Ur skogens djup

By Cecilia Andersson

"... som försvaret visat vid åtskilliga tillfällen under rättegången så var det inte självförsvar från Anna Svanströms sida, utan hon faktiskt mer eller mindre bjöd in till tillfället i december då mötet med Conny Strålqvist råkade urarta." I Eksjö tingsrätt står Anna återigen öga mot öga med sin förövare Conny. Förhandlingarna drar ut på tiden och Stockholmsadvokaten Philip Cronstedt gör allt för att så tvivel om Annas roll i den traumatiska händelsen för knappt två månader sedan. Annas oro och ångest stiger, de måtte väl inte tro på honom? Den lilla stugan hon hyrt i utkanten av den småländska skogen för att slippa resorna från Västervik verkar heller inte vara så trygg som hyresvärden påstått. Som tur är får Anna ett nytt redovisningsuppdrag att landa i, något som tar fokus när allt annat är så oroligt. Även om hon förstås tycker att vissa underlag verkar vara lite underliga ... Ur skogens djup är uppföljaren till I vikens mörker och den andra delen i Västervikserien.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 27, 2023
• ISBN: 9788728586341

Book preview

Cecilia Andersson

Ur skogens djup

SAGA Egmont

Ur skogens djup

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022, 2023 Cecilia Andersson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728586341

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till pappa Willy i Lönneberga

FEBRUARI 2020

Då ger jag ordet till försvarsadvokat Philip Cronstedt för att hålla försvarets sammanfattning.

Den hästsvansprydde mannen som var rättens ordförande, och som Anna betraktat till och från under flera veckor, nickade kort mot bordet där Conny och hans juridiska ombud satt. Den överspände Stockholmsadvokaten tittade sakta upp från mappen framför sig, log mot ordföranden och reste sig sedan långsamt. Han knäppte den översta knappen på den svindyra kavajen och la en hand på Connys axel. Anna noterade att han kramade den nästan kamratligt.

Vi brukar inte … började ordföranden när Cronstedt helt sonika avbröt honom.

Herr ordförande, Cronstedt log överlägset, "jag är väl medveten om att man inte brukar stå upp vid dessa tillfällen, men också att det inte står nånstans i lagboken att man inte får det, så det kanske kan gå för sig?" Leendet förstärktes av ett par höjda ögonbryn, och ordföranden nickade efter någon sekunds tvekan.

Liksom vid tidigare tillfällen under rättegången tog Cronstedt tid på sig innan han började tala, som om han ville vara säker på att hela salen lyssnade och gärna la märke till varje rörelse han gjorde. Han gick de få stegen till utrymmet framför deras respektive bord. De bruna, säkert handsydda, skorna med en sula som knappt hördes mot golvet gav intrycket av att han smög fram, precis som ett rovdjur som rör sig mot sitt byte. Istället för att som vid tidigare tillfällen under rättegången vända sig mot rättens ordförande och nämndemän ställde han sig nu precis framför Anna.

Hans smått hotfulla gestalt fick henne att trycka sig bakåt i karmstolen. Hon kände huden klibba genom den redan fuktiga kavajen. Egentligen ville hon skjuta stolen bakåt för att skapa mer utrymme mellan dem men vågade inte störa den spända tystnaden i lokalen. Hon andades bara in och fick påminna sig om att även släppa ut luften innan yrseln tog över. Till och med ljudet av utandningen lät högt i hennes öron. När hon sneglade åt sidan såg hon att även hennes annars så stabila målsägandebiträde verkade tagen av stundens allvar. Åklagaren på hennes andra sida rörde inte en min. Blicken sökte sig sedan mot det frestande vattenglaset, torr som hon var i halsen, men hon tvingade sig istället att titta Cronstedt rakt i ögonen. Lugnt, allvarligt med neutral min trots att hjärtat slog så hårt att det gjorde ont i bröstet. Advokaten mötte hennes blick, fortfarande leende, och det såg till och med ut som att han blinkade åt henne innan han tog till orda.

Anna Svanström, jag förstår mycket väl att natten i december förra året var en oerhört traumatisk upplevelse för dig. Men … Här försvann Cronstedts försök till ett förstående leende och ansiktet slöt sig. Blev hårt. Anna skymtade något vasst i hans blick och rös när han svepte med handen mot henne och sedan vände sig till ordföranden.

… som försvaret visat vid åtskilliga tillfällen under rättegången var det inte självförsvar från Anna Svanströms sida, utan hon bjöd mer eller mindre in till händelsen i december när mötet med Conny Strålqvist råkade urarta. Tidigare intim kontakt och en olåst dörr är starka bevis för detta. Även att hon mycket lägligt hade placerat ut en hammare vid sängen dit hon visade Conny Strålqvist vägen.

Anna kände hur illamåendet sköt upp från magen och hon fick en sur smak i munnen. När handen äntligen sträckte sig mot vattenglaset darrade hon. Trycket över bröstet ökade alltmer och hon började gapa efter luft. Trots att målsägandebiträdet la en lugnande hand på hennes arm lyckades hon inte hindra ångesten som trängde ut ur varje por. Trodde de inte på henne?

NÅGRA VECKOR TIDIGARE

KAPITEL 1

Anna parkerade sin nyinköpta hybridbil på Stora torget i Eksjö. Porschen som hon ärvt efter Jörgen hade till slut känts för klumpig, och hon hade aldrig varit sams med den riktigt. Att hon behållit den så länge som hon gjort berodde nog mest på att han på något konstigt vis kändes närmare henne när hon körde den. I alla fall till en början. Med tiden hade hon förstått att han fanns med henne ändå, utan att hon behövde hans saker runtomkring sig. Även om elen inte räckte hela vägen från Västervik, det var ju ändå tolv mil, kändes det bra att byta ut bensinslukaren till den här mer nätta bilen. Som att hon också gjorde något för miljön. Typ det enda, påminde hon sig själv när hon knäppte av sig bältet.

I backspegeln kontrollerade hon att mascaran inte runnit i ögonvrån och att den ljusbruna pagen låg någotsånär vettigt. Än en gång såg hon skuggorna under ögonen men flyttade snabbt blicken ut mot torget så att tankarna på de kommande veckorna inte skulle få fäste. Istället drog hon åt sig handväskan på passagerarsätet och rotade efter handskarna. Höglandet bjöd på flera minusgrader såhär i mitten av januari och ett tunt snötäcke hade legat sedan årsskiftet.

Ute på torget fumlade hon med jacka, handskar och halsduk innan hon fick allt stängt och på plats. Handväskan höll hon i handen. Kyrkklockan mittemot parkeringen visade att hon var några minuter för tidig till sitt möte så hon behövde inte stressa. För säkerhets skull vände hon sig om för att dubbelkolla med stadshotellets stora ur, och just idag var de överens.

Storgatan norrut hade fått behålla sin anrika profil i den gamla trästaden Eksjö, sånär på någon enstaka fastighet som brunnit och byggts upp igen. Söderut hade samma gata getts en något modernare utformning – åtminstone enligt sjuttiotalets mått mätt. Här fick man till och med både köra bil och parkera direkt utanför butikerna som låg där. Torget band ihop gatans två delar med en parkering och öppna ytor. Liksom i många andra småstäder var Storgatan den enda stadskärna som fanns, resten av stans bebyggelse var bostäder och företag.

Anna började sakta gå ner mot den äldre delen av stan. Kullerstenarna var bitvis förrädiska med snöfläckar som täckte nattfrusen is. De stora skyltfönstren som hon passerade återgav hennes något korta gestalt, och hon slängde några suktande blickar på de långa stickade klänningarna som satt så snyggt draperade på skyltdockorna. Men hon drog snabbt slutsatsen att varken hennes längd eller kurvor skulle komma till sin rätt i de slanka modellerna.

Trots att klockan knappt var nio på morgonen och inga butiker var öppna rörde sig en hel del folk och bilar runt torget, de flesta hantverkare förstås som skulle till något av fiken på förmiddagsfrukost. Hon kände sig som en fönstertittare när hon glodde in mot Lennarts konditori. Där stod buffén uppdukad för hungriga arbetare, och i diskarna trängdes kakor och bullar med frestande bakelser och tårtor. Det knorrade i magen när hon såg allt det goda, och hon hoppades att advokaten skulle bjuda på något. Åtminstone kaffe. Annars kanske hon kunde stanna och fika på vägen tillbaka, en mazarin till elvakaffet borde väl vara tillåtet när hon tagit sig ända hit?

Nere vid bron som gick över den forsande Eksjöån låg Advokatfirma Andersson inhyst i ett av de gamla trähusen. Vissa var fortfarande målade i grälla färger som gult, blått och förstås det småländskt röda. Advokatfirmans fönster var till stor del täckta med något slags frostad film med firmanamnet utskuret, dock inte tillräckligt för att förbipasserande skulle kunna se vad som hände där innanför. Anna tryckte ner handtaget i den sneda ytterdörren och ryckte till när den gamla butikspinglan anmälde hennes ankomst.

Advokat Andersson hade tydligen ett inredningsintresse som inspirerats av de brittiska salongerna. Rustika, mörkröda chesterfieldfåtöljer mötte besökarna så fort de kom in. Ett par tjocka tidskrifter låg på ett litet bord liksom en dekorerad plåtask med okänt innehåll. Anna skrapade av fötterna mot den tjocka gummimattan som liksom sög åt sig hennes steg. Hon hoppades att det värsta försvann eftersom resten av lokalens golv verkade vara täckt av en heltäckningsmatta, mörkt grön med inslag av paisleymönster i ljusrött. I den rektangulära gamla butikslokalen fanns även två stora skrivbord med tillhörande kontorsstolar, allt i samma stuk som ett engelskt mötesrum från förr. Det var verkligen en kontrast mot det småländska där utanför.

Vid ett av skrivborden satt en man och pratade i telefon. Han sken upp när han fick syn på henne och viftade mot fåtöljerna samtidigt som han höll upp två fingrar. Hon tolkade det som att hon skulle slå sig ner och att han skulle vara klar om ett par minuter. Det var mycket varmare inne på advokatkontoret än ute så Anna passade på att dra av sig ytterkläderna innan hon slog sig ner och betraktade mannen vid skrivbordet. Hans händer verkade flyga över tangenterna samtidigt som han resonerade med någon genom lurarna i öronen. Trots att han satt ner fick hon intrycket av att han var lång. Axlarna var breda och håret mörkt. Men det som utmärkte honom än mer var den rödrutiga skjortan i flanell som var upprullad i ärmarna. Hade han även jeans och boots på sig? Hon vågade inte luta sig framåt för att kika.

Tydligen var han en hemvändare, som det kallades. Fredrik Andersson hade det stått i mejlet hon fått från bästa väninnan Carin som tydligen kände hans föräldrar. Han ska vara jättebra! Pluggat i Lund, praktiserat hos nån höjdare och även gjort utlandspraktik. Längtade tydligen hem till skogen (hur sjutton man kan göra det när man väl kommit härifrån?), så när föräldrarna började bli till åren kom han hem igen. Och så är han skitsnygg! löd Carins sammanfattning. Just nu struntade Anna blankt i hur hennes blivande advokat, eller målsägandebiträde som det tydligen hette, såg ut. Bara han kunde hjälpa henne!

Hej, ursäkta att det drog ut på tiden. Fredrik. Det sista sa han samtidigt som han sträckte fram handen.

Anna.

Hans hand var varm och stor. Hela han var stor, inte bara lång utan han var kraftigt byggd som en riktig arbetare. Efter Connys överfall, som var anledningen till att hon var här, hade Anna fått jobba med att inte rygga tillbaka när hon mötte män som hon uppfattade som större. Men Carin hade ju intygat att Fredrik var en bra person så hon motade undan den begynnande oron som flammat upp när Fredrik presenterat sig.

Samtidigt som han visade henne till en stol vid skrivbordet frågade han om hon ville ha kaffe. När Anna nickade försvann han ut i något slags utrymme där bakom och kom strax tillbaka med en bricka med två kaffemuggar och färdigbredda frallor. Anna hoppades att kurret i magen inte hörts alltför väl.

Nio-fikat är viktigt, konstaterade han när de högg in på varsin fralla. Mellan tuggorna pratade de om vädret, om Annas bilfärd från kusten och vad hon tyckte om sin hybridbil som hon nämnt i förbifarten. De förhörde sig lite om varandras bekantskaper i trakten, men trots att det bara skiljde några år mellan dem var det nästan bara Carin som de hade gemensamt. Han hade flyttat tidigt och Anna hade varken vuxit upp eller gått i skolan i Eksjö utan flyttat dit som ung vuxen och blivit kvar fram till förra året.

Jaha, sa han till slut, vek ihop servetten och sköt brickan mot kanten av det annars tomma skrivbordet sånär som på laptop, anteckningsblock och en exklusiv penna. Ska vi försöka gå in lite på anledningen till att du är här? Trots att det handlar om tråkigheter. Han tog upp pennan och la blocket i knäet efter att ha bläddrat fram till en ny sida, lutade sig lite bakåt i stolen.

Jo, det är väl bäst. Anna drog tungan över tänderna för att fånga upp de sista smulorna som fastnat. Sköljde ner dem med det sista kaffet. Hur gör man? Jag har aldrig varit med om nåt sånt här innan så …

Jag ska försöka förklara. Fredrik log förstående mot henne. Polisen håller som bäst på att sammanställa utredningen och bevisen mot Conny Strålqvist på uppdrag av åklagaren. Liksom hans försvarsadvokat å sin sida. Anna uppfattade en rynka i pannan på mannen mittemot henne. Min roll som målsägandebiträde är att stötta och hjälpa dig på vägen före, under och efter rättegången. Jag håller dig informerad och svarar på dina frågor. Men jag kan också hjälpa dig om du vill äska skadestånd, och det borde du.

Okej, det är jag med på. Jag försökte läsa på lite innan, men vad händer nu rent praktiskt?

Innan vi går igenom vad som händer den närmaste tiden så måste jag dock meddela dig att Conny har gjort en motanmälan.

Motanmälan? Anna kände att hon hade svårt att ta in vad Fredrik sa.

Det är nästan praxis, Conny har alltså anmält även dig för grov misshandel. Fredrik såg ut som om han ville be om ursäkt för informationen han kom med.

Mig? Men det var ju självförsvar? Det var ju han som … Men vad händer då? Kan jag bli straffad? Frågorna virvlade i huvudet på Anna samtidigt som hon blev rädd. Kan jag också bli dömd?

Det kommer även där ske en utredning, men alltsomoftast läggs den ner. Det är bara ett sätt för försvaret att skapa oro egentligen. Risken att det skulle kunna bli nåt är väldigt, väldigt liten, speciellt om han döms skyldig.

Anna, som ville ha kontroll, tyckte även att små risker var jobbiga. Men hon mumlade ett okej till Fredrik när han förklarade att han självklart skulle hålla henne informerad om något hände. När han gick över till att gå igenom vad som skulle hända under förhandlingen som snart skulle dra igång försökte hon fokusera på det istället. Det kunde hon kanske påverka åtminstone.

Rent praktiskt blir det här målet lite speciellt. För det första så kommer det dra ut på tiden. I flera veckor faktiskt.

Varför då? Anna kände osäkerheten och en tilltagande oro komma krypande – hon ville ju bli av med det här så fort som möjligt.

Eftersom brottet skedde i Västervik ska egentligen Kalmar tingsrätt hålla förhandlingarna, i rättegången alltså. Men dom har fått en vattenläcka som gör att dom måste hålla fastigheten stängd. Eksjö tingsrätt har fått en förfrågan om att ta över en del av målen, tillsammans med Växjös ting. Men som alltid, här suckade han och såg i det närmaste bekymrad ut, tar ju inte brottsligheten hänsyn till det. Det var redan innan ganska fullt här.

Hur löser man det då?

Man har beslutat att jobba efter varannan, var tredje dag-principen. Egentligen är det ingen riktig princip, utan nåt man hittat på nu för att lösa situationen. Man kör nån dag eller två i taget på varje mål. Fall som annars kunde vara färdiga på nån vecka eller till och med några dagar kommer nu dras ut på flera veckor. Risken är också att vi inte får nån planering att gå efter utan måste stå standby från ena dagen till den andra.

Okej, men det är ju inte så mycket att göra åt då. Anna gjorde en grimas.

Nej tyvärr, men det ställer ju till det för dig rent praktiskt tänker jag.

Hur då?

Det kan ju bli ett evigt farande mellan Västervik och Eksjö som tar både tid och energi för dig, speciellt såhär års med halka och allt. En förhandling tar också mycket på krafterna, allt gås igenom i minsta detalj flera gånger om. Och folk i lokalen är inte alla så vänligt sinnade och så vidare. Han slog ut med händerna och såg ut som han ville be om ursäkt för sitt skrå.

Jo, det förstås. Anna sjönk ner än mer i besöksstolen som plötsligt kändes hård och kantig. På morgonen hade hon rustat sig med känslan att hon skulle få det här överstökat så snabbt som möjligt. Inklusive rättegången. Bita ihop och gå vidare. Nu rann styrkan ur henne, lite i taget.

Fredrik rynkade pannan och tittade oroligt på henne, och Anna blev mitt i alltihop ändå glad över hans medkänsla. Han motsvarade verkligen inte schablonen av jurister och advokater som i alla fall hon annars hade, med kostym, överlägsen ton och hårda nypor. Han verkade mjukare på något sätt.

Har du mycket som knyter dig till Västervik den närmaste tiden? Jobb eller så? frågade han försiktigt efter en stunds tystnad.

Nej, det har jag väl egentligen inte. Några dagars jobb kanske. Hon tänkte febrilt men kunde bara komma på löneuppdraget på Båtfabriken som det enda hon var tvungen att göra. Malin på Klädbutiken hade anlitat en annan konsult, vilket Anna förstod mycket väl. Det blev svårt att hålla isär roller och känslor när det var Malins yngre bror som stod åtalad för överfallet på Anna i december och var hela orsaken till att hon behövde juridisk hjälp. Varför undrar du?

Det var bara en tanke som slog mig. En lösning kunde ju vara om du bodde här under tiden. Förhoppningsvis rör det sig bara om några veckor.

Här? På kontoret?! Anna såg sig omkring och försökte visualisera en säng mitt i lokalen.

Nej, inte här förstås. Fredrik skrattade till. Men kanske hos nån väninna eller så? Du och Carin Johansson är ju nära?

Nej, där kan jag inte tränga mig på! Dom har alldeles för mycket om sig och kring sig med jobb och aktiviteter. Anna riktigt kände hur hon inte skulle få en lugn stund hemma hos Carin och hennes familj. Även om hon var hennes bästa vän, eller vad man nu sa när man nästan var femtiofem, och trots att hon varit ett sådant stöd när allt hänt var de helt olika som personer.

Jag får fundera lite, så får vi se hur det blir.

Det löser sig nog, vi får hjälpas åt. Fredrik log uppmuntrande mot henne och vände sedan blicken till datorn. Förhandlingarna börjar den 23 januari. Det är en torsdag, och fram till dess vill jag att vi har gått igenom allt och förberett oss så mycket som möjligt. I vanliga fall brukar det inte bli så många överraskningar, men …

Men vadå? Det sög till i Annas mage när oron steg än mer.

Advokaten som Conny Strålqvist valt är Philip Cronstedt. Du kanske känner igen hans namn?

Nej, inte på rak arm.

Han är en så kallad kändisadvokat. Fredrik visade med fingrarna i luften vad han tyckte om uttrycket. Men ibland tar han fall för att komma ut i verkligheten då och då, som han själv uttrycker det. Strålqvist jobbade visst på nån krog för några år sen där Cronstedt var stamkund. Det är därför han önskade just honom som försvarare.

Jo, jag kommer ihåg att han nämnde nåt om att han jobbat i krogbranschen, mumlade Anna. Hon ville inte minnas deras träffar i Västervik när hon trott att Conny var trevligare än han sedan visat sig vara. Skammen brände fortfarande het.

Som försvarare är han känd för att vinkla saker och ting, vrida och vända på ord och tolkningar inför dom han förhör, vilket förstås är oerhört jobbigt för till exempel vittnen. Återigen såg han lite urskuldande ut, som om han ville skydda henne. Men jag ska hjälpa dig igenom det här så gott jag bara kan. Egentligen är ju bevisfrågan ingen grej här utan snarare påföljden, eftersom Conny mer eller mindre blev tagen på bar gärning. Och att du reagerade så snabbt och handlingskraftigt som du gjorde!

Det sista var nog meningen som något slags uppmuntran från Fredriks sida, men Anna kände fortfarande skuld över att ha skadat en annan människa, även om det varit rent självförsvar och att det lika gärna kunnat vara hon som hamnat på sjukhuset med svåra skador istället.

Eftersom det bara var en dryg vecka kvar till förhandlingarna skulle börja kom de överens om att ses redan om ett par dagar igen. Främst för att Anna skulle få tid på sig att berätta vad som hänt med egna ord och ge Fredrik chansen att fånga upp frågor och kanske invändningar som försvaret skulle kunna tänkas ha.

Minsta lilla du undrar över fram till dess – det är bara att höra av sig. Fredrik tittade allvarligt på henne, bekräftade med blicken att han verkligen menade det han sa.

Och Anna trodde honom, även om hon säkert skulle tveka både en och två gånger innan hon besvärade honom utöver de bokade mötena de skulle ha framöver. Samtidigt förstod hon att hon nog behövde all support hon kunde få om det skulle bli så tufft som han beskrivit. Hon tackade för hjälpen så långt, och lagom till att Anna tog i dörren ringde advokatens telefon igen. Det verkade vara dags för nästa ärende, och Anna gick ut på kullerstensgatan igen. Fredriks ord om metoderna som Connys försvarsadvokat verkade arbeta med dröjde sig kvar i henne. Men eftersom det var så tydligt att hon bara försvarat sig borde det väl inte finnas något att vända och vrida på i det här fallet. Eller?

Han hatade verkligen den svenska vintern. Bara slask och blött överallt. När fukten trängde in i de tunna skorna, som han så sällan använde, svor han högt och längtan tillbaka dit han kommit ifrån förstärktes. Han trivdes inte på stadens gator, men i jämförelse var risken mindre här. Förtjänsten var också mindre men det var bättre än ingenting. Och planen var ju att ställa allt till rätta, på det sättet som han ville ha det. Det kanske inte nödvändigtvis rimmade med andras önskemål, men att gå mot strömmen, det låg en glädje i det med. Trots att kylan gjorde sig påmind där han gick på gångbanan längs vikens västra kant log