i säng om en timme.

Med bestämda steg gick Manfred Schöön genom Östermalms gator i den bistra vinterkvällen. Han var på väg till en plats i närheten av Karlaplan. Han var väl förtrogen med stället.

Försiktigt sköt han upp en järngrind och placerade sig så att överkroppen hamnade utanför gatlyktornas ljuskrets. Han var tvungen att oavbrutet röra på tårna, eftersom han inte velat ta grövre skor med markerat mönster på sulorna. Hatten var nertryckt mot ögonbrynen, kragen uppfälld och händerna djupt nerkörda i rockfickorna. Ibland tog han ett steg bakåt, in bland skuggorna.

Efter en kvart närmade sig en ung dam. Det såg ut som om hon inte var bekant med omgivningen. Kanske letade hon efter en adress eller en droska. Då hon befann sig bara fem meter från Manfred, tog han ett resolut kliv framåt och slet upp rocken. Kvinnan drog häftigt efter andan och gav ifrån sig ett kort skrik. Manfred stod kvar tills hon sjönk ner på ena knäet och började skrika mer utdraget. Då drog han igen rocken och tog sig därifrån så raskt han vågade utan att riskera att väcka uppmärksamhet. Vägen tillbaka mot Grev Turegatan var rekad i förväg.

Medan han gick höll han blicken stadigt riktad mot marken. Kvinnans skrik repriserades i hans huvud; först ett kort flämtande Åh! och sedan A-a-a-ahhh! … och slutligen AAARRRHHH!". Manfred kände sig så upprymd att han fnissade som en blyg skolflicka. Tur att de okända damerna alltid reagerade som om de blivit paralyserade. För advokatens tax får bara särskilt utvalda klappa, tänkte han. Och i kväll skulle faktiskt Ingelie få den äran.

Semafor i snö

B lixtförälskelse är väl i första hand ett ungdomsfenomen. Omvälvande känslor kan drabba på ett sätt som förändrar det mesta under de veckor eller månader de varar. Men erfarenheten av den där jublande tyngden, den vitaliserande oron, den utmanande euforin finns ju kvar, liksom minnet av dagarna som fylldes av en stark men ängslig längtan. Och det händer förstås att förälskelsen lever kvar, att den adopteras av den äkta, motståndskraftiga kärleken.

Anne-Christine satt på den bakre verandan på Grönskogs mangårdsbyggnad, den som vetter mot sjön. På den motsatta stranden hade björkarna börjat skifta i gult. Anne-Christine kände ett drag av vemod. Hon var femtiosex år och upplevde en sorts samstämmighet med sensommarbjörkarna. På Grönskog hade hon bott i halva sitt liv. Eftersom gården är omgiven av skog, fält och beteshagar, hade hon lärt sig en hel del om naturen. I Särna, där hon växte upp, hade björkarna varit gula länge vid det här laget. Dessa tidiga höstar hade hon aldrig saknat. Här i södra Östergötland kunde många lövträd vara gröna under hela oktober. Men inte det här året. Vintern kommer tidigt, tänkte hon, men blir det bara snö som får ligga kvar så må det vara hänt.

Verandan låg i skugga. Egentligen skulle hon behövt en pläd om axlarna. Men hon ville inte resa sig och riskera att bryta den stämning som sjöns stilla, ljusblå vattenyta hade försatt omgivningen i. Stämningen hade fört henne tillbaka till en sjö utanför Särna och en underbar sommarkväll när hon låg i Tommy Pällas armar. Herre min skapare, tänkte hon, det är fyrtio år sen.

En gång var Grönskogs gård full av liv, röster och ljud. Nu stod de vackert belägna arbetarbostäderna tomma. En dag i veckan kom en kvinna från Lindells Trädgårdsservice och tog sig an grönytorna. Ibland brummade en traktor på någon av åkrarna. Annars var det bara fåglarna, hennes egna fotsteg eller hundens tassande som hördes. Anne-Christines uppväxt i en glesbygd hade gjort att hon inte bara accepterade lugnet, utan trivdes med det.

Ibland när hon satt så här och inte lät tankeverksamheten kretsa kring det hon höll på med i syateljén på övervåningen, gick tankarna till Tommy Pälla. Han var klasskamrat med hennes tre år äldre bror. Anne-Christine hade ofta sett Tommy, visste hur hans skratt lät, hur han rörde sig, över huvud taget vad som var utmärkande för honom. Men hon hade inte pratat med honom förrän den majdag då han hjälpte henne pumpa ett cykeldäck. Han log mot henne. Det var inget snabbt förbiilande leende. Fast det var ändå inte därför … Det var när han vände en aning på huvudet och solljuset hittade hans irisar, som något omvälvande hände i hennes hjärta. Fortfarande kan hon erinra sig något av känslan. Efter alla år påverkade minnet henne så att uttrycket i hennes ögon förändrades.

Vid flera tillfällen har Calle, hennes man, lagt märke till de där skiftningarna. När Anne-Christine noterat det har hon känt sig lite generad. Kanske kunde han ana sambandet? Under deras första tid tillsammans lockade Calle ur henne vilka killar hon varit ihop med före honom. Dumt nog berättade hon då om sin hopplösa förälskelse i Tommy Pälla. Efterhand insåg Calle att han själv aldrig skulle kunna ersätta det hon kände då, eller kanske fortfarande känner för den där Tommy. Både svartsjuka och frustration ansatte honom. Han hade googlat på Pälla och visste att han bodde kvar, eller i alla fall var skriven i Särna, nästan femtio mil norrut. Trots avståndet lyckades Tommy Pälla till och från ta sig in i Calles hjärnvindlingar och sitta där och gnaga.

Anne-Christines förälskelse var, efter upplevelsen med solljuset och irisarna, av en art som fick hennes hjärta att bulta bara hon såg en skymt av Tommy. Men han verkade knappt lägga märke till henne. Några av hennes kompisar visste om hur det låg till. Så småningom fick även Tommy reda på det. Men han reagerade bara med att sluta titta åt Anne-Christines håll. Det var inte förrän ett halvår innan han skulle rycka in i lumpen, som fjälljägare i Boden, som hon lyckades komma på tu man hand med honom.

Bakom scendraperiet i skolans aula satte hon allt på ett kort och kastade sig i hans famn. Hans villrådiga händer trevade försiktigt över hennes axlar, men strax påverkades han av intensiteten i hennes omfamning, av hennes läppar som nuddade vid hans hals, av hennes hand som sakta drog genom håret på hans bakhuvud … En snabb och fumlig kyss ökade de livsbejakande strömningarna även i hans kropp. Den kvällen gick de hem tillsammans, hon med båda armarna om honom, han med högerarmen runt hennes axlar.

Under andra halvan av den sommaren tog de sig tid för varandra. I timmar kunde de ligga på en filt i gräset för att endast i korta sekvenser låta blicken söka något annat än den andres älskade anletsdrag. De sa inte mycket till varandra. Händerna och ögonen stod för kommunikation och känsloyttringar. Anne-Christine var passionerat förälskad och lycklig över att i så pass unga år ha funnit sin livskamrat. Emellanåt blev Tommys ögon blanka av tårar. Hon tog det som ett tecken på hans kärlek, även om han aldrig uttalade ordet älskar. Hon förstod att han var påverkad av de tysta, men dominanta karlarna i och runt Särna. De nedlät sig aldrig till att säga att de älskade någon eller något.

Anne-Christine hade aldrig legat med någon innan hon släppte Tommy in på bara kroppen. Hon förundrades redan första gången över hans vilja att inte förhasta sig. Det var som om han hade det i sig, eller som om någon vuxen hade berättat för honom hur han borde bete sig.

Mot slutet av sommaren, bara veckor innan Tommy skulle inställa sig i Boden, visste Anne-Christine att hon varje dag skulle längta efter att hans militärtjänstgöring skulle vara över. Ett gruvligt långt år låg framför dem. Hon lovade att skriva minst en gång i veckan och att trycka en röd läppstiftskyss mot varje ark, ibland skicka med en lock av sitt hår. Hon såg att Tommy våndades, att han till och med hade svårt att prata om det. Han sa inte att han inte ville åka till Boden för att bli jägarsoldat, att han kanske rent av fasade för det, men hon anade att det kunde ligga till på det viset.

De två sista kvällarna stannade han hemma. Anne-Christine vankade av och an i närheten av hans föräldrars hus, men utan att se en skymt av honom. Och på morgonen den nionde september klev han på en buss för att zick-zacka sig upp mot Boden. Då sov Anne-Christine fortfarande. Men så fort hon slog upp ögonen, kände hon att han hade åkt. Ett par dagar senare fick hon av Tommys något barske far veta att han sagt att det inte var säkert att