Proxy

By Steffen Jacobsen

Invånarna i danska Holbæk skakas av nyheten om ett brutalt mord. Den pensionerade terapeuten Anne Holt hittas knivhuggen till döds och mordvapnet visar sig vara en afrikansk kniv som brukar användas vid ritualer. Strax därefter påträffas ännu en person död. Denna gång är det byns framträdande läkare som hittas i en utbränd bil, men det visar sig att han blivit strypt. Finns det något samband mellan de två morden? Och vem skulle vilja skada en pensionerad terapeut och en läkare? Utredaren och krigsveteranen Jacob Nordsted sätts på fallet, tillsammans med sin yngre kollega Tanya Nielsen. De inser snabbt att de står inför en utmaning. Spåren på mordplatserna är få och den enda kopplingen de kan hitta mellan de två offren är tonåringen Emma, som är kroniskt sjuk och sitter i rullstol. En frustrerad Tanya återvänder till brottsplatserna och upptäcker en märklig lukt, en lukt som verkligen inte hör hemma där ... Kan detta vara ledtråden de så desperat sökt efter?Med "Proxy" introducerar Steffen Jacobsen i krigsveteranen Jacob Nordsted och den unga vassa Tanya Nielsen ett nytt utredarpar. Serien om de två poliserna har gjort succé i Danmark och introduceras nu för svenska läsare.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2023
• ISBN: 9788728441015

Book preview

Steffen Jacobsen

Proxy

Översatt av Anna Gilham

SAGA Egmont

Proxy

Översatt av Anna Gilham

Originaltitel: Proxy

Originalspråk: danska

Copyright ©2019, 2023 Steffen Jacobsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728441015

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Födas har sin tid och dö har sin tid,

plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid.

Dräpa har sin tid, och hela har sin tid.

Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Predikaren 2:3;3–4 (Svenska folkbibeln)

Holbæk 15 september

Anne Holst tittade upp från sin bok. Dörrklockan klämtade melodiskt och hade kanske gjort det en stund. Nu hördes tre snabba och hårda knackningar därute. Någon var otålig. Anne Holst visste att hennes cykel stod lutad mot husväggen bredvid verandan. Bilen stod i carporten. Det fanns alltså all anledning att tro att hon var hemma. En irriterad rynka dök upp mellan hennes ögonbryn. Hon tyckte inte om att bli avbruten utanför anteckningarna i kalendern och hon sneglade på det fina rokoko-uret som stod på ett serveringsbord mellan två höga bokhyllor. Bordet användes aldrig längre. Varje hel timme piruetterade en porslinsballerina i en stram halvcirkel framför urtavlan varpå hon försvann in i urverket igen genom en liten lucka.

Hennes stavgångslag var ytterst punktligt, och skulle först vara här om en halvtimme, men det kanske var postbudet. Hon hade köpt ett halvt dussin dyra garnnystan på nätet för att vara ute i god tid med att sticka brorsdotterns julklapp: en färöisk tröja i ren ull. Anne Holst placerade ett virkat bokmärke i sin uppslagna bok, tömde muggen med kallt te, lade läsglasögonen på bordet och reste sig upp med en suck.

Dörrklockan.

Hon log för sig själv. Hennes framlidne och högst älskade make, Niels, hade sagt att hon inte skulle lägga märke till om blixten slog ner om hon var uppslukad av en bok.

Nu kommer jag, ropade hon.

Hon gick igenom rummen och vidare ut i hallen. Den sjuttioettåriga, pensionerade revisorn var slank och spänstig och rörde sig som en yngre kvinna.

Anne öppnade dörren och kisade mot det klara septemberljuset.

Ett sträck med grågäss drog söderut över den bleka himlen. Gestalten i vindfånget stod orörlig. En svart, halvlång anorak som var uppknäppt ända till halsen och huvan kastade en djup skugga över den översta halvan av gästens ansikte.

Några sekunder passerade i tystnad innan Annes välkomstleende falnade och hon tog ett steg tillbaka.

Huvan krängdes tillbaka från gästens ansikte.

Men …

Annes fria hand hittade guldkedjan med korset om halsen. Hennes andra hand satt fortfarande fastlåst om dörrhandtaget.

Får jag komma in? frågade den andre med gråten i halsen. Anne? Får jag? Du är verkligen den enda som kan hjälpa mig nu. Jag är så ledsen.

Anne tog ett djupt andetag och samlade sig med en kraftansträngning. Hon hade bott på de mest gudsförgätna platser i Afrika och Asien med sin man – ingenjören – och hade minsann varit med om lite av varje.

Hon nickade, släppte dörrhandtaget och lät gästen komma förbi. Innan hon stängde dörren spanade hon fram och tillbaka längs den stilla villavägen i staden vid fjorden. Ingen syntes till, noterade hon beklämt.

Kom in då, mumlade hon. Gode tid. Jag förstår bara inte …

De stod tysta mittemot varandra i vardagsrummet.

Anne kontrollerade nervöst sitt armbandsur. Hennes kaotiska tankar gled formlösa förbi varandra.

Den andre fällde ner huvan och log.

Väntar du på någon?

Det spruckna och gråtkvävda i rösten hade försvunnit.

Jag? Nä, det är bara mitt stavgångsgäng. Men de kommer först om en halvtimme.

Går ni tillsammans? Det låter väl trevligt. Att gå, menar jag.

Jo, visst.

Du hade ju rätt, Anne.

Hade jag? Jo, men …

Ja.

Situationen var så overklig att hon var tvungen att stirra stint på väggarna i sitt vardagsrum: hennes och Niels livshistoria; de avlånga, groteska maskerna från Benin var verkliga, de mordiska, antika vapnen från Sydafrika var verkliga; knobkerries och olika spjut och stridsvapen. De hade färger, vikt och form. De hade verkliga minnen knutna till sig.

Hon stöttade sig mot en högryggad fåtölj och hennes mun var torr som aska.

Gästen rörde sig planlöst genom vardagsrummet och gick vidare till den öppna matsalen med det stora mahognybordet där Anne läste och stickade. Det stod fortfarande tio stolar omkring det rektangulära bordet, trots att Anne sällan hade gäster. Skratt och bjudningar hörde en annan tid till. Annat var det när Niels fortfarande levde: han älskade gäster och var en fulländad, vital och gemytlig värd; det fanns alltid en ny, hemlagad kryddsnaps som skulle smakas. Hembryggt öl från uthuset. Det bästa av allting. Hans runda, strålande ansikte och leende ögon. Det stora, gråsprängda helskägget, det outsinliga lagret av absurda och lustiga anekdoter från Afrika och Asien. Han var alltid mittpunkten vid varje sammankomst.

Gästen vred på boken på matbordet och studerade omslaget.

Ögonen smalnade och Anne svajade till.

Handlar den här om mig?

Självklart inte, mumlade Anne.

Är du helt säker?

Självklart. Men … jag förstår bara inte det här. Skulle inte du tala med din läkare?

Det har jag tänkt. Jag tror du och han är helt överens, eller hur? Den andre log ljust. Jag vet precis hur du mår. Det är som om allting vidgar sig, eller hur? Som om det inte slutar någonstans, även om man väldigt gärna vill att det ska sluta. Är det inte så du känner?

Jo. Det har du nog rätt i.

Anne blundade.

När hon öppnade ögonen igen hade gästen försvunnit ur hennes synfält.

Hon vände sig om. Nu stod den andre framför henne.

Något var fel, tänkte Anne. Något saknades. En störning i välkända mönster. Något i vardagsrummet var annorlunda. Väggen ovanför soffan?

Men ingen människa kunde väl röra sig så snabbt och så ljudlöst?

Hon såg ner när stöten träffade henne och den vitglödgade smärtan utvidgade sig som en nyfödd stjärna.

Det vassa bladet hade smidigt och resolut förts genom Annes mellangärde, vidare upp genom hjärtsäcken, höger hjärthalva och den stora lungpulsådern. Hjärtat stod stilla i chock. Sedan drog vänster hjärthalva ihop sig i ett fåtal, stora kramper som sände resten av blodet i bröstkorgen ut till hennes bukhåla. Tömt på blod och befriat från allt motstånd darrade hjärtat. Flimrade. Och stod stilla.

Hjärnan stängde ned.

Niels, viskade hon.

Hon såg på gästen som hade lyft sina behandskade händer till ansiktet men som betraktade henne mellan fingrarna med en blick fylld av förfäran och triumf.

En sådan hatisk kraft i de armarna, var Annes sista, medvetna tanke.

Sedan vek sig knäna under henne och hon var död.

Kriminalinspektör Jakob Nordsted lät Jaguaren glida in till trottoarkanten fyra radhus väster om Anne Holst hus.

Han stängde av motorn, klev ur och betraktade sin splitternya XE Portfolio Sedan. Kärleksfullt lät han fingrarna glida över bilens svala tak innan han lät dörren gå igen med samma läte som från ett schweiziskt kassaskåp. Nordsted log njutningsfullt åt synen av det kanelfärgade Windsor-lädret som klädde kupén, instrumentbrädan och ratten innan han klickade på låset och stoppade nyckeln i fickan på sin tjocka skepparkavaj.

Med en fientlig suck blickade han nerför den alldagliga villavägen med dess ändlösa gula och vita enplanshus, breda trottoarer, barncyklar, övertäckta Weber-grillar, tomma carportar och en liten grupp huttrande, sjuttioåriga stavgångare som just nu förhördes av två kvinnliga polisassistenter med blonda hästsvansar.

Kvarteret tycktes lämpligt för både småbarn och ömtåliga gamlingar; som om det projekterats och uppförts av sjukgymnaster någon gång på sjuttiotalet. Han tog ett par steg men var tvungen att vända sig om igen och betrakta bilen, som för att försäkra sig om att det fortfarande fanns goda, vackra, civiliserade, välkonstruerade och förädlade skapelser i denna jämmerdal där folk mördade varandra. Han fortsatte i en vid båge runt de bleka stavgångarna och ignorerade polisassistenternas intresserade blickar.

Framför den låga, gula villan med perennerna och stengärsgården stod brandväsendets likbil, två vita, anonyma skåpbilar från Kriminalteknisk Avdelning och två polisbilar från den lokala Västsjälländska polisen parkerade. De utgjorde säkert den samlade utryckningsstyrkan i väst, tänkte Jakob: efter reformer och centraliseringar som effektivt hade förstört medborgarnas tillit till en alltmer osynlig, paragrafridande och otillgänglig polis.

Jakob lyfte handen i en tyst hälsning åt två bredaxlade brandmän som stod och rökte på trottoaren. När kriminalteknikerna var färdiga med den första undersökningen på brottsplatsen skulle de två fåordiga männen frakta den döda in till Rättsmedicinska Institutet i Köpenhamn för obduktion och vidare undersökningar. Det var inte ett jobb som många avundades dem.

Han fortsatte uppför trädgårdsgången som precis som allt annat var prydlig, sopad, befriad från fallfrukt och löv, och förbi en glänsande ren, ljungfärgad VW UP som stod i carporten. Han rynkade missbelåtet pannan vid synen av husets falska, bruna fönsterluckor som förmodligen hade valts för att ge villan en medelhavslik prägel.

Inomhus var en vitklädd kriminaltekniker i färd med att rigga upp svarta skärmar framför fönstren för Luminol-behandlingen. Teknikern tycktes inte lägga märke till kriminalinspektören som fortsatte runt huset till trädgården på baksidan. Jakob plockade med sig ett päron från en spaljé i farten, bet av stjälken och tog sig en stor tugga. Han ångrade sig omedelbart: frukten var mjölig och övermogen. Han kastade den ifrån sig i en stor båge. Nedslaget fick en ringduva att flaxa ut från de översta grenarna på en tall.

Vid det här laget hade han tappat räkningen på hur många gånger han hade anlänt till ett hus som detta: ett skal runt ett liv, förstört av en mördare som hade brutit det mänskliga bandet och som därför skulle hittas och ställas till svar.

Det var överenskommelsen.

Kvarteret var stilla förutom polisens sprakande VHF-radios. Som om mordet dämpade alla ljud. Som om staden höll andan. Som om den vänliga lilla staden vid fjorden hade drabbats av ett destruktivt meteorologiskt fenomen utan förlaga.

Avdelningschefen för Kriminaltekniska Avdelningen, Hans Schmidt, stod mitt på linoleumgolvet i Anne Holsts fläckfria kök och övervakade två yngre tekniker som dels var i färd med att borsta fram fingeravtryck på köksbordet under fönstret mot trädgården bakom huset, dels med att plocka isär vattenlåset under diskhon för att ta vara på eventuella hårstrån, hudavlagringar eller fibrer från avloppet. Man visste aldrig: kanske var mördaren den ordentliga typen som tvättade händerna efter att ha slaktat en medmänniska. Schmidt trodde inte det.

Teknikern med penseln och fingeravtryckspulvret rätade på sig och pekade.

Vem är det där?

Schmidt kikade ut på gestalten i den långa, smala trädgården på baksidan. Mannen stod med ryggen mot huset: lång och bredaxlad med grått, kortklippt hår och händerna begravda i jackfickorna; orörlig som en staty.

Jakob Nordsted, mumlade Schmidt.

Orden och Schmidts tonfall fick den andre teknikern att veckla ut sig från sin krampaktiga position halvvägs inne i underskåpet och resa sig upp.

"Den Nordsted? Jesus, och jag som trodde …"

Du trodde ingenting. Och tack och lov finns det inga andra.

Den yngste av teknikerna; han som Schmidt redan visste skulle ta hans plats den dag då hustrun, kulturresor och laxfiske skulle bli hans enda bekymmer, tog ett steg fram mot köksdörren, men avdelningsledaren stoppade honom.

Vart har du tänkt dig att gå? frågade han.

Jag tänkte bara be honom komma den här vägen så han inte behöver gå genom rummen.

Schmidt log hånfullt bakom munskyddet.

Låt bli det. Jakob tänker. Jakob känner efter. Voodoo. Dessutom vet han redan att du står och glor på honom.

Hur fan då? Han har väl inte ögon i nacken.

"Jo. Han var soldat, och inte en av dem som sitter bakom ett skrivbord eller skriver soldatminnen utan att någonsin hört ett skott avfyrat i vrede. Han har varit där."

Voodoo? frågade den andre.

Schmidt ryckte på axlarna.

Kalla det vad ni vill, men ni får inte störa honom, okej? Nu var det avloppet. Håll dig till det.

Hans Schmidt mötte Jakob mitt i hallen och räckte honom ett par blå överdragsskor.

Schmidt var den bäste på sitt område och en av de få vars åsikter Jakob faktiskt respekterade. Han följde efter kriminalteknikern ut i vardagsrummet. Anne Holst låg i dödens totala avslappning på den grå mattan med en min som uttryckte den sista, stora förvåningen. Huden var vit som kalk och bukhålan utspänd. Gestalter i vita dräkter, mössor och munskydd svävade genom rummet som spöken och rummen låg i halvdunkel. En inomhusskymning som blev komplett när en av Schmidts unga män satte den sista, ljustäta tygskärmen på plats framför det sista av fönstren.

Alla står stilla, kommenderade Schmidt.

Två män började spreja luminollösning på mattor, väggar, möbler och alla ytor i vardagsrummet. Luminol blandade sig med järnet även i mikroskopiska blodstänk; även om ytan hade tvättats med alla möjliga rengöringsmedel, och blodpartiklarna blev självlysande när de utsattes för en särskild typ av ljus. Utifrån blodstänkens placering, inbördes avstånd och ålder – från intorkade till ännu fuktiga – kunde ett händelseförlopp rekonstrueras.

I teorin.

Blodsjön sträckte sig mot soffgruppen i en lång tunga som lyste blått i mörkret.

Annars ingenting. Inte en droppe. Inte ett fotavtryck.

Okej, få bort de förbannade skärmarna igen så vi kan se någonting! hojtade Schmidt irriterat.

"Han vände sig mot Jakob med armarna hårt korsade över bröstet.

Det var värt ett försök, mumlade Jakob tröstande.

Schmidt nickade hårt.

Såklart.

Kriminalinspektören betraktade honom.

Kan du inte ta av dig det där munskyddet, Hans? Jag antar att det inte var ebola som dödade henne?

Schmidt fällde tillbaka huvan och tog av sig munskyddet. Han uppenbarade ett par rejäla knävelborrar som han vårdade ömt som ett barn. Avdelningsledaren var långsynt och de tjocka glasögonen gav hans bruna ögon ett simmigt, ofokuserat uttryck.

Men Schmidt var allt annat än ofokuserad, visste Jakob.

Han kastade en blick på Schmidts ljudlösa, vitklädda DNA-jägare. Sedan betraktade han vardagsrummets södra vägg som hade ett fint urval av – så vitt han kunde avgöra – autentisk etnografi från Afrika.

Rummen var som ägaren själv. Ordnade, prydliga. Möblerna såg ut som om de hade köpts samma dag, och han gissade att den döda i stor utsträckning hade föredragit sitt eget och sina många böckers sällskap och sällan använde mycket annat än matbordet ute i L-vinkelrummet och den bekväma fåtöljen med fårskinnet framför teven.

Jakob pekade på ett blekt avtryck efter ett kortskaftat stickvapen som saknades på väggen och såg på Schmidt.

Teknikern nickade

Det är korrekt att änkefru Holst inte dog av ett tropiskt virus, men av något lika exotiskt. Titta här.

De satte sig på huk bredvid mordvapnet som låg på golvet och var inpackat i klar, förseglad plast.

Schmidt harklade sig.

Polisläkarens första bedömning är att tingesten här med stor kraft har förts in under hennes bröstben, vidare upp igenom mellangärdet, genom hjärtsäcken och direkt in i hjärtat. Hon blödde ut på ett par sekunder och det mesta av blodet hamnade i bukhålan. Det är därför det finns relativt lite synligt blod. Hon föll där hon stod.

Hade hon avvärjningsskador på händerna eller underarmarna? frågade Jakob.

Inga alls. Hon var inte förberedd på några onda avsikter.

Så det var någon hon kände, konkluderade Nordsted. Som vanligt.

Förmodligen. Hon hade själv öppnat dörren. Lås och träverk var intakta och dörren låser sig själv.

De reste sig upp.

En sydafrikansk assegaj, mumlade Schmidt. Gud bevare mig. Det är visst första gången jag ser en sådan.

"Det är ingen assegaj. Det är en iklwa. Ett kort stötvapen utvecklat för närkamp av självaste Shaka, den mäktige Zulu-kungen. Namnet är onomatopoetiskt: det beskriver det sugande lätet som uppstår när man drar ut bladet ur en död fiendes kropp. Mycket effektivt."

Hans Schmidt hade för länge sedan slutat förundras över Jakob Nordsteds encyklopediska kunskaper om allt oväsentligt mellan himmel och jord, men han var övertygad om att uppgifterna stämde.

En ilkwa. Jaha.

"Iklwa, sa Jakob frånvarande. Vem är hon?"

Schmidt gjorde en rörelse som ringade in rummen och hallen.

Så nära genomsnittsmänniskan för sin åldersgrupp som överhuvudtaget är möjligt. Sjuttioett år gammal. Bokälskare. Stavgångare. Pensionerad revisor. Änka sedan tre år tillbaka. Mannen var elektroingenjör och paret har levt och verkat i Afrika i många år. Därefter Kambodja, Nepal och Bhutan. Det är det enda avvikande med hennes liv, så vitt vi vet. Förresten var hon utbildad kraniosakral terapeut, men om det är en avvikelse vet jag inte.

"En terapeut, alltså, Nordsted uttalade ordet som om det rörde sig om en vanställande hudsjukdom. Det är väl hemskt vanligt nuförtiden. Vi har blivit en nation bestående av behandlare och klienter."

Men du har väl själv blivit behand…, började Schmidt men tystnade när ett varnande uttryck gled över kriminalinspektörens hårda ansikte.

Jakob tittade på klockan.

Är ni klara med henne? Brandmännen håller på att frysa arslet av sig därute. Dödstidpunkt?

Schmidt sneglade på en digital skärm på golvet. Displayen var kopplad till en vit sladd med en temperatursond som befann sig i den avlidnas ändtarm. De röda talen flackade runt 25,7 °C.

Ut ifrån kärn- och rumstemperatur skulle jag säga för ungefär tre timmar sedan.

Och stavgångarna därute?

Som fröken Ur. De hade bestämt att de skulle vandra till Maglesø tillsammans med Anne Holst och sedan äta sina medhavda mackor vid observatoriet i Brorfelde. En av dem såg att ytterdörren stod på glänt och gick in. Hon befinner sig nu på sjukhuset där hon får behandling för chocken.

Det kan jag tänka mig, sa Jakob neutralt. En rejäl vandringstur, förresten.

De tycks vara i synnerligen fin form allihop, sa Schmidt. Magra som afghanhundar.

Fotspår på trädgårdsgången?

Ett halvt tjog förfärade pensionärer har traskat fram och tillbaka därute.

"Fantastiskt. Well, follow me my dear Watson", mumlade Jakob och tog täten bort mot matsalen.

Han stannade vid matbordet och betraktade den tomma tekoppen och en ful tekanna med tepåsar i. Ett smärtsamt drag gled in över hans ansikte. Han kom från en högborgerlig familj som ansåg att tepåsar i en tekanna var ungefär lika smakfullt som kondomer.

Han kontrollerade sitt rostfria Rolex igen. Rörelsen undgick inte Schmidt.

Väntar du på någon?

"Någon nybörjare på praktik. Hon ska vara på grova brott i tre månader. Få taget oskulden, om man så vill. Natascha? Eller något annat högklassigt. Och varför i helvete måste det alltid vara jag? Som om jag var något från zoo."

Schmidt nickade nedslaget.

Mer något från naturhistoriska. Jag får dem faktiskt också, Jakob. Vi är dinosaurier och de är på klassresa. En skymt, innan vi dör ut.

Hur som helst är det jävligt irriterande. Jag vet att det är svårt att tro men mina pedagogiska förmågor är inte särskilt omfattande.

Det kommer som en stor överraskning, sa Schmidt.

Tanya fick syn på den unge mannen ungefär femtio meter från Anne Holsts hus. På villavägens trottoar hade en liten, uppskrämd skara samlats; mest kvinnor och deras barn. De var tysta. Ett par smartphones blixtrade. Hon hade precis blivit passerad av brandkårens likbil; en ombyggd ambulans vars inre var särskilt lämpat för högtryckstvätt och desinfektion efter avslutad transport. Orange utsmyckning, sirener och blåljus hade plockats bort.

Naturligtvis skulle en brottsplats som denna tilldra sig uppmärksamhet. Därför var det inget ovanligt med grabbens närvaro. Kanske hade han en polisskanner därhemma. Det var mer gestaltens onaturliga intensitet, den munklikt uppdragna anoraken, det likbleka, uttryckslösa ansiktet och bleka blå ögonen inramade av huvan som fick Tanya att sakta ner farten och vända sig om.

Tanya besatt den alltför trängande koncentrationens nådegåva, vilket inte alltid var lika praktiskt. Inte nu heller. Dessutom var hon en obotligt usel bilist som hade kuggat polisens interna uppkörning fem gånger innan en körlärare av ren och skär desperation och medlidande hade satt den åtråvärda krusidullen och en stämpel på hennes uppkörningsbevis.

Shit …

Adrenalinet genomsköljde henne vid smällen som hördes på högersidan av hennes redan kvaddade Fiat.

Fan också.

Hon parkerade vid trottoarkanten, kollade blixtsnabbt sitt nästan osynliga läppstift och mascaran i den trasiga spegeln i solskärmen och klev ut.

Tanya stängde diskret bildörren bakom sig och såg sig omkring. Ingen tycktes ha lagt märke till hennes lilla missöde. Hon andades lättat ut tills hon tog en närmare titt på den sprillans nya Jaguaren bakom Fiaten.

Fan …

Hon funderade på att skyndsamt hitta en annan plats till bilen och sedan förneka allt om någon konfronterade henne, men hennes kompromisslösa anständighet fick henne ändå att riva ut en sida från en anteckningsbok, skriva sitt mobilnummer på den och fästa den under den högra vindrutetorkaren på Jaguaren.

Sedan gick hon med raska steg mot brottsplatsen och lade irriterat märke till sin snabba andhämtning. Hon sneglade kritiskt ner på sig själv för kanske tjugonde gången den här dagen. Tanya hade varit extra omsorgsfull med sin klädsel efter duschen i morse. Det var trots allt inte var dag man träffade en levande legend som Nordsted. Till sist hade hon valt ett diskret, mörkt kostymset, svarta Ecco-skor, en fin, vit skjorta, minimalt med smink och en praktisk hästsvans.

Utstrålandes pigghet, framåtanda och en ödmjuk läraktighet.

Hoppades hon.

Hon hade förberett sig så väl hon kunde, bland annat med hjälp av